Doktor Kosmos - från Fozzie 9, 2004

Att möta Uje Brandelius och Martin Aagård är nånting alldeles extra. Pop-Sveriges kanske skarpaste hjärnor sitter framför mig. I bakgrunden snurrar en skivbolagsrepresentant och tittar stressat på klockan.

Okej... det där bad de mig (under mycket munterhet) skriva, men allvarligt talat är det för mig något speciellt att träffa dem. Dels för att det gått vid tillfället (sensommaren 2003) nästan precis nio år sedan jag intervjuade dem sist, för det allra första numret av Fozzie, dels för att jag varit ett Doktor Kosmos-fan lite längre än så (deras senaste album ”Reportage!” är med på min topp-tio-lista över 2002 års bästa skivor), dels för att jag gillar dem som personer.

Det är Uje som är Doktor Kosmos, sångare och keyboardist, och Martin är gitarristen Stålispojken, och i verkligheten möttes vi på ett café i Stockholm, utan några som helst skivbolagsrepresentanter i närheten.

Jag läste igenom intervjun jag gjorde med er för nio år sedan, där jag frågar: ”Hur långt kan ni gå?”, varpå Martin säger: ”Vi håller ju inte för en jättestor publik. Vi kan nog göra en skiva, kanske två, som säljer ganska dåligt och spelas i lokalradion.” och Uje säger: ”Har vi tur så når vi kultstatus och älskas av tio pers. Vi kommer inte nå en större publik. Tyvärr.” Vad säger ni om det nu?

Uje skrattade: - Jaa, vi hade rätt! Det är helt sant.

Martin: - Vi var lite mesiga i början där. Uje var nästan mesigast, vill jag komma ihåg.

Uje: - Jag är fortfarande mesig. Varje framgång som vi når är sådär... ”Vi kommer aldrig få en recension i en dagstidning, vi kommer aldrig att få spela utanför Uppsala, vi kommer aldrig...” - jag blir fortfarande överraskad när vi får göra nya saker. Nu var det ett tag sen vi fick göra nya saker, tycker jag. Typ få en radiohit skulle vara kul! Det skulle vara en ny grej.

Men det har ni väl haft, mer eller mindre, P3-hits i alla fall? ”Jag låg med henne i Tjeckoslovakien” var väl mer eller mindre en hit, eller ”Jimi Tenor och Kennet Johnsson”?

Uje: - Njaa, sådär va? Det är väl okej.

Martin: - Ingen sån... vad heter de, säg en hit. ”Barbie Girl”.

”Här kommer alla känslorna”... (Per Gessles sommarhit)

Martin: - Ja, just det. Där har han ju snott texten från oss också, eller idén, konceptet! (Uje skrattade) Joo, jag undrar, kan det vara så? ”Jag känner känslor”, och det har ju Doktor Kosmos gjort en j-t bra singel om hur det är.

Uje: - Han säger ju att han är en låttjuv, han gör en grej av det.

Martin: - Ja, men då ska vi stämma honom.

Ni sa också i första intervjun att ni hade en rutten sättning. Tycker ni att det är bättre nu?

Uje: - Alltså, ärligt talat så har vi fortfarande en rutten sättning, om man jämför. Vi har ju fina gitarrer och sådär, men rytmsektionen; jag och Henrik, vi spelar ju på instrument som de flesta skulle rynka på näsan åt. Vi har liksom aldrig tagit tag i den biten.

Martin: - Nej, vi har inte skaffat nån bas heller. Eller vi har en bas på en låt, men den är rätt så dålig. Gitarrerna är inte så j-a superbra heller.

Uje: - Men de håller ju liksom standardkvalitet.

Martin: - Vi ligger liksom efter i utvecklingen väldigt mycket, men vi har köpt saker nu, våra egna förstärkare och sådär, ganska nyligen. Saker som vi vill ha. Men sättningen kanske är bättre. Vi är ju fler på scenen nu.

Uje: - Vi har blivit bättre på att spela också, det kan man lugnt säga.

Saknar ni Miss Universum?

Martin: - Nää! Så j-a skönt! (han skämtade alltså..., red.)

Uje: - Ärligt talat, så det här blir första plattan som vi gör utan henne, för även om hon hoppade av innan så var hon med på plattan ”Reportage!”, och gjorde jobbet. Så det blir mest Lina då, så vi får väl tänka om litegrann helt enkelt. Det funkar inte att köra på det sättet tror jag, när man är ensam.

