Från Fozzie #9, juni -04
Jag tar en snabbkoll på mitt nyklippta hår i spegeln utanför dörren innan jag ringer på klockan till Tambourine Studios i Malmö, mitt Mecka. En tjej som jobbar på kontoret öppnar och säger att Per och Maurits fortfarande sitter i möte.Jag lämnar mitt bagage - jag kommer nästan direkt från Egypten och skall till stockholmståget efteråt - utanför toan och går in genom den välbekanta gången med omslagen till skivorna som spelats in i studion på vänster sida och den gamla Sovjetkartan på den högra.
Jag väntar i köket på att mötet skall ta slut. Jag väntar på att göra vad som är tänkt att bli ”den ultimata Eggstone-intervjun”. Men hur det går med det får vi väl se.
Jag har ett ganska udda förhållande till personerna i Eggstone. Under de omkring tio år jag varit ett Eggstone-fan har jag intervjuat dem ett flertal gånger och träffat dem i andra sammanhang ett otal gånger; jag har hälsat på dem i studion, jag har hängt med dem efter konserter och det har hänt att vi har festat ihop. Jag har blivit en bekant, men samtidigt är jag ett av deras allra största fans. Det är faktiskt inte helt okomplicerat.
För ett tag sedan läste jag en krönika på Sonics hemsida, där Billy Rimgard skrev om hängivenhet och en östtysk kille som älskar Pet Shop Boys no matter what. Där stod bl.a. “Pet Shop Boys kan sätta på sig näverstövlar och raj-di-da-di-deja ikapp med Dungen men deras gärning för honom kommer aldrig att kunna göras ogjord.” Eggstone är det bandet för mig. Och det känns skönt. Nu har det gått drygt sju år sedan de senast släppte en skiva, och jag har skaffat mig hundratals nya skivor sedan dess. Många av dem har jag älskat, men jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter. När allt annat går åt skogen i mitt liv så kan jag sätta på en Eggstone-låt, i stort sett vilken som helst, och så känns livet lite mindre tungt. En dag när jag mådde verkligt dåligt funderade jag över när jag senast var riktigt lycklig, och kom fram till att det var när jag såg Eggstone spela fem låtar live som kompband till Magnus Carlson på O-Baren i Stockholm ett par veckor tidigare. Då var jag för en halvtimme helt lycklig, i en tid då jag annars mådde rätt pissigt.
Men att beskriva varför det är Eggstone som är störst i min musikvärld är helt omöjligt. Jag har inget lika bra skäl som den östtyske PSB-killen, som i sin av statsmakten förtryckta homosexualitet fick stöd av Neil Tennant och Chris Lowes texter och musik. Eggstone säger inget viktigt om den stora världen i sina texter (däremot nämner de mitt namn i två låtar, och det är oerhört stort för mig). Det är helt enkelt bara en känsla. Jag upptäckte Eggstone just när mitt musikintresse började svämma över alla bräddar, det är den enda rationella förklaring jag har.
Under de år som gått sedan Eggstones senaste skiva har jag flera gånger försökt få intervjua dem, men de har alltid sagt nej för att de inte känt att de haft något att prata om. Men en kväll i september 2003 blev det faktiskt en intervju med Per Sunding, som du kan läsa lite längre fram i tidningen. Fast för att kunna göra den kompletta Eggstone-artikeln ville jag förstås helst träffa hela bandet också. Det är dock inte det lättaste att få ihop dessa tre superupptagna människor i ett rum när de egentligen inte alls är aktuella med Eggstone. Efter många telefonsamtal och planeringar verkade det som att det faktiskt skulle bli av, men när det väl var dags kunde inte Patrik, fast Per och Maurits var villiga att ge mig lite tid. Det är den 22 januari 2004, sju år och några dagar efter att Eggstones tredje och senaste album, ”Vive La Différence!” kom ut.
Jag får ett glas vatten, Per tar med sig en liten skål med choklad och så går vi in i själva studion. Maurits är lite stressad och har inte så mycket tid, så han sätter sig lite på kanten av en stol, men det blir ändå så att han stannar under hela den drygt timslånga intervjun. Per däremot, som fortfarande är solbränd efter en semester i Thailand, slappnar av och drar upp benen under sig i sin stol. Maurits är betydligt mer tillbakadragen än Per, han pratar inte så mycket och när han pratar så gör han det eftertänksamt, med mjuk och låg röst.
Jag får ett glas vatten, Per tar med sig en liten skål med choklad och så går vi in i själva studion. Maurits är lite stressad och har inte så mycket tid, så han sätter sig lite på kanten av en stol, men det blir ändå så att han stannar under hela den drygt timslånga intervjun. Per däremot, som fortfarande är solbränd efter en semester i Thailand, slappnar av och drar upp benen under sig i sin stol. Maurits är betydligt mer tillbakadragen än Per, han pratar inte så mycket och när han pratar så gör han det eftertänksamt, med mjuk och låg röst.
FRAMTIDEN
När jag först frågar om det över huvud taget finns planer på en ny Eggstone-skiva, så försäkrar de mig båda två om att det finns såväl planer, behov, önskan och vilja som idéer och skisser till ny musik. Det finns även en del nästan färdig musik.
Är det svårt att motivera sig att fortsätta?
Maurits: - Nej, vi går och längtar varje dag… efter att få tid. (skratt) Men det handlar inte bara om att göra musik, det handlar också om att jobba tillsammans, för att vi tycker det är kul, vi tre. Vi försöker göra det mycket också, även när det är med andra saker.
Är det svårt att motivera sig att fortsätta?
Maurits: - Nej, vi går och längtar varje dag… efter att få tid. (skratt) Men det handlar inte bara om att göra musik, det handlar också om att jobba tillsammans, för att vi tycker det är kul, vi tre. Vi försöker göra det mycket också, även när det är med andra saker.
De känner ingen press på sig att göra en ny skiva, men de har fortfarande ambitionen att en dag göra världens bästa skiva, med det som de själva tycker är världens bästa popmusik för tillfället. Som Per säger:
- Vi vill göra musik som är spännande och annorlunda på nåt vis.
Men hur ska ni bära er åt för att kunna få till en ny skiva då?
Maurits: - Äh, jag tror att vi känner egentligen mindre stress nu än vi gjorde kanske för några år sen, för nu har det gått så lång tid så att det spelar ingen roll om det går…
Per: - …om det går två år till.
Maurits: - …tre år till (skratt), på nåt sätt. Det har ju aldrig handlat om att vi har känt nån sån prestationsångest att vi inte kan eller inte får till det eller sådär, det har helt krasst varit så att vi har haft så j-a mycket vi har varit tvungna att göra för att kunna leva helt enkelt.
