Fozzie, Pop-Sara och 25 år med ett indiefanzine

Av Martin Alarik

Jag försöker göra mig en bild av det. Hur det var. Och samtidigt ge en någorlunda vettig historieskrivning och ta temperaturen på nuläget. Det får bli vad det blir.

Uppsala för 25 år sedan. Var du i studentålder och intresserad av mindre svenska popband var det indieborgen Kalmar Nation som gällde. Jag började spela skivor där på helgerna 1992 eller så. Popkvällarna hette Kennelklubben och man kunde döda dansgolvet genom att spela The Jams Going Underground eller bli utskälld; ”Det här är inte indie!” om man slängde på Spanish Bombs med The Clash. Allt det där skulle ordna sig med tiden, och med Blurs Modern Life Is Rubbish, men ibland var det lite snävt. Oftare var det fantastiskt roligt och den typ av ställe där en osläppt låt från Brainpools kommande första platta fick dansgolvet att explodera och alla sjöng refrängen och dansade vidare fast den låt av Saint Etienne (intervjuade i nummer sju) du satt på just tystnat då du av misstag råkat trycka ut den ur CD-spelaren. Ett ställe där DJ-båset i dartrummet samtidigt kunde vara Bob Hunds loge.

Jag försöker minnas mitt första möte med Sara och får upp en bild av ett blont energiknippe i rutig klänning. Kanske är det bara något foto jag minns. Jag tror att vi satt vid samma bord på någon gasque (nationsmiddag/fest för er som aldrig varit inne i det där) när hon undrade om jag inte ville vara med och skriva för hennes fanzine Fozzie och någonstans måste jag ha sagt ja för i nummer tre har jag för första gången bidragit.

Sara och Martin i studentkorridoren på Rackarberget i Uppsala

Kollar igenom gamla nummer och inser att jag satt med vid Kent-intervjun i nummer 2 också men det är ju inte mig det här ska handla om. Nummer 1 av Fozzie kom ut i december 1994, kostade 20 kronor och hade en bild på ett björnen Fozzie-mjukisdjur på omslaget. Jag ringer upp Sara för att höra om hur det kom sig. Eller ringer och ringer, vi kör förstås ett messengersamtal med ljud och rörlig bild. Det är andra tider nu.

Varför Fozzie?
– Minns inte riktigt men jag ville skriva om musik. Jag kontaktade UNT och fick skriva men det gick så trögt så jag startade eget. Gick indie.

Hon berättar att första numret nog kopierades upp på Q-expen* på Västgöta Nation och kanske även skrevs där eller på en lånad dator. Sedan bytte hon till Kalmar Nation och uppkopiering och häftande gjordes på Kopieringshörnan i korsningen Kyrkogårdsgatan/Skolgatan. Utom nummer 4 som inte häftades i ryggen och som vi istället plockade ihop i hennes studentrum på Rackarberget. Som jag minns det stod sängen direkt till höger, skrivbordet rakt fram mot fönstret, eller var det soffan, och skrivbordet mot väggen till vänster? Ja kanske, klart är att CD-skivorna och demokassetterna blev fler för varje gång man kom dit.

I biblioteket på Kalmar nation

Var kom namnet Pop-Sara ifrån?
– Från klubbverket** på Kalmar Nation. Ett år var vi tre stycken Sara och två med efternamn som började på R så då blev det Pop-Sara. Många retade sig på det.

Må så vara men det var smart varumärkesbyggande också. Lätt att komma ihåg och tydligt.

I studentrummet med några konsertaffischer och skivor

Konsertminnen?
– Jag har en excel med alla spelningar jag sett. Ja eller alla från -92 och framåt. Att ha sett minst två låtar på festival räknas, och det är runt 1 100 totalt. Innan dess kanske det var 15 till: Europe, Prince och William minns jag. Men på riktigt börjar det med Cloudberry Jam i valvet på Uplands Nation 1992.

Sara är från Borås och uppvuxen där och i Kärra utanför Varberg på somrarna. Jag var där på hennes bröllop för några år sedan och pratade en del med Cloudberry Jams sångerska Jennie Medin innan middagen. Saker hänger ihop men jag inser att jag glömt fråga Sara varför hon valde just Uppsala för att läsa juridik.

På Lollipopfestivalen -97 efter första Eggstone-konserten på något år

Tekniken och de första numren?
– Jag hade ett fickminne, den gamla sorten med minikassetter. Jag har kvar alla banden men vågar inte lyssna för spelaren hackar. Fozzie skrevs bland annat på en MacClassic med sådan där liten skärm och layoutades i PageMaker, fast man knappt såg hur det såg ut, bara små rutor och streck. Något skrev jag på mammas dator, kanske en del texter på bibliotek. Ett nummer layoutades hos en kompis som hade en större skärm. Det första numret gjordes i 150 exemplar, andra i 200 och sedan ökade det till 250 och 300. 

Vid den lilla Macintoshen i studentrummet

Några restnummer slängdes i en flytt. Jag minns en som gick till Malmö. En minilastbil som tetrispackades hela vägen upp till taket. Innan dess hade hon hunnit bli sambo i först Uppsala och sedan Stockholm. I dag är det hus i Landskrona och familj med tre ungar som konkurrerar med tidningsmakandet. Jo för Fozzie återuppstod ju.

Varför blev det uppehåll? 
– Jag hade gjort sju nummer. Målet var att göra åtta för att gå förbi Nowhere (bröderna Martin och Gustav Gelins fanzine) som gjort sju nummer men ett studieuppehåll jag haft tog slut och jag hade träffat min dåvarande kille Per. Orken tog slut. Nummer sju kom till julen -96 – jag missade att skriva datum på det numret, men det är bilder på Fozzie i tomteskägg på omslaget så det måste varit i december. Jag var sjukt besviken på mig själv för att jag inte gjorde åttan men…

Varför återkomst?
– Nummer åtta kom till slut i juli 2003. Mitt jobb hade gått i konkurs, jag hade något slags 30-årskris och en sjuårskris i förhållandet. Jag åkte till Malmö i fyra månader, levde på a-kassa och hängde i Gula Studion och så blev det till slut ett åttonde nummer.

