This Perfect Day – från Fozzie 4, 1995

This Perfect Day

En perfekt lunch med Mats

Gammal kärlek rostar aldrig, heter det. Kärleken i det här fallet är min till This Perfect Day. Den 30 augusti 1993 (jag vet lite sent ute, jag vet) blev jag kär, i strofen "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Detta är första strofen i Wrapped Around Your Finger, på This Perfect Days första skiva Rubber Soul.

Den skivan älskade jag passionerat i flera månader, lyssnade på den jämt och hade This Friendship Of Ours på min telefonsvarare, vilket gjorde mina ringande vänner glada och lyckliga. Sedan var jag lite förtjust i deras andra skiva också, men jag tyckte allt att den snällpoppigare Rubber Soul var bättre. I april 1995 kom så deras tredje skiva Don't Smile, och jag var skeptisk – folk sa att det var tråkig rock'n'roll. Tråkig rock'n'roll har jag svårt för, så jag drog mig för att köpa skivan, men efter ett tag köpte jag ändå singeln It's a Shame, och jag tyckte om den. Jag ville ändå inte riktigt köpa skivan, men så fick jag för mig att försöka få en intervju, om inte annat så för att prata om deras tidigare alster, som jag ju älskar. Jag fick en tid för intervju med sångaren Mats Eriksson, och insåg att det ju vore hemskt pinsamt om jag inte hört nya skivan när jag träffade honom, så jag tog mina nästan sist små slantar och gick och köpte den. Det är nu jag kommer fram till det här med rostfri gammal kärlek – jag har blivit lätt nyförälskad i This Perfect Day, framför allt låtarna Time After Time och Don't Smile, som går på repeat en hel massa hemma.

Rock'n'roll och rock'n'roll – pop är vad det är, tung sådan med rockinfluenser, men ändock pop. Bra är det med.

Så skulle jag då åka till Stockholm och träffa Mats Eriksson. Som om jag inte var tillräckligt nervös bara över att träffa mannen som skrivit några av mina favorittexter, så skrämde en kompis upp mig mer genom att säga att hon hört att Mats kan vara bitsk mot journalister. Men folk säger så mycket konstigt – Mats var otroligt trevlig!

Vi gick till en liten japansk restaurang för att äta och prata. På vägen dit berättade Mats att TPD (som nu består av Mats, Rickard Johansson, Ove Markström, Johan Nilsson och Peter Fahlgren) skall börja spela in nytt material redan i maj, som skall komma ut i höst. Vi pratade lite om bandets utveckling – de har ju förändrats en del mellan Rubber Soul och Don't Smile.

- Egentligen är det ju poplåtar i grunden fortfarande, det är väl mer sättet vi spelar dem på som har förändrats. Men jag tror att vi har gått så långt åt det rockiga hållet som vi kommer att gå nu, det vi skall börja spela in nästa vecka kommer nog bli lite softare, mer akustiska gitarrer och sådär. Tror jag. Har vi sagt. Vi får se vad som händer. Alla band förändras väl lite från skiva till skiva – jag vet inte om vi har förändrats mer än nån annan, det kanske vi har. Det är ju rätt stor skillnad på den första och den senaste.

Jo... Tycker du fortfarande om era tidiga låtar då?

- Ja, det gör jag. Men jag tycker första skivan är väldigt ojämn, det finns vissa låtar som är gräsliga tycker jag... men jag tycker fortfarande om det också.

Lite mer om er bakgrund – jag var inte med från början, men jag har läst om nyckelringar och T-shirtar?

- Ehm... vad skall jag säga om det..? Det har fått överdriven uppmärksamhet. Vi höll på mycket med hela... vår skiva var första skivan på Soap Records, eller Snap som det hette då, den kom ju ut våren -92, och mycket av idén till det kom till hösten -91 och under vintern, och då var det inga som gjort sånt där förut, i Sverige i alla fall. Mycket med det skivomslaget och färgerna och tröjorna och allting – vi lade ner otroligt mycket tid på det och pressreleaser och sådär, det var bara nånting vi tyckte var kul då – men det känns som att var sak har sin tid, sen gjorde man nåt annat på andra skivan och så gör man nåt nytt nu. Äh, jag vet inte vad jag skall säga...

Hur kom ni på namnet This Perfect Day?

- Det kommer från en science fiction-bok av en författare som heter Ira Levin, han har skrivit Rosemary's Baby bl.a. också. Jag vet inte varför vi tog det, det var bara nåt som dök upp. Jag tror det var Peters föräldrar som hade den hemma i sin bokhylla och så samlade vi på oss en massa namnförslag och så röstade vi i replokalen, så kom vi fram till det.

Hur länge har du bott i Stockholm? (Han bodde i Skellefteå förut.)

- 7 år nästan.

När bildade ni bandet?

- Vi bildade det typ samma år som vi flyttade. Vi har väl hållit på... jag flyttade i maj -88 och vi bildade bandet hösten -87.

Bor alla i Stockholm nu?

- Alla utom Peter, som spelar bas, och Johan, som spelar trummor. De bor i Skellefteå. Fast Johan är på väg att flytta hit nu också.

Hur funkar det när ni bor på olika ställen?

- Det är lite struligt. Det har säkert sina fördelar också att man inte ses jämt och nöter ut varann. Men det blir så dyrt att resa kors och tvärs. Så rent praktiskt är det rätt mycket problem med det. Men det är ju så att man skriver låtar i perioder och så spelar man in – man behöver inte vara tillsammans hela tiden, så det funkar rätt bra ändå.

Vem gör vad?