Per: - Naturligtvis har vi diskuterat olika idéer och ibland haft planer om hur vi ska nå vidare, men… äh, jag vet inte, ibland har vi kanske bedragit oss själva lite med de där planerna. Och kanske för mycket har vi funderat på - vilket jag börjar tycka att det känns helt meningslöst - att vi ska göra nånting för att det ska bli ett album till, det känns helt ovidkommande vad det blir av det, det viktigaste är att vi… det är mer som en hobby att spela tillsammans en gång i veckan liksom. Så känner jag för det nu. Att man gör det bara för att det är kul, sen så kanske det blir nåt, det får vi se. Livet är jättelångt.
- Vi vill göra musik som är spännande och annorlunda på nåt vis.
Men hur ska ni bära er åt för att kunna få till en ny skiva då?
Maurits: - Äh, jag tror att vi känner egentligen mindre stress nu än vi gjorde kanske för några år sen, för nu har det gått så lång tid så att det spelar ingen roll om det går…
Per: - …om det går två år till.
Maurits: - …tre år till (skratt), på nåt sätt. Det har ju aldrig handlat om att vi har känt nån sån prestationsångest att vi inte kan eller inte får till det eller sådär, det har helt krasst varit så att vi har haft så j-a mycket vi har varit tvungna att göra för att kunna leva helt enkelt.
Per: - Naturligtvis har vi diskuterat olika idéer och ibland haft planer om hur vi ska nå vidare, men… äh, jag vet inte, ibland har vi kanske bedragit oss själva lite med de där planerna. Och kanske för mycket har vi funderat på - vilket jag börjar tycka att det känns helt meningslöst - att vi ska göra nånting för att det ska bli ett album till, det känns helt ovidkommande vad det blir av det, det viktigaste är att vi… det är mer som en hobby att spela tillsammans en gång i veckan liksom. Så känner jag för det nu. Att man gör det bara för att det är kul, sen så kanske det blir nåt, det får vi se. Livet är jättelångt.
En del Eggstone-musik har faktiskt kommit ut på sista tiden, förutom Magnus Carlsons andra soloalbum, där Eggstone skrev och spelade nästan all musik, har en tjej vid namn Angela McCluskey spelat in ett par låtar skrivna av Eggstone, och även kanadensiska April March har fått en övergiven Eggstone-inspelning som gjordes i Frankrike för några år sedan.
Jag får höra några snuttar med Angela McCluskey på Maurits dator, och sedan sätter han på en demo av en ny låt med Eggstone själva, som under de cirka 30 sekunder jag får höra låter precis så fantastisk som jag någonsin kunde hoppas.
Kan ni beskriva Eggstone - på vilket sätt ni vill?
Per: - För mig så är Eggstone en vänskap som går tillbaks 20 år ungefär. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på.
Maurits: - Mm, det är det det handlar om.
Jag får höra några snuttar med Angela McCluskey på Maurits dator, och sedan sätter han på en demo av en ny låt med Eggstone själva, som under de cirka 30 sekunder jag får höra låter precis så fantastisk som jag någonsin kunde hoppas.
Kan ni beskriva Eggstone - på vilket sätt ni vill?
Per: - För mig så är Eggstone en vänskap som går tillbaks 20 år ungefär. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på.
Maurits: - Mm, det är det det handlar om.
BAKGRUNDEN
Patrik Bartosch, Maurits Carlsson och Per Sunding, barndomsbekanta från skånska Lomma, spelade i tonåren i diverse band med namn som The Urinators, Johnnies Sykel och The Girls, men efter att de tre sett Style Council på Roskildefestivalen 1985 föddes Beautifuloones, som snart blev till Eggstone. Jag har många gånger försökt få ur dem vad namnet egentligen betyder, men de säger alltid att det inte finns någon djupare mening med det än att ordet förekommit i en låt med ett av de gamla banden (”eggstone du bländar mig”).
Patrik Bartosch, Maurits Carlsson och Per Sunding, barndomsbekanta från skånska Lomma, spelade i tonåren i diverse band med namn som The Urinators, Johnnies Sykel och The Girls, men efter att de tre sett Style Council på Roskildefestivalen 1985 föddes Beautifuloones, som snart blev till Eggstone. Jag har många gånger försökt få ur dem vad namnet egentligen betyder, men de säger alltid att det inte finns någon djupare mening med det än att ordet förekommit i en låt med ett av de gamla banden (”eggstone du bländar mig”).
Jag hittade en gammal artikel om er där det stod att ni, på begäran från EMI, spelade in en låt med svensk text runt -89-90, vilket resulterade i ett kontraktsförslag, och den hette “En sådan man”. Är det nånting som stämmer?
Per: - Jaa, det minns jag att vi gjorde. Det var inget vi kände att vi tyckte var speciellt kul efteråt… (skrattar till) Det var ju ganska intressant att testa det också, det kändes som att vi inte alls visste vad vi höll på med då, att det liksom blev mycket underligt. Vår källa till att vilja börja spela hade ingenting med att sjunga på svenska att göra, vår källa var att sjunga på engelska, för det var det vi lyssnade på och älskade och tyckte om. Men sen samtidigt när man för första gången tar kontakt med ett skivbolag och man får det tillbaks att “ni kanske skulle prova det”, så var det intressant, men det funkade inte alls eftersom det var inte alls… då blev det som att vi försökte göra nånting som nån annan ville och det smakade jätteunderligt.
Per: - Jaa, det minns jag att vi gjorde. Det var inget vi kände att vi tyckte var speciellt kul efteråt… (skrattar till) Det var ju ganska intressant att testa det också, det kändes som att vi inte alls visste vad vi höll på med då, att det liksom blev mycket underligt. Vår källa till att vilja börja spela hade ingenting med att sjunga på svenska att göra, vår källa var att sjunga på engelska, för det var det vi lyssnade på och älskade och tyckte om. Men sen samtidigt när man för första gången tar kontakt med ett skivbolag och man får det tillbaks att “ni kanske skulle prova det”, så var det intressant, men det funkade inte alls eftersom det var inte alls… då blev det som att vi försökte göra nånting som nån annan ville och det smakade jätteunderligt.
Första skivsläppet blev istället egenutgivna promosingeln “Bubblebed” 1991 och senare samma år kom fenomenala “Shooting Time”-ep:n, som hyllades av flera tunga musikskribenter. Samma singel gavs 1992 ut av MNW:s etikett Snap, då under namnet “At Point Loma”. Kjell Häglund jämförde i en artikel i SA lyriskt med bl.a. Curtis Mayfield, Isaac Hayes, Byrds, Pale Fountains, Burt Bacharach och Prisoners, men när han pratade med bandet kände de knappt till någon av referenserna. Det har varit vanligt förekommande under hela Eggstones karriär att skribenter jämfört med än det ena, än det andra, men Eggstone har aldrig en aning. De är oväntat dåliga kalenderbitare, men har uppenbarligen ändå en förmåga att inkorporera musikhistorien i sin musik helt med hjälp av sin egen fantasi.