Men det har ju funkat live?

Uje: - Jo, absolut. Men vi tänkte väldigt mycket ”kör-paket” förut liksom.

Martin: - De har ju faktiskt en grym vibb ihop, Catti och Lina. När de sjunger riktigt bra så blir det en sån klangfärg på deras röster som är j-t häftig faktiskt.

Uje: - Så det får vi ändra på lite vad gäller låtarna. Det blir mer jag och Lina helt enkelt. Jag tror vi kommer sjunga mer stämmor med varandra och att hon också kanske får mer solopartier. Vi får se.

Från det naivistiska och enkla soundet Doktor Kosmos hade i början har de nu kommit en lång väg. Uje förklarar att det till stor del har att göra med personerna i bandet. Till att börja med kom Den Nye (Henke) in istället för Handsome Hank (Henke) och hade med sig ett helt trumset med pukor och bastrumma istället för det gamla med bara virvel och hi-hat, lagom till ”Evas story”. Sen kom Enkilletill (Anders) med och bandet fick en extra gitarrist. Martin tillade att Henrik och Anders förde in reverbet i Doktor Kosmos musik, och Uje berättade att de båda dessutom hade mer musikalisk bakgrund än han själv, som egentligen bara halkade in på musik:

- Det har väl gjort att vi har varit väldigt aningslösa när vi har gjort vår musik genom åren, eller jag i alla fall, när jag har gjort mina låtar, jag har gjort som bara ”jaa, det här låter väl bra”, utan att ha nån teori bakom eller nåt mål direkt, inte ens några ideal faktiskt. Men det börjar vi få lite mer som band nu, för att vi pratar om och lyssnar mycket mer på musik nu än förut.

Ni låter ju mer och mer normala, om man ska säga så - är det bra?

Uje: - Ja, det blir så när man vill kunna spela på större scener, måste jag säga. Jag tror det är konsekvensen av det.

Det är inte som på gräsmattan utanför Kalmar nation längre.

Martin skrattade till och Uje sa: - Nä, man måste ha ett lite större sound för att funka på större scener.

     Våren 1994 såg jag Doktor Kosmos & Starlightorkestern, som de då hette, live för första gången. Då spelade de på gräsmattan utanför Kalmar nation i Uppsala på en popfestival med bl.a. Happydeadmen och Sonic Surf City. De bestod då av Doktor Kosmos, Stålispojken, Miss Universum (Catti Larson, sedermera Brandelius) och Fröken Cyber (Lina Selleby) som numera kallar sig Twiggy Pop. Mitt bestående minne av konserten var att det var fantastiskt roligt, och låten ”Bilen” bet sig kvar, eller snarare doaflickornas ”dobi dobi lägg i ettan, dobi dobi lägg i tvåan”, ända upp till ”dobi dobi lägg i sjuan, dobi dobi lägg i åttan”. Låtarna handlade ofta om Doktor Knark och Rymdemannen och musiken lät ärligt talat ganska tafflig. Därmed inte sagt att det inte var bra: jag älskade det! En del anklagade Doktor Kosmos för att bara vara ett plojband, men där hade de fel. Bakom de naivistiska texterna och instrumenteringen dolde det sig ett allvar, och dessutom ett otroligt sväng.

Martin: - Men ”normal” - idealet är hela tiden att skapa krockar så att det blir nåt nytt, ett nytt ljud, och det tycker jag vi... jag lyssnade faktiskt på ”Reportage!” för några dagar sen - det gör man ju inte så ofta - och jag tycker faktiskt att det finns nåt eget där. Det är inte genomtänkt, för det fanns ingen plan när vi gick in i studion; vi hade ingen plan och Jens Lindgård (producenten) hade inte heller nån plan om hur det skulle låta, så då blev det väl som det blev, men jag tycker ändå det sticker ut lite. Om vi kunde formulera för oss själva exakt hur vi vill ha det så skulle vi nog kunna göra en j-t speciell skiva.

Uje: - Ja, vi har väl inte gjort vår bästa skiva än, hoppas jag. Det jagar vi väl. Vi håller också på att bli mer och mer medvetna om de enskilda ljudens betydelse för helheten. Alltså, jag tror att man måste bry sig om detaljerna, för då kan helheten bli ungefär som detaljerna, om alla detaljer är rätt så att säga. Det är ett tänkande som jag i alla fall inte har varit inne på tidigare, utan jag har tänkt att man gör en bra låt och så spelar man på effektiva instrument som hörs tydligt - det här med sound och sådär är ett ganska nytt tänkesätt för mig.