- De flesta låtidéerna kommer oftast Rickard eller Ove med, så utvecklar vi det till en låt tillsammans. Johan, trummisen, har en studio uppe i Skellefteå där vi gör demos och så. Vi skall väl spela in det nya vi skall göra nu däruppe. Och sen skriver jag texterna. Sen skriver jag en del låtar också. Ja, så går det väl till ungefär.

När du skriver texter, är det mycket självupplevt eller hittar du på, eller hur gör du?

- Det är nog bägge delarna. Det är ofta självupplevt, men det kan också vara att man skriver om en kompis eller nåt man sett på TV eller läst i en bok och sådär. Det är väl kanske 60–70% självupplevt och resten är påhittat. Det beror litegrann på vad det är för typ av låt också, om det är... jag menar majoriteten av låtarna handlar om kärlek, men de låtar som inte handlar om kärlek, då kan man ju ha fått idéer varifrån som helst i stort sett.

Vad är det som är så bra med er – varför skall man köpa just era skivor?

- Därför att det är starka låtar. Det är väl det som är grejen tycker jag, i grund och botten, att det är starka låtar – vilket jag inte tycker är så självklart, det är inte alla som har riktigt starka låtar. Och vi är ett trevligt band med en schysst inställning. Jag vet inte... det är inte speciellt lätt att sälja sig själv sådär...

Vilken tycker du är er bästa låt?

- Eh... Headache tror jag. Du då?

Den som jag fastnade för allra först var This Friendship Of Ours. Headache på andra. På nya skivan är det nog Time After Time.

- Min favoritlåt på senaste skivan är Nothing Lasts.

Har du nån favorittext du skrivit?

- Jag tycker texten till Postcard Summers på första skivan är bra. Texten till Nothing Lasts på senaste tycker jag är bra. Och texten till Teenage Monster på förra skivan. Äh, det finns många.

Vad handlar It's a Shame om?

- Det är en kärlekstext, om ett förhållande som tar slut, att man... jag måste tänka hur jag skall formulera mig... När man varit ihop länge så börjar man reta sig på olika sidor hos varandra och så tror man hela tiden att den andra skall förändras eller att man själv skall förändras eller liksom... jag tror att man måste bara acceptera varandras olikheter och försöka acceptera vad det är, annars kommer det aldrig att funka, typ nåt sånt.

Vilka låtar har ni gjort videos till?

- Vi har gjort åtta videos tror jag. Vi har gjort en till It's a Shame och en till Simply Irresistible på nya skivan. Och så har vi gjort videos till This Friendship Of Ours, I'm in Love, Oh Susie, In My Bed, She's Got a Horse of Her Own...

Har ni några förebilder och influenser och så?

- Jag vet inte, när jag var yngre så lyssnade jag mycket på depressiv musik, typ Joy Division och sådär. Nick Drake är väl en favorit, men jag vet inte om han direkt har influerat oss, det kanske han har gjort, jag vet inte. Jag gillar alla de där australiensiska banden; Triffids, Go-Betweens, Hoodoo Gurus. Och så gillar jag amerikanska grupper, som The dB:s fanns det en grupp som hette. Och det vanliga; Neil Young, REM, Beatles, Beach Boys, en massa brittiska.

Vad finns det för bra svenskt tycker du?

- kent tycker jag är bra. Eric Gadd tycker jag är bra. Vad finns det mer? Eggstone, Wannadies, Popsicle gillar jag. Ehmmm... Cardigans gillar jag inte. Vad heter de, Starlet, känner du till dem? Det låter litegrann som... en akustisk variant av PJ Harvey, fast mer pop liksom. Det är j-t bra faktiskt.

Secret Service förresten – hur kommer det sig att ni spelade in Oh Susie?

- Jag vet inte, vi har inget förhållande till Secret Service i övrigt, men vi gillar den låten. Jag tror att Rickard var discjockey på nån studentfest nån gång och så hade de den skivan där, och så spelade han den, och "f-n, vilken bra låt, den måste vi spela!". Så gick vi och köpte skivan och... Han har aldrig tackat oss, Ola Håkansson, det tycker jag är rätt fräckt, han tjänar grymma pengar på det här – den var en ganska stor radiohit ändå, han får rätt mycket STIM-pengar på att vi spelade in den.

Hur går det för er utomlands? Jag vet att ni är stora i Japan – annars då?

- Det land där vi säljer mest i förhållande till folkmängden är väl Singapore. Vi säljer väl 10–15 000 ungefär i Sverige, och där säljer vi också 10–15 000, men då är det ungefär en tredjedel så mycket folk som bor där, det är bara tre miljoner människor eller nåt sånt där. Thailand går ganska bra, och Filippinerna. Sen går det bra i Sydafrika nu också.

Har ni försökt er på England?

- Ja, vi turnerade där -92, men det är ju svårt. Jag vet inte, de köper liksom inte icke-engelska rockband, eller... Det är ju många som har försökt, gett ut skivor och sådär, men det funkar ju sällan. Popsicle släppte ju sin platta där nu. De fick väl en del väldigt bra recensioner och sålde, men sen hände det liksom ingenting.

Kan du leva på musiken?

- Just nu så gör jag det. Det går lite i perioder, men i stort sett så kan vi väl det. Men jag jobbar som timvikarie med en boendegrupp för utvecklingsstörda inom vården när jag har haft slut på pengar, som alla popmusiker tycks göra... Det är väl i stort sett det enda jobb jag har haft det senaste.

Vad händer framöver nu då?

