Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!

Innehåll: 

- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner

- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)

- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!

Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

Broder Daniel - från Fozzie 3, 1995

Broder Daniel

Finns det ett badkar i videon?

Broder Daniel har jag redan skrivit om i Fozzie (nr 1), men jag har tre goda skäl att skriva om dem igen: 1) De dök upp i Uppsala igen 25 februari, 2) De är aktuella; en singel kom i slutet av februari, en till i början av april, och skivan Saturday Night Engine kommer i slutet av april, och 3) Sist pratade jag bara med trummisen Lars, så nu ville jag höra resten av bandets åsikter om världen också. På köpet fick jag  en massa åsikter från "Mr Mikeman", enligt Lars Broder Daniels livvakt och maskot i allmänhet. Denne man ville att jag skulle skriva ner allt alla sa under denna lite improviserade intervju, men eftersom det skulle bli ungefär tio sidor och eftersom väldigt mycket av vad de sa var rätt osammanhängande så slopar jag den idén...
Lite grundläggande information mo Broder Daniel: Henrik Berggren sjunger, Daniel Gilbert spelar bas, Anders Göthberg och Johan Neckvall gitarr och Lars Malmros trummor, de kommer från Göteborg och de har skivkontrakt med EMI.

Lars, Johan, Henrik, Daniel och Anders

Jag började med att försöka få lite information om den kommande skivan.

Daniel: - Det är en pojke som heter Nille Perned som är jättesnäll som har gjort den, fixat upp den från träsket. (Nille har bl.a. producerat Wannadies senaste skiva.)

Lars: - Han är en otrolig dealer, han skall deala grejer hela tiden, köpa klockor och sånt.

Mike: - Fozzie Bear! Jag har honom hemma, som nalle! Med prickig fluga.

Lars: - Jag köpte Sesam härom dagen, har jag sagt det?

Henrik: - Sesam vadå?

Lars: - Jag köpte en Sesamskiva med Johan, för fem spänn.

Henrik: - Är "Ni måste räkna högre" med på den?

Lars: - Kakmonstret, Kermit, Groover... skitbra alltså.

Mike: - Jag har en Muppet Show-skiva på engelska hemma. På innersta spåret så är det Fozzie Bear som sitter fast inne i typ studion eller på scenen och så säger han "help me out help me out help me out" – och det innersta spåret går hela tiden, det tar inte slut förrän man stänger av det. Det är skitbra, "help me out..."

Lars: - Jag har gjort en massa tricks på våran skiva, som ingen har märkt.

Henrik (lätt orolig): - Vadå skivan, vadå?!

Lars: - Såna här har jag gjort (han visade nån liten grej med ett par imaginära trumpinnar) skitmånga, men ingen har märkt det. De är egentligen skitdåliga.

Johan: - Körerna i Cadillac är också bara skitstöriga.

Mike: - J-t bra låt faktiskt.

- Usel, sa nån tyst.

Lars: - Ja, den är usel.

Henrik: - Ja, ganska kass är den ändå!

Daniel: - Vi har inte så mycket roligt att säga, det har inte varit så roligt, det har varit ganska tråkigt att göra skivan.

Anders till mig:- Hur gammal är du?

Daniel: - Anders, kan inte du gå ut och borsta tänderna eller nåt?

22, hur så?
Daniel: - Anders får komplex nu, han är bara 19. Anders är yngst av alla, fortfarande tonåring.

Han övergick till att börja berätta om bandets framtidsplaner: - Vi skall ut och börja spela i april. Skivan kommer 24 april, de skall släpa en singel till innan...
Här pratade alla samtidigt, det var bara Daniel som försökte vara seriös: - Anders, håller inte du käften nu så... Sen kommer det en singel till efter skivan har släppts, vilken låt beror på vilken som går bäst.

Bandet i logen på Kalmar nation i Uppsala, med Fozzie nr 1

Berätta om videon till Cadillac.

Daniel: - Videoinspelningen var groteskt hemsk.

Mike: - Skall jag berätta om videoinspelningen? (Han var med ett tag) Det började med att Anders och Henrik och Lars söp sig otroligt fulla. Och... eh, sen så... sen så... ja, de blev j-t fulla du vet och så... (han var en aning förvirrad karln) Anders... Anders han kunde inte göra nånting, så han var tvungen att stå still hela tiden, det är därför hoppet från förstärkaren blev så bra.

Daniel: - Vi tog fyra-fem omtagningar på det.

Mike: - Sen när Henrik började svinga mikrofonen, det var bara för att han var så sur på Johan...

Anders: - Han hade sagt nåt fult.

