Blithe - från Fozzie 5, 1995

Blithe

Popmusikens knäckebröd och F-müsli

Av Petter Nyhlin

Popmusik är som bröd. En 7–8 rostbröd med sötsliskig marmelad och fet ost är en dröm för den hungrande. Men efter veckor av frosseri längtar man efter en torr knäckebrödsmacka med rivna morötter. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig att äta linser. Det är då man längtar efter Blithe.

- Fast samhället måste nog braka ihop för att vi skall få ett genombrott, muttrar trummisen Johan Nilsson pessimistiskt.

- Det finns så många band och det är dyrt att köpa skivor, säger Emil Ödling, gitarrist och sångare och påminner om att världen är orättvis.

- Vi är inte direkt omedelbara och folk vågar nog inte riktigt, fortsätter han och tittar ner i marken.

Vi sitter i bandets replokal i Umeå och beklagar oss, men stoltheten lyser igenom. Det tycks nämligen vara svårt att vara bitter när man nyss har gjort en så förbannat bra platta som Verse Chorus Verse. Man är bara lite frustrerade över att vara så usla på PR. Att ha produkten, men inte förmå sälja den.

- Men Alias borde ändra på det där.

Alias är det stora bolaget från USA som tänker sälja Blithe i resten av världen. De har hand om band som Archers of Loaf och Small. Alias skrattade jättemycket när de fick höra hur lite Blithe säljer i Sverige.

- De kom över på Trästocksfestivalen i Skellefteå och var jättetrevliga. De skrattade ännu mer när vi berättade att vi bara gjort en spelning utanför Umeå för att sälja den senaste skivan.

Blithe har sammanlagt sålt cirka 4 000 skivor i Sverige och Japan. Det kan låta ganska mycket för ett band som ligger på A West Side Fabrication och spelar amerikansk gitarrpop Men det är här som stoltheten lyser igenom. Visst borde skivor som Head Is Mighty och Verse Chorus Verse sälja mer än 400 ex i Sverige. Det är ju som sagt, förbannat bra. Dessutom har man släpppt fyra skivor. Men kritiken har inte alltid varit nådig.

- När vi släppte våran första fullängds-CD på West Side 1992 skrev en recensent att vi var en gråsvart tungflytande massa som lämnade demostadiet minst ett år för tidigt, fnissar Mattias Norlander, och det fanns kanske en viss sanning i det där.

Undertecknad köpte den och lyssnade bara på den en gång. Mer pallade jag inte. Visst är det gott med knäckebröd, men barkbröd?

- Skivan hette Pagan Rituals Under A Midnight Sun och den blev väldigt dyster. Den borde ha blivit bättre, konstaterar man gemensamt.

Nuförtiden låter det alltså bättre.

- Den första mini-LP:n som vi släppte på Garageland 1990 var klart Ride-influerad, berättar Emil Ödling.

- Pagan Rituals är nog mest Sonic Youth, men de två senaste skivorna är bara Blithe, förklarar man stolt.

"Bara Blithe" innebär amerikanske collegepop med intelligenta texter och Emil Ödlings sångröst. Vissa påstår att det är Emils fel att det krävs ett par lyssningar innan man börjar uppskatta Blithe men det är lika mycket hans förtjänst att om man väl har tagit Blithe till sitt hjärta så stannar de där. Emil låter nämlligen bara som Emil.

Kvällen innan den här intervjun gjordes stötte undertecknad på Emil på ett releaseparty i Umeå. Det var popbandet Pillow som släppte sin debutplatta och medan Emil hade långa utläggningar om matematik och vetenskapsteori satt jag och räknade popstjärnor. Alla tycks spela i band. Starmarket, Refused, Ray Wonder, Puffin, Tamarinds, Komeda osv osv. Listan på utmärkta band går att göra jättelång och ämnet har ältats väldigt länge nu. Men varför? Varför finns det begåvade popstjärnor i varenda buske här uppe? Och då ska vi inte tala om Skellefteå där det verkar vara ännu värre. Men frågar man umeåborna så börjar de genast klaga på... gissa vad...