- Vi skall börja spela in nu så får vi se hur många låtar vi gör. Senast till vintern kommer det väl en ny skiva tror jag. Vi har rätt mycket låtar som vi skrivit nu, så det är på gång i alla fall. Vi skall spela på festivaler i sommar, jag vet inte riktigt var, det finns ju en del, ungefär en festival i veckan hela sommaren. Och sen skall vi åka till Asien igen i augusti–september nån gång.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Över huvud taget så lite... vi gjorde en intervju med tidningen Frida, ha ha, efter förra skivan, och det var mycket sådär "vad har du för favoritmat", "vad är din favoritfärg", "vad sover du i på natten" och sådär, det var bara såna frågor hela tiden, det var ganska kul. Sånt är man inte van vid direkt, som avbrott var det j-t roligt. Ganska intressant tycker jag.

Som tur var hade jag med min Mina Vänner-bok, så han fick svara på en del sånt nu också. This Perfect Day har ju varit med ett tag, och man har läst en hel del om dem, så det kan mycket väl hända att jag missat att fråga saker som kanske kändes uppenbara för mig. Här är i alla fall det vi pratade om, och han var inte farlig alls.

Namn: Stig Mats Johnny Eriksson

Spelar: Svåråtkomlig

Pysslar med: Sångare i This Perfect Day

Fritidsintressen:  Frimärken, bilar och tjejer

Född: 27/1-68

Älsklingsrätt: Rårakor

Hårfärg: Mörkbrunt

Vill bli: Brandman

Ögonfärg: Gråblågrön

Bästa låt: Heroes - David Bowie

Längd: 1,85 m

The streets are empty now

And no one's at home

Friends send me postcards

I even get one from you

It reads something like

"I'm in Greece now

the water is dirty here

but I'm happy

without you...

I'm happy

without you..."

So I drink too much

And I think too much

And I'm wondering why

Summers are never

What you expect

them to be

I even wore your make-up

That you'd left at my house

Just to see if it

Would make me feel better

But it didn't do

Much good no

And now all I'm

thinking of

Is that you're happy

without me

You're happy

without me

So I sleep too long

And I dream too much

And I'm wondering why

Summers are never

What you expect

them to be

- Postcard Summers

En liten pophyllning - från Fozzie 2, 1995

En liten pophyllning

Jag har sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.

Visst, jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt, men  något måste det ju ligga bakom, medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en groupie.

Men nu har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...

Min första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första meningen i första låten på This Perfect Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan, men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Jag kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa Stina Åkerström gör också pop, och det är inte sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex. Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars och Henric, i min värld är indiepop enbart positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.

Jag måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.

Men det som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var när jag upptäckte Eggstone. Jag hade väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var nästan en religiös upplevelse.

Nästa dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har det liksom blivit en grej, att jag bara ska lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om att det finns vatten i tennisbollar.

För att återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra försök att få med mig någon ­– jag ringde runt till hela bekantskapskretsen inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren) var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde, men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen. Det kom sen.)

Början av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga) kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.

Fast nu har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.

Varför är då popmusik det bästa som finns? Det vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen (Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det känns, helt enkelt.

Jag har diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko. Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik, men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.

Det här är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem. Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om det...

Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!

Som det heter: Pop on!

De bästa skivorna jag vet:

Eggstone: allt

Cloudberry Jam: The art of being cool

The Wannadies: Be a girl

Popsicle: Lacquer

Broder Daniels, Yvonnes, kents, Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)

Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)

Weezer: Weezer

Smashing Pumpkins: Siamese Dream

The Auteurs: Lenny Valentino (singel)

Whigfield:  Saturday night

och några till.

Inledning Fozzie nr 10, juni 2005

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Fozzie nr. 10 – Kärleksnumret

Nummer 9 av Fozzie var den stora Eggstone-specialen, vilket förstås innebar att det var sprängfyllt av kärlek, men ändå känns det som att det här är det stora kärleksnumret.
Eftersom det är 10-nummersjubileum av Fozzie tillåter jag mig själv att vara tjejig, och erkänner att väldigt många av artisterna jag intervjuat den här gången har jag haft (i några fall har fortfarande) en crush på. Idolförälskelser helt enkelt.
Jag läste en fantastiskt bra krönika i en engelsk musiktidning som hette "Music Is My Boyfriend", som tog upp en skillnad mellan killars och tjejers förhållningssätt till musik: medan killar ofta anlägger ett mer akademiskt synsätt på musiken så älskar tjejer, i synnerhet tonårstjejer, sina idoler med hull och hår, inte bara musiken utan även själva artisterna – därav framgångarna för pojkband. Jag erkänner villigt att jag är precis sån (fast det enda pojkbandet jag nånsin gillat var Take That, och de var ju snygga och begåvade på riktigt till skillnad från alla de andra...).
Min senaste crush har varit Gary Lightbody i Snow Patrol och The Reindeer Section. Jag blev först kär i hans röst, och att få träffa honom i verkligheten för en intervju för mitt lilla pyttiga fanzine... det var stort. Sen är det förstås Tim Wheeler i Ash – jag känner inte en tjej som gillar Ash som inte tycker han är söt. Killar med för den delen.
Men hur roligt det än var att träffa Gary och Tim så har ändå det bästa inför det här numret varit att träffa några av mina gamla kärlekar igen för "Vad hände sen?"-artiklarna, mellan åtta och tio år efter jag intervjuade dem första gångerna. Mats Eriksson och This Perfect Day var de som fick mig att totalt snöa in på svensk indie runt -94 och Andreas Grevsten Danielsson från Souls var i mina ögon en av de snyggaste killar som någonsin hängt på sig en gitarr, så de två har alltid varit lite speciella.
Trots att jag är straight så måste jag också i sammanhanget nämna Jennie Medin från Cloudberry Jam, som jag räknade som en nära vän under 90-talet och Cecilia Nordlund, tidigare Souls, nu Monkeystrikes; jag var alltid lite kär i henne också för att hon är så obeskrivligt cool.
 Det är ju därför jag gör Fozzie, för att jag älskar och beundrar männen och kvinnorna som gör musiken jag älskar, på alla sätt och vis. Så tack till er alla, mina idoler, för att ni förgyller mitt liv!