Henrik: - Berätta om Basic Element också!
Mike: - Detta, detta är helt sant. Basic Element, de ligger ju också på EMI; de skulle spela in en video...

Daniel: - Nej, det här var i studion, vanliga inspelningsstudion.

Mike: - Har jag sagt nånting om video? Jag menade singel. Det hade varit en massa bråk om tider, detta var exakt samtidigt, och Anders och Lars och Henrik... och Daniel... och Johan hade slagsmål. Äh, du vet asså, det var så här "äh, vad f-n är det med dig", du vet så där. Alltså muck, alltså det är helt sant det här! Med Basic Element då. Det var j-a slagsmål liksom. Det var det!

Daniel: - F-n, du har inte sagt nånting, du har bara pratat.

Mike: - Har jag inte sagt nånting?

Anders: - Nä.

Henrik, när du voltar ur badkaret, det ser ut som att du slår dig, gjorde du det?

Daniel: - Henrik var så borta, så han kommer inte ihåg om han slog sig.

Lars: - Fanns det ett badkar i videon?

Henrik: - Nä, jag slog mig inte. Jag tror inte jag slog mig nånstans.

Lars: - Henrik slår sig aldrig, han ramlar överallt, men han slår sig aldrig.

Henrik: - Jag är så vig.

Daniel: - På slutet i videon kommer Nelson du vet, den lilla noshörningen.

Jaha, innan han dog?

Daniel: - Exakt. Han kommer krypande till oss och lägger sig i badkaret, så vattnar vi lite på honom med en vattenkanna.

Lars: - Nelson bor på ett zoo i Örebro nu.

Mike: - Jag kan berätta vad som händer på slutet.

Daniel: - Det är en massa fjantiga slå-sönder-sener.

Mike pekade på Lars: - Han den där killen...

Lars.

- Oooch den här killen...

Henrik (lätt förvirrad var det ja).

Mike: - De står faktiskt och slår på en trumma så att den går sönder.

Daniel: - Så de är skyldiga skivbolaget 6 000 kronor. De enda i bandet som inte är skuldsatta är jag och Johan.

Man kan undra varför den som filmade videon inte hindrade dem när de märkte att de var på väg att göra sönder trumman istället för att låta dem göra det medan de glatt filmar och sedan kräva dem på en massa pengar...

Lars: - Vi fick ju aldrig ha med pistolen! F-n, videon är misslyckad.

Henrik: - Nä, det är den inte, den är snygg.

Daniel: - Det är Lasse Sundh som har gjort den. Den är gjord med 6 mm-film, så där kornigt.

Mike: - Kan jag intervjua nu? Jag har den perfekta frågan till ditt fanzine nu. Lyssna på det här: Anders och Johan, när ni spelar gitarr, känner ni ett samspel då eller känner nån att det är nån som leder det hela eller är det liksom att ni för fram ljudet tillsammans eller är det nån som följer den andra?

Johan: - Det är var och en för sig.

Mike: - Eller följer ni efter Daniel eller Lars eller nånting? Följer ni enskilt efter trummorna, eller basen? Hur gör ni?

Anders: - Nä, det är egen takt i huvudet liksom. Jag vet inte riktigt, jag har aldrig tänkt på det.

Johan: - Nämen, vi spelar ganska enskilt var och en för sig, jag tror vi lyssnar på helheten.

Mike: - Följer ni monitorsoundet då?

Henrik: - J-t seriöst! Bra gjort!

Mike: - Lars! När du spelar trummor...

Lars: - Om jag spelar synkoper och sånt menar du?

Mike: - Nej nej synkoperna... simpelt. Jag menar: är det du som leder bandet?

Lars: - Jag är ledaren, jag står längst fram.

Mike: - Följer du nån när du spelar dina trummor?

Lars: - Jag följer Daniel.

Mike: - Så det är Daniel som drar hela bandet.

Lars: - The Man in the band.

Mike: - Daniel, följer du nån när du spelar bas? Jag försöker följa med i kedjan här.

Daniel: - Nä.
Mike: - Det gör du inte? Daniel är personen som... som är bäst i hela världen!

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Henrik: - Jag vill ha frågan "Vad gör Mike i det här bandet?" Men jag har inget svar på den.

- Han smugglade sig med, han gömde sig under en förstärkare.

Daniel: - Hitta på en bra fråga vi vill svara på istället, för det är så svårt det här.

Henrik: - Nån personlig fråga!

Daniel: - Ja, fråga nåt personligt! Det är det enda som är roligt att svara på.

- Hur stora penisar vi har och så.

