Bortglömda texter 5: 21/3-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

Musikalisk utveckling

Igår tittade jag på en repris av Musikbyrån på SVT, där de intervjuade en musikvideoregissör som just höll på att spela in en video till den ganska hypade artisten Juvelen. Efter en stund kom Juvelen själv för att bli intervjuad av min gamle bekant Magnus Broni (när jag lärde känna honom var det 1995, han hette Bengtsson i efternamn, kallades Bengan och var entusiastisk manager åt ett väldigt bra skövdeband som hette Smash Hit Wonders). Vid något tillfälle har jag kollat upp Juvelen på nätet, och lade märke till att han var rätt snygg på pressbilderna, så när han klev fram i bild var det första som slog mig att han var väldigt mycket kortare än han såg ut på bild. Det är visserligen ett extremt vanligt förekommande fenomen i musikbranschen; nästan alla är väldigt mycket kortare än man tror. Utom Snow Patrol och Willowtree. Sen ploppade det upp en namnskylt, där det stod "Jonas Pettersson, Juvelen". Då slog det mig: Juvelen är ju den där lille söte minikillen från Pineforest Crunch!! I min lilla värld var detta vansinnigt roligt, för: Pineforest Crunch var inte ett band man tog på allvar i indiekretsar, och att nu lille Jonas gått vidare och blivit en hypad och cool artist tyckte jag var nästan komiskt.
Jag ska förklara vad det var med Pineforest Crunch - det här är inte något jag är stolt över, särskilt som jag de senaste åren träffat sångerskan Åsa i jobbsammanhang och gillar henne, men vad är bloggar till för om inte för att vara ärlig? (eller vad vet jag, folk kanske ljuger sig blåa i bloggar, men inte jag)
1996 fick Pineforest Crunch en jättehit med "Cup Noodle Song". 1996 var indie väldigt hett i Sverige, och PC sågs som ett indieband. Problemet var bara att de låg på storbolag (det gjorde även band som Popsicle och Kent, men alla dessa sågs ändå som indieband i den här vågen), och lyckades, tillsammans med stockholmsbandet Naked, att få med sin hit på "Absolute Music 21". Det var inte okej. Folk i mina kretsar, inklusive jag, retade oss till vansinne på PC; vi såg dem som pretentiösa musikhögskoleelever som var för duktiga på att spela, de hade bara en enda bra låt ("Cup Noodle Song"), de såg fåniga ut, Åsa tyckte att hon var så sabla snygg, men i själva verket luktade hon illa, och vem var egentligen den där pyttelilla killen som alltid studsade upp och ner på scen?!
Tjaa, den där lille studsande killen kallar sig numera Juvelen, och gör ganska så bra och creddig musik. Så kan det gå.

Bortglömda texter 4: 28/2-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

My first festival

The beginning of 1994 saw my transformation into a full-blown indie pop freak with a burning love for small Swedish bands. And what place better to go in Sweden to discover new indie music than the Emmaboda festival? The only problem was that by this time I didn't have any friends that shared my taste in music, and there was nobody that wanted to go with me to a small indie festival in the forests of Småland. I was home in Borås for the summer and even though I wasn't all that young my mother didn't want me going alone, but I refused to let that stop me, so finally in a desperate attempt to find someone to go with I actually called the local newspaper in Borås to see if they were covering the festival. As it turned out they weren't, so I quickly offered to write about it for them - so then I had to go.

In 1994 the Emmaboda festival was in June and the Hultsfred festival in August, I think it was in 1996 that they switched months. Emmaboda was by this time quite small; it was only one day, 15 bands and maybe 300 visitors, there were only two portapotties, one water tap and one food stand. I didn't have a tent, but I had spoken to the festival organiser who said that if I didn't find someone to share a tent with I could sleep in the small booth with the sound equipment...
I found my way to the festival, which was in a quite small field with two stages and where the tents were put up right behind the big stage. I started talking to two guys whose tent was too small to house me too, but they kindly offered to let me keep my bag in there.

I felt like I was in heaven: everybody in the place liked just about the same music as me, people dressed according to their taste in music (girls: knee socks, short skirts, hair pins in their bob cut hair, boys: too small t shirts, preferably second hand, often with a gas station brand printed on it), everybody was really nice and friendly and I had 15 concerts ahead of me.

I don't remember the order of the bands, but I saw them all, made notes and talked a little to some of the bands for my article. As soon as one concert ended people turned around, walked a few meters over to the other stage and the next gig started.
The bands that were playing were, in alphabetical order: bob hund, Brainpool, The Cardigans, Cloudberry Jam, Elvert Underground, Green, Kurt Olvars Rebeller, Sonic Surf City, Stevepops, Superwed, Urban Chant, Wagon, Waterbug, Yvonne and Zoobox. Some of them weren't exactly great (and weren't long-lived), but others became favourites of mine, like Cloudberry Jam, Green and Yvonne. Yet others were just in the beginning of a great career, like The Cardigans and Brainpool.