För första gången är Fozzie tvåspråkig: vanligtvis när jag intervjuar utländska band brukar jag översätta allt till svenska när jag skriver artikeln i tidningen, men den här gången har jag bestämt mig för att inte göra det. Själva intervjudelen är på engelska, resten är på svenska. Jag räknar med att alla som läser Fozzie har läst engelska i skolan, och jag hoppas att det inte ställer till problem för någon. Maila mig om du vill ha en översättning så fixar jag det såklart.

Tack och mängder av virtuella pussar till:
Andreas, Cecilia, Johan (nu när jag lärt känna er tycker jag om er på riktigt också, inte bara som idoler!) – Cecilia speciellt för Sibbarpsbadet och Andreas för solskenet – Fredrik Schönfeldt, Mats Eriksson, Nina Natri, Jennie Medin, Niccokick-Andreas, Snow Patrol och Lili Assefa, Ash och Warner-Christina, Bloc Party och V2-Hampus, Stars och Teitur.
Ett speciellt tack till världens bästa Tony! Och ett varmt tack till Musicbrigade, som anställde mig när jag hade som sämst självförtroende och som dessutom finansierat mina Malmöresor under våren...!

Jag som gör Fozzie heter Sara Reis.

Inledning Fozzie nr 4, juli 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Nu har jag klarat av att göra ett nummer ihop med en medarbetare, den käre herr Alarik, och det har gått bra! Innan vi satte igång med nummer 3 var jag lite orolig för att folk automatiskt skulle tro att Fozzie är Martins fanzine bara för att han är kille – jag har nämligen vid ett flertal tillfällen blivit beskylld för att vara en groupie. I Ninni Brunnbergs "ledare" i senaste SA (#27) skrev hon en så bra ironisk mening: "I och för sig har man ju som tjej inom rockbranschen varit ute och cyklat redan från början". Tjejer skall nämligen enligt gängse uppfattning hålla sig på musikens mottagarsida. Pas moi.
En kväll när jag pratade i telefon med Henrik Sundqvist i Cloudberry Jam pratade vi om Fozzie och om att jag inte riktigt visste hur och när jag skulle få klart det här numret eftersom jag inte var i Uppsala, och han sa "Men du skall väl inte lägga av?" Hjälp nej! Jag vet inte riktigt varför han frågade nåt så drastiskt, men jag blev alldeles skärrad. Nej nej nej, självklart inte! Fozzie är det roligaste jag någonsin gjort, och det bästa med det är att det finns fler än jag som tycker Fozzie är bra – jag har fått flera otroligt trevliga brev: tack så jättejättemycket för all uppmuntran, och för att ni engagerar er tillräckligt för att skriva till mig!
Nu när jag skriver detta sitter jag och lyssnar på Eggstones Wrong Heaven om och om igen – bara att den låten finns är anledning nog för mig att göra ett fanzine. Och att Cloudberry Jam, som jag skriver om för andra gången för att de är så bra, och This Perfect Day, Blue, Brainpool, Gene och alla andra band som jag älskar finns och gör mig – och er som läser också förhoppningsvis – lycklig gör att det är en nödvändighet för mig att fortsätta göra Fozzie. Så nej, ni blir inte av med mig!

Vi vill tacka Cloudberry Jam (tack för skjuts, övernattningar och allt), Andres Lokko (tack särskilt för middagen!!!), Mats Eriksson, Brainpool, Blue, Jeanette Andersson och Åsa Stocksén på Polygram, Charlotta Wågert på Sony, Lasse Tengroth på Soap, Eggstone, Pet Sounds, Café Genomfarten för fotolabbet, Saras mamma för hon är så snäll, Saras blivande svåger Mikael för datorn, affärerna som säljer Fozzie, alla som skickat demos, skivor, brev och tidningar, Catharina, Anders och musikkollegiet, Johan Gille för han är snällast i Uppsala och är en hejare på lay-out, och alla andra vi har pratat med och fått hjälp av.

Fozzie görs av: Sara Reis; chefredaktör och ansvarig utgivare, och Martin Alarik: redaktör

Om ni vill något, har kommentarer eller önskemål eller trevliga saker som ni vill ge oss, vill beställa Fozzie (20:- och dubbelt porto) eller har demos, skivor, tidningar eller annat ni vill få recenserat, så skicka det till: **gammal adress**

/Sara

10 betydelsefulla album i mitt liv

På Facebook snurrar det runt en status för tillfället, där folk utmanar varann att ”lista 10 betydelsefulla album i ditt liv”. Men jag har tydligen inga kompisar längre, så ingen verkar vilja utmana mig, och nu har jag bestämt mig för att skita i det: jag gör en lista här på bloggen istället. De flesta skriver inga motiveringar till sina val, men en kompis från Malmö som igår lade upp sin lista utan att utmana andra, eftersom han själv hatar kedjebrevsgrejen, hade skrivit motiveringar och uppmanade andra som vill skriva listor att också göra det. Och det blir ju mycket roligare så!
Jag tog de första jag kom på, och har givetvis som alla andra fått utelämna en massa viktiga, men de första man kommer att tänka på bör ju vara de som betytt mest, kanske? I Sara-kronologisk ordning:

 - ABBA - Gracias por la musica
Den första LP jag minns att jag köpte helt själv, och så blev det så fel. Jag och min storasyster Fina var i Danmark och hälsade på pappa, och jag hittade en skiva med mina idoler ABBA, iklädda lila och ljusblå overaller på omslaget, och köpte den, helt utan att inse att titeln och därmed alla låtarna var på spanska. Fast det är ju lite kul att jag fortfarande kommer ihåg textraden ”Dame dame dame amor esta noche”.