DET EGGSTONSKA
Vad är det som gör att Eggstone låter så speciellt?
Per: - Jag tror att det är för att alla artister som gör… musik utan att vara så ängsliga på att snegla på att det ska låta som nån annan utan gör det utifrån vad man själv tycker är bra och gôtt i varje ögonblick får ett speciellt sound och en speciell identitet.
Om ni bara får spela en Eggstone-låt för nån person som aldrig har hört er, som ska förstå vad ni handlar om, vilken skulle ni välja då?
Per: - Det är ganska svårt.
Maurits: - Jag tror det krävs fyra låtar, för att presentera Eggstone.
Vilka skulle ni välja då?
Maurits: - “Wrong Heaven”, “The Dog”… “April And May”… och…
Per: - Och så nån konstig.
Maurits: - Och så nån konstig, precis vad jag satt och tänkte. (skratt) “Sheena” eller nån sån kanske, “Brass”.
Om ni skulle jämföra era olika skivor - hur tycker ni att de är i förhållande till varann?
Per: - Den första är, kan man säga, bara gjord på… ungdomlig entusiasm och…
Maurits: - Okunskap.
Per: - …okunskap och glöd.
Maurits: - Helt på vilja, utan…
Per: - …utan tanke liksom.
Men okunskap - ni beskrevs ju i recensioner och så som att ni var virtuoser på allt redan då. Men det tyckte ni inte själva då med andra ord?
Per: - Nej, det var ju fullkomlig… smörja. (skratt från Maurits) Inte musiken då, utan uttalandet. Men jag tycker i alla fall att vi har kunnat använda… det är inte det man kan utan hur man använder det man kan, som är viktigt. Kan man bara spela en ton på gitarr så kan man fortfarande göra nånting häftigt med det.
Okej, sen då?
Per: - Sen andra skivan var mer ett sånt vanligt försök att göra en skiva. På första skivan var allt material ett urval - det var ju ganska många låtar på den skivan, och det var ändå ett urval av… hundra låtar kanske, som fanns från förut. (Maurits hummade instämmande) Och många lager av utveckling som man hade gått igenom. Då med andra skivan var det första gången som det var…
Maurits: - …slut på låtar.
Per: - Då var det slut och start igen och så var det ett vanligt sånt “Nu har ni ett halvår på er att göra låtar och så får ni jobba med en producent och två månader och sen är det färdigt”.
Då använde ni inga gamla låtar utan ni gjorde allting nytt helt enkelt?
Per: - Ja, det var… det kanske fanns nån liten låt som hängde kvar från det förra, men de känns ganska mycket som att de är…
En enhet?
Maurits: - Ja, och det var några låtar som man fick krysta fram på slutet, det var… man kände sig lite missförstådd av producenten - kände jag i alla fall.
De två som Per sa att han var missnöjd med kanske, “Luck” och “Split”? (det framkom i intervjun med bara Per, som du kan läsa om för sig, red.)
Maurits: - Typ.
Per: - Ja, helt meningslöst.
Okej. Sen då?
Per: - Sen så var det… en tillbakablick ifrån oss, att titta tillbaks på de två skivorna vi hade gjort förut, och vi kände att vi var mer nöjda med tillvägagångssättet och anslaget i den första skivan, och… ganska nöjd med vissa av resultaten ändå på den andra skivan, i det där mer… vad ska man säga… producentarbetet mot ett mål som inte bara är till för att göra oss själva glada, utan att det är ut mot nånting, en mottagare. Men vi kände ganska tydligt att vi ville göra det helt själva igen. Vi var mycket mognare och visste vad vi ville och vad vi skulle ha fram, och hade lite fler verktyg och mer kunskap för att verkligen kunna få fram det som vi ville. Och så hårt arbete, var det på den.
Maurits: - Ja, det var nog inga låtar som vi krystade fram på den. Även om det var tidspress.
Per: - Det känns som att den är man helt nöjd med, allting på den.
Ja, det ska ni ju vara.
Vad är det som gör att Eggstone låter så speciellt?
Per: - Jag tror att det är för att alla artister som gör… musik utan att vara så ängsliga på att snegla på att det ska låta som nån annan utan gör det utifrån vad man själv tycker är bra och gôtt i varje ögonblick får ett speciellt sound och en speciell identitet.
Om ni bara får spela en Eggstone-låt för nån person som aldrig har hört er, som ska förstå vad ni handlar om, vilken skulle ni välja då?
Per: - Det är ganska svårt.
Maurits: - Jag tror det krävs fyra låtar, för att presentera Eggstone.
Vilka skulle ni välja då?
Maurits: - “Wrong Heaven”, “The Dog”… “April And May”… och…
Per: - Och så nån konstig.
Maurits: - Och så nån konstig, precis vad jag satt och tänkte. (skratt) “Sheena” eller nån sån kanske, “Brass”.
Om ni skulle jämföra era olika skivor - hur tycker ni att de är i förhållande till varann?
Per: - Den första är, kan man säga, bara gjord på… ungdomlig entusiasm och…
Maurits: - Okunskap.
Per: - …okunskap och glöd.
Maurits: - Helt på vilja, utan…
Per: - …utan tanke liksom.
Men okunskap - ni beskrevs ju i recensioner och så som att ni var virtuoser på allt redan då. Men det tyckte ni inte själva då med andra ord?
Per: - Nej, det var ju fullkomlig… smörja. (skratt från Maurits) Inte musiken då, utan uttalandet. Men jag tycker i alla fall att vi har kunnat använda… det är inte det man kan utan hur man använder det man kan, som är viktigt. Kan man bara spela en ton på gitarr så kan man fortfarande göra nånting häftigt med det.
Okej, sen då?
Per: - Sen andra skivan var mer ett sånt vanligt försök att göra en skiva. På första skivan var allt material ett urval - det var ju ganska många låtar på den skivan, och det var ändå ett urval av… hundra låtar kanske, som fanns från förut. (Maurits hummade instämmande) Och många lager av utveckling som man hade gått igenom. Då med andra skivan var det första gången som det var…
Maurits: - …slut på låtar.
Per: - Då var det slut och start igen och så var det ett vanligt sånt “Nu har ni ett halvår på er att göra låtar och så får ni jobba med en producent och två månader och sen är det färdigt”.