Omslagsbild till nr 8, 2003, tagen av Jens Lindgård i Gula Studion. T-shirten hade jag målat själv.

Nu i A5-format (de tidiga numren var i A4) och med priset höjt till 30 kronor. Och gult igen som första numret. Jag glömde fråga om det var medvetet men förmodligen. Sedan kom det ungefär ett nummer om året fram till nummer 11 i december -06 innan ett nytt ännu större uppehåll.

Varför återkomst igen?
– Jag ville göra en intervju med Timo Räisänen. Hymn publicerade delar av den och sedan lade jag upp hela på Fozzie-bloggen men kände att hur många läser den? Sen kallade Christel Valsinger (Pusjkins) Fozzie legendarisk och min man Christopher ville formge och så blev det ett tolfte nummer och ett till och nu ett jubileumsnummer 25 år efter starten. 

Med Timo Räisänen på KB 2007

Vad är det bästa med Fozzie?
– Att jag fått tillfredsställa min nyfikenhet, fått veta saker och fråga vad jag vill. Och sen har det varit oerhört roligt!

Topp tre artister och låtar?
– Det går ju inte... men på 90-talet sa jag alltid 1. Eggstone, 2. Cloudberry Jam, 3. Fireside. Men nu borde ju Timo Räisänen in där och Wannadies och Shout Out Louds... Men vi kan ju fixa det lite med låtar. 1. Eggstone: April and May (förr sa jag alltid Wrong Heaven), 2. Timo Räisänen: My Valentine, 3. Wannadies: You and Me Song.

Bästa intervjun för Fozzie?
– När jag satt en sen kväll med Per Sunding från Eggstone och nästan bara pratade och nördade låttexter, till nummer nio.

Med Per Sunding på hans 40-årsfest 2007

Värsta intervjun och första?
– Det måste ha varit Yvonne till nummer sju (de var med redan i första numret också) eller Broder Daniel. De var jobbiga. Första var Baseball eller Cloudberry Jam. 

Två klassiska Fozziefrågor som avslutning. Vilken fråga vill du helst svara på och favoritmupp?
– Haha! Sjukt att jag inte tänkt på det själv… (tvärtyst). Att Eggstone frågar om de får skriva en låttext om mig. Eller att Timo gör det. Det hade ju varit stort. Mupp måste ju bli Fozzie. Jag har haft nallen sedan jag var liten och han är väldigt gullig. Det får bli han.

Med Broder Daniel i logen på Kalmar nation -95

Vi säger hej då. Sara ska med ungarna till tandläkaren och jag sitter här någon vecka senare och försöker tyda mina anteckningar. Samt kommer på en massa saker vi inte pratade om, som jag inte skrivit här ovanför, och som kanske borde varit med. Hemma hos-reportagen hos Terry Ericsson och Andres Lokko och det tänkta hos John L. Byström som tyvärr aldrig blev av. Konsertresorna till Stockholm och alla de där popkvällarna på Kalmar (där Sara med tiden också blev bandbokare) och andra nationer. En massa personer som förstås hör hemma här som Nina (då under namnet Whigfield-Catharina) som var med och gjorde det allra första numret av Fozzie, Anders som bokade band på Kalmars, en massa kompisar i band och klubbverk där, gästskribenter som Teet Sirotkin, Daniel Åberg och säkert andra som jag missat. Festivalerna, fredagarna på Dovas och maillistan Hi-Five. Men vill ni veta mer om det får ni väl intervjua henne. Starta ett fanzine och kör bara. Med lite tur och envishet blir det 25-årsjubileum vad det lider.

/Martin Alarik

Med bästa vännen Emil -96, som bokade banden på Herrgår'n i Linköping

* Q-expen = Kuratorsexpeditionen. Kuratorerna var studenter som valdes av nationsmedlemmarna för att leda nationens verksamhet, ett år i taget.

** Klubbverket = De studenter (också valda på årsbasis) som drev nationens bar- och restaurangverksamhet (och i Kalmars fall även musikscenen).

Tillägg:

Uppsala blev det för att min kemilärare på gymnasiet, som jag tyckte var bra, sa att det var bäst där, så då litade jag på honom.

Att nummer 8 blev gult var nog medvetet, åtminstone såtillvida att gult är min favoritfärg, så det ska liksom bara vara gult när det är viktigt. Se också loggan på nummer 12. ;)

Intervju i P4 Uppland

Samma dag som Fozzie 12 kom ut blev jag intervjuad i P4 Uppland, av en gammal nationskompis från Kalmar nation, som nu är programledare för deras morgonprogram.
Vi pratade om Fozzie på 90-talet och nu, Kalmar nation i Uppsala, om den eventuella skillnaden mellan att vara en 23-årig popflicka och en "något äldre" indienörd, om att försöka hänga med i all ny musik och att få ens barn att gilla bra musik, och lite sånt.
Han bad mig om en ny och en gammal bild, som jag inte riktigt vet om de använde nånstans, men här är i alla fall de bilderna jag skickade, och om du vill lyssna så kan du göra det här!


2018

1997

Chester Copperpot - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Chester Copperpot är bandet som har tagit sitt namn från filmen "The Goonies" ("Dödskallegänget") och som ganska nyss gav ut skivan "Poems & Short Stories", vilken inte direkt ser ut som den mangelpop-skiva den är. Den ser snarare ut som en jazzskiva med sin teckning av några instrument, och Chester-medlemmarna Fredrik Karlsson (sång och gitarr), Niklas Aldén (bas) och Christian Sjögreen (trummor) påstår att han som gjorde omslaget fick fel kassett, en med Art Blakey och Thelonius Monk, fast jag tror de ljuger. De tycker i vilket fall som helst att det är roligt när det ser annorlunda ut.



