The Wannadies – Can't Kill the Musikk: recension

 The Wannadies
Can't Kill the Musikk
(singel, Startracks 11 september 2020)

 Jag är en sån person som hittade min musiksmak i 20-årsåldern och sedan har hållit fast vid den. Men jag skäms inte för det, för jag lyssnar på otroligt mycket ny musik också, men vill man hitta en låt som jag verkligen ska älska, då gör man bäst i att leta bland upptempolåtar i poprockgenren, allra helst innehållandes något av följande: blås, stråkar, handklapp och piano. Det skadar liksom inte om låten kan avslutas med "cha-cha-cha", som The Wannadies sångare Pär Wiksten en gång på Hultsfredsfestivalen påstod är kännetecknande för alla riktigt bra låtar.

Wannadies tillhörde min heliga fyrklöver av band på 90-talet, då när jag insåg att musik var det allra bästa och viktigaste i världen. De fyra band som jag såg som det absoluta toppskiktet i svensk indie var Eggstone, Popsicle, This Perfect Day och The Wannadies. De låg liksom och svävade över alla andra band, hur bra man än var.

De övriga tre släppte sina senaste/sista (?) album redan 1997, men om man ser till de svenska indieband som fanns kvar var det många som redan i slutet av 90-talet började gå ner sig i ett vuxnare och lugnare americanaträsk – men inte Wannadies. Fortfarande på deras senaste album Before and After som kom 2002 hade de behållit all den energi som fått mig att älska dem från början.

Titeln på återkomstsingeln lät ju lovande från den aspekten, och när Can't Kill the Musikk landade i min inbox och jag tryckte på play spred sig ett stort leende direkt över hela mitt ansikte. Visserligen började de skriva på låten redan 2002, men jag tänker att kommer de tillbaka med en energisk upptempolåt i klassisk Wannadies-stil så lär nog eventuellt kommande material också hålla sig till min standard.

Låten är kryddad med handklapp, vissling, wooh-ande, yeah-vrål från både Pär och Christina, ringande gitarrer och drivande trummor – och bäst av allt: inget gubbigt åldrande någonstans.

Välkomna tillbaka The Wannadies, jag har saknat er!

En liten pophyllning - från Fozzie 2, 1995

En liten pophyllning

Jag har sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.

Visst, jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt, men  något måste det ju ligga bakom, medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en groupie.

Men nu har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...

Min första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första meningen i första låten på This Perfect Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan, men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Jag kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa Stina Åkerström gör också pop, och det är inte sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex. Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars och Henric, i min värld är indiepop enbart positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.

Jag måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.

Men det som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var när jag upptäckte Eggstone. Jag hade väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var nästan en religiös upplevelse.

Nästa dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har det liksom blivit en grej, att jag bara ska lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om att det finns vatten i tennisbollar.

För att återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra försök att få med mig någon ­– jag ringde runt till hela bekantskapskretsen inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren) var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde, men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen. Det kom sen.)

Början av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga) kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.

Fast nu har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.

Varför är då popmusik det bästa som finns? Det vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen (Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det känns, helt enkelt.

Jag har diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko. Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik, men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.

Det här är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem. Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om det...

Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!

Som det heter: Pop on!

De bästa skivorna jag vet:

Eggstone: allt

Cloudberry Jam: The art of being cool

The Wannadies: Be a girl

Popsicle: Lacquer

Broder Daniels, Yvonnes, kents, Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)

Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)

Weezer: Weezer

Smashing Pumpkins: Siamese Dream

The Auteurs: Lenny Valentino (singel)

Whigfield:  Saturday night

och några till.

The Wannadies - från Fozzie 2, 1995

The Wannadies

Slår världsrekord i turnébussåkning

Torsdagen den 15 december satt jag och pluggade inför en 18-poängs juridiktenta, och allt var rätt hemskt. Som väl var hade jag något att se fram emot: klockan 17 skulle jag gå till Sten Sture & co i Uppsala för att intervjua The Wannadies!

The Wannadies är väl ett av Sveriges mest kända popband: 1990 slog de igenom med dunder och brak med singeln "My Hometown", och plötsligt blev alla övertygade om att Skellefteå måste vara ett hyvens ställe.

Singeln kom från skivan "The Wannadies" (MNW), som jag tyvärr inte kan säga så mycket om, eftersom jag måste erkänna att jag inte har den själv – min syster har den, så det blev aldrig av att köpa den själv... Fast jag vet att iallafall låten "Heaven" är ypperlig. Efter denna skiva har de bytt skivbolag och gett ut två till: "Aquanautic" 1992 på Snap Records och "Be a Girl" -94 på samma bolag, fast nu heter det Soap, eftersom ett visst tyskt eurodiscoband kom och sa att bolaget inte fick heta Snap (det så klart, löper man risk att sammankopplas med det, så byter man nog gärna namn...).

