Eggstone - vive l'oeufpierre! – från Fozzie 7, 1996

Äggen är ärliga

En intervju med Eggstone om deras då kommande tredje album, Vive la Différence! Lyssna på den här medan du läser. :)
- - - - -
Min väntan är nästan över. Mitt absoluta favoritband i hela världen, Eggstone, kommer den 8 januari ut med sin tredje skiva. Då kommer det vara ungefär... 1 041 dagar sedan jag köpte Somersault, deras andra. Det känns som ett tag att vänta. Men eftersom jag har fått den otroliga förmånen att få en förhandskassett av denna dyrgrip, vid namn Vive la Différence!, så är min väntan tekniskt sett över, men inte riktigt, eftersom jag inte har själva skivan i min hand ännu. Men jag vet hur den låter. Jag träffade Eggstone, på besök i Stockholm, för att få lite mer insikt i låtarna.
Första låten, Head Around, låter väldigt annorlunda mot vad ni har gjort förut...
Per: - Den är mer rockig. Det är ingenting som är främmande för oss egentligen, det är mest att det inte har hamnat på skiva någon gång. Vi har hållit på och spelat alla typer av musik när vi har hållt på och repat, men... det känns mest som ett fint riff, som vi fastnade för och som det var kul att rocka vidare på.
Patrik: - Vi har alltid riffat i replokalen, men det är sällan det har hamnat på skiva. Nu tyckte vi det var dags.
Resten av skivan, utom Never Been a Better Day, är ju ganska snäll.
Per: - Jovisst är den det. Still All Stands Still kanske inte är en rätt igenom glad och snäll låt heller. Den är glad på ytan och ledsen inuti.

Something is telling me that I
have to rest for a while
checking out the clouds
hearing what the ocean has to say
let my thoughts go oh so many ways
- Supermeaningfectlyless

Supermeaningfectlyless (låt 2), vad skall det betyda?
Maurits: - Det betyder... Egentligen så är det två ord: från början så hette den Permeaningfectlyless, som var en blandning av perfectly meaningless, upphackat. Sen lade vi till su i början. Så det är egentligen...
Patrik: - ... ett nytt ord.

Eggstone live på Kalmar nation i Uppsala. 19 februari 1997: Per, Maurits, Patrik

I'm putting birds in cages
so that they won't die
so that they won't fly
- Birds in Cages

Birds in Cages - vad handlar den om?
Per: - Den är lite om att bli sviken. Supermeaningfectlyless är kanske den som är tidigast i handlingen - vissa låtar handlar inte rätt igenom från början till slut om en och samma sak. I början så handlar kanske Birds in Cages om nånting, sen så handlar den kanske lite om nånting annat, som är lite samma känsla. Den handlar om att vilja ge igen... på nåt annat, om man blir sviken eller ledsen på nånting och så tar man ut det på nåt annat.

And if you tell me there's a fish in my teardrop
you might be right
I don't know where it came from
- Never Been a Better Day

I Never Been a Better Day har ni med lite baklängessnuttar i slutet, trots att ni inte var nöjda med baklängesslutet i Against the Sun..?
Per: - Det var lite olika sak. På den här låten var det i alla fall lite mer mening med det. På Against the Sun var det det att slutet på den tagningen var så dåligt spelat (han skrattade lite) så vi kunde inte ha kvar det, så vi var tvungna att fixa det på nåt sätt.
Taramasalata, det är väl en grekisk förrätt?
Maurits: - Ja, det är kaviar och bröd och olivolja - det är lite som Kalles Kaviar, fast mer på riktigt.
Patrik: - Väldigt mycket London. Det är lite svårt att sätta fingret på, men det är mycket storstad, London.

Gather your troops
turn me into your laughing stock
and start a fire in my bag
or press my head down in a garbage can
I can't imagine we used to be friends
- Il Trascurato

Il Trascurato?
Per: - Den handlar också lite om att bli sviken.
Det låter mer som mobbing om man lyssnar på texten.
Per: - Det kan vara tvättäkta mobbing, men det kan vara också... den handlar tveklöst om mobbing, och om hur hopplöst ensam man kan känna sig när man får nånting som man inte förtjänar, bara för att folk runt omkring en bygger upp en stämning och är emot en, och allt man säger blir emot en och blir fel. Det spelar ingen roll om man försöker rättfärdiga sig själv, för det är inte det det handlar om, det är det att alla vill att man skall vara utsatt. Och sånt kan bli frustrerande, för man kan inte göra nånting åt det. På italienska betyder il trascurato att man är den åsidosatte. Det kändes som... låtmässigt, hur det blev i arrangemanget, känns det som att det passar rätt bra med en italiensk titel. Det låter lite så... Felliniartat.

I need to work I need a break
I have to leave I'm going to wait
I don't want to miss out anywhere
- Still All Stands Still

Sista låten, varför heter den Neil?
Per: - Tja... känslan vi fick av låten efter att vi hade gjort den och satt och lyssnade på den var... att den var fin liksom, att texten kändes fin också, men det kändes som att texten blev ännu finare om man la den i munnen på någon som hade varit ute i rymden. Så från början när vi började tänka på det så tänkte vi att den kanske skulle heta Gagarin eller nåt sånt, men så kändes det lite högtravande. Så fick det bli Neil, det kändes lite mindre bestämt vad det var då.

Some days will be hell
and others will be heaven
Still in a week there always will be seven
- Neil

Ni är nöjda med skivan antar jag?
Per: - Ja, jag tycker det.
Maurits: - Det känns ovanligt bra för att vara så kort tid sen vi gjorde den. Ofta när man precis har gjort skivan så har man ganska svårt för att lyssna på den och tycka det är bra, men nu så har vi känt varje gång vi har lyssnat att det är j-t bra. Det är kul.
Patrik: - Det kan vara ett gott tecken. Ha ha ha. Jag vet inte.

Det är inte så många låtar, 10 stycken, men skivan är ganska lång ändå.
Per: - Jo, det är lite skillnad mot hur det har varit förut på skivorna. Det är i och för sig ganska mycket musik. Det är inget sånt där som det är ibland, små melodier och små snack, sånt som gör att det sitter ihop, utan alla låtar är separerade, men däremot så har ganska många av låtarna liksom ett slags naturligt långt slut, där man liksom får känna på vad egentligen låten har handlat om, där man liksom stannar kvar i stämningen utan att det kommer nån ny text, eller nån ny input på nåt vis. Man får bara vara kvar i låten och känna på den.
Hur känns det att ge sig ut på turné igen?
Patrik: - Det skall bli superkul. Vi är otroligt sugna på det faktiskt.
Maurits: - Vi var i London precis och spelade fyra spelningar, och gjorde en av våra bästa spelningar nånsin. Det kändes jättebra.
Jag gjorde en liten jämförelse med de andra banden som kom fram runt 1992; Popsicle, Wannadies och This Perfect Day, och att de alla väl gått om Eggstone nu i "kändisgrad".
Känns det som att komma ur underläge nu, som att ni inte har så mycket förväntningar på er?
Per: - Jag tycker de förväntningar som man har, dem känner man från... dels från sig själv och dels från rätt mycket såna som dig liksom, såna som man vet har tyckt om en hela tiden, det känns viktigt när ni har lyssnat på det, vad ni tycker om det. Er har man liksom haft kontakt med. Man är ju mest intresserad av att göra musik som man själv tycker om att höra - jag tycker det är kul att höra de här låtarna nu, för att jag tycker de har partier och sånt som jag inte hör i några andra låtar i någon annan musik och därför tycker jag det är spännande. Sen så får det gå faktiskt hur f-n det vill. Det är inte det som är det viktiga. Speciellt inte nu, när vi liksom har blivit... oberoende - vi klarar oss ändå. Men vi har ju samtidigt fortfarande drivkraften att vilja. Vi vill j-t gärna att det skall gå superbra. Men det känns som att det får inte ske på bekostnad av... att det är vi som har gjort precis vad vi vill.
Per fortsatte: - Jag pratade med nån annan om det här, och så kom jag på att man kan likna det lite vid Åshöjdens BK. Det handlade om en fotbollsklubb som börjar i division 5 - de är ett gäng med gamla kompisar, och så spelar de sig ända upp i allsvenskan. De slår ur underläge, och det hela blir så fint och bra, det går så bra för dem. Men den historien är inte romantisk om man tar bort just det att det viktigaste är att det var de som gjorde det. Det hade inte varit en lika rolig berättelse eller lika rolig bok ifall Åshöjdens BK hade köpt in Martin Dahlin och Tomas Brolin och Kennet Andersson och direkt bara blivit det jättestora laget - då hade själva förtrollningen varit borta. ...Det var kanske inget förtydligande, det kanske gjorde det hela mycket suddigare?
Nej då.