- Avstånden är en klar nackdel här uppe. Hade vi bott i t.ex. Stockholm hade det varit en helt annan sak, påstår även Blithe (det är för övrigt den vanligaste klyschan i Umeå).

- Men här finns en bra grogrund i och med universitetet och en del skivbolag som NONS, Zakana, Garageland, Desperate Fight Records och Ampersand.

I Umeå finns det mycket lokalpatriotism. Ibland tror man att folk på allvar är irriterade på Fireside som lämnade Norrland för Stockholm. När Emil Ödling nämner sina favoritband i Sverige så nämner han Salt, Fireside, Meshuggah och Trio Lligo. Notera att tre av fyra kommer ifrån Norrland.

Emil

En annan sak som är typisk för Umeås musikliv är inaveln. I en lokal gratistidning läser jag att "Henke och Marcus Holmberg från Komeda och Magnus Öberg från Shredhead, Seashells, Starmarket och Honeymoons och Johan Sellman från Shredhead och Starmarket och Toft Stade från Ray Wonder och Shredhead har ett nytt band ihop" (Nöjesmix, september 1995). Läs ovanstående mening en gång till och fundera på hur t.ex. Magnus Öberg får tid att äta. Umeåborna kanske ger honom dropp medan han sitter där bakom trummorna. Hur som helst så är det alltså inget underligt alls att Blithes basist Fredrik Brändström råkar ha ett band vid sidan om som heter Starmarket. Fredrik Brändström är inte med vid intervjun och Blithe passar på att fundera på varför Starmarket är mycket större än Blithe.

- Det är det här med fibrer igen, börjar Emil Ödling.

- Vi är liksom popmusikens svar på F-müsli.

- Och Starmarket är popmusikens START-müsli, fortsätter Mattias Norlander.

- Dessutom är Dolores ett jätteprofessionellt skivbolag som satsar hårt på marknadsföring till skillnad från A West Side som av ideella skäl försöker få ut så många band som möjligt istället för att satsa på promotion.

Starmarket har dessutom spelat mer i södra Sverige.

- Vi kanske inte är så företagsamma av oss när det gäller att boka spelningar. Nu kommer Luger att boka spelningar åt oss och det känns jättebra.

- Vi har suttit här uppe i Umeå och muttrat att de i södra Sverige inte förstår oss men när vi väl kommer ner visar det sig att det är inte alls så, folk i Sydsverige har helt enkelt inte hört oss.

Om ni ser dem så hör ni nog inte riktigt varför undertecknad är så såld på det här bandet. Ni kommer antagligen inte höra texterna. Det är nämligen inte alls särskilt fånigt att påstå att Emil Ödling är en av Sveriges bästa textförfattare som skriver på engelska. Det är små betraktelser som ofta avslutas med en liten fråga som man kan gå omkring och fundera på ungefär som man suger på en god karamell. Jag menar, om du är min granne, betyder det att du är Gud? Kan man verkligen simma hem i en swimmingpool och varför ska ängeln börja sjunga i ett hardcoreband? Förstår ni? Jag gör det i alla fall inte och det är därför jag går omkring och grunnar. Vad menar människan?

På ett café några dagar senare berättar han hur han går tillväga:

- Jag sitter inte och noterar saker medvetet för att senare kunna skriva en text men när jag väl hittar något så gäller det att hitta en nyckelmening. När man väl har hittat den nyckelfrasen så går resten lätt.

- Jag önskar att jag var som Frank Black som kan få jättesimpla saker att låta intressant. Som att skriva om en cykel och få folk att lyssna. Texterna är jätteviktiga men det är inte så att jag slår i böcker och försöker hitta svåra ord. Det skall låta så naturligt som möjligt.