"Be a Girl" är helt klart min favorit – den är mycket röjigare än de andra, och enligt en del recensioner mer "vanligt indiepoppig" (jag tror att de kan ha menat det negativt, men för mig är indiepop enbart positivt). Jag återkommer till detta efter en liten presentation av bandet:

Pär Wiksten sjunger och spelar gitarr, Stefan Schönfeldt spelar gitarr, hans bror Fredrik bas, Gunnar Karlsson trummor och Christina Bergmark körar och spelar orgel (violinisten Björn har hoppat av ganska nyss).

Denna decemberdag (när jag egentligen borde pluggat) då jag kom för att prata med Wannadies, drog soundchecken ut på tiden, men Stefan tog sig tid att prata med mig ändå, samtidigt som Gunnar testade trumljudet. Jag visste inte att trummor kunde låta så mycket...

Stefan berättar om bandets historia:

- Vi startade bandet -88. I början sjöng vi på svenska och hette Den Sökte. Sen började vi göra låtar på engelska och då tyckte vi att vi ju måste ha ett tufft popnamn. Vi hittade nåt slags lexikon med biofilmstitlar på biblioteket och började leta, mest bland lite abstrakta absurda filmer, som inte är så lämpliga för barn... Men till slut så var det en kompis som slängde ur sig att "f-n, ni måste heta nåt tufft... het Wannadies!" Vi tyckte det var ganska roligt att spela snällpop och ha ett brutalt namn. Vi spelade på Irland en gång – de trodde inte vi hette Wannadies, de förknippade sånt med deathmetalband, så det vart Wannadees istället...

- Vi fick en spelning på Hultsfred -89, och sen fick vi göra vår första singel; "The beast cures the lover" på West Side Fabrications. Så var det en massa folk som blev intresserade, bl.a. MNW, så de signade oss, så vi fick göra storskivan där. Den spelade vi in -90.

Beskriv er.

- Som band? Vi är frenetiskt popintresserade människor. I Skellefteå finns det ju inte så extremt mycket att göra; vill man inte sporta eller be, så... Vi är inga atleter och inga gudsbetjänare heller, så att spela pop blev naturligt. Vi spelar väl så länge det är roligt, så länge vi trivs tillsammans. Vi har inga stora framtidsplaner, om att vi ska stå på Wembley direkt... Händer det så händer det. Fortfarande är det så roligt så vi gör det.

Vad säger du om er nya skiva?

- Det är väl hit nånstans vi strävat hela tiden. Det här är som vi alltid låtit live, men vi har aldrig lyckats fixa det på skiva nån gång. Men nu efter två skivor har vi väl lärt oss inspelningsteknik och hur man jobbar med producent och så. Vi var för mesiga förut. Första skivan var ju liksom... slänga in ett gäng norrlänningar i en stor studio – vi fick ju studionoja efter tre dagar, så allting vart otroligt snällt. Men nu så sa vi j-ar anamma, nu ska det vara lite popgitarrer på det här!

Det var visst strul med producenter?

- Jo, först skulle vi gått in i studion i december -93, med Dagge Lundqvist, men så fick hans fru barn, och ville att han skulle vara ledig ett tag. Sen skulle vi gå in med Micke Herrström i januari, men det blev uppskjutet. Så i februari–mars spelade vi in i två veckor med Herrström och Adam Kviman, men så fick de båda två öronproblem, så då avbröts ju den inspelningen. I maj var vi hemma i Skellefte och var deprimerade allihop för att ingen ville jobba med oss. En rätt känd producent tyckte till och med att vi var för grungiga (!) av nån konstig anledning. Sen var det en till som fick öronproblem; det var ett otroligt struleri hela våren med att hitta producent och grejer. Men till slut hittade vi Nille Perned i Göteborg som var sugen på att jobba med oss. Så i juni började vi spela in i Göteborg, i två veckor, och sen i MNW:s studio i slutet av juni och en bit in i juli. De två veckorna i mars spelade vi in "Love in June", det var väl det som hände på den inspelningen.

Vem gör vad?

- Pär kommer med de flesta idéerna, sen bråkar vi oss igenom fram till ett resultat. Pär skriver för övrigt texterna. Det är väl så att nån börjar klinka på nåt och sen bygger vi utifrån det. Sen slåss vi ett halvår innan låtarna är fixade. Vi kan inte turnera och skriva låtar samtidigt, vi har så dålig simultankapacitet, vi kan bara göra en sak i taget, det är därför vi släpper skivor så sällan. Vi har turnerat rätt mycket mellan varje skiva. Vi måste vara det band som har suttit längst i nån turnébuss någonsin, känns det som iallafall. Det är ju så förbaskat långt från Skellefte ner till södra Sverige! (Set a new world record i turnébussåkande kanske?)