Då använde ni inga gamla låtar utan ni gjorde allting nytt helt enkelt?
Per: - Ja, det var… det kanske fanns nån liten låt som hängde kvar från det förra, men de känns ganska mycket som att de är…
En enhet?
Maurits: - Ja, och det var några låtar som man fick krysta fram på slutet, det var… man kände sig lite missförstådd av producenten - kände jag i alla fall.
De två som Per sa att han var missnöjd med kanske, “Luck” och “Split”? (det framkom i intervjun med bara Per, som du kan läsa om för sig, red.)
Maurits: - Typ.
Per: - Ja, helt meningslöst.
Okej. Sen då?
Per: - Sen så var det… en tillbakablick ifrån oss, att titta tillbaks på de två skivorna vi hade gjort förut, och vi kände att vi var mer nöjda med tillvägagångssättet och anslaget i den första skivan, och… ganska nöjd med vissa av resultaten ändå på den andra skivan, i det där mer… vad ska man säga… producentarbetet mot ett mål som inte bara är till för att göra oss själva glada, utan att det är ut mot nånting, en mottagare. Men vi kände ganska tydligt att vi ville göra det helt själva igen. Vi var mycket mognare och visste vad vi ville och vad vi skulle ha fram, och hade lite fler verktyg och mer kunskap för att verkligen kunna få fram det som vi ville. Och så hårt arbete, var det på den.
Maurits: - Ja, det var nog inga låtar som vi krystade fram på den. Även om det var tidspress.
Per: - Det känns som att den är man helt nöjd med, allting på den.
Ja, det ska ni ju vara.
LÅTARNANär jag pratade med Per bad jag honom plocka ut favoritdelar ur låtarna, och det ber jag nu både Per och Maurits att göra. Jag tar fram en lista med alla låtar de spelat in och lägger framför Maurits.
Favoritintro? Per: - “The Dog”.
Maurits: - “Wrong Heaven”.
Per: - “Sun King” är ett j-t bra intro också - de blir inte mycket bättre än så, intron! För den delen.
Vers?
Maurits, lite tyst: - De är så bra allihopa… (fniss) “Suffocation At Sea”.
Per: - “April And May”.
Brygga?
Maurits suckar eftertänksamt och säger: - “Marabous”.
Per: - Mm, det är fint där i den bryggan.
Maurits: - “Beach Boy”.
Per: - “Desdemona”, den mellanbiten där. Kanske det där partiet, eller det kanske är ett solo, men det munspelsackordpartiet i… “Supermeaningfectlyless”, det är skönt, det blir man glad av. Man blir glad när man börjar känna fem sekunder innan att “Nu kommer det! Det ska bli härligt att lyssna på!” (Maurits fnittrar lite)
Refräng?
De funderar länge, och till slut säger Per: - “Water” har en fin refräng, enkel och fin. Kanske… “Have You Seen Mary” är en klassisk poprefräng, tycker jag. När man spelar live har jag alltid gillat, fast att det är nästan vår första låt som kom ut, så har jag alltid älskat att spela “Bubblebed”, jag tycker den är j-t rolig att spela. “April And May” har en go’ refräng för att det inte är nån sång på den, för att det bara är ett litet… musikparti som är refrängen på den.
“My Trumpets” sa du förra gången.
Per: - Sa jag det? Ja, det är ju en bra refräng.
Maurits: - Jag säger nog “My Trumpets”.
Slut då, eller outro eller vad man säger?
Per: - Man får ju välja bland dem som har ett slut eller ett outro. Där på senaste skivan så var det rätt många låtar där slutet fick ta ganska lång plats, och rulla på bara och fortsätta bort från låten men ha kvar nån stämning i alla fall.
Maurits: - “She’s Perfect” tror jag.
Slutet på “Elin” (på Magnus Carlsons soloskiva) älskar jag - där när man tror att det ska ta slut, men så sätter trummorna fart på den igen och så håller den på i en minut till, jag tycker det är helt fantastiskt.
Per: - Mm, det är lite samma känsla i det, att man bara får vara med, när man lyssnar så får man bara vara med ett tag till, stämningen får rulla vidare men kanske med några nya…
Du sa ingen Per va?
Per: - Nej, men de som har outron är väl… “Birds In Cages”-outrot är ju ganska dramatiskt och kul för att det bara rullar på. “She’s Perfect” som du säger är också jättefint. Och det är helt crazy det outrot på “Waiting For The Bell”, som bara fortsätter (skratt). Det är jättekul att lyssna på!
Textrad?
Lång fundering igen. Per: - Texten till “Water” är bra. På ett konstigt sätt.
Ni kan säga både text som helhet och textrad.
Per: - “And if you’re drinking a bottle of red wine, it’s mostly water”, det är inte så dumt (skratt).
Maurits: - …Jaa, det är ju lättare att säga några som är dåliga…
Då får du säga det också.
Maurits: - Jag tycker de flesta är riktigt bra.
Säg nån dålig då.
Per: - De där du sa, “Split” och “Luck”, det är riktiga j-a stolpskott! (Maurits börjar skratta) Helt meningslösa, helt utan egen kraft i sitt… det är bara en krystad pose som försöker få fram dem till nånting, fullkomligt värdelöst.
Maurits nickar instämmande och säger: - “Still All Stands Still” är skön också tycker jag.
Per: - Ja, den texten är bra över huvud taget. (tyst en stund) “Sun King”-texten är underlig och fin. “Opened up and it was a packet full of Jesus”. Det är väl trevligt. Jag gillar texter som låter enkelt men som har nån annan betydelse under, som kanske låter… underlig eller fånig men där det kan finnas nån annan twist på det som kan betyda nåt annat.
Exempel?
Per: - Ja, men som “Water” till exempel. Det tänker man ju inte på så ofta (skratt).
Maurits: - “Doesn’t Matter” är en rätt sopig text också.
En av mina favoritrader är i “Neil”: “Some days will be hell and others will be heaven, still in a week there always will be seven”.
Per: - Mm, det är enkelt och fint. Jag gillar såna lite fåniga formuleringar, som nästan har liksom nåt gemensamt med sånt amerikanskt 30-40-50-talstextskriveri - rätt mycket mening men också rätt mycket bara kul rim, som man använder i… den tycker jag om “I bet there’s never been a better day”. Det tycker jag är kul, det är som en Sinatra-låt nästan, jag tycker om såna låtar.
Du borde lyssna på Lucksmiths. På deras förra skiva är det ett par olika såna, nånting som är “under where your underwear is”. Och “call up your boy and see you’ve lost none of your buoyancy”, det är också ganska snyggt.