Per: - Det där du sa när du jämförde med de andra banden som kom vid -92, så känns det som att... för vår del så ser vi på allt det vi gör som att det är Eggstone som popbandet som gör det. För vår del så är det det som är Eggstone, det är att det är vi tre som gör nånting tillsammans. De senaste två åren så har det råkat inte vara musik, utan det har varit något annat. Det fanns andra saker vi ville in och fiska i, men vi har gjort det tillsammans, det känns som att det ändå är Eggstone som band som har gjort de grejerna.
Det har ju gått oerhört bra för studion.
- Javisst. Och det har tagit j-t mycket tid också.
Vad är det då för andra saker de har gjort? Bland annat har Eggstone tillsammans med några andra startat en restaurang i centrala Malmö.
Patrik berättade:
- Vi har startat den tillsammans med några vänner som har drivit restaurang innan, som var tvungna att stänga den för några år sedan. Den här restaurangen de hade då var gamla favoritstället. Så har vi länge snackat om att starta ett nytt ställe, men så har det inte funnits möjlighet förrän nu. Nu har vi hittat en bra lokal och satt igång. Det var en gammal kinesrestaurang som låg centralt i Malmö, allt är omgjort och renoverat. Det är faktiskt otroligt fint, jag är stolt - jag är riktigt stolt över det. (Han log stort.) Vi jobbar ju inte där eller nåt sånt där, vi går bara dit och känner oss goa. Den heter La Couronne. Vi funderade jättemycket på namn, och diskuterade det fram och tillbaka, men sen så började vi renovera, och så visade det sig att i golvet låg det liksom inlagt nåt slags mosaikaktigt, jättefint "La Couronne". Så visade det sig att det hade legat ett ställe där på 60-talet, som hette så. Eftersom det var så fint i golvet, så fanns det inget val, det var tvunget att heta La Couronne.
Det blir ett lite franskt tema över allt ni gör nu.
Per: - Lite lustigt.
Patrik: - Sen så har vi DJ:s i stort sett varje kväll som spelar nere i källaren. Saint Etienne var där på invigningen till exempel.
Tillbaka till musiken: Tänker ni satsa mycket på utlandet nu?
Per: - Nu håller vi ju i skivbolaget själva, så vi kan ha kontroll på allt det, och vi har möjlighet att nå publik i hela världen samtidigt. Och det känns som att den publiken i Sverige som tycker om oss nu kommer förhoppningsvis fortsätta tycka om oss, och det känns viktigare att hitta den publiken i många andra länder än att försöka hitta en jättestor publik i Sverige.

Vad är det bästa med Eggstone?
Patrik lade handen på Pers axel och log klämkäckt: - Det är så härlig kamratskap inom bandet!
Det sämsta då?
Nu lade Per handen på Patriks axel och flinade: - Det är så j-a dålig stämning!
Alla skrattade, och Patrik lade till: - Stundvis dålig stämning...
Per: - Nä, men jag tror att det är... att vi har känt varann så länge, som skulle kunna vara en nackdel, och som kanske bitvis ibland har varit en nackdel, men nu känns det som att vi har kommit över ett stadium till liksom. Man kom till en liten fas där man kanske inte får så mycket tillbaks för att man känner varann för bra, men sen kommer man över en fas till, där det börjar kännas positivt igen, och där man faktiskt märker att man får lika mycket hela tiden, och mest att man själv inte letar efter det på samma sätt.
Först efter nära en timmes intervju påpekade jag att jag märkt att Per hade rakat av sig mustaschen (som han hade på Lollipopfestivalen -96 bl.a., och senare på omslaget till Vive la Différence! - reds. anm.), och Per utbrast:
- Äntligen!
Patrik: - Alla gick omkring och trodde att det skulle bli världens grej när han rakade av sig den, men det blev det inte - det var bara "Jaha, det var ju bättre..."
Du såg lite östtysk ut på något sätt med mustaschen och mörka pilotglasögon...
Per: - Jag visste inte riktigt var jag hade mig själv när jag hade mustaschen. Det var det som var lite spännande, att dra ifrån sig själv lite och försöka hinna ikapp. Jag vet inte riktigt vad den mustaschen betydde.
Sista frågan: Vad önskar ni er i julklapp?
Patrik: - Det är alltid en svår fråga. Min mamma frågar den varje år - jag har aldrig nåt svar. Kanske ett par kalsonger. Och ett par rena strumpor.
Maurits: - Två veckors semester kanske.
Patrik: - Ja, det är ärligt, det är jag med på. Make that four...

Det kan förresten tilläggas att under hela intervjun satt Eggstone och byggde med cernitlera som jag hade tagit med mig; bland annat byggde Per en varmkorv och Patrik en blodigel, vilka man kan se på bilderna från intervjun.

/Sara

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 12 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 7-artiklar.

Saint Etienne – från Fozzie 7, december 1996

Pete pratar på popfestival

En intervju med Pete Wiggs:
Från början var det meningen att jag skulle göra en intevju med både Pete och Bob i Saint Etienne. Det enda lilla kruxet var att denna intervju skulle göras på Lollipopfestivalen och ingen tid var bestämd, eftersom ingen visste när konserterna man ville se slutade. När jag träffade Pete var Bob försvunnen, när jag så småningom hittade Bob bar Pete totalt försvunnen, när jag senare sprang på Pete var Bob förstås borta... Så där höll det på ett tag tills jag gav upp och knatade iväg med bara Pete för att göra en intervju. Vi försökte hitta ett ställe som var någorlunda tyst, men alla som varit på popfestival vet att det är hart när omöjligt. Så även i detta hänseende var jag tvungen att ge upp, och hoppas på att min intervjubandspelare skulle koncentrera sig på det som kom ur Petes mun och inte så mycket på vad som hände runt omkring oss. Pete lovade att försöka prata högt, eftersom han har en ganska låg röst. Han började med att berätta om bandets bakgrund:
- Man kan väl säga att vi, jag och Bob, började i slutet av 1990. Vi bestämde oss inte egentligen för att bilda ett band, utan vi bestämde bara att vi skulle gå in i en studio och spela lite och kolla vad som kunde hända. Det var då vi gjorde Only Love Can Break Your Heart, en sorts coverversion av en Neil Young-låt. Då hade vi en annan sångerska än nu, en tjej som heter Moira Lambert. Så vi bara pysslade lite, och det funkade jättebra. Vi spelade upp den för Jeff Barrett, som Bob kände, som var en record-promotor, och i största allmänhet en person vars omdöme man kan lita på. Vi spelade alltså upp den för honom, och han berättade att han just tänkte starta ett skivbolag. Så vi fick liksom gå en enkel väg, hi hi. Det var så vi hamnade på Heavenly. Sen började vi spela in första albumet med en gång, lite då och då, för jag jobbade fortfarande, men det slutade jag med efter ett tag. Skivan kom i alla fall ut -91.
Var det den första skivan på Heavenly?
- Nej, det kom faktiskt en före - jag kommer inte ihåg namnet på gruppen nu... Det var en väldigt konstig skiva faktiskt, den var inte särskilt bra. Ha ha! In my opinion. Vår skiva var i alla fall en av de första. Och vi har varit kvar på Heavenly sedan dess. Vi har ett ganska konstigt skivkontrakt; vi ligger på Heavenly, men det går på något vis genom Creation samtidigt. Och i olika länder går det genom olika personer. Lite förvirrande.
Det är många som tycker mycket om Heavenly - vad är det som är så bra med just det bolaget?
- En av de bästa sakerna med det är klubben, The Social, den är verkligen bra. Där spelas alla möjliga sorters musik - det var klubben som förde fram The Chemical Brothers, trots att de inte är signade till Heavenly, så var det de som gjorde så att de blev stora. Heavenly har en liksom laid back-attityd till musik... När jag och Bob började göra musik var det i början av 90-talet, när dansmusik och rock och allt började mixas ihop. Jag gillar det, att man kan blanda olika stilar, och det är likadant med skivbolaget egentligen, de har alla möjliga sorters band, man kan aldrig veta vad de kommer signa nästa gång.
Vad gillar du för musik?
- Eh... eftersom jag DJ:ar mycket har jag mest koncentrerat mig på 60- och 70-talssoul och sånt. Det gillar jag verkligen. Men annars... jag vet inte, det varierar kraftigt.
Gillar du några av de s.k. britpopbanden?
- Jodå, jag gillar Blur, de har gjort många bra låtar. De kan vara lite wanky bara... Jag är inte så förtjust i sånt som Super Furry Animals - de är en sorts band som bara är i vägen. Och Oasis är inte särskilt bra. Det blir alltid så, men det är väl inte bara dåligt. Det är verkligen goda tider för musik för tillfället: folk köper skivor, ungdomar spenderar verkligen pengar på skivor. Det är bra.
När kommer er nästa skiva?
- Vi skall börja spela in ett "riktigt album" antagligen i februari nästa år. Vi skall faktiskt förhoppningsvis spela i det i Tambourine Studios. Det är i alla fall planen. Vi gillar deras sound De har gjort många skivor som är jättebra. Vi vill göra någonting som är... har många instrument, men ändå ha kvar Saint Etienne-soundet. Vi vill spendera lång tid, well, lägga ner mycket tanke på det. Inte för att vi vanligtvis inte gör det, ha ha. Men vi har inte gjort en skiva på länge, och vi har en massa idéer. Tiger Bay kom ju -94, så när den nya kommer ut kommer det ha gått tre år. Skandalöst, det är som Primal Scream. Ha ha.
Vad har ni gjort sedan senaste skivan då?
- Vi har DJ:at mycket och så, vi har hållit oss sysselsatta. Vi har även skrivit en del till andra projekt och så, och så har vi startat en egen label, genom EMI, som heter EMI-discs, så det har också tagit en del tid. Vi har signat ett band som heter Kenickie.