Har ni några "nojor"?

- Vi har otrolig scenskräck. Vi är otroligt nervösa före varje spelning, det är väl en typ av noja. Det är väl den gemensamma nojan vi har. Men det brukar alltid släppa efter första ackordet man drar.

Värsta spelningen?

- Vi har gjort såna här verkliga ökenspelningar, som att stå på ett lastbilsflak, nåt slags utescen i Nordmaling och spela för tio entusiastiska människor. Den där stora planen tog väl 10 000 pers om man skulle fylla den... Vi spelade en gång till i Nordmaling, på en festival, och det var tio band före. Det var två killar som gick och köpte pizza, och missade ett utav banden, det var nåt tjejband, så de fick spela en gång till för att de två killarna missade dem. Sen när vi skulle börja spela så var väl klockan ett–halv två på natten. Folk blir väl rätt less på att se så många band, så de tände upp i lokalen, och städerskorna började gå runt och dammsuga i lokalen, medan vi höll på att spela! Så då satt det fem pers på några bänkar längst ner och tittade på oss. Pervers spelning.

Vad menar ni med "be a girl"?

- Det var det tuffaste vi kunde hitta på.

Vem är pojken på skivomslaget?

- En kompis till Irmelie Krekin, som tog bilderna till skivan, kompisens son, Benjamin heter han.

Flickan på själva skivan då?

 - Det har jag ingen aning om vem det är alltså. Jag vet inte vem det är, jag tror nån har plockat nån unge på gatan och fotat av.

Varför har ni med Skellefte Baseball i tacklistan på skivan?

- Det är den enda sport som vi är bra på (Skellefteå alltså). Vi har ju haft hockey som har legat i elitserien förut, men nu är de ju så förbaskat dåliga. Men Skellefte Baseball har faktiskt vunnit baseball-SM 6 år i rad, och vi är otroligt stolta över dem.

Vilken är världens bästa grupp?

- Hmm... världens i särklass bästa grupp... Doors.

Om du låtsas att det här är för ett tag sen och du hade fått en biljett till en Doorskonsert, men du kunde absolut inte gå – vem skulle du ge biljetten till?

- Ska jag svara nåt så trist som... min flickvän.

Vilken fråga vill du helst svara på?

- Vilken fråga jag helst vill svara på... j-a sjuka frågor! Vilket mitt favorithusdjur är.

Och det är?

- En grön leguan.

Har du en?

- Jag har haft en.

Förresten, kan du förklara texten till "Soon you're dead"? – det låter lite brutalt, tycker jag.

- Gör det det? Det är väl inget direkt påstående. Det är väl mer att ett förhållande dör kanske. Du får fråga Pär om det.

"Soon you're dead", "Dying for more", The Wannadies... Mycket död liksom.

- Vi är kommersiella, vi tänker på sånt... Nä, det är mer en tillfällighet.

Och i "Do it all the time" stoppar Pär in några ord lite varstans som jag inte hör vad det är han sjunger. Love nåt...

- Ja, vad är det han sjunger där? Det är nåt konstigt. Fråga honom, gå och ta tag i honom nu.

En sista fråga till Stefan: Favoritmupp?

- Jag tror det är Gonzo.

Sen gick han iväg för att soundchecka, men skickade iväg Christina till mig. Hon sa att "Soon you're dead" är skriven ur en tjejs synvinkel, om äckliga killar, med finnar på ryggen, och som är smutsiga och läskiga, och som Stefan sa så handlar det inte om att han ska dö rent konkret, utan det är mer att hon snart slipper honom. Och det som jag och Stefan inte fattade vad Pär sjunger förklarade hon med att det betyder ungefär "kär i kärleken". Eftersom det var en massa ljud runt omkring kunde jag inte höra vad hon sa för ord, jag tyckte bara det lät som "love's mitten", vilket skulle betyda "kärlekens tumvante"... Men nu har jag slagit upp det och det var "love smitten", så nu fattar jag: smitten betyder ungefär betagen.

Efter detta var jag tvungen att återvända till mina studier ett tag, men på kvällen skulle ju faktiskt Wannadies spela, så jag fick ännu en ursäkt att lämna böckerna. Jag såg dem live för något år sedan, efter "Aquanautic", och då tyckte jag det var lite segt, men som sagt är senaste skivan röjigare; så även denna spelning. Golvet gungade från första låten, och det var jättebra!