Innan de gjorde skivan och innan de ens hette Chester Copperpot hette de diverse "kuliga" namn som Herring, The Retrievers, Pommac och Grodlåren - de bytte namn för varje demo, men när de spelade in demon som Dolores Records i Göteborg gav dem skivkontrakt för tittade de på filmen "The Goonies", så de ansåg det vara ett gudomligt ingripande och tog sitt nuvarande namn. Kontraktet fick de i december -94, och först kom en 6-spårs-EP och sedan "Poems & Short Stories", som är en fullängdare. De har fått genomgående bra recensioner, inte en enda sågning. Som Niklas säger:
- Det är ju så harmlöst, ingen kan väl såga oss.
Eller som Christian säger:
- Kvalitén undgår väl ingen.
De kommer från den lilla hålan Kinna utanför den något större hålan Borås, där jag kommer från. De har spelat ihop i nästan fem år, men jag märkte aldrig av dem när jag bodde där. Nu på senare tid däremot har de fått uppmärksamhet i både lokaltidningen och större tidningar. De har gjort två videos, en till "Jinxter", som visats någon gång på ZTV, och en till som bara finns på en Dolores-videosamling. De har fått fanmail från Japan, där de sålt skivor och deras skiva ska även licenssäljas i Australien.



Jag träffade dem när de spelade på Kalmar nation i Uppsala och pratade lite om sånt man brukar prata om i intervjuer:
Vad gör ni på dödtiden runt spelningar?
- Umgås, äter godis, dricker öl. Pratar om livets goda ting...
- Sitter och glor och är nervösa.
Fredrik: - Hållandes krampaktigt i en ölflaska.
Christian: - Ber till gud de sista 15 minuterna.
Niklas: - Med stadiga ben går vi sedan in på scenen.
- Leker Ett skepp kommer lastat med hårdrocksgrupper t.ex.
- Lyssnar på Thin Lizzy och Janne Lucas.
Janne Lucas?!
- "En ensam vilsen morgonmås flyger över Frillesås" - det sammanfattar hela vår livsfilosofi.
Influenser?
Niklas blixtsnabbt: - Thin Lizzy.
Fredrik: - Och Janne Lucas.
Niklas: - Thin Lizzy mest spirituellt, inte så mycket musikaliskt.
Fredrik: - Vanlig rockmusik; Lou Reed, countryrock. Det är bättre att ta från lite andra genrer, så kan man knycka mer rakt av. Annars märks det så tydligt. Men vi knycker ju inget.
Ni låter visserligen rätt mycket Superchunk.
Niklas: - Nu kör vi vårt eget race.
Fredrik: - Vi spelar ju sån gitarrmusik. Vi försöker få till det rockigt, inte så indieaktigt, då blir det så klurigt, vi försöker hålla det enkelt och rakt.
Niklas: - Det är lättare att spela då.
Fredrik: - Hüsker Dü. I alla fall jag.
Niklas: - Freddie Mercury, Queen.
Fredrik: - Nästa skiva blir symfonirock. Ironiska generationen...
Svenska favoritband?
Niklas: - Thin Lizzy. Jag gillar Thin Lizzy.
Fredrik: - Hur många ska vi säga? bob hund. Rosebum; ett band från Kinna. De är ungefär som vi fast bättre på att spela.
Fredrik: - Waterbug är bra.
Niklas: - Jag tycker faktiskt Starmarket är bra. De är faktiskt jättebra.
- Förrädare. De är våra största konkurrenter.
Christian: - Sludge Nation är bra.
Fredrik: - Eggstone!
Niklas: - Spiritual Beggars. Det finns många grymt coola hårdrocksgrupper.
Fredrik: - At the Gates. De är rekorderliga. Och RoCee.
Vilket annat band skulle ni vilja spela i om inte Chester Copperpot fanns?
Fredrik: - I hela världen?
Niklas: - Jag kan inte tänka på nåt annat: Thin Lizzy. Nåt som får skithöga gager. Vikingarna skulle det vara i så fall, de har skyhöga gager.
Fredrik: - De får ju gärna vara bra också.
Christian: - Kent. Nej usch, fy bubblan.
Niklas: - Cardigans. Danzig.
Christian: - Philemon Arthur and the Dung. Tänk vilken ära.
Fredrik: - Wu Tang Clan, he he. - Det var den klurigaste frågan jag fått i hela mitt liv. (Han tänkte lite och fortsatte:) Hade vi inte haft varandra skulle vi lagt av.
Christian flikade in: - Suttit i fängelse. Nej, vi skulle haft bättre betyg i skolan.
Niklas: - Vi är en så sammansvetsad grupp.
Fredrik: - Kiss! Kom jag på. Och hittat på eget smink.
Niklas: - Ja! Alice Cooper. Hans grymma scenshower. Han högg huvudet av sig själv.
Innan jag gick upp i logen för att göra intervjun så gick jag genom köket och frågade dem som jobbade om de hade några bra frågor till bandet, och en tjej slängde ur sig frågan:
Finns det en tanke med era frisyrer? (de hade helt normala frisyrer...)
Fredrik: - De ska se fina ut.
Christian: - Vi har blivit stylade av Solo i Göteborg. (Nää...) Vi har olika stilar som ska tillfredsställa olika personer i publiken, men ändå är vi en helhet. Yvonne-helhet.
Niklas: - Jag är lite grunge.
Fredrik: - Jag är skatepunk.
Niklas: - Nej, du är pop! Den randiga t-shirten du hade i morses - du såg för jävlig ut!
Vad vill ni med er musik?
Fredrik: - Vi vill sprida glädje och kärlek. Och så vill vi stoppa USA:s exploatering av tredje världen.
Christian: - Det vill vi. Vi vill frigöra människan religiöst, kulturellt, politiskt och sexuellt. Och allt fjantigt du kan komma på.
Niklas: - Vi vill få gratis feta goda hamburgare som vi fick idag. Och gratis sprit.
Favoritmuppar?
Christian: - Groover. Han är ju outstanding.
Niklas: - Vad heter han som är Darth Vader i en sketch? Gonzo. Han är underbar.
Fredrik: - Gubbarna på balkongen. Eller Ernie i Sesam.
Christian: - Man är ju uppväxt med Sesam.
Fredrik: - Sopmonstret i Sesam, han som bodde i en soptunna (Oscar). Och Big Bird är grym.
Min vän Caroline som var med tog här upp frågan huruvida Elmo i Sesam är kvinnlig eller manlig, varpå Chester-pojkarna konstaterade att de är tvekönade allihopa. Eller åtminstone asexuella.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Christian: - Vad jag heter. Det är lätt att svara på.
Niklas: - "Vad tycker du om Thin Lizzy?"
Fredrik: - "Vill du ha tredubbelt gage ikväll?"
Niklas: - "Vill du ha fyra miljoner?"
Fredrik: - "Säg 20 bra skivor."
Niklas: - Det var väl ingen fråga.
Fredrik: - "Tycker du om skivor?" då. "I så fall vilka?"
Christian: - Ja- och nej-frågor. Lätta.