Fredrik

Om man nu är ambitiös, varför skriver man då på engelska?

- Innerst inne hoppas man nog nå utanför Sverige. Alias skulle inte vara intresserade om vi sjöng på svenska. Men den här musiken låter bättre på engelska. Jag älskar även rockmusik på spanska. Heroes del Silencio är fantastiska och en del Pixieslåtar är underbara. Engelska och spanska är helt enkelt bra språk för rock.

På Verse Chorus Verse handlar det mycket om US och A. Om jag förstår det hela rätt så är det Emils fantasivärld.

- Det viktigaste är inte var det händer utan att det händer. Jag har försökt att placera saker i Västerbotten men det kanske ligger för nära, dessutom handlar det inte så mycket om US of A. Alla som har lyssnat på skivan kommenterar det där men jag tror att jag bara sjunger US of A några få gånger.

För att förstå Blithe bättre så är det mycket relevant att veta att Emil Ödlings favoritmupp är Animal.

/Petter

Ludo X - från Fozzie 5, 1995

Ludo X

Inte så frireligiösa som uppsalaborna

När jag var liten och bodde i Danmark så gillade jag Gasolin och Shu-Bi-Dua skarpt, men vad har hänt på de 18 år som gått sedan jag flyttade därifrån? Kim Larsen, Sanne, Hanne och Anne, DAD, Dizzy Mizz Lizzy... inget vidare. Men nu har Ludo X kommit, och de är svinbra!

De fem nyinflyttade köpenhamnspojkarna spelade på Kalmar Nation 9 september, och jag var lite trött och inte alls upplagd för att gå ut, men eftersom jag ville höra om dansk pop funkar så gick jag ändå. Och när de började spela så blev alla lyckliga! Gitarristerna Jesper Mortensen och Filip Nikolic och basisten Mads Beckgaard dansade med den mest utstuderade popstil jag sett efter Jarvis Cocker, och sångaren Jeppe Laursen sjöng på utsökt brittiska, spelade skojiga synthslingor, sjöng skojiga saker och ägnade sig en hel del åt att göra konstiga ljud, som att klicka med tungan och blåsa i micken. Musiken är perfekt pop, med viss dragning ibland åt tidiga Pulp, och med många andra influenser, sammansmält till – helt enkelt – Ludo X.

De spelade hela sin repertoar, så när vi lyckades få in dem för extranummer hade de inga låtar kvar, så de fick köra två repriser.

Sedan var det dags för intervju, så jag samlade ihop de tidigare nämnda fyra samt trummisen Vitus Bagge Nielsen i logen, och insåg att jag verkligen tappat all min danska någonstans i Kattegatt, och Ludo X-pojkarna förstod knappt ett ord svenska, men tack och lov kom Uffe Jensen, en kompis som är dansk-svensk, och räddade mig och agerade tolk när jag inte kom ihåg orden (för med en dansk far så vägrar jag prata engelska med danskar).

Foto: Klaus Thymann

Det första vi pratade om var uppsalabornas frireligiositet. Ludo X hade köpt med sig flera backar öl, för de var övertygade om att de inte skulle kunna få tag på någon som helst alkohol i Uppsala, eftersom de sett en TV-dokumentär om Livets Ord i Uppsala. De var fullkomligt övertygade om att hela Uppsala bara bestod av kristna kapitalister, som skulle försöka omvända dem.