Njäää...

Lars: - Ja, personliga frågor är det ingen som frågar oss.

Henrik: - Nä, bara sådär "hur många låtar är det på skivan egentligen?" Alla har ju svaret; elva låtar säger alla.

Okej. Har ni några flickvänner?

- Anders har en flickvän.

Daniel: - Johan skall snart gifta sig.

Lars: - Johan är faktiskt trebarnsfar.

Mike: - Jag har en skitbra fråga sen. Får jag ställa den nu? Hur klarar ni av det här nu när Henrik bor i Stockholm och ni andra bor i Göteborg?

Henrik: - Nä, den frågan går bort.

Lars: - Jag vill svara på det! Med tanke på att vi aldrig repar så...

Henrik: - Så är det ingen skillnad.

Anders: - Vi repade liksom när vi soundcheckade här nere.

Lars: - Vi repade sist i december.

När skivbolaget tvingade er.

- Ja exakt. Vi repar ju f-n aldrig.

Henrik: - Det är vi stolta över. Vi försöker bejaka att vi inte repar.

- Det blir så j-a bra då.

Blir det mer impulsivt på spelningarna då?

Henrik: - Nä, det blir sämre bara.

Daniel: - Det blir inte bättre, det blir bara mer annorlunda.

Det går rätt vilt till på spelningarna...

- Wild, wild!

Daniel: - Anders slog sönder sin gitarr en gång.

- Det var en tjej som fick ett jack i pannan av hans gitarr. Så åkte hon till sjukhuset, och en timme senare var hon tillbaka med en lapp för ögat.

Henrik: - Sen drog vi ut glasflis ur min rygg kommer jag ihåg, en sån där lång grej.

Anders: - Jag åkte ner i publiken, och så kom Mike och skulle hjälpa mig att spela på min gitarr, och började spela flamenco...

Henrik: - En annan gång så åkte jag ut i publiken med mikrofonen, sen när jag kom upp på scenen var mikrofonen helt spårlöst försvunnen... Då slutade alla spela, så gick vi av.

Daniel: - Vi var tvungna att sluta konserten, och sen så hittade vi mikrofonen inne i baskaggen.

Henrik: - Det var inte den. Jag tog ut alla mickar som fanns där inne och sjöng i dem, och det var inte den.

Anders: - En kille stod och drog mig i baken hela tiden, drog upp min tröja och sa "du är sexig, du är sexig, du är sexig"...

- Ställ skitmycket mer frågor!

Lars: - Har vi spelat nyktra nån gång?

- Öh, ja. När, det har vi nog faktiskt inte.

Kan det inte bli problem att spela när man är full?

- Vi döljer oss i dist och bara vräker på. Så det är inte så j-a... Vi kan sluta mitt i låtar, folk märker inte sånt.

Lars: - Vi är usla. Det är det som är våran charm.

Om det är sant är väl upp till var och en att bedöma – skivan kommer ju snart. Eller se dem live, de kommer spela på flera festivaler i sommar. Men ett hett tips är att hålla sig långt ifrån Henriks mikrofonstativ, det är farligt...

Jag och Henrik

Recension:

Broder Daniel: Cadillac (singel) och Luke Skywalker (singel)

(EMI)

Jag tycker det här är jättebra. Det är klart att man kan invända att Henrik Berggren inte kan sjunga, för han är ju helt uppenbart inte skolad sångare. Men det vore väl ändå väldigt tråkigt om alla sångare vore skolade. Det är Henriks röst som är Broder Daniels största charm. Att hans engelska uttal inte heller är det bästa bidrar också till denna charm.

Cadillac har oerhört drivande och aggressiva trummor, distad bas, ylande gitarrer och en la la la la la la-refräng som fastnar sanslöst lätt. Efter jag såg Broder Daniel första gången gick jag omkring och sjöng just den refrängen i flera veckor.

Deras musik kan kallas lite konstig, och On the Count 2 3 är konstigare. Roligare än bra kanske, men som de sa på ZTV:s Tryck Till: "Skoj är bra".

Luke Skywalker, på andra singeln, är uppbyggd av korta sekvenser med pauser mellan. Det är en oerthört enkel låt egentligen – alla sekvenserna är likadana, bara olika långa – men den är fascinerande ändå. Broder Daniels musik är fascinerande rent allmänt, det är svårt att säga om man tycker det är bra egentligen, för det är så annorlunda mot allt man hört innan. Jag tror jag tycker det är bra. Andra låten på singeln, What's Good (2) (skulle hetat What's Good Unplugged) är bara piano och Henriks lätt ostadiga röst. Den är också bra. Tror jag.