/Sara

Chester Copperpots MySpace.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 19 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

Fidget - från Fozzie 6, 1996

Fidget

Hur man startar ett band

(Artikeln är skriven av en person i bandets omedelbara närhet, under pseudonymen Sören Börjesson.)

Nina Natri ville spela pop. Och inte bara det. Hon helt enkelt bara skulle spela pop. Popstjärnor verkade ju liksom ha så väldigt roligt och spännande och vad kan egentligen vara bättre än att stå på scen med ett eget band, egna låtar och stå och småflörta med de svettiga och skrikande killarna i främsta raden.

För Nina fanns bara ett litet, litet problem.

Hon hade inget eget band, inga egna låtar, ingen scen att dominera och definitivt inga killar att flörta med.

Men detta var som sagt ett problem modell mindre.

Så hon bestämde sig för att starta ett band. Bara så. Och efter att ha sett Richard Gere springa efter Julia Roberts i "Pretty Woman" och hela tiden säga "stop fidgeting" så hade bandet ett namn.

Fidget. Bara så.

Fidget i hissen på Kalmar nation i Uppsala, 2 mars 1996

En vårdag 1994 på Avenyn i hemmastaden Göteborg är Nina ute och spatserar och mitt bland alla spralliga människor träffar hon på Pontus Willquist. De har träffats som hastigast förut, på krogen såklart, och Nina har berättat för Pontus att hon har ett band fast egentligen inte.

- Min pappa frågade mig för ett tag sen om jag ville ha en elbas och det ville jag förstås. I och för sig kan jag bara spela piano, men han ville ha någon som kunde kompa hans dragspel. Så nu har jag en bas. Och en förstärkare. Jag kanske kan vara med och spela i ditt band om jag får det? säger Pontus och Nina skiner upp ikapp med solen.

- Visst, det är klart att du ska vara med. Jag åker till Brighton i sommar och kommer hem i höst så du får börja träna nu så repar vi efter sommaren. Okej?

- Javisst.

Operation Fidget är ett steg på vägen. Om än ett litet sådant.

Men Nina är övertygad: en sångerska som aldrig sjungit i sitt liv och en basist som än mer sällan sett en bas är bättre än ingenting. Så hon åker iväg till Brighton, mer och mer övertygad om Fidgets storhet, och låter varenda människa, intresserad som ointresserad, få veta att hon har ett band och att de minsann snart ska turnera i England, släppa skiva blablabla. Ja, helt enkelt bli popstjärnor.

Till och med Damon i dåvarande idolerna Blur blir varskodd efter en spelning och Nina övertygar honom om att nästa gång de kommer till Sverige så ska Fidget definitivt vara förband.

- Jomenvisst, det är klart att ni ska vara det. Är ni bra då? frågar herr Albarn, som också föreslår att han ska nämna och tala gott om Fidget för Food, Blurs skivbolag.

Nina tänker efter en sekund, tänker att hon kanske borde säga att hon inte vet om Fidget är bra eller inte (det vet ju liksom ingen), men till slut kommer hon på bättre tankar.

- Visst är vi bra. Givetvis, säger hon och rumlar småfnittrandes därifrån.

Varumärket Fidget är sålunda fast förankrat (eh...) i den internationella popvärlden och när Nina på sensommaren kommer hem till Sverige igen återstår bara lite småputsningar för att karriären ska vara igång. Som typ att skaffa en gitarrist, trummis och kanske ett par låtar.

Det först- och sistnämnda går förhållandevis smidigt. Genom gemensamma bekanta kommer Nina i kontakt med Karlstadtjejen Louise Weibull. En tjej som, till skillnad från Nina, har en diger erfarenhet av popvärlden. Ett par fritidsgårdsspelningar med tjejbandet Pappa Vill Ha En Son finns på meritlistan.

Och så har hon en egen gitarr.

- Du, jag har ett band som heter Fidget. Jag har ett par texter. Så vi måste träffas någon gång och göra lite låtar, du kan säkert det. Eller? menar Nina första gången de två träffas och pratar på allvar.

Louise känner sig något tveksam. Undrar vad det är för ufo som just träffat henne. Men visst har hon under sin tid i Göteborg saknat spelandet och hon det där ufot verkar ju definitivt veta vad hon vill, så varför inte? Det kanske kan funka.

Det dröjer inte länge innan hon är beredd att revidera denna uppfattning.

Nina kommer hem till Louises lägenhet på Viktoriagatan, slår sig ner i soffan och börjar presentera ett par tre texter.

- Här har jag en som handlar om när jag var i London och åt räkor och drack för mycket Newcastle Brown Ale, så när jag åkte taxi hem så var jag tvungen att kräkas lite tyst i min tröja och kräkset bestod mest av mina räkor. Så låten ska heta "My Prawns".

- Eh...

- Sen finns det en som handlar om att det är så kallt i ens rum att man måste rida på elementet. Fast den handlar om en del annat också. Som att jag är magnetiskt laddad och får dörrarna på HMV i London att pipa och så är det lite grann om manchesterbyxor och bäckensving också, men låten ska ändå heta "Radiator".

- Jaha. Eh...

Louise vet inte vad hon ska tro. Men den nylonsträngade gitarren åker fram och de två fäster ett par alster på en röd liten transistor-bandspelare.

- Det låter ju skitbra, menar Nina och Louise håller såklart med. Utan att veta om hon egentligen menar det.

Fidget har sångerska, gitarrist, texter, "låtar" och en basist på distans och Nina börjar definitivt få listklättrarvibbar.

Nina, Pontus, Johan, Daniel, Fredrik och Louise

Något senare på hösten ringer Nina till både Pontus och Louise.

- Nu ska vi repa, Vi har en replokal på Hisingen och jag har startat en studiecirkel i popmusik på Medborgarskolan.