Vart tog Doktor Knark och Rymdemannen och de vägen i texterna?

Uje: - Jaa, de åkte väl ut. Det var jättelänge sen faktiskt - men du har ju inte träffat oss på ett tag... (skratt) Nja, jag vet inte, jag började sjunga mer om verkligheten. Det är en långsam process det här, som du säger att vi har blivit mer normala, och det är ju tråkigt att höra på ett sätt, samtidigt har vi fått en så otroligt mycket större publik än vi hade när vi var sådär onormala.

Jag tycker ju fortfarande det är bra alltså, jag menar inte att det är dåligt nu.

Uje: - Nej, men jag förstår vad du menar. Samtidigt så är målet att kunna bredda sig för publiken men fortfarande kunna kännas onormala liksom. Det måste ske med myrsteg, annars blir det fel. Och det har verkligen skett med myrsteg, vi har hållit på i tio år nu och vi har precis lämnat Rymdemannen bakom oss, känns det som. Det är konstigt egentligen att vi inte har gått fortare fram, men jag tror inte att vi hade kunnat behålla det unika med Doktor Kosmos om vi hade bara ställt oss i repan och sagt ”äh, nu skiter vi i det här, nu gör vi nåt helt annat”. Hellre reformer än revolution i replokalen.

     Vi övergick till att prata influenser:

Martin: - När proggen slutade vara viktig för oss, för det har den ju faktiskt slutat vara, så blev det nog mer Talking Heads och sånt sväng - vit, kritvit... hjärn-funk. Alltså intelligens-funk.

Uje: - Jo, precis. Detta vet inte jag om vi är helt överens om i bandet, det känns inte riktigt så alltid, men jag tror ändå att nån sorts huvudlinje hos oss är att inte vara så speciellt sentimentala, utan mer hjärna än hjärta, om man säger så. Lite mer maskin än människa, det är vårt ideal. Men vi är inget synth-Kraftwerk-band på det sättet, men fattar du vad jag menar? Den här innerligheten som finns hos tusentals singer-songwriters som är så j-a hypade nu, från Kristofer Åström till Nicolai Dunger, den är oss fullkomligt främmande. I alla fall mig. Det känns inte som att det är vår grej.

Martin: - Liksom det pompösa, det har vi ingen chans att skapa.

Uje: - Nej. Även om jag faktiskt älskar t.ex. Mercury Rev, så kan jag inte ens försöka göra den musiken själv.

Martin: - Fast ibland vill man verkligen, som My Bloody Valentine, såna låtar skulle man ju vilja kunna spela ibland. Kanske skulle börja svaja lite på gitarrarmen.

Uje: - Men man får ju inse vad man kan och göra det man är bra på. Det kanske kan vara begränsande, men det kan faktiskt också vara en frihet att göra det fullt ut, det man verkligen är bra på. Det gäller bara att komma på det. Och vi är ganska dåliga på känslor i vårt band, vi är bra på att tänka.

Martin med Fozzie 8

Vad är viktigt för Doktor Kosmos?

Uje: - God mat. Familj.

Martin skrattade till: - Värderingar, moral. Och en fast inkomst.

Uje skrattade: - Fast inkomst är faktiskt det jag värderar högst. (här kan påpekas att Martin just sagt upp sig från sitt jobb som kulturredaktör för FaluKuriren och Uje inte heller har fast jobb)

Martin blev allvarlig: - Nej, men viktigt - bra fråga. Nu ska man säga nåt sånt där ”ut och möta publiken, och känna publikens kärlek”, det är väl viktigt.

Uje: - Det är skitviktigt, alltså f-n vad viktigt det var för oss att spela på Emmaboda i år.

Martin: - Ja, det var faktiskt viktigt.

Uje: - Det var på riktigt viktigt, utan det hade jag f-n lagt ner känns det som. Dagen innan spelade vi i Katrineholm för trettio pers på en parkering.

Martin skrattade: - Det var en helt sjuk spelning. Det var hemskt

Uje: - Då kände man ”fy f-n vad vi är på dekis, vad håller vi på med det här för?” och så kom man till Emmaboda och fick den här fantastiska... det måste ha varit den bästa spelningen nånsin som vi har gjort, publikmässigt. Det står folk bakom mixerbordet och trängs, och det är sällan som det händer oss.