I was walking around by myself and talked to lots of people, among them some of the members of Cloudberry Jam and a friend of theirs, and this actually laid the ground for a friendship that lasted for years. A funny thing that happened that I still remember clearly was that I was talking to Magnus Fridh, the singer in Green, and the guitarist in Elvert Underground came up to us and asked if we were a couple. We said no, and he replied "Too bad, you look like a perfect match. If you get married, we'll play for free at your wedding!" and walked off to the bar. I later learned that this guy was Ola Broquist, one of the founders of the booking agency Luger, so maybe I can get a good deal for a band if I ever get married...

Before the night was over I had made new friends, found new favourite bands, and also bumped into a classmate from my law studies in Uppsala, whose boyfriend was working at the festival, so I could spend the few hours of the night before my early morning train home at his parents' house.  So: all in all a great first festival!
- - - - -

(Jag minns att de var väldigt nöjda med att de sprang snyggt i den här videon. :)
(Hittar tyvärr inte den fina videon med Jennie i badkar med gummianka.)

Bortglömda texter 3: 11/2-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

A special night

This weekend I met Kristofer Åström, singer in Fireside, and currently with a solo career. I love Kristofer, and have done since 1995.

Over the almost 13 years that I have in one way or another worked with music people have called me a groupie several times (either behind my back or to my face, sometimes jokingly, sometimes not), but I've never really been one. There are quite a few musicians that I've become enamoured with, but it's never been about sex. I have the best boyfriend in the world since 11 years, but I guess that's not proof enough, so I'll try to explain.
Many of my friends prefer to have their musical heroes on pedestals, and they don't want to know anything about them as real people. I'm the exact opposite: I want to know everything about them, I want to get to know them, I want them to know who I am. The reason is that I can't make music, I probably couldn't write a song if my life depended on it. That's why I admire the people who make the music that I love and I want to know all about them and their music. I'm not a groupie, I'm a fan.

My history with Fireside started around the time of their second album: "Do Not Tailgate", in 1995. I got the demo of the album at the Hultsfred festival that summer, it got stolen, but I got it back a few months later. I thought that the music was a bit too heavy for me; by that time they played more or less hardcore rock, but anyway I decided that I wanted to write about them in my fanzine Fozzie. I met Kristofer and bassist Frans Johansson in Uppsala before a gig at Kalmar Nation - it wasn't the best of interviews, but Kristofer said something that hit me later when they started playing.
I was standing in the front row when they came on stage, and they started with a song that I hadn't heard before. It was really down-tempo, with only two guitars and Kristofer sang: "I know sometimes I behave like a monster, but please don't walk away. You can keep me in your basement, as long as I can be with you". That hit me like a fist in my stomach, and I remembered what Kristofer said during the interview: "I'd prefer people to start crying when they see us live, rather than pogo dancing". I just stood there with a lump in my throat with people jumping around behind me, and Fireside had just become one of my favourite bands.

Some weeks later I went to see Fireside again at Östgöta Nation in Uppsala. It has to be said though: Kristofer was at that point the most beautiful boy I knew; with a delicate build and hair dyed black and I loved watching him on stage, I knew every detail, I knew exactly the way he tightened his lips when he sang, and the way he sometimes moved his right hand over the strings of his guitar (the fast upwards stroke with a sudden halt above the strings...).
After the gig I went with the band to an after-party next door, where they had a couple of rooms for the night. Me and Kristofer ended up at an abandoned mattress in the hallway, just talking for hours, until early morning. We talked about everything; music, love, deaths and sorrows, and it was just an amazing night - but nothing physical happened between us, even though I ended up spending the rest of the night sleeping next to Kristofer.

The funny thing is, that when I met Kristofer the other night he told me that the other guys in the band had teased him for days for "getting it on" with me! And a few years ago, a friend just happened to mention the time that I - allegedly - had slept with the drummer in a quite famous band, ten years ago. My jaw just dropped, because absolutely nothing had ever happened with that guy! I only ever met him one-on-one once, in a hotel bar in the afternoon, and there weren't even sparks between us. I was trying to avoid whining about gender here, but there is no avoiding it: had I been a male pop nerd, nobody would ever call me a groupie. But on the other hand, I guess I should be happy that people think I'm hot enough to get pop stars into bed. :)

* Nu såhär i efterhand kan jag väl erkänna: vi pussades godnatt. :) Men inte mer.
Och: när vi gick ut från källaren på morgonen spelades Take That "Never Forget" någonstans ifrån, och Kristofer sa att han tyckte det var en grym låt. Själv tyckte jag att Take That väl måste vara töntiga, de var ju ett pojkband, men Kristofers kommentar fick mig att våga lyssna på dem, och: de var ju fantastiskt roliga!