Jag har hört talas om att ni funderade på att kalla ett hobbyprojekt Stockholm?
- Ja, vi började med ett projekt, men det funkade inte riktigt som vi ville, så vi lade av, hellre än att ge ut något vi inte var riktigt nöjda med. Vi gjorde en låt, men den lät inte som den gjorde i våra huvuden. Men, jo, Stockholm är ett bra namn.
Tycker du om Stockholm som stad?
- Ja, jag har varit här ett par gånger nu. Folk är väldigt trevliga, det är alltid jätteroligt att komma hit. Vi är ganska populära i Sverige, antar jag, jämfört med andra europeiska länder. Det är väldigt trevligt. För ingen annan vet vilka vi är, ha ha ha.
Hur kommer det sig att ni använder namnet Saint Etienne när ni DJ:ar och så - när Sarah inte är med?
- Vanligtvis gör vi inte det. Det är de som annonserar evenemangen som skriver det. Vi brukar skriva att det är Pete och Bob som skall DJ:a. Det leder till en del förvirring när de ändrar det. Vi kommer dit och ser affischerna, och då är det för sent att ändra, vilket är synd, för folk blir ofta besvikna. Primal Scream har The Scream Team, och de kommer liksom undan med det eftersom de har ett annat namn när de DJ:ar, vi kanske också skulle göra så.
Varför heter ni Saint Etienne?
- Ehm. Well, det är efter en fransk fotbollsklubb. Men det är inte så att vi är speciellt stora supporters, vi gillar bara hur namnet låter, och det ser bra ut i skrift.
Finns det ett helgon som heter Etienne?
- Ja. Han är skyddshelgon för lost causes. Det är bra. Och han blev tydligen stenad till döds. Det är allt vi vet om honom. Och Etienne är Steven på engelska, så han heter Steven.
Hur stora är Saint Etienne egentligen? Säljer ni mycket skivor?
- Ahm... nej, det är konstigt, eftersom vi får rätt mycket press, eller vi blir nämnda ganska ofta och så, men... I England säljer vi ungefär 60-70 000, och det är inte så mycket... det är okej, det är inte dåligt eller så, men... Vi säljer inte så mycket i Amerika, lite mer i Japan, men inte jättemycket, inte så mycket som vi skulle vilja, ha ha.
En tidning skrev att ni väckte upp en person ur koma när ni sjöng He's on the Phone för henne...
- Ja, hi hi hi, det är helt påhittat av en engelsk tidning, Time Out. De nämnde det och det spreds...
Men varför hitta på något sånt?
- Jag vet inte, för att ha något att skriva om. Det finns absolut ingen sanning i det, men det är faktiskt riktigt roligt, ha ha!
Det är ju i alla fall ett bra rykte att ha om sig.
- Ja, jag kanske skulle låtit det vara en hemlighet...
Sarah håller ju på med ett soloprojekt - kommer hon vara kvar i bandet ändå?
- Jadå. Det är inte som att vi är otrogna eller så. Det är bara så att vi aldrig låter henne skriva så mycket låtar, så det är bara rättvist att hon gör det här, ha ha ha. Hon vill göra låtar, och ibland så vill hon göra saker lite annorlunda mot vad vi gör, så...
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Vilken fråga jag skulle vilja svara på? Ha ha! "Vill du ha en drink?" Ha ha ha!
Vilken är din favoritmupp?
- Gonzo. Skulle du ta Fozzie? Jo, så klart. Jag gillar Fozzie med.

/Sara

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 5 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 7-artiklar.

Small (23) - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Mike: sång, gitarr
Dave: sång, gitarr
Matt: bas
Chuck: trummor

Mark: roadie


foto: Pop-SaraSmall är ett av alla bra band från Chapel Hill, North Carolina, USA. De spelade på Kalmar nation i december -95, och jag fick en pratstund med dess osedvanligt trevliga och pratglada medlemmar. När vi pratade om Chapel Hill fick jag en känsla av att man kan göra en jämförelse mellan den staden och Umeå. Umeå kan man nog säga är Sveriges mesta popstad med framför allt mest inavel mellan banden. I Chapel Hill, som är en relativt liten stad, finns det en hög koncentration av band, och musikerna hoppar glatt mellan banden och startar nya band till höger och vänster.
Till exempel har Eric i Archers of Loaf spelat i Small, och när något band i stan behöver en trummis brukar de fråga Smalls trummis Chuck. Han har varit med i ett antal band. Stan lider tydligen brist på trummisar, så Small tipsade svenska trummisar som är trötta på Sverige att flytta till Chapel Hill.
Eftersom nu Chapel Hill fått såpass gott musikrykte finns det band som flyttat dit också, för att kunna "rida på vågen".
Låt oss se tillbaka på Smalls bakgrund: de har spelat tillsammans i fyra år, och ett tag under namnet Small 23. Anledningen till detta är ungefär samma som ligger bakom att Dinosaur Jr inte bara heter Dinosaur, som de gjorde från början, och att Ludox inte bara heter Ludo: det fanns ett annat band som hette Small, som haft namnet lite längre. Så när de hotade med stämning, och helt ohumoristiskt vägrade gå med på "vårt" Smalls utmaning om thumb-wrestling om rätten till namnet, så lade Small till 23. Varför det blev just 23 och inte t.ex. Boober Small som de annars hade på förslag har de ingen direkt förklaring till. Men för ungefär två år sedan fick de höra att det andra Small hade bytt namn, så de ringde upp dem och frågade om de nu fick ta bort 23 igen, och det gick bra. Sådana här namnkrockar, som naturligt nog uppkommer ganska ofta i det stora landet i väster, kan ge upphov till incidenter som en som Dave berättade om:
- En gång när vi spelade i Seattle kom en kille fram till mig precis innan vi skulle upp på scen och sa: "Du är med i Small va?" "Ja, det är jag." "Var är Jack?" eller vad det nu var han hette, sångaren i det andra Small, och jag sa: "Det finns ingen Jack här, men en Mike... han sjunger." "Nej nej, var är Jack?" och jag förklarade för honom att vi var Small från North Carolina och det andra Small finns inte ens längre, de har ett annat namn, och han sa: "Verkligen? Åh vad synd. Men okej, jag stannar och kollar på er ändå." Och så gick han och Mike kom och jag berättade vad som hänt, och då hörde jag killen skrika från andra sidan rummet: "Det är inte det riktiga Small!!! Det är inte det riktiga Small!!!" Men i slutet av kvällen så kom han fram till mig och sa att han tyckte vi var jättebra.
Mike: - Ja, det var coolt. Och anti-gravitationsstolen! Det stället skaffade en sån när Alice Doughnut spelade där, för de sa att de ville ha en. Bara på skämt, men vad killen på klubben gjorde var att han hängde en stol i fjädrar från taket i en skrubb, och där kunde man sitta och det kändes som att man bara flöt omkring. Det var härligt. Det är lite kul, de har blivit tvungna att sätta upp en skylt där det står att man bara får sitta en person i taget, för folk har velat ta med sig en tjej i den och sådär...
- Anti-gravitations-sexstol.
Dave: - I Amerika, på sina riders, alltså lista över saker man vill ha backstage, brukar band hitta på roliga saker och sätta dit en massa skräp bara för att se vad klubben kommer göra.
Chuck: - Vi har bett om rena strumpor.
Mark: - På vår rider står det att vi ska ha ett säkert ställe att förvara utrustningen, och på ett ställe i Oklahoma hyrde de en stor svart kille på ungefär 130 kg med en pistol för att vakta grejerna! Det kom 12 pers på spelningen, och han hade ett stort axelhölster och pistol för att vakta...
Dave: - Inte bara det, han rökte hasch också.
Mark: - Liksom "Hurra - skjut mig nu och få det överstökat."
Dave: - Ibland är klubbar så glada över att få ett visst band att de skriver på vad som helst - jag tror det var Van Halen som skrev att de måste ha "runners" som springer och fixar och hämtar saker åt bandet, och deras runners skulle vara topless kvinnor.
Chuck: - Och Dinosaur Jr - de skulle ha fruit roll-ups (godis), åtta paket, i alla färger som finns, och så satt J Mascis backstage och byggde små djur av dem. Ha ha ha!
De gick över till att berätta om när de spelade på Loppen i Köpenhamn och Mike och Mark bestämde sig för att "hit the dancefloor" efter spelningen. Mark berättade:
- We were busting a couple of moves, cause we were loose...
Dave sköt in: - Drunk.
Mark fortsatte: - ... actually quite very very quite drunk, så vi hittade på danser. Vi har "The Lawnmower", där man simulerar att man skjuter omkring en gräsklippare, i en disco-situation.
Kul, som alla 60-talsdanser.
Mike: - Ja, eller som country and western-barer där alla dansar.
Mark: - Dansar du? Den nya stora grejen i USA är dans. Och så har vi "Doing the Dishes", vilken såklart är som att man håller en tallrik och cirklar runt med andra handen.
Mike: - Min favorit är "The Bowler".
Mark: - "The Bowler"! Den lärde vi oss i Denver på en stor Halloween-show, när några av mina room-mates kom som bowlare - i likadana bowlingdräkter och håret slickat bakåt, och under hela Small-spelningen stod de längst framme vid scenen, och när de verkligen gillade en låt, så simulerade de att de bowlade och vrålade "yeah!".
Dave: - Som om de slog en strike.
Mark: - Har du sett filmen "Goodfellas"? Med Robert De Niro.
Matt till mig: - Hade du några andra frågor kanske?
Mark, som var helt inne i sina danser fortsatte ändå: - Vi körde "The Goodfellas" också, som är som en gangster-grej. Du vet som att slå någon med ett baseballträ - låtsas alltså - och dra kroppen till ett hål, gräva ett hål, slänga kroppen i hålet.. Grejen var att vi stod på ett dansgolv, med ljudtjejen, som är en supertrevlig tjej, med omkring hundra pers som dansade disco, och vi stod och grävde gravar...
Matt: - Det roligaste jag sett var när The Archers of Loaf dansade i stora papplådor.
Dave fortsatte: - Man har två hål på sidorna så man kan lyfta upp den. Så Eric i Archers - well, Chuck började - stack händerna genom hålen och satte hela lådan över sig, så allt man såg var mest två ben - och han är lång! - och armarna ut, och så dansade han. Alla på dansgolvet hoppade runt som kaniner, och han bara dansade omkring. Och resten av Archers of Loaf och Small stod och höll på att skratta ihjäl sig.
Vilka är era favoritband?
Mike: - Mission of Burma. Tidigt 80-talsband, jättebra.
- Cheap Trick, Hüsker Dü, The Replacements, Unwound.
Chuck: - Jag gillar Polvo jättemycket.
- Archers of Loaf är jättebra. Eric, den långe killen, var med i Small förut.
Bästa bandnamn?
Dave: - Bästa bandnamnet någonsin är When People Were Shorter And Lived Closer To Water.
Mike: - Chesterfield Kings har jag alltid gillat som namn.
- The Replacements. Och Sebadoh är ett bra namn, för det är brief. Och Fugazi.
Vi kom in på svenska band, och det visade sig att de har bra koll, och känner till Honey Is Cool, Fireside, Salt, Starmarket och Blithe, bl.a.
Dave: - Vi spelade med Starmarket igår, det var jättekul.
- Fireside och Salt spelade dagen efter oss i Linköping.
- Honey Is Cool - supergreat band!
Hur känner ni till dem?
Mike: - Det är en kille i Lund, som gör ett fanzine som heter Popöga, som spelade in ett band till oss med sex-sju svenska band så vi skulle känna till dem. Och i Göteborg så spelade vi på Magasinet, och en av killarna där känner sångerskan och vi har dem på band och vi är väldigt exalterade.
Dave: - Och så gillar vi ABBA.
- Gillar du verkligen ABBA?
Dave: - Ja, det gör jag. Jag växte upp med ABBA.