På väg in i Uppsala hade de kört förbi en limousin med mörka fönster, i vilken de givetvis antog att "översteprästen" befann sig. Och så hade de passerat en kyrka där de såg i ett fönster att de sålde guldslipsnålar, så de antog att det var "högkvarteret". Uffe och jag räknade ut att det var Missionskyrkan. Rätt ofarligt. Det måste varit en fruktansvärd dokumentär, för Ludo-pojkarna trodde oss knappt när vi försäkrade att vi inte alla är med i Livets Ord.
Det var en väldigt skojig intervju såtillvida att vi hade hysteriskt kul åt varandras försök att prata varandras språk. Nästan alla danskar jag träffat hittills (vilket är rätt många) har varit bra på att förstå svenska, medan svenskar vanligtvis inte förstår ett jota av vad danskarna säger. Nu visade det sig att de danskar som förstår svenska oftast bor där man får in svensk TV, eller har många svenska turister. Ludo X kommer från en liten håla i nordvästra Jylland, och har bara nyss flyttat till Köpenhamn. Nåväl, fram kom i alla fall att de har gjort en singel, och vid det här laget bör deras fullängdsskiva också ha kommit ut. De ligger på Energy Rekords, så den skall vara tillgänglig även i Sverige. De flesta danska band blir annars mest kvar i Danmark.

Hur pass kända är ni då i Danmark?

Jeppe: - Inte speciellt. Men vår senaste singel har sålt mycket bra. Det är först nu det börjat hända något (bandet har funnits i tre år). Vi har varit inne på en ungdomshitlista i 6–7 veckor, så det har gått mycket bra.

Jesper: - De som känner till sån musik som vi också gillar känner kanske också till oss – det tror jag, men det är inte så många...

Vitus: - Men jag tror det kommer.

Filip: - Det är några svenska band, som har kommit fram i tidningarna nu, så hör folk dem – som Cardigans. Så jag tror det kommer.

Jeppe: - Danmark ligger efter. Grungebanden från -92 var på topp -94. De har haft sina stora år nu, så det tar nog ett par år till. Danmark är inte så spännande. I förhållande till Sverige t.ex.

Vad betyder Ludo X?

Jesper: - Ludo betyder leka på latin. Och anledningen till att vi heter Ludo X var att det finns ett annat band som spelar... svensktoppen, dansktoppen, fånig musik, som också hette Ludo, före oss. Så var det en stor konsert vi skulle spela, då de hade sett på affischer att Ludo skulle spela, och de hade skrivit ett brev och sagt att de inte kunde komma – de trodde att det var de som skulle spela, så då fick vi veta att de fanns. Så vi var tvungna att lägga till något.

Jeppe: - Det är inte något med Generation X eller något.

- Nej, ha ha! Det var liksom bara... X! Vi kanske skulle heta Ludox istället.

I en låt går texten "in orange juice there are many colours"..?

- Det är om sex. Det är en porrsång.

Vitus: - Den driver lite med sig själv. Den handlar om en kille som inte riktigt förstår det här med sex, så därför dricker han orange juice istället. Och så får han ut samma sak av det, som andra får ut av sex, och det försöker han försvara i den här låten. Det är alltså lika bra som sex. Det är lite ironiskt.

- Förstod du det?

Jadå, jag förstår danska, jag kan bara inte prata det längre.

- Det är sorgligt.

Jo. 

Känner ni till The Muppet Show?

- Ja.

Vad har ni för favoritmuppar?

- Kermit! hojtade de flesta av dem, utom Vitus, han är ju trummis:

- Trummisen! Jag tar trummisen, Animal.

Och Jesper: - Han med hornet!

Gonzo. Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Jeppe: - Den bästa frågan jag kan tänka mig är att du frågar vem vår producent på skivan var.

Mads: - Ja, "vem har mixat erat kommande album?"

Okej, vem?

- Tore Johansson!

Dr Tore – Tambourine Studios?

- Ja!

Spelade ni in där?

- Nej, han åkte över till Köpenhamn.

Han er go'!

- Ja, vi är mycket stolta över honom.

Efter den "officiella" intervjun var slut fortsatte vi diskutera skillnader mellan Sverige och Danmark en stund, och det de var mest fascinerade (och upprörda) över var att det är rökförbud på vissa restauranger i Sverige, och att man bara kan köpa alkohol på Systembolaget. Men det är klart, eftersom vi alla är frireligiösa så...