Det var rena idoldyrkan framför scen – det var ett gäng killar som försökte ta på Fredrik mest hela tiden, och efter sista låten försökte de övertala honom att ge sitt plektrum till dem, men Fredrik tyckte han behövde det till extranumren. Fast efter extranumren fick de det. Jag blev rätt imponerad av Pärs hårdrocksvrål itt i spelningen – det hade kunnat göra Vince Neil i Mötley grön av avund. Efteråt fick jag höra att Pär har varit med och vrålat på nån Hardy Nilsson-skiva också. Och så har han nitar på sitt gitarraxelband... (och en silverfärgad gitarr – klart läckert).

Som avslutning måste sägas att "Be a Girl" helt klart är en av -94 års bästa svenska skivor – mina korridorare har börjat undra om jag inte tröttnar på den när jag lyssnar på den varje dag, men nej. Har ni den inte, så köp den!

Inledning Fozzie nr 10, juni 2005

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Fozzie nr. 10 – Kärleksnumret

Nummer 9 av Fozzie var den stora Eggstone-specialen, vilket förstås innebar att det var sprängfyllt av kärlek, men ändå känns det som att det här är det stora kärleksnumret.
Eftersom det är 10-nummersjubileum av Fozzie tillåter jag mig själv att vara tjejig, och erkänner att väldigt många av artisterna jag intervjuat den här gången har jag haft (i några fall har fortfarande) en crush på. Idolförälskelser helt enkelt.
Jag läste en fantastiskt bra krönika i en engelsk musiktidning som hette "Music Is My Boyfriend", som tog upp en skillnad mellan killars och tjejers förhållningssätt till musik: medan killar ofta anlägger ett mer akademiskt synsätt på musiken så älskar tjejer, i synnerhet tonårstjejer, sina idoler med hull och hår, inte bara musiken utan även själva artisterna – därav framgångarna för pojkband. Jag erkänner villigt att jag är precis sån (fast det enda pojkbandet jag nånsin gillat var Take That, och de var ju snygga och begåvade på riktigt till skillnad från alla de andra...).
Min senaste crush har varit Gary Lightbody i Snow Patrol och The Reindeer Section. Jag blev först kär i hans röst, och att få träffa honom i verkligheten för en intervju för mitt lilla pyttiga fanzine... det var stort. Sen är det förstås Tim Wheeler i Ash – jag känner inte en tjej som gillar Ash som inte tycker han är söt. Killar med för den delen.
Men hur roligt det än var att träffa Gary och Tim så har ändå det bästa inför det här numret varit att träffa några av mina gamla kärlekar igen för "Vad hände sen?"-artiklarna, mellan åtta och tio år efter jag intervjuade dem första gångerna. Mats Eriksson och This Perfect Day var de som fick mig att totalt snöa in på svensk indie runt -94 och Andreas Grevsten Danielsson från Souls var i mina ögon en av de snyggaste killar som någonsin hängt på sig en gitarr, så de två har alltid varit lite speciella.
Trots att jag är straight så måste jag också i sammanhanget nämna Jennie Medin från Cloudberry Jam, som jag räknade som en nära vän under 90-talet och Cecilia Nordlund, tidigare Souls, nu Monkeystrikes; jag var alltid lite kär i henne också för att hon är så obeskrivligt cool.
 Det är ju därför jag gör Fozzie, för att jag älskar och beundrar männen och kvinnorna som gör musiken jag älskar, på alla sätt och vis. Så tack till er alla, mina idoler, för att ni förgyller mitt liv!

För första gången är Fozzie tvåspråkig: vanligtvis när jag intervjuar utländska band brukar jag översätta allt till svenska när jag skriver artikeln i tidningen, men den här gången har jag bestämt mig för att inte göra det. Själva intervjudelen är på engelska, resten är på svenska. Jag räknar med att alla som läser Fozzie har läst engelska i skolan, och jag hoppas att det inte ställer till problem för någon. Maila mig om du vill ha en översättning så fixar jag det såklart.

Tack och mängder av virtuella pussar till:
Andreas, Cecilia, Johan (nu när jag lärt känna er tycker jag om er på riktigt också, inte bara som idoler!) – Cecilia speciellt för Sibbarpsbadet och Andreas för solskenet – Fredrik Schönfeldt, Mats Eriksson, Nina Natri, Jennie Medin, Niccokick-Andreas, Snow Patrol och Lili Assefa, Ash och Warner-Christina, Bloc Party och V2-Hampus, Stars och Teitur.
Ett speciellt tack till världens bästa Tony! Och ett varmt tack till Musicbrigade, som anställde mig när jag hade som sämst självförtroende och som dessutom finansierat mina Malmöresor under våren...!

Jag som gör Fozzie heter Sara Reis.