Martin: - Det var en j-a stämning, det var helt otroligt. Och vi var bra också, vi var jättebra.

Men vadå ”på dekis”? Det kan ni väl inte tro, ni vann ju det där P3-priset, vilken kategori var det nu igen?

Martin: - Men man är ju så j-a känslig.

Uje: - Vi vann Årets Pop.

Martin: - Och då var man ju på topp, men sen så står man där på en parkering i Katrineholm inför trettio pers (skratt).

Uje: - Okej, vi vann Årets Pop, men tror du nån, liksom Aftonbladetjournalist, ville att jag skulle ställa mig bredvid Ola Salo på fotograferingen? Nej, det var ju bara Ola Salo, Marit Bergman och de som gällde. Vi är ju fortfarande ett indieband.

Martin: - Vi är f-n största indiebandet i världen. REM är världens största indieband kanske, sen kommer vi tvåa.

Uje: - Men det är ganska symptomatiskt... ja, nu kommer killarna i Sveriges största...

     Lite längre bort på Skånegatan där vi satt på en uteservering kom Jepson och Leari från The Ark gående åt vårt håll, och några minuter senare kom två från Melody Club och satte sig på caféet bredvid vårt, så den där gamla Nile City-kommentaren om Skånegatan gäller tydligen fortfarande.

Uje tog upp tråden igen: - Men det är ganska symptomatiskt att vi ligger på MNW, som är ett stort bolag, men det är ändå oberoende, och det är precis som vi. Vi är ett stort band fast det finns noll kommersialism hos oss, det finns noll Absolute Music-potential, det finns noll... nånting. Vi är bara ganska stora liksom.

     Vi fortsatte prata om vad som är viktigt, och de sa att de tycker det är väldigt roligt att hänga i replokalen, för det är inte så ofta hela bandet har tid till det, och kom in på hur de skriver låtar. Jag trodde att det var Uje som stod för de flesta låtarna, men Uje rättade mig:

- Så har det faktiskt aldrig varit helt och hållet. Jag har väl kanske gjort de flesta grunderna, okej, men absolut inte alla. Och nu på senare tid, speciellt nu, nu har vi ett projekt som heter ”alla ska få vara med” (skratt), och då har jag delat ut tre texter till alla i bandet, som alla ska få tonsätta.

Är det inte svårare att skriva musik på det hållet?

Martin: - Jo.

Uje skrattade: - Men det är j-t mycket lättare att skriva text, kan jag säga!

Uje berättade att ordningen vanligtvis är att alla skriver låtar och så får han sitta och pula med texterna efteråt, men att han föreslagit att de för en gångs skull skulle testa att göra det på andra hållet. Martin sa att han tror att alla band ständigt försöker komma på metoder som gör låtskrivandet enklare och snabbare, men att det nog inte finns någon patentlösning, men man måste ändå försöka.

Uje: - Du vet, man jobbar hela tiden på att undvika konflikter, och det kanske är dumt, för det är ju i konflikten som det föds nånting nytt, men man vill hela tiden att det ska gå så smidigt som möjligt och att alla ska känna att de verkligen får input för sina idéer och att... (han suckade) att alla i alla fall har känt ”jag fick presentera min idé, okej, den höll inte, fine”, men att inte ens få presentera sin idé, det kan lätt bli så. Den som pratar högst och fortast och längst, den vinner. Man försöker komma undan det där, för att det är inte så att den som brinner mest för sina idéer är den som har de bästa idéerna, det är inte alltid så.

Martin: - Det är så lustigt att det kan handla så mycket om att snacka, faktiskt, att det egentligen inte är musiken som talar när man gör låtar eller ska producera en platta, utan det är den som snackar bäst, den som kan formulera varför det här är bättre än det här, det är den som vinner.

Uje skrattade till: - Ja, exakt.

Martin: - Det blir sådär snacktävlingar, och så ska man hitta referenser, och så säger man ”men det där låter ju precis som Orup”...

Uje: - Och så kanske han får med sig nån och så är de två och så kanske jag är ensam och då bara ”jaha, ni har väl rätt”, det finns ingen chans att man kan stå upp mot det.

Martin: - Eller så har man varit och kissat och så har man missat chansen att få ha kvar det där sticket som var så j-a bra liksom. Men vi känner ju varandra så j-a bra.

Uje: - Man träffar ju mycket band när man är ute och turnerar, och jag tycker att alla band har sådär... de har alltid nån medlem eller några som går sin egen väg eller som inte är med på festerna eller som är lite kockobello eller sådär, men vårt gäng är så j-a bra, och vi tycker så bra om att vara med varandra!