Bortglömda texter 2: 2/2-2007

Hittade några gamla texter från när jag jobbade på Musicbrigade och vi hade nån sorts personaltips-blogg. Återanvänder dem här!

My longest love story

April 7, 1994, Uppsala, Sweden:
An old friend of mine had told me that Eggstone's debut album "In San Diego" was one of the world's five essential must have albums. Another friend told me that bob hund was the most interesting band in Sweden at the time. This night, Eggstone was going to play at Barowiak in Uppsala, with bob hund as supporting act. I went to the concert with a guy I had a crush on (who later that evening out of pure joy stage dived to Eggstone's cover of The Monkees "(I'm Not Your) Steppin' Stone", nobody caught him and he landed on his head...) who was an Eggstone fan. Though I had bought "In San Diego", it hadn't really caught on yet, so I actually had slightly higher hopes for bob hund.
bob hund did their best; the singer Thomas Öberg jumped around, put a traffic cone on his head, choked himself with the microphone cord and all the things he does, but no matter what he did he had absolutely no chance against Eggstone. That night started the longest love story of my life - the one with Per Sunding, Patrik Bartosch, Maurits Carlsson and their own universe of music called Eggstone.
It was so long ago, I'm afraid I don't remember exactly what it was that did it, it was something quite inexplicable: Eggstone was simply the best band I had ever heard. Ever. No Beatles, no Elvis Presley or any other legend measures up to Eggstone in my ears.
I've tried several times to explain what it is, to friends, in my fanzine Fozzie, to myself, but as it always is with love it's impossible to explain exactly why you feel what you feel. But part of the explanation is their mixture of sunny happiness and friendly melancholy, all the instruments that they use, with the vibraphone as the most significant trademark, the incredible melodies and the quirky lyrics, combined with Per, Patrik and Maurits being absolutely loveable people and owners of the legendary Tambourine Studios in Malmö, Sweden.
Eggstone have released three albums: "In San Diego" (1992), "Somersault" (1994) and "Vive La Différence!" (1997). There are also two compilations available: "Spanish Slalom" (Siesta/1998) and "Ça Chauffe En Suede" (Tricatel/1999). They claim that they still exist as a band and that they will record another album, but it's impossible to know when.
I'm still hoping.

Bortglömda texter 1: 26/1-2007

Satt och tittade igenom min externa hårddisk där jag sparat typ allt från de senaste fem åren, och hittade ett dokument som jag inte hade något som helst minne av: "MB-blog.doc". Efter att ha grävt djupt i minnet fick jag fram en suddig bild av att vi startade någon sorts personal-blogg på Musicbrigade, där jag jobbade - det vi i huvudsak gjorde på Musicbrigade var att streama och sälja musik och musikvideor, och tanken med den här bloggen var nog att vi i personalen skulle tipsa besökarna om det vi gillade.

När jag nu läste igenom de få inlägg jag hann göra innan företaget gick i konkurs tyckte jag att det var riktigt bra texter, och det roliga med dem var att de var någon sorts minnessammanfattningar, så jag tänker lägga upp dem här under de kommande dagarna. Några av dem var på engelska och några på svenska - fråga mig inte varför, för det kommer jag verkligen inte ihåg. Men hur som helst - här kommer den första, från 26 januari 2007:

The best music in the world

I thought that for my first Musicbrigade blog I'd start with an introduction - a brief "musical history of Pop-Sara" maybe.

I had the fortune of having a big sister who liked good music, so I started off quite early with not just listening to chart music. Then I moved to Uppsala to study at the university, and discovered a great little record shop (Musikörat) where the staff were happy to help me discover new good music. 

They first led me to American alternative rock, like The Posies, Afghan Whigs and Smashing Pumpkins, but then one day in 1993 at Musikörat - I don't really remember why - I asked if I could listen to the Swedish band This Perfect Day's debut album "Rubber Soul". 

The first song started off with guitar, violin, and a voice singing "I heard a singer on the radio, he sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be - must be the dumbest singer I've ever heard". My love life wasn't going too well, so those words were like the best I'd ever heard - so I didn't even finish the song, but bought the album immediately. 

It was beautiful: a bright pink jelly pudding on a background of green and blue stripes - the cover was made by Lars Sundh, who I soon discovered made most covers for Swedish indie bands in the early 90's.