/Sara

En liten pophyllning - från Fozzie 2, 1995

En liten pophyllning

Jag har sedan jag började med Fozzie funderat på hur personlig jag kan vara i artiklarna. Jag tycker det känns lite fånigt att i tidningen hylla banden för mycket, vilket kanske gör mina vänner lite förvånade med tanke på hur mycket jag muntligen lovordar vissa band. En anledning är väl att jag håller viss kontinuerlig kontakt med några band, och jag skulle känna mig lite groupieaktig om jag skriver i en artikel, som bandet läser, att jag älskar det de gör. Det är lite tragiskt – det känns som att jag inte kan gå fram till någon i ett band och säga positiva saker för att jag är tjej. Jag inbillar mig i alla fall att killar på ett annat sätt kan prata med band och berömma dem, medan jag lätt uppfattas som en groupie om jag gör samma sak.

Visst, jag tycker att alla tre Eggstonarna är väldigt attraktiva, men det är inte huvudsaken – jag älskar Eggstone, som grupp, för deras musik. Och pojkarna i Cloudberry Jam, Blur, Yvonne, Broder Daniel m.fl. är jättesöta, men det är musiken jag vill åt. Bara så ni vet. Det är faktiskt flera kompisar som har sagt "Hur känns det att vara groupie då?", visserligen på skämt, men  något måste det ju ligga bakom, medan jag inte kan tänka mig att någon uppfattar Martin Nowhere Gelin som en groupie.

Men nu har jag fått ett tips av en känd popjournalist, han tyckte jag kunde vara mer subjektiv, så nu tänkte jag i denna artikel släppa alla hämningar...

Min första indiepopförälskelse var i meningarna: "I heard a singer on the radio who sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be – must be the dumbest singer I've ever heard". Korrekt: första meningen i första låten på This Perfect Days första skiva (Wrapped adound your finger). Visst är det en totalt lysande textrad?! Jag var i min favoritskivaffär och skulle lyssna på skivan, men jag behövde inte höra mer än de raderna; jag köpte skivan och var kär. Jag har visserligen alltid varit intresserad av musik, men det var där jag hittade rätt. Jag hade upptäckt annan svensk musik än Ratata, Reeperbahn och Imperiet.

Jag kommer här använda begreppet indiepop, även om jag vet att många band inte gillar att bli betecknade som indiepoppare. Men Niclas Strömstedt och Cajsa Stina Åkerström gör också pop, och det är inte sån pop jag pratar om! Så jag buntar alltså in även bl.a. Yvonne, Souls och Broder Daniel i mitt begrepp indiepop, även om de inte har likheter med t.ex. Eggstone, som väl spelar "typisk indiepop", men tro mig, käre Lars och Henric, i min värld är indiepop enbart positivt, så jag hoppas ni står ut med att jag påstår att ni spelar indiepop.

Jag måste alltså erkänna att jag inte hängde med i indiepopen från början. Jag köpte visserligen Happy Mondays och Soup Dragons när de kom, men Stone Roses var jag sen med (-92...). Och min TPD-skiva köpte jag först hösten -93.

Men det som nog var största orsaken till att jag plötsligt blev en extrem popnörd var när jag upptäckte Eggstone. Jag hade väl hört litegrann, så jag köpte Somersault när den kom, och några veckor senare kom de till Uppsala. De skulle spela ihop med Bob Hund, och dem hade jag förstås hört om, att de skulle vara så fantastiska live, så det var dem jag väntade mig mest av. De var faktiskt en besvikelse – visst, de var bra, men inte så otroligt fantastiska som folk sagt. Eggstone däremot. Hjälp, det var nästan en religiös upplevelse.

Nästa dag rusade jag till skivaffären och köpte In San Diego, som en kompis sagt är en av världens fem mest livsnödvändiga skivor. Jag insåg att han hade rätt. Sen jag köpte den tror jag att jag har lyssnat på Eggstone varje dag – nu har det liksom blivit en grej, att jag bara ska lyssna på minst en Eggstonelåt varje dag för att må bra. Det varierar med humöret vilka låtar jag lyssnar på – Good Morning är en ypperlig låt att vakna till för att bli på gott humör t.ex. Och det är alltid bra att bli påmind om att det finns vatten i tennisbollar.