Martin: - Och då kan man det här spelet, man känner varandra och kan spelet och ingen behöver gå hem från replokalen och känna att ”alla hatar mig”, eller ”jag är en värdelös musiker”, även om man gör det ibland naturligtvis, det går ju inte komma ifrån, men inte varje gång i alla fall. Man kan köra igenom de här konflikterna utan att splittra bandet. Det tror jag är viktigt. Det är viktigt för oss.

Vad är det bästa med Doktor Kosmos?

Uje funderade en stund och sa sen: - Det är att folk tycker vi är så speciella. Folk tycker inte att vi är ett vanligt band. Folk ställer mycket högre krav på oss än på andra band. Det tycker jag känns kul. Att man inte bara är ett... band. Jag kanske har extremt konstigt perspektiv på det här, men jag tycker att det finns en massa rockband i Sverige, och så finns det Doktor Kosmos.

Men det är ju sant, det är det ju faktiskt.

Uje: - Och det är en j-t skön känsla faktiskt, att inte behöva göra vissa saker, man kan lämna många klyschor bakom sig. Jag kan ha rutig skjorta liksom (skratt), utan att det är nån som tycker att det är o-rockigt.

Martin skrattade: - Hur vet du det? Jag tycker det bästa är att vi har två Fender Bassman-stärkare och ingen bas. Det är ganska mäktigt. Vi har dem som gitarrstärkare och synthstärkare. Egentligen är de basstärkare. Neil Young har en sån.

Vad är det sämsta med Doktor Kosmos då?

Uje: - Ja, det är att det är så många som hatar oss. Fast det sporrar oss också.

Är det så alltså - antingen älskar man er eller så hatar man er typ, eller?

Uje: - Antingen hatar man oss mycket eller lite, skulle jag säga. (både han och Martin började skratta)

Men de 8 000 som älskar er då? (”Reportage!” hade när vi gjorde intervjun sålt i drygt 8 000 ex, red.)

Uje: - Äh, det är deras föräldrar som köpt skivan.

Martin: - Det finns nog många anledningar att hata oss lite. Jag var på en fest förra fredagen och hamnade i ett snack med en kille som jobbar med reklam och som gillade oss som f-n, visade det sig. Han hade varit på vår spelning på Skansen som var för typ två år sen eller nåt, och han tyckte det var jättebra. Som extranummer körde vi ”Känslorna”, där en textrad går ”känslan av att alla som jobbar med reklam är horor”. Och han blev så drabbad av det där, och han kände sig som en hora och sådär - han stod och verkligen lade ut texten om det här, och han gillade lite att förnedra sig själv på nåt vis, och han tyckte att vi förnedrade honom, men han tyckte om det i alla fall. Äh, jag vet inte, konstiga människor som lyssnar på oss. Han hatade oss, men älskade oss på samma gång.

Uje: - Vi har ett gäng MUF-fans också, som tar oss för... jag vet inte, som ventil tror jag, för deras... (han fnissade till) sjuka värderingar. Äh, jag vet inte varför, de tycker väl att vi är nån sorts politikens Onkel Kånkel liksom (skratt).

Annars brukar man väl mest säga att det är folkhögskolestudenter som gillar er.

Uje: - Vi är skitstora på folkhögskolor, det tror jag. Vi har faktiskt pratat om att göra en folkhögskoleturné! (skratt) Men tack och lov har det aldrig blivit av.

Martin: - Det är ingen som är lite hipp som gillar oss.

Uje: - Men ska jag säga en grej som jag tycker är jobbig med våra fans? Det är att de är inte riktigt synkade med oss i åsikter och värderingar och stilideal. Vi har egentligen inte exakt de fans vi skulle vilja. Vi skulle vilja ha lite snyggare fans...

Martin skrattade och sa: - Fast längst fram brukar det alltid vara några som är snygga.

Uje: - Jo, absolut, men de här globaliserings-hippiesarna som gillar oss...

Martin: - Men gillar de verkligen oss, jag undrar det?

Uje: - Men de finns ju där.

Vänta, vad är globaliseringshippies?

Martin: - De där med vita dreadlocks och lite gräs och Manu Chao. Vi är inget Manu Chao, liksom. Vi går aldrig omkring i bar överkropp. Vi tycker om att vara inomhus och dricka gin & tonic och inte ljummet körsbärsvin.