That album started my everlasting love affair with Swedish indie. About a year later I started my own fanzine, Fozzie, for which I've since interviewed about a hundred Swedish bands and quite a few international bands too. I also booked bands at the best live venue in Uppsala between the years 1996 and 1998, when the Swindie scene was blossoming.

I don't listen exclusively to Swindie, of course, but for some inexplicable reason it's always Swedish bands that I like the best - with one exception: Snow Patrol. The best band in my world is, and will probably forever be, Eggstone - the legendary trio from Malmö, owners of world renowned Tambourine Studios. I'm still hoping that they will make another album even though it's been ten years since their last one.

Snow Patrol på Münchenbryggeriet 23/2

Den 23 februari spelade Snow Patrol på Münchenbryggeriet i Stockholm. Jag älskade Snow Patrol för några år sen; jag lyssnade sönder albumen Final Straw och Eyes Open, och låten Signal Fire var min räddningsplanka under några jobbiga månader 2007. Men sen dess har de släppt två album som i ärlighetens namn inte har varit lika bra. De har haft några bra låtar, men de har i mina öron inte varit i närheten av de tidigare - tyvärr. Så eftersom jag har en liten son hemma som jag nästan aldrig lämnat mer än en timme i taget tvekade jag lite inför att köpa biljett till spelningen, men eftersom jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte gick så gjorde jag det ändå.

Jag hade i en intervju på Nyhetsmorgon hört att Snow Patrol insåg när de turnerade som förband till U2 att det är viktigt att ha en stor show för att ge publiken valuta för pengarna. Intervjun var för övrigt helt värdelös. Reportern var uppenbarligen mycket imponerad av att hans intervjuobjekt turnerat med U2 och ställde enbart frågor relaterade till just U2. När jag fick avslag på min intervjuförfrågan blev jag lite extra sur när jag tänkte på det - jag ställer väl pålästa frågor till mina objekt, vilket inte alla gör bara för att de jobbar på en stor tidning eller ett viktigt tv-program. Anywho.

Det märktes i alla fall direkt att Snow Patrol tänkte "big show". Lamporna stod som lasersvärd i backen, Nathan vevade arenapampigt med sin gitarr och Gary hojtade "Stockholm, let me see your hands!" säkert 10 gånger.

Och jag är ledsen, men... jag gillade det inte.

I de stora gesterna och det maffiga arenaljudet gick de fina nyanserna och små detaljerna förlorade, som det lilla trumfillet i Hands Open (1.48 in i albumversionen) som jag gillar för att det är en sån minimalt liten, men ändå så snygg detalj, och de små "svängarna" i slutet av orden i Chocolate (just det kan i och för sig mest ha berott på att de antagligen spelat låtarna så många gånger live att de ville variera sig, men det var ändå synd).

Det märktes också att sångaren Gary Lightbody blivit säkrare i sin roll på scen sen jag såg dem senast hösten 2006. Mellansnacken flöt på bra - personligen tyckte jag dock att han aspirerade lite för mycket på att bli ståuppkomiker, men det var uppenbarligen en smaksak, för jag hörde någon bakom mig säga att han var så bra på mellansnack.

De körde en rätt så bra blandning av lite äldre låtar och låtar från nya albumet; jag fick höra min älskling Open Your Eyes och som jag redan nämnt, Hands Open och Chocolate, och vissa låtar som jag inte tycker är jättebra på nya skivan lät ändå bättre live. Men jag tyckte det var lite lustigt när jag i kön till garderoben efter spelningen hörde en tjej säga att det var flera låtar hon inte kände igen, och la till "Men han sa ju att de var nya". Hmm... de var med på skivan som släpptes för tre månader sen, ja. Så uppenbarligen har Snow Patrol äntligen blivit såpass stora i Sverige att folk går och ser dem utan att ha nån egentlig koll på dem.

Och det är väl kanske då som jag backar; jag gillar ju att vara indie, och har lite försvarat min kärlek till Snow Patrol med att de varit ganska okända i Sverige ändå - även om det varit ett fånigt försvar. Men nu när de har gått totalt arena så känns de inte lika mycket i mig. Tills de släpper en ny fantastisk singel, vill säga.

Popskyltar del 22

Det finns väl en hel bunt Joe:ar i popbranschen, men Joe Strummer var den förste jag tänkte på.

Popskyltar del 21

Los Lobos, kanske?

Popskyltar del 20

Drömbilen!

Herr Alarik, som jag ju lånat hela det här konceptet av, har t.o.m. en POP-skylt som profilbild, och det är ju den bästa.

Popskyltar del 19

Nästan för bra för att vara sann! Christopher såg en tysk hårdrocksbil och fotade åt mig.