Någon frågade mig om jag har varit i USA, och det har jag. Så kom vi in på amerikansk junkfood.
Dave: - Det är en bra grej med Europa, vi har inte fått ett enda dåligt mål mat här. Vi äter inte riktig mat när vi är hemma - när vi är hemma så är vi på turné, och då får vi ingen riktig mat. På klubbarna så om de ger oss mat så är det typ pizza - här har vi fått riktigt goda rätter.
Mark, som är kock, tyckte det är lustigt att köken är så små i Europa - i USA lagar man inte så mycket mat hemma, men köken är så stora att man nästan behöver en cykel för att ta sig från ena änden till den andra, och här är det tvärtom.
Jag berättade om när jag och en amerikansk kompis skulle baka paj, och han gick och köpte färdig pajdeg - han visste inte ens att man kunde göra det själv.
Mark: - No, can't be done. Måste ha en maskin som gör det...
Sedan kom vi in på skatter, och konstaterade att det ibland är bra med skatt, då Mark berättade:
- Jag blev sjuk i New York, och blev tvungen att åka till akuten. Jag var där en halvtimme och fick en spruta, och jag kommer antagligen bli tvungen att betala sådär 200 dollar. Förresten, det var på samma sjukhus som Michael Jackson sen blev inlagd på. I feel like I've touched fame.
Mike: - Och vi fick vår van fixad på ett ställe som just jobbat med hans Rolls Royce.
Över till min favoritfråga: favoritmuppar?
Mike: - Dr Teeth. Han är med i Electric Mayhem, bandet.
Mark: - Guy Smiley i Sesam. Och alla i Fragglarna.
Mike: - Är svenskarna sura på oss för Svenske Kocken? Eller tycker ni det är kul?
Kul.
Mike: - Ni pratar ju inte så!
- De två gubbarna. Och Beaker var rätt cool.
Dave: - Jag gillar Rowlf. Och Groover.
Mike: - Oscar the Grouch. Big Bird sucks.
Jag är förvånad över att ingen sa Animal.
Dave: - Men Animal är ju given. Jag gillar örnen Sam, han var så strikt och konservativ, och så blev han alltid förödmjukad...
Mike: - När vi var i Göteborg såg vi på TV tre killar som sprang omkring på gatorna någonstans i Sverige med tomtemasker på sig, och de var nakna förutom skor, och bara sprang omkring och ropade "Ho ho ho! Ho ho ho!", och folk på gatorna gick bara förbi och tittade inte ens på dem!
Var det här svenskt?
- Ja! Det var hysteriskt roligt.
Mark, fortfarande om Mupparna:
- Kommer ni ihåg två konstiga figurer som sjöng "mana mana" och en tredje som svarade "du du dududu"? Min styvfar gör det hela tiden, han tittar på mig och "mana mana", och jag "du du dududu". Jag såg det här när jag var 12 eller nåt, och fortfarande när jag kommer hem över jul så kör han "mana mana" och jag "du du dududu".
Dave: - Det är en riktig låt, men jag kommer inte ihåg vem som gjort den. Det är nån storbandsjazz.
Mark: - Har jag fel i antagandet att en massa europeer verkligen är inne på grodan Kermit och sånt? För i Tyskland - jag har en kompis i Berlin som är jätte-Kermit-fan, och när vi var i Münster så hade de Kermit-hattar, tröjor och såna grejer.
Jaså - jag har letat efter Mupparna-grejer och här finns det ingenting.
Mark: - Det finns två grejer man kan köpa i Tyskland: det ena är Mupparna-grejer och det andra kan jag inte prata om, hi hi.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Dave: - Fråga oss vad vi tycker om snaps.
Vad tycker ni om snaps?
- Vi har inte fått nån än.
Mark: - Vi har hört att ni svenskar bär det med er jämt. Nä, jag skojar.
Dave: - Min familj (Dave har svenskt påbrå) firar en massa svenska saker och vid jul brukar vi samlas och sjunga Helan Går och dricka Akvavit.
Kan du Helan Går? Sjung den!
- Nej, jag kan den inte om jag inte hör andra sjunga den, jag kan inte orden egentligen. Och så kan min morfar (han sa faktiskt morfar och inte grandfather) en liten bit på slutet som ingen annan kan. Min morfar var immigrant från Sverige. Jag har en väldigt stark svensk bakgrund, jag har folkdräkt, och har dansat folkdans och allt sånt - jag är säker på att de flesta svenskar inte gör det, men jag gör det.
De andra skrattade, och Dave suckade: - Ah, leave me alone..
Till slut har jag en fråga från Chuck som jag inte kunde svara på:
- Jag såg en sport på TV en gång, som hette yorkball eller borgball eller nåt sånt. Det var en stolpe i mitten, fyra meter hög, med en korg högst upp, och spelarna får varken springa eller dribbla med bollen, utan bara passa denn, och så är det både män och kvinnor i laget. Det var i Skandinavien i alla fall som de spelade det.
- Är du säker på att du inte drömt det?
Chuck: - Nej, jag såg det på kabel-TV.
- Det kanske dog ut för att ingen kände till det.
Mike: - Som borgball.
Dave: - Det låter som en fiende till Picard.
Det låter lite som korgboll, förutom det här med bara en korg, men om någon annan vet svaret så skicka hemskt gärna ett svar till Fozzie så vidarebefordrar jag det till honom.

/Sara

Lyssna på Small på MySpace.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 21 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

Leslies - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Skall man vara cool får man offra en och annan kyckling

Leslies - sötaste popgruppen i Sverige?
För snart ett år sen såg jag Leslies från Kristianstad för första gången. Det var på releasepartyt för samlingsskivan "In the LimeLight" från H.Lime Records, som Leslies är med på. Det var på kvällen den dagen jag och Martin hade varit hemma hos Terry Ericsson för ett litet reportage för Fozzie nr. 3, och jag och Terry stod rätt långt bak i lokalen och lyssnade. Jag blev fort förälskad i Leslies tralliga poplåtar, men fick inget vidare gehör hos Terry, för han stod fortfarande mest och grämde sig över sin miss i vår popfrågesport.
Nåväl, det var inte det jag skulle skriva om nu, vad jag skulle komma fram till var att jag redan då bad Leslies att få göra en intervju någon gång, men det tog nästan nio månader innan vi lyckades få ihop det, då jag åkte till Linköping för att se dem spela på Herrgår'n.
Alla band jag har träffat har varit oerhört trevliga, men Leslies har tagit ledningen. De är det enda band jag har träffat som har för vana att städa sin loge för att de inte vill lämna det skräpigt efter sig, och som inte riktigt mår bra av att skriva autografer på tröjor ("Det kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!"), och de vill bara sprida glädje omkring sig. När jag såg dem live på Herrgår'n bestod mellansnacket av två olika meningar: 1. "Nu ska vi spela en låt som handlar om en pojke och en flicka som är kära i varandra" och 2. "Nu kommer en rocklåt". Två coola brudar som stod jämte mig konstaterade att de ljög angående rocklåtarna. Leslies spelar nämligen jättesnäll pop som man bara blir glad av, och låtarna handlar onekligen mest om en pojke och en flicka som är kära i varandra.
"The Leslie Brothers" är Tony Ivarsson (sång), Martin Berndtsson (kallas mest Berra och spelar gitarr och sjunger), Martin Engvall (gitarr), Jens Fältman (likadan bas som Per Sunding) och Jonas Johansson (kallas Snoddas, och spelar trummor).