Uje: - Vi haschar inte. Nä, men okej, Manu Chao-falangen kanske inte är så j-a stor bland våra fans ändå, men det finns en falang som är väldigt revolutionär. (han tystnade en kort stund, och fortsatte sen:) Nu vet jag precis vad jag ska säga. Såhär: Många av våra fans tror att vi vill vara rebeller och kräver av oss att vi ska vara rebeller. Och rebellen är ju en nyliberal uppfinning. Rebellen som rockrebellen är ju liksom - nu citerar jag dig från härom veckan Martin: det är ju frukten av 68-rörelsen, den här individ-anarkismen liksom, ”du kan göra vad du vill, det finns inga gränser” o.s.v. o.s.v. Och vi är ju mycket mer inne - i alla fall jag och Martin, tror jag, på det här med att stark stat är bra, ett starkt samhälle - jag är ganska mycket folkhemsromantiker. Skulle jag ha levt 1968 då skulle jag ha sagt till Anders Carlberg att komma ut ur kårhuset och sluta fjanta sig. Jag hade nog skrivit en låt om det också. Det tror jag är den största missuppfattningen om oss, att vi skulle stå på rebellernas sida liksom. Det gör vi inte. Vi står på de svagas sida.

Vad var det där med Florence Valentin förresten, vad var det Love Antell hade sagt?

Martin: - Först sa han i DN, han blev intervjuad av Kristoffer Poppius, att vi var bara fejkrebeller. Sen har han sagt att vi är ett ruttet skitband som är dumma i huvudet i nån annan intervju.

Uje frustade till: - Han är exakt det jag menar med rebellen vars attityd inte leder nån j-a vart. Det är Florence Valentin, och folk tror att vi vill vara Florence Valentin, men det vill vi verkligen inte. Jag vill inte vara Florence Valentin.

Martin: - Men han kanske har rätt helt enkelt. Vi är inte såna rebeller som han är. Som flyttar ut från Östermalm och tycker att det är värsta rebellhandlingen. Men det är ju tyvärr bra musik.

Uje: - Det har inget att göra med att jag är 32 år, jag har aldrig varit rebell. Jag har aldrig känt mig dragen till rebellismen.

Martin: - Inte jag heller. När jag var punkare hade jag blå täckjacka, dunjacka. Morsan klippte mig.

Uje: - Jag är en sån kille som tycker att det är kul att gå till arbetsförmedlingen och prata med arbetsförmedlaren, och få råd om hur jag kan ta mig fram i samhället (skratt). Och jag älskar att gå till socialen och prata med tanterna där. Jag känner mig som en del i samhället - jag känner att jag lever då!

Nu kommer en klassisk fråga - fast jag vet inte om jag hade med den i första numret, men: Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Tystnaden var total, tills Martin sa: - Vad svårt det blev... Jo, du kan fråga varför jag har en ”NRJ Extravadance”-skiva med mig i väskan.

Okej Martin, varför har du med dig en ”NRJ Extravadance”-skiva i väskan?

Martin: - Jag ska på svensexa!

Okej, Uje, har du nån?

Uje: - Jag vill få frågan ”Varför har du åtta stora batterier i väskan?” För jag ska på svensexa och behöver dem till bergsprängaren.

Vilka är era favoritmuppar?

Martin: - Då ska jag ta en förmodligen ganska förbisedd mupp: Zoot, han som spelar saxofon.

Nja, han har varit med några gånger.

Martin lät besviken: - Jaha. Ja, hela bandet har väl tröskats flera gånger förmodligen. Men då ska jag tänka ut en till.

Uje: - Vad heter den där som ser ut bara som en pinne?

Beaker - han som låter ”mi-mi-mi-mi”, labbassistenten?

Uje: - Ja, just det. Hur många finns det egentligen?

Det finns väldigt många.

Martin: - Finns det några nya nu också? Räknas de?

Ja, det finns den lilla hiv-smittade i Sydafrika.

Martin: - Ja, just det.

Uje: - Det är min favorit!

Martin: - De här kalkonerna som Gonzo kastar, dem är det inte så många som tänker på. Det är nåt för (International) Noise Conspiracy att ägna en tanke. Djurvård och sådär.

/Sara

Timbuktu - från Fozzie 9, 2004

Hiphop i Fozzie? Jag vet, det verkar lite konstigt. Men eftersom Jason Diakité, alltså Timbuktu, är en av de vettigaste och trevligaste artisterna därute, och dessutom gör hiphop som svänger nästan lika mycket som pop (...) så platsar han ändå.