Per skrattar lite: - Jo, men det är bra, och samtidigt kan det verka för krystat och studentikost, och det vet jag att vissa tycker ibland om våra grejer, att de är för… smarta på nåt sånt sätt, men det är aldrig vår mening, utan det måste vara i ett sammanhang ändå, där inte det viktigaste är den lilla… twisten och knorren, utan där det står i ett annat sammanhang.
Låt som helhet då, nån som ni är extra nöjda med?
Maurits harklar sig och säger: - Jag känner att jag är j-t nöjd med nästan allt, utan det handlar hela tiden om att… det kanske är några grejer man inte är nöjd med, de är lätta att peka ut, men för övrigt så tycker jag… jag tycker texterna är j-t bra får jag nog säga, även om vi inte är nåt textband över huvud taget.
Per: - Det blir liksom rätt mycket… det är så många olika låtar, “My Trumpets” kan jag alltid tycka är en j-t häftig låt, det tycker jag alltid är en j-t bra poplåt. Sen finns det andra - vissa dar så kanske man inte tänker på den ens en gång eller känner för den. Alltså, det hör ju till saken att vi… man lyssnar väldigt sällan på sina egna grejer, man bara har dem med sig och vet att man har gjort dem nån gång och vad de har betytt för en då, på nåt vis. Det kanske är… verkligen högst en gång om året som man lyssnar igenom de här skivorna. Och den, “Somersault”-skivan har jag nog inte lyssnat igenom på fem år, tror jag.
Men då kan det vara ganska kul att ta fram dem - ibland tar jag fram gamla Fozzie och läser och känner inte igen att jag har skrivit de där grejerna (Per skrattar), liksom “har jag skrivit en sån formulering?!”.
Per: - Ibland när man lyssnar på det så kan det bli nästan lite rodnad ibland, men det står alltid emot en fond av att man är egentligen ganska nöjd med det. Men man kan rodna liksom när man tänker på sig själv under vissa tider av ens liv, och vad man har haft för ambition och sådär, men det är ändå med nån slags kärleksfull rodnad till den.
Är det några saker ni inte är nöjda med då?
Maurits: - Det är dem som vi har nämnt här hela tiden… (skratt) “Split” och “Luck”.
Det är ju väldigt få i alla fall, det måste vara skönt att vara såpass nöjd med allting. Eller?
Maurits: - Mmm. Men med vissa låtar kan man känna att den inte har…
Per avbryter: - Men anledningen att vi kan vara så nöjda - det är ingenting man behöver vara missnöjd över, men det finns ju jättemycket i papperskorgen som vi aldrig har gett ut, som har varit jättedåligt. Men så är det ju, det kommer man ju aldrig ifrån. Det låter kanske som att vi är väldigt osjälvkritiska när vi är nöjda med allting vi har gjort, men det är ju snarare det att vi har varit j-t självkritiska i ett skede innan, så att vi verkligen har varit nöjda med det som har kommit ut. Och jag vet inte, det kan vara en nackdel i det också.
Det tar ju tid för er att få ut nånting.
Per: - Precis. Och det kanske… vi jobbar kanske inte så ofta i det… vågbrytningen med den samtida musiken, precis där det kommer en ny genre liksom, där vågen bryts, där jobbar man ju ganska snabbt och slänger ihop nånting och slänger ut det, och så kan man bestämma sen efteråt om det var bra eller dåligt, och det har vi aldrig direkt gjort på det viset.
TEXTERNA
Innan intervjun med Per hade jag försökt kategorisera alla låttexter och satte in dem i huvudkategorierna “kärlek”, “nonsens”, “kärleksnonsens” och “livet”. Nonsens låter ju ganska elakt, men vad jag menade var att de inte handlade om något specifikt, och Per döpte om kategorin till “drömmar och förväntningar”. Jag visar Maurits listan.
Maurits: - Mmm. Jag förstår ju att man kan säga nonsens, men… men samtidigt så finns det ju mycket i dem, så drömmar och förväntningar är nog mer vad det handlar om egentligen. Det handlar inte om nonsens utan det handlar ju om - alla har en väldigt speciell stämning på nåt sätt ändå.
Per: - Jag tycker att det här är den viktigaste och bästa kategorin när man håller på med popmusik. (Maurits hummar instämmande) Att det är… den poesin som inte prompt ska berätta och skriva exakt till nån vad det är man känner och tycker och tänker liksom. Jag tycker ofta att texter som är för tydliga blir jättetrista att lyssna på och höra på. Det blir gnälligt, gnälligt och trist.
Det finns ju de som säger att ni inte säger nånting med era texter, men då kan man ju egentligen säga att ni är väldigt ovanliga, för de flesta sjunger ju bara om kärlek, men ni har ju nästan lika många texter om drömmar och förväntningar som ni har om kärlek.
Per tar listan: - “Anaesthesia” skulle jag definitivt inte kalla för en “kärleksnonsens”-text.
Vad skulle du kalla den då?
Per: - Jag tycker den handlar mer om hot, och om våld och hot.
Den kanske mer hör hemma med “Doesn’t Matter” och “Il Trascurato” då?
Per: - Ja, kanske det, mycket mer där.
När jag och Per pratade senast försökte jag få grepp om vilken sorts texter ni skriver, och jag kunde se ungefär vilka texter ni två skrivit, men jag kom aldrig fram till vilken sorts texter Patrik skriver, och Per kunde inte riktigt förklara det. Kan du ge några mer specifika exempel på texter eller textfragment som Patrik har skrivit?
Maurits tar listan igen: - Eehmm… Generellt så är det nog så att huvudidén oftast kommer från Per eller mig tror jag, och att Patriks del handlar mer om att fylla i. Men samtidigt är det väldigt många fraser, men just vad det gäller fraserna så… det kan ju vara att nån säger en mening och så säger nån annan två ord och så ändrar nån annan ett ord till, och det är nästan det vanliga liksom. Det är klart att det har hänt att nån gång har nån skrivit en hel text (Per byter ställning och ramlar nästan ur stolen som vickar till: - Shit!) och så är det säkert några texter som har varit Patriks… Men det är svårt, det är ju så längesen…
Per: - Patrik är inte direkt en färdigställare och sammanställare. Utan Patrik kan ha gått igång på några grejer som sen inte riktigt har blivit färdiga, men de textlapparna ligger liksom i samma lådor eller kanske ute på golvet nånstans och sådär och sen så när man ska… när jag och Maurits kanske är i det skedet att “vi måste få samman det här till nånting färdigt”, så kommer det några rader därifrån som faktiskt är j-t bra, och som är tänkvärda och jättebra, och så involverar vi det i.