Inledning Fozzie nr 2, februari 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjo.

Nu har jag lyckats knåpa ihop ett nummer till. Först kunde jag inte riktigt komma på vilka band jag skulle kunna fylla ett nummer till med, men när jag samlade ihop mig lite efter yran efter första numret så insåg jag att det inte skulle bli några som helst problem – det kryllar av bra band i Sverige!

Jag har redan skrivit att musik är det bästa som finns, och det bevisar sig om och om igen. Under jullovet traskade jag omkring i snöslask och var av någon anledning på uselt humör. Jag hade min freestyle på och lyssnade på deppiga låtar och tyckte synd om mig själv, men så började "Styloroc nites of suburbia" med Pulp, och plötsligt kunde jag inte låta bli att le! Världen tedde sig genast mycket ljusare.

Skivåret 1995 är definitivt ljust: Eggstone, Broder Daniel, Cloudberry Jam, bob hund, Cardigans, Bear Quartet, This Perfect Day, Green, Yvonne och ett antal andra band kommer med skivor i år.

Det här numret handlar inte enbart om grupper; jag har nämligen fått en rundvandring i Tambourine Studios i Malmö och fått lära mig lite om hur en studio fungerar, och tänkte sprida det vidare, så det har jag skrivit om. Och så har jag förstås gjort ytterligt djuplodande intervjuer med ett antal trevliga människor som gör fantastiskt bra musik!

Tack tack tack tack tack tack tack tack tack

När jag var i studion så kände jag mig bara förvirrad och fånig, så tack snälla Maurits för att du orkade släpa runt mig så länge som du gjorde! Och tack till alla de jag intervjuat som är så trevliga och ger mig foton och så!!! Tack Anders på Lament för telefonnummer till Andreas, Andreas för nummer till Fredrik, Hansi för hjälp med Fredrikarna m.m., Lars för allt bra du berättar, mamma för du körde mig till Malmö och för datorlån och allt, Johanna för du tycker allt är bra, alla som köpte Fozzie nr 1 och förhindrade min konkurs, och alla som hjälpt mig!!!

Fozzie görs av:

Sara Reis – ansvarig utgivare och redaktör.

Vad hände med... Wannadies-Fredrik - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Fredrik Schönfeldt, basisten från The Wannadies, har jag sprungit på då och då genom åren. Intervjuat honom har jag gjort en gång tidigare, tillsammans med hans bror Stefan (gitarrist), för det tänkta nummer 8 av Fozzie 1997, men tidningen kom inte ut förrän 2003, och då med helt annat innehåll än det planerade. Vid intervjun byggde Fredrik och Stefan små figurer av cernitlera som jag hade med mig, och en liten elefant som Stefan gjorde står faktiskt fortfarande i min bokhylla.

     En gång i tiden sov jag också över i Fredriks kök - det var i mitten av 90-talet och Fredrik delade lägenhet med Hansi Friberg, som var manager för Pinko Pinko som efter en spelning hade efterfest hemma hos dem. Nu för tiden jobbar Fredrik då och då i skivaffären Pet Sounds i Stockholm, och det var där tanken på en intervju med honom föddes.

     Precis i början av juni 2005 träffades jag och Fredrik vid nåt vattendrag nära Centralstationen i Stockholm (Karlbergssjön tror jag det heter, efter att ha tittat på en karta), och satte oss på en bänk invid ett träd, som Fredrik sa hette Knäckepil (Salix Fragilis). Han förklarade att den heter så för att grenarna knäcks lätt, och så flyter de iväg med vattnet och slår rot där de fastnar, därför växer de alltid vid vattenkanten. Varför Fredrik vet detta får du snart veta.

Från början nu då: Har The Wannadies splittrats eller inte?

- Nej, vi har bara ett brejk. Det är en massa barnafödande; Erik har fått tvillingar och Pär och Christina fick barn förra sommaren.

Tror du att det kommer bli nåt mer då?

- Jag vet inte, det är ingenting som jag går och funderar på, jag har haft det körigt med skolan.

Vad är det du läser?

- Jag går landskapsarkitektprogrammet i Ultuna utanför Uppsala.

Och vad gör en landskapsarkitekt?

- Sånt här. (han svepte med armen omkring oss) En föreläsare från Göteborg, han uttryckte det som att husen är bara mellanrum för det man kan arbeta med som landskapsarkitekt. Saker som stadsplanering, utforma trädgårdar, skötselprogram för trädgårdar, man kan syssla med... sånt som skulle behövas här i Stockholm är att lösa upp segregationen, att göra så att folk rör sig mellan de osynliga barriärerna, man kan studera hur folk rör sig, alltså översiktsplaner över ganska stora områden.