Det finns såvitt jag har upptäckt bara ett problem med Jason, och det är att han är så gott som hopplös att få till en intervju med. Inte så att man inte får boka en tid, utan att när det snart är dags så ringer antingen Jason eller hans skivbolagskille och ber att få flytta tiden. Det är faktiskt därför jag har blivit lite bekant med Jason, för att båda gångerna jag intervjuade honom för mitt förra jobb bokade vi om så många gånger att jag lärde mig hans mobilnummer utantill och det inte behövdes någon närmare presentation än ”Hej det är Sara” när jag ringde för att kolla när det skulle bli av. Fast eftersom han är så grymt trevlig så stod jag gärna ut med det (en av avbokningarna var p.g.a. att han fått en flaska dängd i huvudet, så han brukar ha giltiga skäl...). När det sen var dags för en Fozzie-intervju blev den inte oväntat flyttad tre eller fyra gånger, och när jag till slut träffade honom blev det på Kalasturnén 2003 i Varberg, och min femåriga syster-guddotter Stella var med medan hon väntade på att få träffa sin idol Håkan Hellström efteråt.

Alltid lika genomtrevliga Jason erbjöd både mig och Stella dricka och Stella även godis och frukt medan vi slog oss ner i hans loge i en trailer.

Jag inledde med att testa en ny intervjuvariant, där jag bara sa något ord, och så fick Jason kommentera som han ville.

I mars -03 var Timbuktu på turné i Sydafrika tillsammans med Looptroop, Chords, DJ Amato, Spotrunnaz och Ranto Boko (som de träffade där, och snart ger ut på skiva på skivbolaget Juju). Även Timbuktus producent och videoproducenter var med, och bilder från resan är med i videon till ”The Botten Is Nådd”.

Sydafrika?

- Varmt och jättefint och fruktansvärt mycket energi. Jag har aldrig sett så engagerad och energisk publik. Och samtidigt en väldigt minnesvärd klassresa för oss alla, eftersom vi var typ 17 stycken i olika band, som alla är kompisar privat också, som fick chansen att resa runt tillsammans på en helt ny kontinent för nästan alla av oss. Så det var helt underbart.

     Första singeln från albumet ”The Botten Is Nådd” heter ”Ett brev” och är utformad som ett öppet brev till statsminister Göran Persson, där Timbuktu bland annat ber Persson att våga stå upp mot George W Bush.

Göran Persson? Jag läste ganska nyss att han faktiskt har svarat i SSU:s tidning eller nåt...?

- Jo, det har han. Men jag tyckte inte det var så bra. Men Göran Persson, vad ska jag säga... rent instinktivt (han suckade lite): politiker - det är samma j-a visa liksom. Oärliga försök att få oss att köpa mer grejer, typ, som nästan allt annat. Jag tycker det är rätt sorgligt, men vad ska man säga? Jag försöker göra min grej ändå, för att motverka så mycket som möjligt.

Det är en grymt bra låt.

- Tack som f-n!

     Låten ”Dynamit” handlar bland annat om att svensken Alfred Nobel uppfann dynamiten, och att Sverige kallar sig en ”fredens nation” men samtidigt gnuggar vi händer för varje kanon och JAS Gripen vi exporterar. Så nästa ord blir:

Dubbelmoral?

- Som jag brukar säga: man ska aldrig dölja sitt hyckleri. Alla har vi en dubbelmoral, men jag tycker att just i den frågan är det sanslöst mörkat för svenskarna. Samtidigt är det helt fantastiskt att man kan säga att man är ett neutralt land och sälja vapen till krigförande länder, däribland USA. Vi har ökat exporten av vapen de senaste åren till just USA. Det är ganska hemskt.

Michael Moore?

- Tjock go´gubbe, som du och jag, alltså han är bara som vem som helst, fruktansvärt välkommet avbrott i den annars ganska likriktade amerikanska opinionen.

Har du läst ”Stupid White Men”? I kapitlet ”Kill whitey” skriver han angående rasism: ”if it’s equality and advancement you seek, try Sweden”.

- Ja, ha ha!

Rohypnol? (apropå låten ”Flunitrazepam”)

- Usch! Det är helt fruktansvärt. I varje fall på det sättet som... som läkemedel kanske det är bra, men jag jämställer det ungefär med heroin. Det är lika grovt och lika destruktivt, men det är mycket mycket billigare och mycket mycket vanligare, så jag får bara obehagskänslor, för det är en sån typisk grej som leder till att folk blir knivhuggna - så har det varit i min uppväxt i alla fall.