Leslies skivkarriär i Sverige (de har gett ut en vinylsingel i Frankrike tidigare) började med två låtar på samlingen "In the LimeLight" (tillsammans med bl.a. Pineforest Crunch och utmärkta aBLe), och sedan gjorde de en egen singel ("The Lime Song") på samma bolag. De har även med två låtar på samlingen "Winter Gift", som släpps enbart i (oerhört förvånande) Japan. Två fantastiskt söta låtar, ska sägas - jag börjar bli hemskt avundsjuk på japanerna som får en massa bra som vi inte får i Sverige. Men tack vare Koji på Fuji Records i Japan kan Leslies få göra en fullängdsskiva, som spelas in i Tambourine Studios i april. En konsert med Leslies sändes i P3:s "Garage och buskage" i början av januari, hoppas ni inte missade den. Leslies är ett band som skickar iväg riffen i rätt tid, kan man säga. Åtminstone stod det så i recensionen av just den konserten i Kristianstadsbladet.
Före spelningen på Herrgår'n satt jag och Emil, som är bandbokare där (Herrgår'n är förresten ett hyvens ställe, där en massa bra svenska popband spelar) i logen med Leslies och fick höra en massa skojiga anekdoter. Ett tips från pojkarna är att uttrycket "jo jo, men" kan användas i precis alla situationer. När de sist var och spelade in i Tambourine Studios så sa alla "jo jo, men" jämt och ständigt, och det tog ett tag innan Leslies fick veta var de fått det ifrån. Det var en dansbandssångare som hade för vana att ta sig några supar för mycket innan spelningarna som under en spelning på en finlandsfärja skulle presentera nästa låt, och sa namnet på låten de precis spelat. När en i bandet påpekade hans misstag sa sångaren bara "jo jo, men", och så fick de helt enkelt köra låten igen.
- Men tänk på det, det finns inget tillfälle där du inte kan säga "jo jo, men". Särskilt när du vet att du har fel: "jo jo, men", sa Berra.
Och jag tror han har rätt. Prova nån gång. Fast det låter bäst på skånska.



Mellan de små berättelserna klämde jag in lite frågor, och en självskriven var:
Vem är Leslie?
Jens: - Det är lite olika personer. Det är många som heter Leslie. I början så var det en dam som jag träffade när jag reste, som hette Leslie.
Tony: - Sen är det dessutom mamman till världens första lyckade provrörsbarn.
Berra: - En Formel 1-förare heter Leslie också.
- Och en porrstjärna.
Jens: - Men framför allt är det ett väldigt bra namn. Koncist, snyggt.
Tony: - Det ser snyggt ut, bokstäverna passar ihop helt enkelt.
Första låten på singeln heter "The Lime Song", och skivbolaget heter H.Lime Records - var det lite fjäsk eller?
Jens: - I refrängen sjöng vi från början "you taste sweeter than a lime", och då kallade vi låten för "Limen", vi hade inget vettigare att kalla den... Sen bytte vi texten till "I'd like to give you all that's mine" och då kunde den inte heta "Minen", det låter ju heltokigt, och det finns förresten inget ord som heter så heller. Så den fick heta "Limen", men "Limen" lät ju verkligen dåligt, så då käckade vi till den med ett The och Song.
Tony: - Och Rattur på H.Lime blev överförtjust.
Jens skrattade: - Ja, han tyckte det var jättebra, "åh vad ni har tänkt efter", men vi hade inte tänkt efter nånting, det bara blev så.
Tony: - Alla var lyckliga och glada i slutet.
Berra: - Jag tycker det är vansinnigt löjligt, jag hatar det.
Jens: - Ja, det vet vi.
Tony: - Där kan vi förresten ge tips till alla som tänker starta: säg aldrig att ni ska ta alla beslut demokratiskt. F-n vad vi har haft problem med det!
Jens: - Vi är som tur är fem i gruppen, så vi inte är fyra så att två vill en sak och två en annan, då skulle vi haft skärsår precis överallt. Men nu får man bita i det sura äpplet när man är i minoritet. Så det är en fördel med att vara fem.
Berra: - Det är bara du och jag som är oöverens alltid. Det slutar med att jag surar och blir jättearg och sen får jag som jag vill i alla fall.
Jens: - Och jag får också som jag vill.
Berra: - När jag övertalat dig ja.
Jens: - Berra är störst, det har ju lite med det att göra.
Berra: - Och så är jag yngst också, jag är "lillebror" så de tycker lite synd om mig.
Singeln har för övrigt på något vis hamnat i Japan utan att den egentligen är släppt där - det verkar vara någon som importerat in den, för Leslies har fått fanmail från två japanska systrar som skrev att de blev överlyckliga när de hittade singeln i en affär i Tokyo.
Jens berättade: - En av dem läser svenska! Så de slutar alltid med "Vi älskar er!"och "Hej, hur mår du? Nej, min svenska slutar here", sen blir det engelska.
Tony: - Det är en sak att vara här i detta lilla landet och lära sig japanska, men sitta i Japan och lära sig svenska, det är liksom...
Det är ju underbart.
Innan jag satte igång intervjubandspelaren hade vi sagt att jag skulle försöka väva in frågorna i samtalet, men det var inte det lättaste, man kommer så lätt in på oväsentligheter. Skojiga sådana visserligen, men långa diskussioner om huruvida det är lättare att lära sig bli cool i en liten stad och vilken Eggstone-låt som är bäst är roligare att delta i än att läsa om, så det fick allt bli några frågor rakt på ändå.
Har ni några influenser?
Jens: - Fozzie.
...eh... jaha?
Jens: - Den läser vi och sen blir vi influerade av den. (Jag sa ju att de är jättesnälla!)
Berra: - Vi stjäl väl friskt från det mesta.
Jens: - Vi gör som alla andra, vi säger att vi förgyller det.
Berra: - Ja precis, vi tar det bästa och gör det ännu bättre! Vi är bäst i världen!
Jens: - Nä, så får du inte säga.
Skulle ni spela i Leslies om ni inte var bäst i världen?
Jens: - Jag tycker inte det är bäst, men jag tycker det är rätt kul att spela. Och så tycker jag det är bra också. I början när man spelar i ett band har man ju ingen som helst självdistans. Det finns inget annat. Demos man släpper är det bästa som hänt världshistorien, men när man spelat ett tag...
Tony: - ...och lyssnar tillbaka...
Jens: - ...så fattar man vlken flopp man var. Ha ha!
- Hemskt att vakna upp två månader senare och lyssna på grejerna och bara "Aaah!"
Jens: - Och jag terrade gästerna på restaurangen där jag jobbar, med freestyle och så, när de skulle äta. De var tvungna att säga att det var bra. "Vill ni ha kaffe?" "Ja tack!" "Då får ni köpa kassetten annars får ni inget kaffe", det kunde man säga till stamgästerna.
Tony: - De sålde bra! 500 ex av den kassetten är ute! Men var de är vet vi inte.
Jens: - De är inte hemma hos oss i alla fall. Vi har skickat överallt.
- T.o.m. till prinsessan Victoria, lade han till och lät jättenöjd, och alla började gapskratta. - Jag vet inte varför.

Vad är det som är bra med Leslies?
Jens sa: - Vi är lagom, och återigen höll alla på att skratta ihjäl sig.
Han fortsatte oförtrutet: - Vi är precis så som folk vill att man ska vara.
Tony: - Till skillnad från t.ex. Kent, det är lite moloket (eller mulucket, som man säger på skånska...) och sådär - jag gillar Kent, jag tycker de är skitbra, men vad vi gör som inte så många andra band gör, det är att det är glatt! Allting är glatt, det finns inga bekymmer, det finns inga besvär.
Jens: - Har du läst texterna eller?! Det är ju bara bekymmer ju, det är bara elände.
Tony: - Ja, där ja, men om man lyssnar på det så finns det liksom inga bekymmer. Okej, det finns andra band som också sysslar med det, men det finns inte så många. Det är en av de sakerna som är bra med oss.
Jens: - Ja, det var bra sagt.
Emil: - Det tycker jag med, som utomstående, det låter bra.
- Ja, vi är ganska eniga om att that's the way it is!
Berra: - Skulle vi börja spela sån där mollmusik hade vi förmodligen gått och dött allihopa. Ångest. Vi försöker fly från verkligheten och spela glad musik istället.
Jag för min del tror inte att de behöver fly från verkligheten för att bli glada, för under den här intervjun skrattade de mest hela tiden, men här försökte Jens vara seriös igen och få de andra att förstå vad det egentligen var han menade med att de är lagom:
- Lagom kanske man inte förstår, jag tänkte mer än jag sa nu - men jag menar såhär att produktionsmässigt så är vi väldigt lagom, det är inga överproducerade grejer vi släpper, utan det är ganska sparsmakat det mesta... which is good.
Alla skrattade igen, och någon hojtade: - Att vi aldrig hejdar honom innan han säger sånt!!!
Jens: - Men håller ni inte med, tycker ni inte så?
- Jovisst. Ha ha ha!