För att återgå till indiepop lite mer allmänt: i våras (-94) såg jag en annons om Emmabodafestivalen. När jag läste vilka som skulle komma; Cloudberry Jam, Yvonne, Sonic Surf City, Stevepops, Green, Bob Hund, Wagon, Elvert Underground m.fl., så fanns det liksom inget tvivel: jag måste dit! Tyvärr kände jag vid den tidpunkten ingen som ens kunde tänkas vilja dit, men jag gjorde tappra försök att få med mig någon ­– jag ringde runt till hela bekantskapskretsen inklusive avlägsna släktingar i Småland, men det var kört. Jag var helt bestämd på att jag skulle dit, men mamma (som jag var hemma hos i Borås över sommaren) var orolig över att jag skulle åka ensam (som hon sa – detta var strax efter Falun – "Det finns 24-åriga fänrikar överallt") men jag försökte övertyga henne om att popnördar är snälla människor. Dessutom var det ju bara över en dag. Men eftersom hon ju är mor försökte hon ändå få mig att stanna hemma Som en sista utväg sa jag: "Okej, jag ringer Borås Tidning och hör om de skall skicka dit någon, och då kanske han/hon kan ta hand om mig." Jag ringde, men de skulle inte skicka dit någon, och då fick jag en idé, så jag frågade om jag fick skriva om det. Och det fick jag! Tjo Då var det bara att åka, då kunde mamma inte hindra mig. Oj, vad många trevliga människor jag träffade! Det var en så fantastiskt trevlig tillställning att jag var alldeles lycklig i flera månader efteråt. Nu var jag en fullständigt inbiten popnörd. (Fast jag hade dock fortfarande ingen för liten bensinmackströja, knästrumpor eller hårspännen. Det kom sen.)

Början av min popfanatikerkarriär präglades av ensamhet. Ingen av mina kompisar fattade varför jag köpte flera skivor och musiktidningar i veckan och de fattade inte varför jag engagerade mig så, och de ville definitivt inte följa med mig på konserter! I somras lyckades jag dock tvinga med några (manliga) kompisar på en gratis spelning med Cloudberry Jam, men det var enbart för att jag påpekade att sångerskan Jennie är väldigt söt. Så skulle Eggstone spela i Göteborg i augusti, och det ligger bara 7 mil från Borås, så jag måste ju absolut dit. Fast jag fick givetvis inte med mig någon. Visserligen skulle jag se dem i Hultsfred en vecka senare, men det var ju långt till dess! Hultsfred ja. Dit skulle jag åka med en avlägsen kompis, men han backade ur två dagar innan (jag skall aldrig mer prata med honom!), så då var jag ensam igen. Som sagt, jag kände inte så många musikintresserade människor, men till slut hittade jag en kompis kompis som jag kunde åka med.

Fast nu har jag bytt studentnation i Uppsala till Kalmar Nation, där det finns många musikfanatiker. Där spelar två band i veckan; i stort sett alla svenska popgrupper som är något att ha kommer dit förr eller senare. Det är med andra ord ett ypperligt trevligt ställe, och en perfekt grogrund för ett popfanzine.

Varför är då popmusik det bästa som finns? Det vet jag egentligen inte, jag vet bara att Wrong Heaven (Eggstone) får mig att rysa, till Good Morning måste jag bara hoppa upp och ner, av Na Na Na (Pinko Pinko) börjar jag alltid le, Spleen (Cloudberry Jam) styrker mig, jag kan lyssna på Let Go Oh Oh (The Wannadies) tio gånger i sträck och vara lycklig hela tiden, samma sak med Town Called Malice (The Jam) och My Trumpets, Frozen (Yvonne) är bara knäckande bra, likaså Kids are Alright (Broder Daniel) – jag kan fortsätta rabbla ett bra tag, men jag tror att ni fattat vad jag menar. Det känns, helt enkelt.

Jag har diskuterat det här med en kompis, om varför jag tycker om t.ex. Pinko Pinko. Ett av mina argument är att jag blir glad av deras musik. Han sa: "Men det betyder ju inte att det är bra bara för att du blir glad av det!" Det är väl klart att det gör! När det berör mig i positiv riktning är det väl självklart att jag tycker det är bra! Tomas Ledin t.ex. gör också käck musik, men den mår jag bara illa av, även om den kan göra andra människor glada.

Det här är väl en liten bakgrund till varför jag gör ett fanzine – egentligen är jag väldigt egoistisk och protektionistisk vad gäller musik, jag vill egentligen ha alla små band jag känner till för mig själv. Men alla de band jag skriver om är så oerhört mycket värda att det går bra för dem, så därför skriver jag om dem. Ett skivbolag har räknat ut att det finns ungefär 8 000 människor i Sverige som aktivt lyssnar på indiepop så jag är ju ändå relativt ensam om det...