Hur kom du på att du ville göra det?

- Jag har jobbat en del på kyrkogård, och jag tycker det är rätt kul, jag gillar att se saker växa och förändras. Och när jag flyttade hem från London så tänkte jag att det kunde vara kul att plugga, för jag hade aldrig gjort det, man kanske borde ta lite studielån ändå, alla andra verkar ju ha det (skratt), se om det är så farligt att betala av! Och så satt jag med den där listan och så var det såhär "Nej. Neej. Nej! Nej. Nej, nej, nej, jag vill inte jobba med det." Och sen hade jag en väldigt väldigt kort lista.

     Utbildningen är fem år, och Fredrik har nu gått första året. Samma dag som vi träffades hade han haft en jättetenta, till vilken han varit tvungen att plugga in något hundratal latinska namn på växter (Salix Fragilis, som sagt), och efter den varit på park-exkursion i Enköping.

- Det är fortfarande jättekul. Om man gör en sak ganska länge så blir man ju... man lär sig 'som inget nytt annars. Alltså i livet. Om man gör en sak ganska länge så blir man bra på det man gör, fast man får 'som inga nya erfarenheter. Och det tror jag var litegrann vad jag saknade.

     Det var för ungefär tre år sedan som Fredrik flyttade hem från London, där han, Pär och Christina bodde i fyra-fem år.

Vad försörjde du dig på då?

- På musiken.

     Vi kom in på hur skivbranschen ser ut idag jämfört med under 90-talet:

- Det verkar ju vara otroligt mycket svårare nu att släppa skivor och sälja, alltså få pengar för en skivförsäljning verkar vara snudd på omöjligt nu. När vi släppte vår första platta då fick man kanske två månadslöner, och sen turnerade man och så lite a-kassa för att dryga ut det, och då kunde man faktiskt leva på det. Nu verkar det vara  såhär "Den här skivan har gått bra, 800 ex". Då får man ju 500 kronor. Don't quit your dayjob, säger jag bara!

Spelar du nån musik alls nu, eller har du helt paus?

- Äh, jag brukar plonka ibland på min bas, men jag vet inte, det känns... när man har spelat i ett band så himla länge, vi har ju hållit på i, vad är det, typ 14 år? Det skulle kännas j-t konstigt att börja spela med nåt ungt, hungrigt band, när man inte själv känner att man vill satsa så mycket som jag vet att man måste göra när man ska starta ett band. Och sen, alla andra gamla musikkompisar man har, som typ Mats (Eriksson, från This Perfect Day, red.) till exempel, som också har barn - (skrattade till) jag vet inte vars man ska finna den där tiden för att åka in i en replokal!

14 år, det måste vara mer än 14 år. Släppte inte ni er första singel typ -89 eller nåt?

- Det kanske är 16 till och med. En helvetes massa år i alla fall! (skratt) Det får bli nånting mer med Wannadies, annars tror jag jag skiter i det.

Saknar du inte det då?

- Jo, det tycker jag. Jag tycker man saknar det här... jag saknar att stå på scen, det tyckte jag var kul, det är nånting jag saknar. Sen saknar jag inte att bo på hotell. Men det säger väl alla i och för sig. Det är kul första månaden, sen ser alla hotell ut som vilket Scandic-hotell som helst.

Åka turnébuss då, det saknar du väl inte?

- I turnébussen finns en charm! Att åka en schysst turnébuss - alltså om man typ åker nightliner. Det finns en charm i turnébussen - om man inte måste gå upp 8 och åka i 16 timmar. Men att åka turnébuss, eller en schysst bil, det är ju kul att resa en massa. Se nya städer - sen beror det väl på om man nu ser nånting av de där städerna, men man har tickat av dem (skratt). Det är väl en erfarenhet kanske, träffa människor och sådär. Kul att dricka gratis! (skratt)

Popsicle-Fredrik och Wannadies-Fredrik utanför Kalmar nation i Uppsala, nån gång i mitten av 90-talet

På tal om att stå på scen; jag kommer ihåg en spelning jag såg med er i Uppsala, på Sten Sture hette det väl på den tiden, där det stod en hel klunga med killar framför scen som höll på att vråla om att de ville ha ditt plektrum. Var det nånting som alltid hände?

- Ibland är det folk som vill ha nånting, ibland när man slutar en spelning så är det folk som är sådär "Wohooo", och så håller man i ett plektrum och ger det till en och så går man till nästa och då fattar den första "Åh, jag fick ett plektrum!" och då blir de andra "Åh, jag också!!" Fast man har ju faktiskt bara fem fingrar, man håller inte i tolv plektrum i en hand! (skratt) Och man är inte sådär j-a jönsig heller att man står och slänger ut "använda" plektrum! Det vore ju förbannat fånigt.