Vi pratade på en stund och kom på något sätt in på stockholmsuttryck, och jag bad dem att aldrig säga att något "rockar", för det säger plötsligt alla i Stockholm och jag avskyr det uttrycket. Även skribenter som är mest inne på pop säger att något rockar när det är bra. Så leddes samtalet vidare till Terrys Snart-sida i Pop.
Tony: - Terry skrev att Leslies var typ inte sådär vidare bra, "de brinner helt enkelt inte på samma sätt som de bästa brittiska banden". Och det är ju helt fantastiskt! Jag menar, vi är inget brittiskt band. Och brinner, det gör vi inte, det är de där Dark Funeral och de som brinner!
Berra: - Vi spelar ganska slätstruken pop sådär.
Detta uttalande föranledde en lätt chockad paus, och Tony utbrast:
- Så kan du inte säga om din egen musik!
Berra: - Men det är det ju.
Tony till mig som spelade in: - Backa bandet, backa bandet!
Berra: - Det är ju inget nyskapande.
Jag kände mig tvungen att gripa in och hävda att det är ju inget fel med det, och Berra höll med:
- Nä precis, det tycker inte jag heller. Nu kommer jag med en otrolig klyscha: en bra poplåt är alltid en bra poplåt ju. Det spelar ingen roll om det är nyskapande eller vad det är.
Tony: - Där har vi också en sak: en bra poplåt är en bra poplåt, men det finns en regel, och det är det beror faktiskt lite på vem det är som gör den.
Ja, en bra poplåt kan ju förstöras hur lätt som helst.
Berra: - Men då är det inte en bra poplåt längre.
Men om Nordman skulle ställa sig och göra "The Lime Song" skulle den inte vara bra längre.
Berra: - Jo men då hade det blivit nåt helt annat. Nordman är inte pop.
Tony: - Ja det har du rätt i Berra, jag tar tillbaka.
Berra: - Jag har mina egna funderingar kring det här - ett popband ska ha ett bra sound. När de väl har ett bra sound kan de göra vilka låtar som helst, som Eggstone, och t.ex. Cardigans. De tror jag aldrig kommer göra en dålig låt, faktiskt. Eggstone, de är så egna, så hela deras skivor kan man lyssna på från början till slut - det är väldigt få grupper man kan göra det med tycker jag. Har man hittat sitt sound så är det enkelt att göra låtar.
- Vi börjar hitta vårt sound.
Berra: - Jo, jag tycker det. Fast sen så vill det ju till att folk tycker om det också. Annars faller ju hela den teorin.
Jens: - Men man ändrar ju inte på sig för att få folk att tycka om en. Då slutar man hellre.
Berra: - Nja, ändrar sig gör man ju hela tiden ändå.
Men för sin egen skull förhoppningsvis.
Berra: - Jo, men man får ju hela tiden nya influenser liksom. Helt klart. När Gene släppte sin platta så fick man ju faktiskt en helt ny syn på musik, eller gitarrspel i alla fall. Då ändrade liksom hela gruppen inriktning, även om man kanske inte vill det, så blir det så automatiskt.
Tony: - Det är faktiskt en av de få skivor som vi allihopa varit helt överens om att den är bra.
Jens: - Det är bara ett eller två spår som är svaga på den skivan. En helt sanslös debutplatta. Makalöst bra.
Tony: - Eggstone är vi också rätt överens om - numera.

Bästa och sämsta spelningar?
Berra: - Vår sämsta spelning måste varit på Mejeriet, när vi spelade förband till Gene.
Tony: - Här får man världens chans, att få spela förband till Gene...
Jens: - Se Martin Rossiter sitta och skriva autografer i en Leslies-tröja efteråt.
Tony: - ... så får vi skitdåligt ljud och gör en skitdålig spelning.
Jens: - Man ska inte skylla allt på ljudet, men det hade j-t stor vikt.
Berra: - Vi såg ut som om nån skrämt upp oss på scenen.
Jens: - Men det var j-t jobbigt, det stod fullt av folk och kollade ju!
- Ha ha ha!!!
- Men jag har aldrig varit där när det varit så mycket folk.
Tony: - Och den bästa gör vi förmodligen ikväll.
- Lunds Nation var bra. Ingen hade hört talas om oss, och så står där fullt med folk, och alla står kvar hela spelningen.
- Vi hade fått höra att om de inte tycker bandet är bra så går de ut på den inglasade verandan och hänger där, men det gjorde de inte.
- De stagedivade och sånt också.
Jens berättade om en spelning på en festival i Ängelholm i somras:
- Det var en flicka som stod och skrek, så jag tog henne i hakan, lyfte upp henne över scenkanten och pussade henne lite lätt på kinden och munnen, sen slutade hon gapa. Fick skriva autograf sen.
Jens till Snoddas: - Var det inte du som skulle skriva en autograf på en tröja, men tyckte tröjan var för fin för att skriva på?
- Jo... Kan man ju inte göra. Den var ju alldeles ny!
Det blir aldrig några riktiga rockstjärnor av er!
- Tack och lov inte.
Tony: - Det är bara på scen man är lite rock'n'roll, sen är man som vanligt igen när man kommer av.
Berra: - Men ska man vara cool så kostar det, då får man offra en och annan kyckling.
- Fint sagt.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Berra: - Klassikerfrågan. Jag tänker ofta på den.
Tony: - Jag kommer bara på såna där mesiga grejer, men där finns ju en: den är ju mesig och den är ju klassisk, men den är ju bra alltså.
Berra: - En klyscha.
Tony: - "Okej Tony, vilken är världens bästa poplåt?" "Jo, det är 'This Charming Man' med The Smiths."
Berra blixtsnabbt: - När det är det inte alls.
Jens: - Men nu var det han som skulle svara på sig själv.
Tony: - Det är ju världens bästa poplåt!
Jens: - Den är en av de bättre ja.
Tony: - Ja det var det det.
Jens: - "Ja du Jens, vad skulle du göra om du inte hade nåt bättre för dig just nu?"
Tony: - Säger du Eva slår jag dig!
Jens: - Jag skulle inte haft nåt emot att träffa min flickvän. Men... det kan jag ju inte idag, för idag ska vi spela och det ska bli jätteroligt.
Berra: - "Vad gör du om 10 år?" frågar jag.
Och vad gör du?
- Spelar dansmusik. Nej, covermusik spelar jag. Spelar såna är... vad heter de?
- "Sweet Home Alabama".
- Ja, den ska jag spela om 10 år.
Åh fy så hemskt.
- Och "Proud Mary". De eviga klassikerna.
- Ja, och... "Living Next Door to Alice". Jo, det ska jag göra, så ska jag tjäna massor med pengar. Fast jag ska nog inte spela gitarr då, jag ska spela bas, det ser fräckare ut tycker jag. På Bingolotto.
Favoritmuppar?
Tony: - Det är ju självklart Animal. Med tanke på hur Snoddas är, så... jo, det är Animal. Lätt.
Snoddas (?): - Jag är j-t glad för de här gubbarna på balkongen. Vad heter de?
Jens: - En av dem ser ut att hela Walter.
- Jag gillar Kermit också, för han är så härligt mesig.
- Han som spelar saxofon är härlig också.
Berra: - Sen var där ett äckligt monster också i nåt avsnitt. Jag var alldeles livrädd för det.
- Svenske Kocken är aldrig fel heller.
Berra: - Ja, men Animal är nog coolast.

Vem skulle ni ge er sista Rollo-kola?
Jens: - Morrissey. Lätt. "It's a Rollokola." "OK, thanks." "It's my last Rollokola." "Oh, really? Thanks kid."
Tony: - Om man skulle träffa honom. Min sista Rollokola skulle jag ge till Snoddas.
Jens: - Ät upp dem själv, skit i alla andra.
Berra: - Tänk på att du har ätit en hel påse innan.
Jens: - Det hade inte varit dåligt att ge den till Izabella Scorupco. Om hon är trevlig alltså.
Anledningen till att han kom på Izabella Scorupco (långt innan Bond-filmen haft premiär) var att det sitter en Izabella "Shame Shame Shame"-affisch på väggen i logen på Herrgår'n, (på vilken för övrigt någon - antingen är det Frans i Fireside eller Pelle i Cloudberry Jam, ingen vet riktigt - har skrivit "Fireslida - Do not talgoxe"...).
Vad finns det för bra svenska band förutom ni då?
Engvall och Snoddas sa, som synes, inte särskilt mycket, de satt mest och log milt intresserad när Jens, Berra och Tony diskuterade fram och tillbaka, men här kände de sig manade att prata lite, fast då blev det tyvärr lite jobbigt för mig att höra vem som sa vad, fast det kanske inte är så viktigt.
- Blissful.
- Eggstone!
- Cardigans. Starlet.
Berra: - Semester. Det är Acid House Kings på svenska. Väldigt lågmäld, jättetrevlig musik.
Tony: - Det finns ju mängder av band som har skitbra låtar, men ofta faller de på att de inte har nån bra sångare.
(Det är något som Leslies inte behöver oroa sig för, för Tony sjunger klockrent och fantastiskt bra, och stämsången med Berra fungerar perfekt.)
Tony: - Jag tycker Popsicle är bra också.
- Cloudberry Jam. Happydeadmen. Yvonne.
Berra: - Lite för mycket moll för min smak. Jag tycker om att bli glad. Det är nog med elände som det är.
Jens hade suttit tyst ett tag och pillat på sin bas (som är likadan som Eggstone-Pers, fast i något bättre skick, vilket Jens sa att Per är lite avundsjuk för), som han är oerhört förtjust i, och Tony tittade på honom och sa:
- Jag börjar bli orolig för honom nu, och alla skrattade.
Berra: - Du är ju mer rädd om din bas än om din flickvän.
Jens: - När jag sa "Eva, du är det bästa som hänt mig sen jag köpte basen" blev hon lite förnärmad...
- Ha ha, vilken komplimang!
Jens fortsatte: - Efter ett tag frågade hon "Tycker du fortfarande att basen är det bästa som hänt dig?"
- Vad sa du då?
- Det kommer i nästa Fozzie... Nu är denna tyvärr gjord i Mexico. Hade den varit gjord i USA så hade hon kanske legat efter.
Berra: - Den är gjord i Japan.
- Ja, jag menade Japan! Sa jag Mexico? Jag skulle aldrig få för mig att spela på en mexikansk bas. Aldrig.
De började prata om att slå sönder gitarrer på scen, och Berra sa:
- Hade jag haft råd hade jag gjort det.
Jens: - Hade det varit en mexikansk bas hade jag dragit den i golvet så in i h-e.
Tony: - Det tog ett tag innan det gick upp för en att när vi står på scen så är vi nästan på tok för mycket rock'n'roll. Tycker jag. Det var rätt hemskt när man märkte det.
Berra: - Börjar spela skitig blues. Först ska jag spela covers, sen ska jag spela dansbandsmusik, sen ska jag och Snoddas spela skitig blues.
Snoddas: - När vi blir gamla farbröder.
Jag har lite svårt att avsluta den här artikeln på ett snyggt sätt, för intervjun fick ett lite abrupt slut när Berra, Engvall och Snoddas började prata om en sport som jag lovade Tony och Jens att inte nämna, eftersom den inte alls går ihop med Leslies, så jag var tvungen att stänga av banspelaren. Ett fint citat till av Berra får ni i alla fall:
- Leslies: ösigast i popsvängen.