Alla inblandade är sugna. Nu ska det bli popmusik av och en eftermiddag i september samlas trion i rucklet/replokalen, en replokal de delar med ett symfonirockband och en allvarlig, svartklädd industrisynthare. Det finns inget PA, inget rejält trumset, men Fidget är glada ändå. Nina kan ju sjunga genom Louises gitarrförstärkare och trummis har man ju ännu inte, så repetitionerna genomförs, i och för sig ackompanjerade av en provkarta svordomar, och spelas in på band. Band som därefter går heta i Ninas bandspelare utan play-knappar.

Men trots replokalsframgångarna känns det som det behövs en trummis för att liksom styra upp det hela en del. Ett antal trummisar testas, bland annat en hardcorekille programmerad att spela Stone Roses-funkydrumming och en numera välkänd trummis i ett välkänt Göteborgsband som bara är med en gång, mest för att han vill gå ut på date med sångerskan (hon avböjer och han lämnar Fidget). Men trummisutvecklingen går i Spinal Taps tecken. Alla trummisar försvinner i oförklarliga händelser och det är först en blöt kväll på Kårens dansgolvsbar som Nina får rejält napp. Daniel Claeson har under ett långt tag hejat på Nina utan att egentligen veta varför. Kanske för att hon snott hans Suedetröja under Chalmersrocken, eller kanske för att han aldrig förr sett ett ufo på riktigt? Hursomhelst tycker båda parter att denna torsdagskväll på Kåren är ett perfekt tillfälle att för första gången fyllesnacka allvar på riktigt.

Ingen av de två är hundra på vad som sägs, men en sak lyckas båda komma ihåg. Att Fidget behöver en trummis och att Daniel minsann kan trumma trots att han aldrig förr trummat i ett band. Däremot har han erfarenhet av att spela bas i ett countryband.

- Jag kan spela trummor, hävdar han.

- Nähä, svarar Nina.

- Joho.

- Okej då, då repar vi snart då.

Fidget har en trummis. För vad nu det är värt.

Daniel kommer till replokalen första gången, spelar lite grann och de tre övriga ser glada ut. Själv är han mest tyst. Förstummad över vad det är han givit sig in på. "Kära hjärtanes", tänker han för sig själv, håller masken och lovar i princip sig själv att aldrig mer sätta sin fot i lokalen igen.

- Du är väl med och spelar in en demo. Vi ska snart spela in den här i lokalen.

- Vi får se, svarar Daniel och det slutar med att han på sin lunchrast kommer och trummar tillsammans med Pontus.

- Spelade du fel? frågar Pontus efter en relativt lyckad omgång av "Radiator".

- Nej, inte direkt, säger Daniel, stressad som han är.

- Okej, då tar vi den.

Demon blir klar och mot all förmodan upprepas inspelnings-proceduren några månader senare. Precis som föregångaren blir andra demon mest känd för sitt omslag.

Men Nina, Louise och Pontus är fortfarande övertygade om att de ska bli världskändisar och när Daniel under sommaren 95 flyr fältet blir det således dags att återigen ragga trummis. Den här gången raggar trummisen upp sig själv, genom att på krogen ragga lite grann på Louise. Johan Forsman heter den nya förmågan och förslaget han får från Louise går ungefär ut på "jag är upptagen, men det finns en plats ledig som trummis i vårt band. Vill du vara med?". Och tro det eller ej, Johan är en rutinerad trummis med en bakgrund som studiomusiker bland hårdrocksbanden hemma i Karlskoga. Så Johan är med och alla inblandade inser snart vilken lyckträff Johan är.

Men ett problem återstår, Daniel vet inte om att han är ersatt, och Nina och Louise tror att han kanske är ledsen över det.

Därför är de oroliga på Hultsfredsfestivalen och dröjer in i det längsta med att föra fram budskapet. Stärkt av alkohol lyckas Nina dock till slut,

- Du, vi har börjar repa med ny trummis.

- Jaha, säger Daniel och känner att meddelandet är som mumma för själen.

- Men du kan ju få bli gitarrhjälte istället. Kan du spela gitarr?

- Javisst, okej då.

Daniel är snärjd igen och förstår återigen inte vad som hänt. Är det något han inte kan spela så är det gitarr.

- Men är det något Fidget inte kan så är det att spela, så det löser sig säkert.

Han förstår då inte hur mycket han bedrar sig.

Bandet på scen på Kalmar

- Vem ser värst ut, han eller jag?

Nina står bredvid Bockstens-mannen, ett flera hundra år gammalt konserverat lik, och det är dagen efter Fidgets första spelning i Varberg tidigt på hösten.

- Du, utan tvekan, svarar alla.

Spelningen dagen innan hade gått bra och så också efterfesten, så när nu stora delar av ett slitet band besöker Varbergs fästning så känns jämförelsen med den gamle stofilen inte alltför långsökt.

Men, som sagt, Fidget kunde spela live inför publik.

- Det har ringt en kille från GoDiscs! i England till min telefonsvarare!!!!!

Nina skriker i luren på sina bandpolare och den regniga oktobereftermiddagen känns plötsligt som en dag på playan.

Ändå reser sig ett spörsmål:

- Hur ända inni helsicke har herr Bass fått reda på Fidget?

Svaret på frågan får Daniel när han på Bengans slöläser i nya Melody Maker och råkar slänga ett öga på "Holly's demo hell", dit Nina i all hemlighet skickat en demo flera månader tidigare.

Högst upp, veckans bästa demo, Fidget "On the stretcher".

Han skriker så att hela Bengans stannar upp, köper tidningen och åker hem för att ringa de andra.

Till och med Louise, som vanligtvis är av det något mer ödmjuka och tillbakahållna slaget, får glädjefnatt.

- Då ses vi på Kompaniet ikväll då eller? Firar lite.

- Vilken röst hon har.

Magnus Bergentz är lyrisk trots att klockan är en bra bit över tre på natten. Fidgets första riktiga demo är under inspelning och Daniel och Johan sitter i mixerrummet i Musikmaffians studio i Varberg och lyssnar på Ninas sångpålägg. Alla har just tappat hakan.

- Fan, tjejen kan ju verkligen sjunga, tänker de båda, ser på varandra och brister ut i gapskratt.