Över till lite vanligare frågor: Omslaget är ju extremt speciellt...

- Min mamma gillar det inte. Min pappa tyckte inte om att jag framställde mig själv som djävulen, de tror hela tiden att det är djävulen, eller en demon. ”Du ser ond ut”, och så där.

Är det inte det då?

- Jag vet inte - konstnären är en gammal granne, Alvaro Tapia, och han var alltid grymmast på att måla och rita. Han är en monster-man liksom, han ritar monster och fantasigrejer, han har ritat två omslag till Harry Potter-böcker i Sverige, så jag visste att det skulle vara nåt åt det hållet, men jag sa att han fick helt fria händer. Så han lyssnade på skivan och så har han fått den idén, och jag tycker det är skitfett, jag gillar det som f-n.

Varför är det bilder från Göteborg i häftet då, du som är från Malmö?

- Därför att formgivaren (Mattias Lundin) som gjorde layouten bor i Göteborg. Det är egentligen en tjej som är stand-in för mig på bilderna och så har han klippt in de målade grejerna. Men det är skumt... Och på andra låten på skivan säger jag ”Hur känns det Göteborg!?”, vi gillar Göteborg, vi har spelat där j-t mycket och det går alltid j-t bra att spela där.

Hur kommer det sig att du kör med svengelska albumtitlar? Först ”Wått’s Dö Madderfakking Diil” och nu ”The Botten Is Nådd”?

- Denna plattan kändes väldigt närbesläktad med förra - om vi hade gjort tjugofyra låtar på förra plattan så hade det innefattat bägge, så nu kändes det bara som att detta var en naturlig fortsättning på förra. Och då tänkte jag att det är coolt med en titel som hör ihop liksom. Plus att när jag hörde uttrycket så tyckte jag att det var ett coolt uttryck.

Ja, låten ”The Botten Is Nådd” förresten, du vet ju att jag inte direkt är hiphopare, men den tycker jag är hur bra som helst.

- Tack som f-n. Jag har träffat många som säger ”Jag lyssnar egentligen inte på hiphop, men jag gillar dig och Looptroop” liksom, så jag är van att höra det.

Vad är det bästa med Timbuktu?

- Hmmm... han är... jaa, vad är det bästa med Timbuktu? Han har mycket energi. Jag är rätt bra på att starta grejer, starta folk, få folk att komma igång. Sen är jag inte alls lika bra på att slutföra, men jag är j-t bra på att dra igång, det är jag.

Det sämsta då?

- Det sämsta är väl att jag är ganska lat ibland.

Nu får du en fråga som du har svarat på förut: vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

Han lät lidande: - Åh!

Förut har du kört frågor om resor, vart du vill resa nånstans.

- Ja, den är så j-a svår, så jag vet inte! ...okej. Jag kan svara på vilken fråga jag helst skulle vilja ha svar på - det är i och för sig rätt många, men till exempel: när ska jag dö? Det är en fråga jag gärna skulle vilja ha svar på.

Skulle du verkligen vilja det?

- Nej, i och för sig... Nä, men okej: hur många barn kommer jag få?

Då kan jag fråga: hur många barn vill du ha?

- Jag vill ha typ fyra, jag vill ha rätt stor familj. Eller nu säger jag att jag vill ha fyra, sen om jag får fyra barn så kanske jag kommer vara helt (han såg helt förstörd ut)...

Vilken är din favoritmupp?

- Faktiskt de jag tror att jag hade uppskattat mest nu är de här två kritikergubbarna som sitter på balkongen. Jag tyckte de var skittråkiga när jag var liten, men jag tror nästan att som vuxen är det dem man gillar bäst. De eller Pigs In Space var väldigt roliga, och Miss Piggy var j-t rolig också!

Sen så har jag inte så mycket mer.

- Det var ju snabbt och smärtfritt!

     Sedan den här intervjun har Jason överösts av nomineringar och priser, och antagligen har min favorit-hiphopkille blivit ännu mer upptagen, men jag har ju redan fått min intervju.

Och glöm aldrig:

Jag vill ju se till o göra någonting bättre av

denna korta tid som vi har här på denna planeten,

kan man inte gå runt o skapa sina egna helveten

(”The botten is nådd”)

/Sara