/Sara

Leslies blev för övrigt mycket nöjda med att artikeln om dem blev fem sidor lång, det var rekord. :)

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 9 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

Chester Copperpot - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Chester Copperpot är bandet som har tagit sitt namn från filmen "The Goonies" ("Dödskallegänget") och som ganska nyss gav ut skivan "Poems & Short Stories", vilken inte direkt ser ut som den mangelpop-skiva den är. Den ser snarare ut som en jazzskiva med sin teckning av några instrument, och Chester-medlemmarna Fredrik Karlsson (sång och gitarr), Niklas Aldén (bas) och Christian Sjögreen (trummor) påstår att han som gjorde omslaget fick fel kassett, en med Art Blakey och Thelonius Monk, fast jag tror de ljuger. De tycker i vilket fall som helst att det är roligt när det ser annorlunda ut.



Innan de gjorde skivan och innan de ens hette Chester Copperpot hette de diverse "kuliga" namn som Herring, The Retrievers, Pommac och Grodlåren - de bytte namn för varje demo, men när de spelade in demon som Dolores Records i Göteborg gav dem skivkontrakt för tittade de på filmen "The Goonies", så de ansåg det vara ett gudomligt ingripande och tog sitt nuvarande namn. Kontraktet fick de i december -94, och först kom en 6-spårs-EP och sedan "Poems & Short Stories", som är en fullängdare. De har fått genomgående bra recensioner, inte en enda sågning. Som Niklas säger:
- Det är ju så harmlöst, ingen kan väl såga oss.
Eller som Christian säger:
- Kvalitén undgår väl ingen.
De kommer från den lilla hålan Kinna utanför den något större hålan Borås, där jag kommer från. De har spelat ihop i nästan fem år, men jag märkte aldrig av dem när jag bodde där. Nu på senare tid däremot har de fått uppmärksamhet i både lokaltidningen och större tidningar. De har gjort två videos, en till "Jinxter", som visats någon gång på ZTV, och en till som bara finns på en Dolores-videosamling. De har fått fanmail från Japan, där de sålt skivor och deras skiva ska även licenssäljas i Australien.



Jag träffade dem när de spelade på Kalmar nation i Uppsala och pratade lite om sånt man brukar prata om i intervjuer:
Vad gör ni på dödtiden runt spelningar?
- Umgås, äter godis, dricker öl. Pratar om livets goda ting...
- Sitter och glor och är nervösa.
Fredrik: - Hållandes krampaktigt i en ölflaska.
Christian: - Ber till gud de sista 15 minuterna.
Niklas: - Med stadiga ben går vi sedan in på scenen.
- Leker Ett skepp kommer lastat med hårdrocksgrupper t.ex.
- Lyssnar på Thin Lizzy och Janne Lucas.
Janne Lucas?!
- "En ensam vilsen morgonmås flyger över Frillesås" - det sammanfattar hela vår livsfilosofi.
Influenser?
Niklas blixtsnabbt: - Thin Lizzy.
Fredrik: - Och Janne Lucas.
Niklas: - Thin Lizzy mest spirituellt, inte så mycket musikaliskt.
Fredrik: - Vanlig rockmusik; Lou Reed, countryrock. Det är bättre att ta från lite andra genrer, så kan man knycka mer rakt av. Annars märks det så tydligt. Men vi knycker ju inget.
Ni låter visserligen rätt mycket Superchunk.
Niklas: - Nu kör vi vårt eget race.
Fredrik: - Vi spelar ju sån gitarrmusik. Vi försöker få till det rockigt, inte så indieaktigt, då blir det så klurigt, vi försöker hålla det enkelt och rakt.
Niklas: - Det är lättare att spela då.
Fredrik: - Hüsker Dü. I alla fall jag.
Niklas: - Freddie Mercury, Queen.
Fredrik: - Nästa skiva blir symfonirock. Ironiska generationen...
Svenska favoritband?
Niklas: - Thin Lizzy. Jag gillar Thin Lizzy.
Fredrik: - Hur många ska vi säga? bob hund. Rosebum; ett band från Kinna. De är ungefär som vi fast bättre på att spela.
Fredrik: - Waterbug är bra.
Niklas: - Jag tycker faktiskt Starmarket är bra. De är faktiskt jättebra.
- Förrädare. De är våra största konkurrenter.
Christian: - Sludge Nation är bra.
Fredrik: - Eggstone!
Niklas: - Spiritual Beggars. Det finns många grymt coola hårdrocksgrupper.
Fredrik: - At the Gates. De är rekorderliga. Och RoCee.
Vilket annat band skulle ni vilja spela i om inte Chester Copperpot fanns?
Fredrik: - I hela världen?
Niklas: - Jag kan inte tänka på nåt annat: Thin Lizzy. Nåt som får skithöga gager. Vikingarna skulle det vara i så fall, de har skyhöga gager.
Fredrik: - De får ju gärna vara bra också.
Christian: - Kent. Nej usch, fy bubblan.
Niklas: - Cardigans. Danzig.
Christian: - Philemon Arthur and the Dung. Tänk vilken ära.
Fredrik: - Wu Tang Clan, he he. - Det var den klurigaste frågan jag fått i hela mitt liv. (Han tänkte lite och fortsatte:) Hade vi inte haft varandra skulle vi lagt av.
Christian flikade in: - Suttit i fängelse. Nej, vi skulle haft bättre betyg i skolan.
Niklas: - Vi är en så sammansvetsad grupp.
Fredrik: - Kiss! Kom jag på. Och hittat på eget smink.
Niklas: - Ja! Alice Cooper. Hans grymma scenshower. Han högg huvudet av sig själv.
Innan jag gick upp i logen för att göra intervjun så gick jag genom köket och frågade dem som jobbade om de hade några bra frågor till bandet, och en tjej slängde ur sig frågan:
Finns det en tanke med era frisyrer? (de hade helt normala frisyrer...)
Fredrik: - De ska se fina ut.
Christian: - Vi har blivit stylade av Solo i Göteborg. (Nää...) Vi har olika stilar som ska tillfredsställa olika personer i publiken, men ändå är vi en helhet. Yvonne-helhet.
Niklas: - Jag är lite grunge.
Fredrik: - Jag är skatepunk.
Niklas: - Nej, du är pop! Den randiga t-shirten du hade i morses - du såg för jävlig ut!
Vad vill ni med er musik?
Fredrik: - Vi vill sprida glädje och kärlek. Och så vill vi stoppa USA:s exploatering av tredje världen.
Christian: - Det vill vi. Vi vill frigöra människan religiöst, kulturellt, politiskt och sexuellt. Och allt fjantigt du kan komma på.
Niklas: - Vi vill få gratis feta goda hamburgare som vi fick idag. Och gratis sprit.
Favoritmuppar?
Christian: - Groover. Han är ju outstanding.
Niklas: - Vad heter han som är Darth Vader i en sketch? Gonzo. Han är underbar.
Fredrik: - Gubbarna på balkongen. Eller Ernie i Sesam.
Christian: - Man är ju uppväxt med Sesam.
Fredrik: - Sopmonstret i Sesam, han som bodde i en soptunna (Oscar). Och Big Bird är grym.
Min vän Caroline som var med tog här upp frågan huruvida Elmo i Sesam är kvinnlig eller manlig, varpå Chester-pojkarna konstaterade att de är tvekönade allihopa. Eller åtminstone asexuella.
Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Christian: - Vad jag heter. Det är lätt att svara på.
Niklas: - "Vad tycker du om Thin Lizzy?"
Fredrik: - "Vill du ha tredubbelt gage ikväll?"
Niklas: - "Vill du ha fyra miljoner?"
Fredrik: - "Säg 20 bra skivor."
Niklas: - Det var väl ingen fråga.
Fredrik: - "Tycker du om skivor?" då. "I så fall vilka?"
Christian: - Ja- och nej-frågor. Lätta.

/Sara

Chester Copperpots MySpace.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 19 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

Mutts - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:
(notera att sångaren Håkan Åkesson senare blev mer känd under sitt andranamn Alf.)

Bandet Mutts gjorde sin första demo i augusti -94, och redan i november samma år fick de sin första spelning. Det är inte för inte som de har fått ett bra liverykte: under -95 gjorde de ett 40-tal spelningar, från Köpenhamn i söder till Storlien i norr. I Köpenhamn har de spelat på det kända Loppen.
I nya svenska filmen "Vackert väder" är Mutts med i en scen och spelar live på en klubb.