När mixen dagen efter är klar är alla strålande lyckliga. Ingen kan ens tro att det som är på bandet är Fidget och Magnus Bergentz, producenten, har just fått ett nytt favvisband. Ja, det har nog alla inblandade. Fidget är för första gången på riktigt.

- Jag fick en kassett med er och föll direkt. Vi kan väl börja jobba tillsammans, jag kan boka er.

Fidgets första riktiga demo röner stor uppmärksamhet i många läger. Hos kompisar, hos skivbolag och inte minst hos Hansi Friberg, oberoende bokare i Stockholm. Och när han träffar bandet på Kompaniet tidigt i december känns det genast som förlovning. Hansi vill ha Fidget och Fidget vill ha Hansi.

- Vilken go kille, menar Louise efter mötet och ingen protesterar.

- Och så gillar han ju oss också. Det är ju ett plus.

- Good morning, this is Steve here again. I just have to tell you I've been listening to your tape on and on again and it's fucking brilliant. I really, really love it. It's so kinky.

När Steve Walters ringer Daniel och Nina på hotellrummet i London vet de båda att de har ett förlag. Den tänkta semesterresan har blivit något av en businesstrip. Fredrik Ekander på MCA Publishing i Sverige visste i och för sig första gången han hörde Fidget att han ville ha dem, men när nu hans viktige engelske kollega Steve Walters övertygats, sätter han sig ner och skriver ett kontraktsförslag. Och i mars skriver Fidget på.

- Ni kan väl spela in en ny demo. Vi betalar, säger Fredrik.

- Visst, säger Fidget och gör slag i saken.

Magnus Bergentz i Varberg kontaktas igen och ytterligare en helg spenderas i Varberg.

Då finns två nya fidgets med i gänget. Fredrik Andersson, en gammal klasskompis till Daniel har värvats på synth, och Ulf från Varberg är roadie, fan och love-bombare.

- Jag såg er första spelning och tyckte att det var det bästa jag hört sedan bob hund. Så jag har sett alla era spelningar sedan dess. Jag kanske kan få åka med ibland, köra bussen och rodda och så.

Och visst får Ulf det. Han är en i gänget.

Nina tillsammans med Janne Petterson från Hardy Nilsson på Hultsfredsfestivalen, juni -96

Hansi är nervös när han en morgon i mitten av mars får en inspelad CD på posten.

- Det är nog bäst att det är bra nu, tänker han när Fidgets nya demo stoppas i spelaren.

Han blir inte besviken, jublar omkring i lägenheten och ringer till det nojiga bandet i Göteborg.

- Det är så jävla bra, så jävla bra.

- Åh, skönt.

- Nu går jag upp med det till MCA så får vi se vad de säger.

- Okej.

Inte heller MCA blir besvikna.

- Ja, nu blir det väl bara att välja och vraka bland skivbolagen, säger Fredrik Ekander mitt uppe i glädjeruset.

Men först måste skivbolagen få se Fidget och ett hästjobb för att få ihop ett showcase i Stockholm inleds.

TIll slut går spelningen av stapeln på Sturehof den 12 april. Inte helt smärtfritt.

- Var f-n är Johan, han skulle ju varit här för en och en halv timme sen.

Johans buss har fastnat i en bilkö, men han kommer fram lagom så att bandet kan göra ett kort soundcheck.

De klär om, blir nervösa, Hansi springer runt som en osalig ande, och till slut blir det dags för rakning.

Bandet går på scen, kopplar in sina instrument och Daniel märker snart att han har slut på batterier i distpedalen.

- Fanihelvetesjävlaskit, hinner han tänka innan han stirrig som få genomför spelningen utan dist.

Trots allt funkar det. Bandet blir till och med inklappade för extranummer och när spänningarna har släppt så rockar de rejält.

I logen efteråt vill Daniel mest dö, medan de andra visar prov på klara "sugen på att festa"-tendenser.

Hansi kommer in i logen, glad som en spruta.

- Jaha, då var vi väl hemma då. Här var tolv skivbolag idag och alla jag pratat med är oerhört impade. Terry Ericsson sa att han aldrig någonsin sett så mycket branschfolk på en spelning.

Återigen är det dags att fira. Ninas skrock är nära nog verklighet.

- Jag kommer ner i helgen så att vi kan bestämma vilket skivbolag vi vill ha. Vi har ju träffat de intressanta, så nu ligger bollen hos oss.

Och det börjar väl bli dags nu.

Hansi gör i maj ytterligare en vild resa till Göteborg och nu ska alltså saker och ting bestämmas.

Nina Natri ville spela pop. Hon skulle spela pop. Hon hittade ett gäng "puckos" som till slut kunde spela pop.

- Jag har sagt det hela tiden, menar hon.

Jovisst, men vem har någonsin trott henne?

/Sören Börjesson

Daniel och Nina på Hultsfred. Jag delade tält med Daniel och Fredrik, och resten av bandet bodde bredvid. 

Nina läser Fozzie 6, som kom ut strax innan festivalen.

Broder Daniel - från Fozzie 3, 1995

Broder Daniel

Finns det ett badkar i videon?

Broder Daniel har jag redan skrivit om i Fozzie (nr 1), men jag har tre goda skäl att skriva om dem igen: 1) De dök upp i Uppsala igen 25 februari, 2) De är aktuella; en singel kom i slutet av februari, en till i början av april, och skivan Saturday Night Engine kommer i slutet av april, och 3) Sist pratade jag bara med trummisen Lars, så nu ville jag höra resten av bandets åsikter om världen också. På köpet fick jag  en massa åsikter från "Mr Mikeman", enligt Lars Broder Daniels livvakt och maskot i allmänhet. Denne man ville att jag skulle skriva ner allt alla sa under denna lite improviserade intervju, men eftersom det skulle bli ungefär tio sidor och eftersom väldigt mycket av vad de sa var rätt osammanhängande så slopar jag den idén...
Lite grundläggande information mo Broder Daniel: Henrik Berggren sjunger, Daniel Gilbert spelar bas, Anders Göthberg och Johan Neckvall gitarr och Lars Malmros trummor, de kommer från Göteborg och de har skivkontrakt med EMI.