Händer det nånsin att ni bygger en låt runt en textidé?
Per: - Ganska sällan, men det har hänt några gånger.
Innan intervjun med Per hade jag försökt kategorisera alla låttexter och satte in dem i huvudkategorierna “kärlek”, “nonsens”, “kärleksnonsens” och “livet”. Nonsens låter ju ganska elakt, men vad jag menade var att de inte handlade om något specifikt, och Per döpte om kategorin till “drömmar och förväntningar”. Jag visar Maurits listan.
Maurits: - Mmm. Jag förstår ju att man kan säga nonsens, men… men samtidigt så finns det ju mycket i dem, så drömmar och förväntningar är nog mer vad det handlar om egentligen. Det handlar inte om nonsens utan det handlar ju om - alla har en väldigt speciell stämning på nåt sätt ändå.
Per: - Jag tycker att det här är den viktigaste och bästa kategorin när man håller på med popmusik. (Maurits hummar instämmande) Att det är… den poesin som inte prompt ska berätta och skriva exakt till nån vad det är man känner och tycker och tänker liksom. Jag tycker ofta att texter som är för tydliga blir jättetrista att lyssna på och höra på. Det blir gnälligt, gnälligt och trist.
Det finns ju de som säger att ni inte säger nånting med era texter, men då kan man ju egentligen säga att ni är väldigt ovanliga, för de flesta sjunger ju bara om kärlek, men ni har ju nästan lika många texter om drömmar och förväntningar som ni har om kärlek.
Per tar listan: - “Anaesthesia” skulle jag definitivt inte kalla för en “kärleksnonsens”-text.
Vad skulle du kalla den då?
Per: - Jag tycker den handlar mer om hot, och om våld och hot.
Den kanske mer hör hemma med “Doesn’t Matter” och “Il Trascurato” då?
Per: - Ja, kanske det, mycket mer där.
När jag och Per pratade senast försökte jag få grepp om vilken sorts texter ni skriver, och jag kunde se ungefär vilka texter ni två skrivit, men jag kom aldrig fram till vilken sorts texter Patrik skriver, och Per kunde inte riktigt förklara det. Kan du ge några mer specifika exempel på texter eller textfragment som Patrik har skrivit?
Maurits tar listan igen: - Eehmm… Generellt så är det nog så att huvudidén oftast kommer från Per eller mig tror jag, och att Patriks del handlar mer om att fylla i. Men samtidigt är det väldigt många fraser, men just vad det gäller fraserna så… det kan ju vara att nån säger en mening och så säger nån annan två ord och så ändrar nån annan ett ord till, och det är nästan det vanliga liksom. Det är klart att det har hänt att nån gång har nån skrivit en hel text (Per byter ställning och ramlar nästan ur stolen som vickar till: - Shit!) och så är det säkert några texter som har varit Patriks… Men det är svårt, det är ju så längesen…
Per: - Patrik är inte direkt en färdigställare och sammanställare. Utan Patrik kan ha gått igång på några grejer som sen inte riktigt har blivit färdiga, men de textlapparna ligger liksom i samma lådor eller kanske ute på golvet nånstans och sådär och sen så när man ska… när jag och Maurits kanske är i det skedet att “vi måste få samman det här till nånting färdigt”, så kommer det några rader därifrån som faktiskt är j-t bra, och som är tänkvärda och jättebra, och så involverar vi det i.
Händer det nånsin att ni bygger en låt runt en textidé?
Per: - Ganska sällan, men det har hänt några gånger.
MÅL OCH MENING
Kan man säga att ni vill nånting särskilt med er musik?
Per: - Alltså om du menar att vi vill ha… lägre moms på dill, eller några såna konkreta… (de fnissar lite)
Det behöver inte vara så konkret, men… eller är det mer bara att det är det ni gör, eller tänker ni nån gång särskilt att ni vill… du sa i och för sig att ni vill göra den perfekta popskivan, men…
Maurits: - Det är nog mest det det handlar om. Tillfredsställa sig själv först och främst, på många sätt liksom.
Per: - Jag längtar till de gångerna vi jobbar ihop, det jag vill med det är att sitta och ha en låt som är halvfärdig eller där man har låten - man sitter i studion och Patrik spelar gitarr på den och det faller på plats och det kommer dit några nya grejer som man inte har tänkt på. Och så.
Men när man gör musik; säg att ni är jättenöjda med en hel låt eller en hel skiva - hur ser man liksom på det, tycker ni att den här skivan är bättre än den bästa skivan ni nånsin har hört förut? Säg att ni tycker att t.ex. “Sergeant Pepper’s” är världens bästa skiva, tycker ni då att era låtar är bättre än dem eller är det två helt olika saker?
Maurits: - Det är ganska mycket två helt olika saker tycker jag. Det är en helt annan… jag kan inte jämföra våra låtar med nån annans låtar på det sättet liksom, eftersom låtarna betyder helt andra saker för mig ändå, än nåt som man inte har jobbat med kan göra.
Har ni nån gång inspirerats av nåt annat och sen tyckt att ni gör det åtminstone lika bra?
Maurits: - De flesta låtarna är ju inspirationer från andra låtar man hör och man försöker, ofta med målet att “detta ska vi göra bättre”, kan de så kan vi.
Per: - Samtidigt inte uttalat, tycker jag va?
Maurits: - Nä.
Per: - Men samtidigt så tror jag inte att nån musik över huvud taget är helt påhittad utan influenser liksom.
Men var får ni inspiration från då?
Per: - Det är tusen olika saker. Ibland… kunde målsättningen eller inspirationen eller startpunkten vara att “jag skulle vilja stå längst ut till vänster på scenen och ha ena foten på (han skrattar till) monitorn och befinna mig i den världen där det finns nånting bakom mig som låter på ett vis så att det skulle kännas som det coolaste som fanns” - men då får vi ju göra en sån låt så att vi kan försätta oss i den situationen så att vi kan nå dit och ha det.
Har ni nån låt som är just sådär, eller hittade du bara på nåt?
Per: - Nej, det var kanske mer påhittat, men alltså, det kan lika gärna ha varit att… ja liksom, innan man ens hade gjort en skiva, när man hade varit nere i replokalen och repat på nånting som man kände var “det här är det häftigaste jag har hört nån gång” och så gå hem från replokalen en sommarkväll och se alla villorna man gick förbi, där det satt vanliga familjer med vanliga parallellklassbarn som hade trista liv (skratt), som inte fattade vad det var vi hade gjort i vår replokal precis, som var det bästa som nån hade hört - den känslan handlar det rätt mycket om. Att förgylla sitt eget liv mera.