Avslutningsvis måste jag återigen tacka alla dem jag har pratat med; Eggstone, Cloudberry Jam, Yvonne, Broder Daniel, Pinko Pinko, Doktor Kosmos, Able, Baseball, Wannadies, Souls, Stevepops, Naked, Mufflon 5, kent, Green, Superswirls, The Varlets, Hansi – jag älskar er allihop!!!

Som det heter: Pop on!

De bästa skivorna jag vet:

Eggstone: allt

Cloudberry Jam: The art of being cool

The Wannadies: Be a girl

Popsicle: Lacquer

Broder Daniels, Yvonnes, kents, Greens och Cloudberry Jams kommande (antar jag)

Souls: Tjitchischtsiy (Sudêk)

Weezer: Weezer

Smashing Pumpkins: Siamese Dream

The Auteurs: Lenny Valentino (singel)

Whigfield:  Saturday night

och några till.

Broder Daniel - från Fozzie 1, 1994

Broder Daniel

Här farmor, sug på den!

text: Sara Reis och Catharina Blom

Ingen som har läst Expressen på fredagar de senaste månaderna kan ha missat Broder Daniel.

Linda Norrman har skrivit om dem i sin spalt nästan varje vecka i flera månader. Men de har inte gett ut någon skiva, så får har hört dem.

I september kom de till Uppsala, och givetvis måste vi ju se dem. Våra förväntningar var höga, för hon har ju bra musiksmak, fröken Norrman.

Spelningen är fantastisk! Sångaren Henrik ålar sig fram på scen med utsmetad kajal och glitter under ögonen och skuggboxas. P.g.a. scenens litenhet är hans sparkar farligt nära publikens huvuden. Under nån av konsertens höjdpunkter lyckas Henrik slå hål i takets masonitskiva.

Catharinas musiklärare sa en gång att pauserna är det bästa i musiken, och det hade han rätt i. "Luke Skywalker" är absolut bäst.

Broder Daniel är från Göteborg och består av Henrik Berggren, sång, Johan Neckvall, gitarr, Daniel Gilbert, bas, Anders Göthberg, gitarr och Lars Malmros, trummor.

De började spela ihop -88 (fast då med en annan trummis, Lars tillkom senare), men de hade uppehåll ett tag, och när de höll på hade de inte så mycket spelningar, de spelade mest på skolfester och obskyra parties. Det är först det senaste året det börjat hända saker, de har fler låtar och är ute och spelar en hel del.

Det var Henrik och Daniel som startade bandet, för att de kände sig lite som outsiders och behövde något att göra. Namnet kommer sig av att Daniel och Henrik, som heter Daniel i andranamn, var bästa vänner: Broder Daniel.

Och så blev det också lite som en motpol till alla indieband som har namn på fyra bokstäver.

Lars berättar att de i början spelade "total rådepp", och hade låtar som hette "Skumsvamp" och liknande, medan de nu har blivit ganska poppiga och sjunger om Luke Skywalker, Cadillacs och sånt. De har texter på engelska, och en del på tyska, fast ingen i bandet kan tyska egentligen, så de brukar ta en ordbok och plocka ihop roliga ord.

När vi frågade om influenser hade vi räknat med att David Bowie skulle vara med i svaret, med tanke på Henrik på scen, med glitter och grejer, men Lars förvånade oss.

- Det finns hur många som helst. T.o.m. Ace of Base är en influens. Men Blixa (Blixa Bargeld i Einstürzende Neubauten alltså) och Iggy Pop är nog stora idoler. Och Blondie. Det är olika i olika perioder. Men det speglas inte mycket i musiken – vi gör hellre nåt helt annat än det vi lyssnar på. Det finns många band, där alla i bandet har samma influenser, och så låter de exakt så. Jag tycker inte det är nån idé då, det blir för mycket. Lyssnar man på hårdrock skall man spela pop, så är det. Man skall göra nåt annorlunda.

- Vi håller alla på av olika orsaker, vi är oeniga i alla frågor som rör bandet och dess utveckling – det brukar bli ett j-a liv, men det leder oftast till något konkret och bra. Vi har alla olika referensramar, och det är det som gör bandet så speciellt. Jag personligen håller väl på för att få ut lite... tja... som en tryckventil, som en motpol till mitt vanliga tråkiga liv. Det är lite av en terapigrej. Jag räknar mig inte som musiker eller så, men ändå är det väl lite för att visa upp mig, för att få mitt erkännande.

Vad vill ni väcka för känslor?