- Noice - Det ljuva livet
På lågstadiet var jag sjukt kaxig, och eftersom det bara var okej att gilla antingen Noice eller Gyllene Tider, så valde jag Noice delvis på trots eftersom alla mina klasskompisar gillade Gyllene Tider (det var Finas skiva, och hon gillade båda banden även fast man inte fick). Vissa av killarna brukade skrika ”Noice är döda!” och då blev jag arg och jagade dem. Och så sjöng jag ”Romans för timmen” på en roliga timmen. Eller om jag bara drömde om att göra det, jag minns faktiskt inte säkert.

- Imperiet - Rasera
När jag var tonåring var jag mycket lättinfluerad av folk jag tyckte om. Imperiet började jag gilla för att Fina och min coola kusin Beata gillade dem, och när sen även skitsnygga killen jag var kär i på konfalägret också gillade dem blev det ju ännu bättre. Jag såg dem på Folkets Park i Alingsås på avskedsturnén, och sen jagade jag LP:n Rasera i evigheter. På den tiden fanns ju inte internet, och det var ett sjå att få tag på skivskrället. Har för mig att jag inte tyckte att skivan var riktigt så bra som jag hoppats på dock…

- Prince - Sign o’ the Times
Prince började jag också älska tack vare Fina. Hon var ju äldre än jag, och coolast i hela världen, så jag sa saker som hon sagt och slängde mig med meningar som att jag tyckte Prince var sexig när mina kompisar mest tyckte han var ett kortvuxet freak, trots att jag var för liten för att över huvud taget ha fattat vad sexig innebar. Jag tyckte i alla fall att Prince var bäst i världen i många år.

- The Cure - Disintegration
I tvåan på gymnasiet började jag umgås med dem som kallades ”svartrockarna” på skolan, och som lyssnade på band som The Cure, Nitzer Ebb, Sisters of Mercy och lite andra såna band som egentligen inte hängde ihop genremässigt, men som de ”vanliga” människorna tyckte var ”konstiga”. Deras fester på skolan var alltid roligast: dansgolven var mycket tommare än på festerna med hitsen, så vi hade plats att dansa och hoppa runt till all bra musik. Den här kom väl strax efter jag slutat gymnasiet, men är min absoluta favoritskiva med The Cure - den var helt annorlunda mot allt jag någonsin lyssnat på tidigare, och jag köpte den i en megaskivaffär i Kiel där jag lyssnat på den i lurar.

- This Perfect Day - Rubber Soul
Sen flyttade jag till Uppsala, och efter en kort period med dansmusik pga en kille jag var ihop med, började jag lyssna på allt som personalen i skivaffären MusikÖrat rekommenderade, och lärde mig snabbt att jag gillade Mickes tips bättre än Germunds (Stenhag, numera musikläggare på P3), och kom in på amerikansk alternativmusik som Afghan Whigs, The Posies och Weezer. Tills jag plötsligt såg omslaget till Rubber Soul: klassiskt Lasse Sundh-omslag i bjärta färger. Jag bad att få lyssna, och blev såld vid första låtens fiolintro och inledande textrad "I heard a singer on the radio. He sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be. Must be the dumbest singer I've ever heard.". Sen den dagen blev swindie (svensk indiepop) det viktigaste som fanns.

- Eggstone - Somersault
Och Eggstone blev kungarna. En gammal Boråskompis hade redan lärt mig att In San Diego var en av de fem livsnödvändiga skivor man måste ha, och konserten på Barowiak i Uppsala 7 april 1994 fick mig att inse att inget annat band någonsin varit eller någonsin kommer att bli bättre än Eggstone. Jag startade mitt eget fanzine Fozzie och blev bandbokare och DJ, och mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt (jag skulle bli advokat, men så blev det ju inte).

- Cloudberry Jam - Providing the Atmosphere
Men Cloudberry Jam blev också något extra. Jag bokade dem alldeles för många gånger till Kalmar nation, intervjuade dem otaliga gånger för Fozzie, sångerskan Jennies dåvarande pojkvän Emil blev en av mina bästa vänner (fortfarande) och Jennie är numera gudmor åt mina döttrar - trots att jag mer eller mindre var deras stalker i ett par år.

- Snow Patrol - Final Straw
Snow Patrol är undantaget till min övertygelse om att swindie alltid är bäst. Med Snow Patrol fick jag en tonårscrush efter 30 års ålder. Galet, men ändå lite härligt att ett band plötsligt kunde bli lika viktigt som de var i tonåren. Arenapampigt, visst, men Gary Lightbodys gudabenådade röst väger upp allt.

- Timo Räisänen - Love Will Turn You Around
Hösten 2007 var jag singel för första gången på 11 år, och den här skivan blev soundtracket till mitt helt nya liv i Malmö, med nytt jobb, nya vänner, mängder av konserter, fester och flirtar, och ganska snabbt ny pojkvän: pappan till mina barn. Så kanske ändå den allra viktigaste skivan av dem alla.

Vad hände med... Cloudberry Jam-Jennie - från Fozzie 10, 2005

En liten bakgrund till "Vad hände med..."-artiklarna hittar du här.

Linköpingsbandet Cloudberry Jam var under 90-talet det näst bästa bandet i min värld (Eggstone vann). Första gången jag såg dem live tror jag var i källaren på Upplands nation i Uppsala, det måste varit sent 1992, och då spelade de powerpop. Så småningom utvecklades deras musik och blev alltmer sofistikerad med soul- och jazzinfluenser, men alltid med popen i botten.