Han ler och fortsätter: - Just den bilden kan jag ofta tänka på när jag hör gamla skivor sådär - jag undrar hur det kändes för Sonics i Seattle när de hade varit nere och repat på sin j-t hårda rockmusik, hur det kändes för dem när de gick hem från replokalen genom Seattle, och bara de visste hur det hade låtit i sin replokal.
Man kan undra hur dödsmetallband känner sig när de går hem, om de känner sig nöjda och glada?
Per: - Jag tror att de också går där och koltrastarna kvittrar i parken på vägen hem och de känner att de har minsann gjort nånting som ingen annan har hört förut, och det var hårt och det var tufft och det var j-t gôtt - “nu går vi förbi Sibylla och tar en korv”. (skratt)
Kan man säga att ni vill nånting särskilt med er musik?
Per: - Alltså om du menar att vi vill ha… lägre moms på dill, eller några såna konkreta… (de fnissar lite)
Det behöver inte vara så konkret, men… eller är det mer bara att det är det ni gör, eller tänker ni nån gång särskilt att ni vill… du sa i och för sig att ni vill göra den perfekta popskivan, men…
Maurits: - Det är nog mest det det handlar om. Tillfredsställa sig själv först och främst, på många sätt liksom.
Per: - Jag längtar till de gångerna vi jobbar ihop, det jag vill med det är att sitta och ha en låt som är halvfärdig eller där man har låten - man sitter i studion och Patrik spelar gitarr på den och det faller på plats och det kommer dit några nya grejer som man inte har tänkt på. Och så.
Men när man gör musik; säg att ni är jättenöjda med en hel låt eller en hel skiva - hur ser man liksom på det, tycker ni att den här skivan är bättre än den bästa skivan ni nånsin har hört förut? Säg att ni tycker att t.ex. “Sergeant Pepper’s” är världens bästa skiva, tycker ni då att era låtar är bättre än dem eller är det två helt olika saker?
Maurits: - Det är ganska mycket två helt olika saker tycker jag. Det är en helt annan… jag kan inte jämföra våra låtar med nån annans låtar på det sättet liksom, eftersom låtarna betyder helt andra saker för mig ändå, än nåt som man inte har jobbat med kan göra.
Har ni nån gång inspirerats av nåt annat och sen tyckt att ni gör det åtminstone lika bra?
Maurits: - De flesta låtarna är ju inspirationer från andra låtar man hör och man försöker, ofta med målet att “detta ska vi göra bättre”, kan de så kan vi.
Per: - Samtidigt inte uttalat, tycker jag va?
Maurits: - Nä.
Per: - Men samtidigt så tror jag inte att nån musik över huvud taget är helt påhittad utan influenser liksom.
Men var får ni inspiration från då?
Per: - Det är tusen olika saker. Ibland… kunde målsättningen eller inspirationen eller startpunkten vara att “jag skulle vilja stå längst ut till vänster på scenen och ha ena foten på (han skrattar till) monitorn och befinna mig i den världen där det finns nånting bakom mig som låter på ett vis så att det skulle kännas som det coolaste som fanns” - men då får vi ju göra en sån låt så att vi kan försätta oss i den situationen så att vi kan nå dit och ha det.
Har ni nån låt som är just sådär, eller hittade du bara på nåt?
Per: - Nej, det var kanske mer påhittat, men alltså, det kan lika gärna ha varit att… ja liksom, innan man ens hade gjort en skiva, när man hade varit nere i replokalen och repat på nånting som man kände var “det här är det häftigaste jag har hört nån gång” och så gå hem från replokalen en sommarkväll och se alla villorna man gick förbi, där det satt vanliga familjer med vanliga parallellklassbarn som hade trista liv (skratt), som inte fattade vad det var vi hade gjort i vår replokal precis, som var det bästa som nån hade hört - den känslan handlar det rätt mycket om. Att förgylla sitt eget liv mera.
Han ler och fortsätter: - Just den bilden kan jag ofta tänka på när jag hör gamla skivor sådär - jag undrar hur det kändes för Sonics i Seattle när de hade varit nere och repat på sin j-t hårda rockmusik, hur det kändes för dem när de gick hem från replokalen genom Seattle, och bara de visste hur det hade låtit i sin replokal.
Man kan undra hur dödsmetallband känner sig när de går hem, om de känner sig nöjda och glada?
Per: - Jag tror att de också går där och koltrastarna kvittrar i parken på vägen hem och de känner att de har minsann gjort nånting som ingen annan har hört förut, och det var hårt och det var tufft och det var j-t gôtt - “nu går vi förbi Sibylla och tar en korv”. (skratt)
LIVET
En väldigt allmän fråga: vad tycker ni är roligt?
Per: - Jag tycker det är kul med sport. Det tycker jag är kul. Det tyckte jag hela tiden när jag var liten, fram till jag var 16-17, då var det lite att när vi började spela och sådär kändes det som att sport och rockmusik, det kan inte gå samman. Det var nästan så att man tittade på sina gamla sportkompisar och tyckte det var fånigt med sport. Det gick inte få ihop två grejer, man var tvungen att skala av saker för att kunna fokusera på det - identiteten blev att det var musik istället.
Det går ju i och för sig ihop åt ett håll; det är väldigt många musiker som är sportintresserade, men det är ju extremt få sportmänniskor som är musikintresserade.
Givetvis leder detta till den alltid lika roliga sysselsättningen att komma på idrottsmän och -kvinnor som försökt sig på musik, nästan alltid med uselt resultat: Mats Wilander, Pernilla Wiberg, Yannick Noah, Frank Andersson, Ricky Bruch, Robert Kronberg, Kenny Bräck, alpina landslaget, diverse fotbollslag…
Per: - Det verkar ju som att de känner sig ganska vilsna i den världen ofta (skratt). Men, vad jag tänkte komma till var att nu när jag har blivit lite äldre och den där första när man var tvungen att välja en identitet därför att man inte fick plats med två i huvudet, sen har det börjat komma tillbaks, nu tycker jag det är jättekul med sport igen, jag sportar gärna mycket och tittar gärna på sport.
Maurits: - Jag tycker om att försjunka djupt i olika saker, omväxling, men att tränga ganska djupt i vad det nu kan vara. Att lära mig själv, “hur funkar det här?”. Teknik, ekonomi, musik. Det är jätteviktigt att det är omväxling, jag hade inte stått ut med att bara jobba med ekonomi eller som kemist eller… Att kunna växla.
Per: - Jag tycker det är kul med… tv-spel, ibland. Jag tycker det är kul att… gå ut med kompisar på barer och sitta och dricka öl och snacka. Att det är kul med musik, att spela musik, det anser jag vara för givet (skratt).