- Vi vill att folk skall tycka synd om sig själva, och känna självömkan. Vi vill att de skall tänka på sig själva. Det låter lite löjligt... Vi försöker väl inte sprida nåt, men vi har texter om självömkan. Man kan framstå som barnslig och mesig, och känna igen sig. Vi vill att alla skall hata oss, så vi mår ännu sämre och kan göra ännu mer självömkande låtar. Det är det som är speciellt med oss att man antingen älskar oss eller hatar oss. Det kan vara lite svårt att älska oss första gången, men de som inte tycker om oss kan gå och skita på sig.

Henrik sjunger väldigt speciellt – för att vara rakt på sak så sjunger han faktiskt rätt falskt. Är det en grej eller kan han inte sjunga?

- Han sjunger så, det gör han. Men vi har spelat in en hel del på sistone och då sjunger han faktiskt riktigt bra. Han låter ungefär som 12 år... Det är mest honom man älskar eller hatar, hans röst ligger liksom över allting.

För att fortsätta om Henrik – varför har han glitter under ögonen?

- Hi hi... jag vet inte... Han tog på det en gång, och sen har han kört med det. Vi har dividerat om ifall han ska ha det under ögonen eller på ögonlocken, men... Han får för sig saker ibland och kör med det tills han tröttnar. Han tycker väl att glittret är tufft.

Har det hjälpt er att bli så uppskrivna av Linda Norrman?

- Ja, det har det ju helt klart gjort. Folk har fått upp ögonen för oss – jag vet inte om det är bra eller dåligt egentligen. Hon har verkligen fått för sig att hypa oss, men det är inget man direkt tar till sig, det är inte som "Nu är jag popstjärna, nu kan jag göra vad jag vill". Man är ju vanlig ändå...

Framtidsplaner?

- Det verkar bara flyga på oss på nåt sätt. Så nu får vi väl bestämma oss för något och köra på det. Vi skall väl ut och spela lite... Men vi har tackat nej till en del spelningar; det känns lite dumt att vara ute och spela när man borde vara hemma och repa och spela in. Det är dessutom rätt jobbigt att vara ute – spelningarna är kul, men det runt omkring, resandet och så är jobbigt. Åka omkring i en ful blå bil – bad news on tour liksom.

- Jag skiter i om det floppar egentligen – det är ju kul om det går bra, men jag drömmer inte om att bli popstjärna. Jo, det är väl nåt man drömmer om när man sover, men man måste ju ha fast mark under fötterna.

- Mina närmaste planer är krogen klockan halv åtta. Ett band som heter Mike Tysons har releaseparty. De spelar hip hop med industrisynth och är j-t bra.

Har ni fått skivkontrakt då?

- Förlagskontrakt har vi fått, vi är förlagda på Jimmy Fun. De tar hand om låtarna, står för pengar, hjälper till om det är nåt strul och så där. Men jag kan inte säga vilket skivbolag vi hamnar på än.

- Vi har fått skit för Jimmy Fun, för folk hakar upp sig på att "vi är alternativa".

Över till annat: Vem skulle du ge din sista Rollokola?

- Ha ha! Svårt att säga... Jag skulle nog ge den till mig själv, jag är ett sånt ego. Fast jag tycker i och för sig inte om Rollokola, så jag får väl ge bort den då. Då skulle jag nog ge den till min farmor, hon är j-t schysst. Och så är hon förtjust i Rollokolor. Fast hon har dåliga tänder, så hon kan nog inte tugga den, men hon skulle få den ändå; "Här farmor, sug på den!"

Vilken är världens bästa låttitel?

- "Several species of small furry animals gather together in a cave and growing with a Pict" av Pink Floyd. Det är en sjuk låt från "Umma Gumma", en väldigt bra skiva. De var bra förut, men nu har de blivit en lasershow. De har gått och blivit lampor allihopa.

Favoritmupp:
- Animal. Han är ju trummis. Mupparna var mina favoriter, jag älskade verkligen Mupparna. Jag tyckte om Svenska Sesam också – och där är Groover en favorit. Särskilt det avsnittet när han åker båt med sina kompisar, och han aldrig lyckas få dem att stå rätt i båten, så den bara sjunker hela tiden. Man kan prata om Mupparna hur länge som helst!       

Inledning Fozzie nr 3, april 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

 Tjo,
Fozzie har blivit en studiecirkel. Därför har jag plötsligt skaffat mig en bunt medarbetare, så nu är det inte bara jag som skriver längre, utan även Martin Alarik. De andra är inte så skriftliga, de är mest i bakgrunden och gör viktiga saker, som layout och så. Vi har t.o.m. en Stockholmskorrespondent (!), herr Bergström, som hittills mest fått rastrera foton och fungera som hotell när vi är i Stockholm på konserter. Det är trevligt med kollegor, kan jag konstatera redan nu.