Min historia med Cloudberry Jam var intensiv. Jag antar att det började då jag åkte ensam till Emmabodafestivalen -94 och under kvällen blev det att jag hängde en del med gitarristen Jörgen och hans kompis Magnus. Sen såg jag bandet några gånger till live, och hösten -94 intervjuade jag dem för det allra första numret av Fozzie - en helt sanslös intervju där jag knappt hängde med i vad som var sant och vad som var skämt. Någon gång där började jag bli kompis med dem. Jag hjälpte till att ordna en spelning med dem på ett lastbilsflak i Borås, intervjuade dem igen för nummer 4 (juli -95), bokade dem (antagligen alldeles för många gånger) till Kalmar nation i Uppsala där jag var bandbokare i två och ett halvt år, hade en flexisingel med dem (och Pinko Pinko) i nummer 5 och intervjuade dem igen en sista gång för nummer 7 (december -96). Cloudberry Jam är det band jag har sett live flest gånger (16 gånger tror jag det blev), jag har sett dem i diverse olika städer, jag har delat hotellrum med dem, jag åkte till Linköping närapå varannan månad och hälsade på sångerskan Jennie och hennes dåvarande pojkvän Emil (som fortfarande är en av mina allra bästa vänner), vi festade på Platens och Herrgår'n i Linköping, jag var kär i gitarristen/keyboardisten Henke, jag firade nyår med dem och en massa andra nyfunna linköpingskompisar två gånger. De brukade säga att jag visste mer om bandet än de själva gjorde (det hände ibland att jag fick veta saker från skivbolaget innan de själva fick höra det)... kalla mig vad ni vill, ett fan, en vän eller en stalker, men sällan hade jag så roligt som när jag umgicks med Cloudberry Jam!

På den tiden bestod Cloudberry Jam av:

Jennie Medin: sång

Jörgen Wärnström: gitarr

Henrik Sundqvist: gitarr, keyboards

Pelle Valsinger: bas

Per Byström: trummor

Det gick väldigt bra för Cloudberry Jam i Japan under 90-talet - och nu menar jag bra på riktigt, inte sådär som för många andra svenska indieband, att man sålde 4-5 000 skivor i Japan, vilket var fantastiskt mycket jämfört med de hundratal man sålde i Sverige, utan vi pratar omkring 300 000 sålda skivor och utsålda turnéer inför hängivna fans.

Cloudberry Jam lade ner någon gång runt 1998, men finns nu faktiskt igen, fast det har inte märkts av i Sverige än, utan deras nya skivor har bara släppts i just Japan.

Cloudberry Jam nu för tiden: Jörgen, Jennie och Henrik

     Jennie, som nu för tiden är både popstjärna och forskare (som bl.a. nyligen citerades i en artikel i DN) har precis flyttat från Linköping till Göteborg, och jag hade tyvärr inte tid att åka och träffa henne för en intervju, så istället gjorde vi en mailintervju.

Varför splittrades Cloudberry Jam?

- Cloudberry Jam splittrades mycket på grund av mig, eller det var väl mitt beslut att sluta och då slutade killarna också som CBJ. Jag var så less och trött på alltihop, jag var helt sönderstressad, blev hyperallergisk mot allt och bara grät hela tiden. Helt plötsligt handlade det inte om musik utan det var 1000 andra saker att hantera och i livet där jag befann mig fixade jag inte det. Jag är rädd att jag var en ganska otrevlig och trist person under den sista CBJ-tiden. Hade jag inte slutat hade nog resten av CBJ-folket strypt mig (inklusive skivbolagsfolk, bokare och andra som nog inte ville strö rosenblad på min väg den sista tiden). Jag visste att jag tyckte det var ganska kul att plugga så jag gick tillbaka till universitetet och pluggade in en magister i folkhälsovetenskap.

Kändes det tomt tiden direkt efter?

- Jag saknade Jörgen, Henrik, Pelle och Per då jag var van med att hela tiden ha dem runt mig och bjäbba med dem. Samtidigt var det extremt skönt att sluta, att inte ha dem nära, att slippa de krav som jag tror att framförallt jag själv ställde på mig, att bara vila i att göra saker som jag tyckte var roligt.

Ur intervjun i Fozzie nr. 1, december -94:

Varför håller Cloudberry Jam på med musik?

Pelle: - Speldjävulen har tagit oss.

Henrik: - För att vi tjänar så oerhört mycket pengar just nu så vi kan bara inte sluta...

- Hö hö, instrumenten är inte ens avbetalda än!

- Jo, jag äger min gitarr.

Jennie: - Och jag äger min tamburin.

- Trummorna är i alla fall inte betalda än!

Pelle: - Vi är nedsända av Gud - popguden... d.v.s. Andres Lokko!

- Vi har en brinnande passion, vi har ingen möjlighet att sluta. Vi har inte fullföljt vårt syfte.

Vad gjorde du åren när Cloudberry Jam inte fanns?

- Jag pluggade, skrev en lärobok för studentlitteratur tillsammans med en annan tjej, samt påbörjade min forskarutbildning. Samtidigt så spelade jag med Phone och gav ut en platta med dem (vilket var urkul), startade ett litet musikförlag samt skivbolag med Jörgen (Wild Dog Music), reste mycket, gifte mig med Jonas samt lekte med mina katter.

     Phone var en powerpoptrio som Jennie startade tillsammans med vännerna Anna Carlsson och Jan "Auwa" Altsjö redan 1996.

Vad hände med Phone?

- Phone vilar, vi skulle repa nån gång för tre år sedan men nån blev sjuk, sedan dess har vi inte riktigt tagit tag i saken. Men vi finns och vilar oss i form.