Jag har inte så mycket kvar, förutom den gamla klassikern: vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Per: - Den!
Klassikern! (både Maurits och Per skrattar) Men den funkar inte! Det klassiska svaret som inte funkar. (Maurits skrattar)
Per, skrattande: - Det är ett bra svar. Det är världens bästa svar på den frågan.
Maurits: - Lika dumt som frågan. (skratt)
Har inte du nån heller?
Maurits: - Nej.
Per (ironiskt): - “När kommer nästa Eggstone-skiva?” Den vill jag gärna svara på…
Okej, favoritmupp då? Det var ju flera år sen jag frågade sist.
Maurits: - Jag har inte sett på “Mupparna” på 15 år…
Per: - Gonzo gillar jag. (vänder sig till Maurits:) Animal kanske? (Maurits skrattar lite) Det tycker jag är j-t intressant; “Mupparna” är gjort på 70-talet, och Animal är precis som en trummis skulle vara då, som Keith Moon och alla de här, John Bonham och alla andra knarkare. Men det roliga är att trummisarna är av helt annat virke nu för tiden. Det är alltid trummisen som har det administrativa ansvaret i alla grupper.
Maurits: - Det är för att trummaskinen har kommit till (skratt).
Per: - Ja, men det är därifrån nånting. Moje är den som har mest ekonomiskt styr och koll på det, Bengt i Cardigans är den som är mest bevandrad i sånt…
Petter har hand om ekonomin i Mopeds.
Per: - Petter har hand om ekonomin i Mopeds, Fredrik i Soundtrack Of Our Lives har en doktorsgrad i ekonomi. Swan Lee-trummisen är den som håller i allt det ekonomiska och allt administrativt och hemsidan och det där. Yebo: han spelar trummor i alla Danmarks band (Maurits gapskrattar) och han har hand om pengarna och…
Maurits: -… alla Danmarks pengar!
Per: - Så Animal är faktiskt helt ute och reser, det handlar inte alls om honom längre.
Intervjun till världens kanske längsta artikel om Eggstone är över och Per skjutsar mig till stationen i sin nya bil. Sedan sitter jag på tåget med en varm känsla i magen och ett aldrig slocknande hopp om att Eggstone snart ska släppa en ny skiva. Per har ju lovat… nästan.
En väldigt allmän fråga: vad tycker ni är roligt?
Per: - Jag tycker det är kul med sport. Det tycker jag är kul. Det tyckte jag hela tiden när jag var liten, fram till jag var 16-17, då var det lite att när vi började spela och sådär kändes det som att sport och rockmusik, det kan inte gå samman. Det var nästan så att man tittade på sina gamla sportkompisar och tyckte det var fånigt med sport. Det gick inte få ihop två grejer, man var tvungen att skala av saker för att kunna fokusera på det - identiteten blev att det var musik istället.
Det går ju i och för sig ihop åt ett håll; det är väldigt många musiker som är sportintresserade, men det är ju extremt få sportmänniskor som är musikintresserade.
Givetvis leder detta till den alltid lika roliga sysselsättningen att komma på idrottsmän och -kvinnor som försökt sig på musik, nästan alltid med uselt resultat: Mats Wilander, Pernilla Wiberg, Yannick Noah, Frank Andersson, Ricky Bruch, Robert Kronberg, Kenny Bräck, alpina landslaget, diverse fotbollslag…
Per: - Det verkar ju som att de känner sig ganska vilsna i den världen ofta (skratt). Men, vad jag tänkte komma till var att nu när jag har blivit lite äldre och den där första när man var tvungen att välja en identitet därför att man inte fick plats med två i huvudet, sen har det börjat komma tillbaks, nu tycker jag det är jättekul med sport igen, jag sportar gärna mycket och tittar gärna på sport.
Maurits: - Jag tycker om att försjunka djupt i olika saker, omväxling, men att tränga ganska djupt i vad det nu kan vara. Att lära mig själv, “hur funkar det här?”. Teknik, ekonomi, musik. Det är jätteviktigt att det är omväxling, jag hade inte stått ut med att bara jobba med ekonomi eller som kemist eller… Att kunna växla.
Per: - Jag tycker det är kul med… tv-spel, ibland. Jag tycker det är kul att… gå ut med kompisar på barer och sitta och dricka öl och snacka. Att det är kul med musik, att spela musik, det anser jag vara för givet (skratt).
Jag har inte så mycket kvar, förutom den gamla klassikern: vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Per: - Den!
Klassikern! (både Maurits och Per skrattar) Men den funkar inte! Det klassiska svaret som inte funkar. (Maurits skrattar)
Per, skrattande: - Det är ett bra svar. Det är världens bästa svar på den frågan.
Maurits: - Lika dumt som frågan. (skratt)
Har inte du nån heller?
Maurits: - Nej.
Per (ironiskt): - “När kommer nästa Eggstone-skiva?” Den vill jag gärna svara på…
Okej, favoritmupp då? Det var ju flera år sen jag frågade sist.
Maurits: - Jag har inte sett på “Mupparna” på 15 år…
Per: - Gonzo gillar jag. (vänder sig till Maurits:) Animal kanske? (Maurits skrattar lite) Det tycker jag är j-t intressant; “Mupparna” är gjort på 70-talet, och Animal är precis som en trummis skulle vara då, som Keith Moon och alla de här, John Bonham och alla andra knarkare. Men det roliga är att trummisarna är av helt annat virke nu för tiden. Det är alltid trummisen som har det administrativa ansvaret i alla grupper.
Maurits: - Det är för att trummaskinen har kommit till (skratt).
Per: - Ja, men det är därifrån nånting. Moje är den som har mest ekonomiskt styr och koll på det, Bengt i Cardigans är den som är mest bevandrad i sånt…
Petter har hand om ekonomin i Mopeds.
Per: - Petter har hand om ekonomin i Mopeds, Fredrik i Soundtrack Of Our Lives har en doktorsgrad i ekonomi. Swan Lee-trummisen är den som håller i allt det ekonomiska och allt administrativt och hemsidan och det där. Yebo: han spelar trummor i alla Danmarks band (Maurits gapskrattar) och han har hand om pengarna och…
Maurits: -… alla Danmarks pengar!
Per: - Så Animal är faktiskt helt ute och reser, det handlar inte alls om honom längre.
Intervjun till världens kanske längsta artikel om Eggstone är över och Per skjutsar mig till stationen i sin nya bil. Sedan sitter jag på tåget med en varm känsla i magen och ett aldrig slocknande hopp om att Eggstone snart ska släppa en ny skiva. Per har ju lovat… nästan.
/Pop-Sara