- Det finns folk med fixa idéer, "Kan jag få låtordningen?" "Men vi har bara spelat en låt, jag måste ha den hela spelningen... (skratt) ... annars blir det inget kul!"

     Jag frågade om bandet har några planer på att göra en samlingsskiva, och Fredrik sa att BMG i England har uttryckt önskemål om det:

- Sen så får man väl se om det till slut blir nånting, med tanke på att såna där stora bolag, det är ett sånt maskineri, som värsta kommuniststaten. Det är så j-a mycket maskin som måste snurra innan det fysiskt händer nånting.

I England ja, där hade ni en massa andra b-sidor och en massa olika varianter på singlar.

- Jaa, alla singlar som de släppte släppte man med olika b-sidor. Man släppte tre versioner av varje singel.

Varför det?

- Det är en sån där marknadsföringsgrej - man får räkna alla tre versioner, så har man en skara med fans som köper kanske alla tre, och då är det ju som att man har sålt tre ex till en person vilket gör att man kommer högre upp på listan om man nu säljer så mycket så att man kommer upp på nån lista. Vilket å andra sidan gör att... vi släppte "Be A Girl" och "Bagsy Me" ganska snabbt, och jag tror att vi släppte mer än ett lp-material i b-sidor! Det är rätt jobbigt som artist om man ska trycka ut... Det är ju lite enklare nu med de nya formaten, att man kan släppa en video och en akustisk version, så är man hemma. Vi var faktiskt tvungna att gå in i studion och spela in låtar. Så vi har säkert... jag skulle tippa på att vi har gett ut kanske 40 b-sidor. Det kanske är nånting man skulle kunna ge ut på en samlingsskiva. Jag vet inte hur många som skulle köpa en Wannadies-b-sidessamling 2005...

Jag skulle köpa den.

- Ja, ett! (skratt)

Vad var - eller är - det bästa med att vara med i Wannadies?

- Det tycker jag var att vi lyckades hålla ihop bandet så länge med samma personer, i princip. Det är ju rätt speciellt att umgås så himla nära inpå med människor. Man lär ju känna folk på ett sätt som man aldrig skulle kunna göra annars. Det tycker jag var det absolut bästa. Det är säkert nånting som man kommer ha med sig resten av livet.

Det sämsta med att vara med i bandet då?

- Det sämsta var att bo på hotell. (fnissade lite) Nej, jag vet inte, det var inte så mycket sämsta. Det var en bra fråga faktiskt, jag tänkte aldrig på det. (funderade lite) Det sämsta, omedvetet kanske, var väl att man levde ett liv som kanske tärde en del på kroppen, som man kanske inte skulle ha gjort, man kanske skulle ha lyssnat på sin mamma lite mer. Det kanske var det sämsta, men jag tycker inte det var så mycket sämsta! Det är ett sånt otroligt sötebrödsliv att spela med i ett band som det går såpass bra för så att man inte anstränger sig såpass mycket. Att kunna livnära sig på det i 6-7 år, det är ju... det är väldigt få band som kan det faktiskt.

     Jag undrade om det fanns några nackdelar med att ha ett par i bandet (Pär och Christina), men det tyckte han inte, utan tyckte bara det var otroligt skönt att ha en tjej i bandet, för att uppväga grabbigheten.

- Sen tycker jag det är konstigt att det inte finns fler tjejer i band över huvud taget, eller mer band med bara tjejer i, jag vet inte.

    Fredrik har ju dessutom sin bror Stefan med i bandet. Men inte heller det har varit några problem - efter lite problem att komma överens i tonåren blev de goda vänner, och som Fredrik uttryckte det:

-  Det beror väl på, alla är ju inte Gallagher-bröder. Tack gode gud.

The Wannadies på Sten Sture i Uppsala, vid min intervju 1997

Hur länge har du jobbat på Pet Sounds då?    

- När jag kom hem så njöt jag av sommaren först och sen kom hösten och då behövde jag ett jobb. Det var ett år nästan som jag var en kockliknande figur på en cateringfirma här i stan. Och så sen blev det mindre och mindre jobb, och en kväll så ringde Magnus Högmyr (jobbar på Playground Music, red.) och frågade om jag skulle sticka och se... vad heter det där hemska bandet, The Rasmus? Och jag bara "Skämtar du med mig?" "Men vi kan sticka sen och se Southside Johnny", det är tydligen Bruce Springsteens förebilder eller typ sidekick eller vad det var, "Ja, det låter kul. Men jag har inga pengar" "Men jag kan fixa det" "Åh, kan du?!" Så går vi dit, ser nästan en låt med Rasmus och sen stack vi och såg Southside Johnny, och då spelade Stefan och Peter från Pet Sounds skivor, och jag hade sagt till Magnus att jag måste ha ett jobb, för jag har inga pengar. Vi såg ett par låtar och sen träffade jag Stefan och Peter och stod och snackade, och då säger Magnus "Men f-n, ni behöver ju en kille som jobbar på Pet Sounds! Och Fredrik skulle ju vara perfekt!" Så jag gick in och snackade med Stefan dagen efter och så började jag där i julruschen. Så fortsatte jag där i, vad blev det, typ nio månader, sen började jag plugga. Jag jobbar där på helgerna, och över julen och sådär, och ska jobba över sommaren.