Har du sjungit med några andra artister när Cloudberry Jam hade uppehåll?

- Frequency Benders, Phone, körat på några inspelningar.

(I The Frequency Benders hittar man Jörgen och Henrik tillsammans med sångaren Whales Obaka, red.)

När startade Cloudberry Jam igen och varför?

- Jörgen, Henrik och jag har hängt ihop sedan gymnasiet och även om umgänget blev mindre då jag slutade med Cloudberry Jam så har vi hängt i samma kompisgäng. På nyår 2000 var jag och Jörgen på samma fest och av någon anledning fick jag mig en uppsträckning som hette duga av honom. Han sa att jag hade massa talang som jag bara slarvade bort och att jag borde fortsätta sjunga o.s.v. Lite skakad, men ändock rörd, fick jag för mig att jag minsann skulle visa honom och släpade ner lite folk till studion och spelade in en demo. Henke var dock inte med då. Jag fick mersmak och tyckte att det var riktigt roligt, jag skrev musik själv (vilket jag inte gjort med CBJ) och kände att jag blev lyssnad på. Så Jörgen och jag fortsatte att pröva på att arbeta ihop, Henke kom in i bilden och la lite piano och annat tangentrelaterat och helt plötsligt började vi tre finna en form för att arbeta ihop, på lite nya villkor. Det hela blev plattan "The World Through My Eyes" under mitt namn. Det är som en upptäcktsresa i nytt samarbete, låter lite pretto men var en lekstuga. Jag hade ju till exempel själv aldrig gjort annat än skrikiga powerpoplåtar förut. Den skivan kan man få tag på i Sverige.

Varför är inte Pelle Valsinger och Per Byström med nu? Vilka är med istället?

- Cloudberry Jam idag är jag, Jörgen och Henrik, vilket blev en naturlig utveckling när vi tre började pröva på att jobba ihop. Första "nya" CBJ-plattan "Movin On Up" var tänkt att först vara i mitt namn, men när Henke också bidrog med låtar kändes det naturligt att heta Cloudberry Jam igen men som sagt vägen dit var lite knögglig. Per B bor i Australien och Pelle V spelar med andra och har en affär (för övrigt väldigt bra) i Linköping (Sportif Unlimited, red.). Live och på skiva tar vi in olika personer.

Jennie på Valand i Göteborg 1995 - en av alla de gånger jag

hängde med bandet och snyltade på deras drinkbiljetter...

Ur intervjun i Fozzie nr. 4, juli -95:

(Före en spelning i Varberg, bandets kompis Uffe var med som chaufför, och allihop satt och byggde figurer i cernitlera. Stämningen var hög, seriositeten var mycket låg.)

Jörgen ropade med desperation i rösten att han inte ville göra en gitarr längre och knycklade ihop den, och alla försökte analysera vad det var Pelle egentligen byggde på byxorna som nämndes tidigare:

Per: - Det ser mer ut som en skiftnyckel tycker jag.

Henrik: - Nej, en fotbollsspelare.

Pelle: - Nä det är det inte!!

Henrik: - Hockey?

Pelle: - Nä det är det inte!!

Jennie: - Bandy?

Pelle: - Nä lägg av nu.

Uffe: - En popkille?

Jennie: - Det är Mats Eriksson i This Perfect Day!

Pelle lyfte upp figuren och visade baksidan: - Hallå? Fotbollsspelare, har de mantel eller?

- Superkillen!

Pelle: - Kan vara Superkillen! The one and only.

Pelle gör en serie, om just Superkillen, som har alla superkrafter som finns. Rätt kall.

Berätta om vad som hänt med Cloudberry Jam sedan ni startade igen.

- Vi har släppt två skivor "Movin On Up" 2004, och "The Great Escape" som släpptes för en månad sedan. Båda plattorna är släppta i Japan på ett litet bolag som annars främst arbetar med hip hop. Det går bra, bättre än vi någonsin kunde tro, vilket är vansinnigt kul, och vi har genomfört två turnéer och i sommar ska vi dit och spela på festival. Det finns intresse från andra delar av världen så vi får se vad som händer. Vi arbetar för att släppa skivorna, eller en samling av det vi tycker är det göttaste från båda, under vår/sommar 2006. Vi ska vänta lite tills att min avhandling är klar.

Hur funkar det att kombinera doktorandtjänsten med bandet? Vilket är viktigast och varför?

- Det ger varandra. Jag har alltid tyckt att musik är en drivkraft, allt sedan jag började spela i band i 14-årsåldern. Men att "bara" arbeta med musik (med allt vad turnéer, inspelningar, promo o.s.v. heter) funkade visst inte för mig, i alla fall inte under det glada 90-talet, så då blev forskeriet en räddningsplanka. Nu kan jag känna att det ger mig så olika saker att det bara främjar och föder varandra. Det är inga problem att jobba på universitetet fram till 17 och sedan ramla ner till studion i några timmar, eller för all del tvärtom. Sedan kan jag ju fundera på om jag är dum i huvudet som väljer två yrken som går ut på att bli granskad, men har valt att strunta i den funderingen så länge.

Vad var/är det bästa med att vara med i Cloudberry Jam?

- Det bästa var att få åka omkring och spela, att få jobba i studion och partaja med gamla och nya vänner. Idag är det bästa att jag återfunnit två av mina bästa vänner Jörgen och Henrik och att jag känner att vi hittat en form att arbeta ihop som passar oss. Att skriva musik och få höra hur det växer fram nya saker när Jörgen börjar producera och göra arrangemang.

Vad var/är det sämsta med att vara med i Cloudberry Jam?