Lars, Johan, Henrik, Daniel och Anders

Jag började med att försöka få lite information om den kommande skivan.

Daniel: - Det är en pojke som heter Nille Perned som är jättesnäll som har gjort den, fixat upp den från träsket. (Nille har bl.a. producerat Wannadies senaste skiva.)

Lars: - Han är en otrolig dealer, han skall deala grejer hela tiden, köpa klockor och sånt.

Mike: - Fozzie Bear! Jag har honom hemma, som nalle! Med prickig fluga.

Lars: - Jag köpte Sesam härom dagen, har jag sagt det?

Henrik: - Sesam vadå?

Lars: - Jag köpte en Sesamskiva med Johan, för fem spänn.

Henrik: - Är "Ni måste räkna högre" med på den?

Lars: - Kakmonstret, Kermit, Groover... skitbra alltså.

Mike: - Jag har en Muppet Show-skiva på engelska hemma. På innersta spåret så är det Fozzie Bear som sitter fast inne i typ studion eller på scenen och så säger han "help me out help me out help me out" – och det innersta spåret går hela tiden, det tar inte slut förrän man stänger av det. Det är skitbra, "help me out..."

Lars: - Jag har gjort en massa tricks på våran skiva, som ingen har märkt.

Henrik (lätt orolig): - Vadå skivan, vadå?!

Lars: - Såna här har jag gjort (han visade nån liten grej med ett par imaginära trumpinnar) skitmånga, men ingen har märkt det. De är egentligen skitdåliga.

Johan: - Körerna i Cadillac är också bara skitstöriga.

Mike: - J-t bra låt faktiskt.

- Usel, sa nån tyst.

Lars: - Ja, den är usel.

Henrik: - Ja, ganska kass är den ändå!

Daniel: - Vi har inte så mycket roligt att säga, det har inte varit så roligt, det har varit ganska tråkigt att göra skivan.

Anders till mig:- Hur gammal är du?

Daniel: - Anders, kan inte du gå ut och borsta tänderna eller nåt?

22, hur så?
Daniel: - Anders får komplex nu, han är bara 19. Anders är yngst av alla, fortfarande tonåring.

Han övergick till att börja berätta om bandets framtidsplaner: - Vi skall ut och börja spela i april. Skivan kommer 24 april, de skall släpa en singel till innan...
Här pratade alla samtidigt, det var bara Daniel som försökte vara seriös: - Anders, håller inte du käften nu så... Sen kommer det en singel till efter skivan har släppts, vilken låt beror på vilken som går bäst.

Bandet i logen på Kalmar nation i Uppsala, med Fozzie nr 1

Berätta om videon till Cadillac.

Daniel: - Videoinspelningen var groteskt hemsk.

Mike: - Skall jag berätta om videoinspelningen? (Han var med ett tag) Det började med att Anders och Henrik och Lars söp sig otroligt fulla. Och... eh, sen så... sen så... ja, de blev j-t fulla du vet och så... (han var en aning förvirrad karln) Anders... Anders han kunde inte göra nånting, så han var tvungen att stå still hela tiden, det är därför hoppet från förstärkaren blev så bra.

Daniel: - Vi tog fyra-fem omtagningar på det.

Mike: - Sen när Henrik började svinga mikrofonen, det var bara för att han var så sur på Johan...

Anders: - Han hade sagt nåt fult.

Henrik: - Berätta om Basic Element också!
Mike: - Detta, detta är helt sant. Basic Element, de ligger ju också på EMI; de skulle spela in en video...

Daniel: - Nej, det här var i studion, vanliga inspelningsstudion.

Mike: - Har jag sagt nånting om video? Jag menade singel. Det hade varit en massa bråk om tider, detta var exakt samtidigt, och Anders och Lars och Henrik... och Daniel... och Johan hade slagsmål. Äh, du vet asså, det var så här "äh, vad f-n är det med dig", du vet så där. Alltså muck, alltså det är helt sant det här! Med Basic Element då. Det var j-a slagsmål liksom. Det var det!

Daniel: - F-n, du har inte sagt nånting, du har bara pratat.

Mike: - Har jag inte sagt nånting?

Anders: - Nä.

Henrik, när du voltar ur badkaret, det ser ut som att du slår dig, gjorde du det?

Daniel: - Henrik var så borta, så han kommer inte ihåg om han slog sig.

Lars: - Fanns det ett badkar i videon?

Henrik: - Nä, jag slog mig inte. Jag tror inte jag slog mig nånstans.

Lars: - Henrik slår sig aldrig, han ramlar överallt, men han slår sig aldrig.

Henrik: - Jag är så vig.

Daniel: - På slutet i videon kommer Nelson du vet, den lilla noshörningen.

Jaha, innan han dog?

Daniel: - Exakt. Han kommer krypande till oss och lägger sig i badkaret, så vattnar vi lite på honom med en vattenkanna.

Lars: - Nelson bor på ett zoo i Örebro nu.

Mike: - Jag kan berätta vad som händer på slutet.

Daniel: - Det är en massa fjantiga slå-sönder-sener.

Mike pekade på Lars: - Han den där killen...

Lars.

- Oooch den här killen...

Henrik (lätt förvirrad var det ja).

Mike: - De står faktiskt och slår på en trumma så att den går sönder.

Daniel: - Så de är skyldiga skivbolaget 6 000 kronor. De enda i bandet som inte är skuldsatta är jag och Johan.

Man kan undra varför den som filmade videon inte hindrade dem när de märkte att de var på väg att göra sönder trumman istället för att låta dem göra det medan de glatt filmar och sedan kräva dem på en massa pengar...

Lars: - Vi fick ju aldrig ha med pistolen! F-n, videon är misslyckad.

Henrik: - Nä, det är den inte, den är snygg.

Daniel: - Det är Lasse Sundh som har gjort den. Den är gjord med 6 mm-film, så där kornigt.

Mike: - Kan jag intervjua nu? Jag har den perfekta frågan till ditt fanzine nu. Lyssna på det här: Anders och Johan, när ni spelar gitarr, känner ni ett samspel då eller känner nån att det är nån som leder det hela eller är det liksom att ni för fram ljudet tillsammans eller är det nån som följer den andra?

Johan: - Det är var och en för sig.