Sent en natt för ett tag sen diskuterade jag och Martin (för ovanlighetens skull...) musik. Han sa nåt i stil med att "musik är viktigt". "Viktigast i världen", svarade jag. Vi funderade en stund på mitt något impulsiva svar, och konstaterade sedan att, jaa, det är nog faktiskt viktigast av allt. Det är klart att det är olika för alla människor, men det finns inget annat som kan göra mig så lycklig som musik. Som härom veckan när jag steg upp först klockan elva, så posten hade redan kommit, och i min brevlåda låg en promokassett med Cloudberry Jams kommande skiva!!! Det var nära att jag inte kom iväg till mitt seminarium i förvaltningsrätt, men jag cyklade i väg i solskenet med Jennie Medin sjungandes "I'm as cool as I can be" i min freestyle och bara log. Folk tittade på mig som om jag inte var riktigt klok.
Så pop on! som det heter. Det kommer vi att göra – Fozzie nr 4 är redan lång kommen i planeringen, även då kommer vi skriva om fantastisk svensk pop och lite utländsk dito. Så om ni har demos, skivor eller något som ni vill ha recenserat så skicka det till adressen nedan. Skicka gärna önskemål, kommentarer och trevliga saker också!

Vi vill tacka Catharina Blom, Anders Nilsson och Andreas Rosén, alla banden vi pratat med (framför allt Ola Hermanson som piggade upp Sara när det behövdes som mest! Och John Jern för vackra ord...), Terry för du släppte in oss hos dig, Eggstone för ni är så snälla, affärerna som säljer Fozzie, Anders och musikkollegiet på Kalmar nation för alla bra band, Magnus Ulväng och Johan Gille (vår hjälte!) för datorhjälp, Medborgarskolan och alla andra som gjort något för oss.

Fozzie görs av: Sara Reis, ansvarig utgivare och chefredaktör, Martin Alarik, redaktör

/Sara

***

Åh, tidsdokumentet! Demokassett, freestyle, skicka sedlar i kuvert för att beställa en tidning! Och att jag och Martin hade i princip samma frisyr. :)

Inledning Fozzie nr 1, december 1994

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Hej!
Det här är första numret av Fozzie – förhoppningsvis blir det många fler.
Det slår mig när jag tittar igenom de färdiga artiklarna att vi egentligen inte skrivit särskilt mycket om vad vi tycker om banden, men... det säger väl sig självt? Detta är ett fanzine och det innebär ju att vi väljer själva vilka band vi skriver om, och det finns ju ingen anledning att skriva om musik vi inte tycker om då.
När jag skriver det här är klockan efter midnatt, jag sitter på golvet i mitt studentrum med bara värmeljus tända, och lyssnar på Yvonne på hög volym, och det enda som betyder något är musik. Den här tidningen har tagit tid från mina studier, vilket väl gör min kära mor besviken, men musik är helt enkelt viktigare än skatterätt. Musik berör. Lyssna på Henric de la Cour sjunga "Nothing is faithful", Jennie Medin sjunga "I'll manage on my own" och Per Sunding sjunga "I was your wrong heaven... It's not a matter for my tombstone" och försök låta bli att bli berörd. Jag kan inte.
Många påstår att mycket s.k. indiepop låter likadant. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det, för jag tycker inte det – inte om man lyssnar lite mer. Och även om nu en del låter likt, så vad gör väl det så länge det ändå väcker känslor? När man känner något av att lyssna på en låt så har den fyllt ett syfte.

Till detta nummer har jag valt ut några av mina absoluta favoritgrupper i Sverige (Catharina har inte fått bestämma så mycket) och jag vill tacka alla dem som har pratat med oss och skickat foton o.d. och varit så jättetrevliga! När jag ändå håller på och tackar så måste vi även tacka Andreas och Jan för fotoframkallning och kopiering, min mamma för datorlån, Anders för telefonnummer och så, samt för att han bokar alla bra grupper till Kalmar nation så att vi får se dem, Martin Gelin för annons i Nowhere, MusikÖrat-pojkarna för musiktips, och så borde jag förstås tacka Björn S på UNT, för om inte han varit så seg med att ge mig uppdrag hade jag kanske inte bestämt mig för att göra en egen tidning. Och (jag känner mig som om jag fått en Oscar...) om det är någon vi glömt så tackar vi dem också.

/Sara

Whigfield-Sara och Whigfield-Catharina