- Det sämsta var nog att jag knappt hade hunnit hitta mitt eget jag när vi arbetade som mest. Genom att jag nog ägnade mig lite för mycket åt jobb och partajande under en period samtidigt som jag upplevde krav från alla håll och kanter tappade jag lite av mig själv på vägen. Det låter fånigt men idag kan jag inte komma på något dåligt.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Vilken skiva är bäst idag 20050613? Jack Johnson "In Between Dreams".

Vilken är din favoritmupp?

- Miss Piggy.

Ur intervjun i Fozzie nr. 7, december -96:

(Vi pratade om att Cloudberry Jam i media börjat kallas för ett easy listening-band)

Pelle: - Medias fantastiska förmåga att hitta på trender som inte finns, och musikstilar som inte existerar.

Per: - Det har hypats så mycket att gemene man tror att det finns.

Jörgen: - När nån skriver om det så fortsätter ju alla, för då har de läst det, och så har de tio skivor att recensera i varje vecka.

Henrik: - Vad många inte tänker på, tror jag, är att musikerna som släpper skivor ligger ju alltid typ ett år före pressen.

Jörgen: - De här låtarna skrevs ju långt före nån j-l började skriva om easy listening och cocktail.

Henrik: - Det är ju ganska vanligt att de skrivs, spelas in och släpps under ett års period. Och då kommer det en ny trend och så hamnar man där i.

Jörgen: - Det verkar som att en del får för sig att det tar tre dagar och "j-r, nu är det inne med easy listening! Vi gör en platta imorgon och släpper den på torsdag!" liksom. Det verkar ju som det. "Nu har de hakat på easy listening-trenden - som vi uppfann förra veckan".

/Sara

Recension från Fozzie nr. 3, april 1995:

Cloudberry Jam

Blank Paycheck

NONS -95

Jag har tyckt om Cloudberry Jam sedan jag såg dem första gången 1992, så jag var helt inställd på att jag skulle tycka om den här skivan också, innan jag ens hört den. Och det gör jag. Äntligen har "This & That" kommit på skiva - de har spelat den live i säkert ett år, minst, och jag har bara längtat efter att få den inspelad.

På den här skivan har Jörgens och Henriks röster tonats ner lite, nu sjunger de bara körer, och inte längst fram som på t.ex. "Hey Baby" från förra skivan "The Art Of Being Cool". Det är lite synd - visserligen har Jennies röst blivit om möjligt ännu bättre och starkare, men det var lite speciellt med manlig röst också.

Några spår är väldigt jazziga (t.ex. "Twice As Cool"), men det här bandet behärskar det också. Jag tycker de är roligare när de öser på, som i "Please Don't", men en hel skiva med sådana låtar skulle kanske trötta ut lyssnaren helt. Cloudberry Jam har lyckats variera sig på sin första fullängdare, men ändå hållt ihop den, och de har gjort en mycket bra skiva.

/Sara

Recension från Fozzie nr. 6, juni 1996

Cloudberry Jam

Providing The Atmosphere

NONS -96

Varför säljer inte Cloudberry Jam tiotusentals skivor? Varför lägger folk sina surt förvärvade slantar på Lisa Ekdahl-, Tomas Ledin- och Drängarna-skivor när det finns band som Cloudberry Jam gömda på små trevliga bolag som North of No South? Om inte Cloudberry Jam med den här skivan blir åtminstone lika kända som Cardigans (som folk brukar envisas med att jämföra dem med) så kommer jag ge upp min tro på musikaliteten hos mänskligheten - åtminstone hos den svenska. Då kommer jag bara tro på japaner. Japanerna köpte åtminstone tiotusentals av deras senaste skiva "Blank Paycheck", men det gjorde ju inte svenskarna. Svenskar tror på Drängarna, GES, Tomas Ledin, Tommy Nilsson och vad de nu heter som gjorde "Cotton Eye Joe" och inser inte att det finns fantastisk musik utanför Trackslistan och Radio Energy. Som Cloudberry Jam. Cloudberry Jam har gett ut skivor sedan 1992, men vi är få som uppskattat dem, och nu har de utvecklats ännu mer från skrammelindiepopen och utnyttjat sina jazz-, bossa- och soulinfluenser, Henriks nyinköpta Fender Rhodes-piano, Jennies fantastiska röst och alla fems begåvningar till en så oerhört svängig skiva. Köp den. Den är så värd era pengar.

Cloudberry Jam är ett band som är helt befriade från rockstjärnelater och imagehysteri. Grejen är att de behöver inte gömma sig bakom en image, för de vet precis vad de kan, och det är mycket. De är otroligt duktiga musiker (Pelle V är en av de snabbaste basister som spelar utan plektrum jag sett), Jennie är inte någon liten söt förgrundsfigur som står och piper lite, utan hon tar i från tårna, och Jörgen och Henrik sjunger snygga körer

Jag har hört "Come Back And Stay" massvis med gånger vid det här laget, och jag har inte klarat av att stå still en enda gång. Det är sant. Prova själva. Det går inte. Samma sak med singelspåret "Another Moment Follows"; den har stråkar, blås, vibrafon (eller om det är xylofon eller marimba, jag lär mig aldrig skillnaden), bongotrummor och ett gitarrdriv som skulle kunna få en att vinna en VM-100-metersfinal. En tredje favorit på den här skivan är akustiska "Life In This Way", med tramporgel. Skojiga detaljer är även scratchandet i "Going Further" och Henriks bulldozer-orgelsolo (som Andres Lokko kallade det i Pop) i "Wandering, Wondering".

Jag vet att jag är partisk vad gäller Cloudberry Jam, det har väl alla som läst något tidigare nummer av Fozzie märkt, men jag är det ju inte utan anledning - snälla, lita på mig den här gången: Cloudberry Jam är värda att älskas.

/Sara