     De övriga medlemmarna är lite utspridda: Stefan bor i Skellefteå och jobbar med ungdomar som är på väg att hamna lite snett, Christina Bergmark (körsång och keyboards) är mammaledig med sitt och sångaren/gitarristen Pär Wikstens barn, Pär har börjat skriva lite musik för andra artister och trummisen Erik Dahlgren pluggar i Umeå.

Nu kommer en klassisk fråga som jag alltid brukar ställa: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Vilken fråga skulle jag helst vilja svara på...? Gud, vilken bra fråga! "Vilken fråga skulle du helst inte vilja svara på?" (skratt) Usch, jag kan inte svara med en motfråga, det är lite taskigt. Jag vet inte, jag får fundera på det där. Jag kan texta dig frågan som jag inte vill svara på! Så får jag fundera lite.

Vi pratade om "Bagsy Me" och jag frågade om "Hit" - förtjänar ni en hit?

- Så in i helvete! Vi förtjänar världsdominans! Vi är ju världens bästa band.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

- "Hur känns det att spela med i världens bästa band?" Skitbra!

(från intervjun med bröderna Schönfeldt 5/3-97)

Och sen då, också en klassiker: Vilken är din favoritmupp?

- Ja just det... Det var så länge sen jag såg det, men jag tror jag såg ett program för några år sen, och då tyckte jag att de här två otroligt gnälliga gubbarna var fantastiskt kul! Sen vet jag inte vilken av dem som jag tyckte var min favorit... De tyckte jag var j-t kul. Bittra så in i helvete! Sura gamla gubbar.

     När vi gick iväg, efter att jag tagit kort på honom vid Salix Fragilis-trädet, fortsatte vi prata lite om hans utbildning, och han sa:

- Det känns kul att göra nånting annat, alltså nånting helt annat. Det är många gamla musiker som jobbar på skivbolag och det är det sista jag skulle vilja göra! Jobba på BMG och säga "Tjena grabbar, signa för oss så kommer ni sälja skitmycket skivor!" Jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln. "Signa för oss och det kommer förmodligen gå åt helvete. Ni kommer få ett fett förskott och sen så kommer ni inse hur blåsta ni är." Jag skulle nog inte få jobba där särskilt länge!

/Sara

PS: Det var faktiskt gubbarna Fredrik hade som favoritmuppar senast också. Men han ville gärna säga flodhästen i "Come And Meet The Feebles" också, med citatet "Hell hath no fury like a mad hippo with a machine gun."

PS 2013: Stefans elefant står fortfarande framme, nu på min sovrumsbyrå. :)

Vad hände med... - intro, från Fozzie 10, 2005

För några år sedan sprang jag på Andreas Grevsten Danielsson, tidigare gitarrist i Souls, på en fest i Tambourine Studios i Malmö, flera år efter att vi senast setts i samband med Souls. Två år senare bodde jag i Malmö i några månader och stötte på Andreas ett par gånger och fick veta att han börjat jobba på en teater i stan. Sen gick det två år igen och i januari 2005 möttes vi igen på en fest i Malmö. Den här gången höll vi kontakten, och när jag någon månad senare träffade Fredrik Schönfeldt från The Wannadies bakom disken på skivaffären Pet Sounds i Stockholm föddes idén att göra en "Vad hände sen?"-artikel om några av dem som jag intervjuat för tidigare nummer av Fozzie.

Jag valde Fredrik, Andreas, Mats Eriksson från This Perfect Day, Nina Natri från Fidget och Jennie Medin från Cloudberry Jam (jag hade tänkt intervjua Fredrik Norberg från Popsicle också, men han tackade nej, med motiveringen att han "satt punkt" nu). Ingen av dem syns till särskilt ofta i pop-Sverige längre, men alla har oerhört intressanta karriärer.

Fredrik och Mats bor i Stockholm, Andreas i Malmö, Nina och Jennie i Göteborg - Nina och Jennie intervjuade jag via mail, så de artiklarna är lite annorlunda uppbyggda.