Mike: - Eller följer ni efter Daniel eller Lars eller nånting? Följer ni enskilt efter trummorna, eller basen? Hur gör ni?

Anders: - Nä, det är egen takt i huvudet liksom. Jag vet inte riktigt, jag har aldrig tänkt på det.

Johan: - Nämen, vi spelar ganska enskilt var och en för sig, jag tror vi lyssnar på helheten.

Mike: - Följer ni monitorsoundet då?

Henrik: - J-t seriöst! Bra gjort!

Mike: - Lars! När du spelar trummor...

Lars: - Om jag spelar synkoper och sånt menar du?

Mike: - Nej nej synkoperna... simpelt. Jag menar: är det du som leder bandet?

Lars: - Jag är ledaren, jag står längst fram.

Mike: - Följer du nån när du spelar dina trummor?

Lars: - Jag följer Daniel.

Mike: - Så det är Daniel som drar hela bandet.

Lars: - The Man in the band.

Mike: - Daniel, följer du nån när du spelar bas? Jag försöker följa med i kedjan här.

Daniel: - Nä.
Mike: - Det gör du inte? Daniel är personen som... som är bäst i hela världen!

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Henrik: - Jag vill ha frågan "Vad gör Mike i det här bandet?" Men jag har inget svar på den.

- Han smugglade sig med, han gömde sig under en förstärkare.

Daniel: - Hitta på en bra fråga vi vill svara på istället, för det är så svårt det här.

Henrik: - Nån personlig fråga!

Daniel: - Ja, fråga nåt personligt! Det är det enda som är roligt att svara på.

- Hur stora penisar vi har och så.

Njäää...

Lars: - Ja, personliga frågor är det ingen som frågar oss.

Henrik: - Nä, bara sådär "hur många låtar är det på skivan egentligen?" Alla har ju svaret; elva låtar säger alla.

Okej. Har ni några flickvänner?

- Anders har en flickvän.

Daniel: - Johan skall snart gifta sig.

Lars: - Johan är faktiskt trebarnsfar.

Mike: - Jag har en skitbra fråga sen. Får jag ställa den nu? Hur klarar ni av det här nu när Henrik bor i Stockholm och ni andra bor i Göteborg?

Henrik: - Nä, den frågan går bort.

Lars: - Jag vill svara på det! Med tanke på att vi aldrig repar så...

Henrik: - Så är det ingen skillnad.

Anders: - Vi repade liksom när vi soundcheckade här nere.

Lars: - Vi repade sist i december.

När skivbolaget tvingade er.

- Ja exakt. Vi repar ju f-n aldrig.

Henrik: - Det är vi stolta över. Vi försöker bejaka att vi inte repar.

- Det blir så j-a bra då.

Blir det mer impulsivt på spelningarna då?

Henrik: - Nä, det blir sämre bara.

Daniel: - Det blir inte bättre, det blir bara mer annorlunda.

Det går rätt vilt till på spelningarna...

- Wild, wild!

Daniel: - Anders slog sönder sin gitarr en gång.

- Det var en tjej som fick ett jack i pannan av hans gitarr. Så åkte hon till sjukhuset, och en timme senare var hon tillbaka med en lapp för ögat.

Henrik: - Sen drog vi ut glasflis ur min rygg kommer jag ihåg, en sån där lång grej.

Anders: - Jag åkte ner i publiken, och så kom Mike och skulle hjälpa mig att spela på min gitarr, och började spela flamenco...

Henrik: - En annan gång så åkte jag ut i publiken med mikrofonen, sen när jag kom upp på scenen var mikrofonen helt spårlöst försvunnen... Då slutade alla spela, så gick vi av.

Daniel: - Vi var tvungna att sluta konserten, och sen så hittade vi mikrofonen inne i baskaggen.

Henrik: - Det var inte den. Jag tog ut alla mickar som fanns där inne och sjöng i dem, och det var inte den.

Anders: - En kille stod och drog mig i baken hela tiden, drog upp min tröja och sa "du är sexig, du är sexig, du är sexig"...

- Ställ skitmycket mer frågor!

Lars: - Har vi spelat nyktra nån gång?

- Öh, ja. När, det har vi nog faktiskt inte.

Kan det inte bli problem att spela när man är full?

- Vi döljer oss i dist och bara vräker på. Så det är inte så j-a... Vi kan sluta mitt i låtar, folk märker inte sånt.

Lars: - Vi är usla. Det är det som är våran charm.

Om det är sant är väl upp till var och en att bedöma – skivan kommer ju snart. Eller se dem live, de kommer spela på flera festivaler i sommar. Men ett hett tips är att hålla sig långt ifrån Henriks mikrofonstativ, det är farligt...

Jag och Henrik

Recension:

Broder Daniel: Cadillac (singel) och Luke Skywalker (singel)

(EMI)

Jag tycker det här är jättebra. Det är klart att man kan invända att Henrik Berggren inte kan sjunga, för han är ju helt uppenbart inte skolad sångare. Men det vore väl ändå väldigt tråkigt om alla sångare vore skolade. Det är Henriks röst som är Broder Daniels största charm. Att hans engelska uttal inte heller är det bästa bidrar också till denna charm.

Cadillac har oerhört drivande och aggressiva trummor, distad bas, ylande gitarrer och en la la la la la la-refräng som fastnar sanslöst lätt. Efter jag såg Broder Daniel första gången gick jag omkring och sjöng just den refrängen i flera veckor.

Deras musik kan kallas lite konstig, och On the Count 2 3 är konstigare. Roligare än bra kanske, men som de sa på ZTV:s Tryck Till: "Skoj är bra".

Luke Skywalker, på andra singeln, är uppbyggd av korta sekvenser med pauser mellan. Det är en oerthört enkel låt egentligen – alla sekvenserna är likadana, bara olika långa – men den är fascinerande ändå. Broder Daniels musik är fascinerande rent allmänt, det är svårt att säga om man tycker det är bra egentligen, för det är så annorlunda mot allt man hört innan. Jag tror jag tycker det är bra. Andra låten på singeln, What's Good (2) (skulle hetat What's Good Unplugged) är bara piano och Henriks lätt ostadiga röst. Den är också bra. Tror jag.

/Sara