Från början hette de faktiskt Mats, men strax efter de verkligen bestämt sig för namnet dök Yvonne, Kent och Broder Daniel upp, så det kändes lite tjatigt med personnamn, och då kom de på att man lika gärna kunde stava namnet Mutts och få samma uttal.
Mutts består av sångaren och gitarristen Håkan Åkesson, basisten Tommy Nilsson (...) och trummisen Fredrik Svensson.
Influenser?
- Det varierar från dag till dag. Vi tittar mycket på ZTV för att hålla oss à jour, men det är mycket äldre grejer också. Jag lyssnar mycket på skivan "A Tribute to Glenn Campbell" med Jimmy Webb, en evergreen-sångare, som jag hittade hos mina föräldrar. Det är som en amerikansk motsvarighet till brittisk easy listening, orkestrerad country ungefär. Jättebra låtar.
- Det kan vara en kick att se ett lokalt band som är som man själv. Man ser ju mycket fler lokala band än etablerade.
Håkan hade kontrakt med Polar för ett soloprojekt före Mutts, men det rann ut i sanden.
- Nu spelar jag ju i Mutts, det är tuffare.
Första gången jag hörde Mutts var när jag såg deras video till "Her X-Boyfriend" på ZTV:s "Tryck till". Jag tyckte det var lite häftigt att göra en video, och att lyckas få den spelad på ZTV redan innan man ens har släppt en singel. Nu fick jag veta att de faktiskt gjort en video till, till "Crawling on a Freeway", men den har bara visats på Sydnytt i Malmö.
- Vi har en polare som är fotograf, Martin Bogren, och han gjorde dem, ganska anspråkslöst. "X" är så kort, så det var smidigt. Vi tog låtar som inte ska bli singlar, vi vill inte bränna dem på testvideos.
- Dem gjorde vi bara för att marknadsföra namnet. Nu är det mer tal om att göra en "riktig" video.
I slutet av mars gjorde Mutts en inspelning med Chips från Sator. Lund Records stod för inspelningen.
- Blir det vi gör med Chips nu bra så blir det en EP som ska ut innan sommaren. Eventuellt blir det en fullängdare efter sommaren. Men vi har inte skrivit något kontrakt än, så vi vet inte hur det blir.
Mutts har förlagskontrakt med Buddha Music, som Pange från Mejeriet, Michael och Sven från Sinners, några från Apollon Video och en från Sydsvenska Dagbladet har (och de samarbetar med Stockholm Records).
Har ni fått mycket publicitet?
- Vi fick demorecension i Pop, i SA blev vi vinterns demo. I GP blåste de upp en hel sida.
- Vi har aldrig skickat till Linda Norrman och så. Jo, förresten, när vi skulle spela i Stockholm. Vi skickar inte ut demos för att skrivas om, vi skickar mest till spelställen, inte till tidningar för att suga publicitet. Vi borde väl göra det, framför allt innan spelningar för att få reklam. Men det finns så många band som bara lever i tidningar, och så spelar de en gång på nåt obskyrt ställe bara för att ha spelat, men de lever bara i tidningar. Det är många band som vill stressa, de vill ha skivkontrakt innan de bildat ett band nästan, och så blir det därefter.
Tommy: - Ja, nu har det blivit som "Jaså, du spelar i band. Har ni kontrakt?"
Fredrik: - Vi har ju bara funnits i ett och ett halvt år.
Håkan: - Men vi har verkligen fått höjdarspelningar. Vi spelade på Mejeriets festival med Brainpool, Boo Radleys och Sleeper, och på Malmöfestivalens stora scen med Cardigans och Wilmer X och på Loppen i Köpenhamn. De enda andra svenska band som spelat där är Brainpool, Sator och Popsicle.
- Vi försöker snarare jobba... på ett gammalt naivt sätt tror vi att vi kan komma någon vart genom att skriva bra låtar och spela.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Håkan: - "Oasis eller Blur?" Nää... "Hur känns det att ha vunnit 8 miljoner på Lotto?" Nääej...
Fredrik: - Märklig fråga.
Håkan: - Ja, men den var rolig. Jag har inget sådär snärtsvar. "Hur känns det att vara fem i bandet?" Vi ska inte ta med mer folk, det räcker som det är. Folk tjatar om att man måste ha körer, men det kan man ju ha på inspelningar.
- Idén med Mutts är att det ska vara minimalistiskt, styrkan ska finnas i låtarna. Man kan stå och mangla sönder låtar och det låter jättetufft. Man kan dölja en dålig låt, men tre pers - låter det dåligt så är det för att vi är dåliga eller för att det är en dålig låt. Det krävs att man är alert, att kunna hitta på nya arrangemang, det är ju begränsat att vara tre, men det finns många sätt ändå. Man är tvingad att hitta på nya sätt att arrangera när man bara är tre.
- Enda nackdelen är när vi ska åka långt, det är inte så många som kör...
Favoritmuppar?
Fredrik: - Örnen som är nyhetsuppläsare. Han som kom med skämt som "örngott är godis för fåglar".
Tommy: - Gubbarna på balkongen.
Håkan: - Svenske Kocken!
Fredrik: - Och Beacker, han är så frän. Han står bara och piper.
Tommy: - Vi kanske skulle döpa om oss till Mupps!
- Ja, och kalla oss mupp-namn! Animal och Gonzo. Tänk att göra det seriöst! Som ett bluesband, stå i Gonzo-kostym och solglasögon och spela döseriös musik. Helt igenom fel.
Är det något mer ni vill berätta?
Fredrik: - Jag har inget korsband i vänsterbenet.
Än så länge vet jag inget om hur inspelningen med Chips gick, så jag vet följaktligen inte om det blir någon skiva, men jag håller tummarna. Till dess råder jag er att försöka se Mutts live, för de är verkligen ett lysande liveband.

/Sara

Det kom sedermera ett par singlar och ett självbetitlat album på Lund Records, 1996.

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 20 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.

Superchunk - från Fozzie 6, 1996

Från Fozzie 6, juni 1996:

Superchunk - jag vet inte hur stora de är i Sverige egentligen, men jag märkte när de spelade med Seam på Studion i Stockholm på Alla hjärtans dag att de som tycker om dem tycker om dem ordentligt. Två lysande exempel är att Emil Ödling, sångare och gitarrist i Blithe, flög ner från Umeå enkom för att se dem, och att Fredrik Norberg, sångare och gitarrist i Popsicle var där. Att han var där verkar i sig inte särskilt anmärkningsvärt, men när man tänker på att Popsicle skulle spela på Gino samma kväll blir det genast mer märkvärdigt. Men på Studion måste det vara tyst klockan 23, så Fredrik sa glatt att "asch, vi får väl börja kvart över elva".
Jag och min vän Anders Nilsson fick en intervju med Superchunks oerhört charmiga basist Laura Ballance. Övriga Superchunk-medlemmar är Mac McCaughan som sjunger och spelar gitarr, Jim Wilbur, bas, och Jon Wurster, trummor.



Minidiskografi:
"Superchunk" -90
"No Pocky for Kitty" -91
"Tossing Seeds" -92
"On the Mouth" -93
"Foolish" -94
"Here's Where The Strings Come In" -95

Laura berättar att Chapel Hill-bandet Superchunk startades sommaren -89 av henne, Mac, en som heter Jack och trummisen Chuck, som numera spelar i Small. De bodde ganska nära varandra allihop, och de hade tråkigt, så det var ungefär därför de började, det var något roligt att göra. De spelade in sin första skiva redan samma år, och den kom ut året därpå. Jack slutade, och lite senare även Chuck, men så tillkom istället Jon och Jim, som alltså varit med nästan ända från början.
Från början hette de bara Chunk, och Laura berättar hur de kom på namnet:
- Det var på grund av vår gamla trummis Chuck. Det är en rätt dum historia egentligen, men när man försöker komma på ett bandnamn så är man beredd att använda allt - det är ju svårt. I telefonkatalogen så hade telefonbolaget av någon anledning listat honom som Chunk Garrison istället för Chuck, och så tyckte vi det var lite roligt och använde det. Senare kom vi på att det fanns ett annat band, i New York, som hette Chunk, och de ville att vi skulle byta namn, för de hade funnits lite längre, så vi lade till Super, som Macs mamma föreslog.
De har även ett eget skivbolag, Merge, som de startade även det sommaren 1989. De har kommit upp i omkring 110 utgivningar, och sedan nyligen ger de även ut Superchunks skivor (tidigare låg de på Matador). I övrigt har de haft Polvo, de har Lambchop, 3D, de har gett ut ett Cornershop-album, The Mad Scene och ett antal andra band som är okända i Sverige.
Har du tid med allt?
Hon skrattade hjärtligt: - Nej! Jag har aldrig tillräckligt med tid. Ibland gör det mig jätteledsen, det känns som att jag en dag måste välja det ena eller det andra. Och jag vet inte vad... Antagligen blir det bolaget, för bandet kan inte hålla på i evighet, som ett bolag kan.
När jag intervjuade Small så pratade vi om att det kommer så många bra band från Chapel Hill, och jag jämförde det med Umeå - det kanske har att göra med att de båda är universitetsstäder?
- Chapel Hill är ju en universitetsstad så det är många unga människor som vill höra musik och se band. Det finns 2-3 bra klubbar i stan, trots att det är en ytterst liten stad, och det finns en bra college-radiostation. Det ligger två stora städer i närheten, Raleigh och Durham, så folk kommer därifrån också för att se band spela. Så jag tror det är en bra omgivning för att stödja band, och folk uppmuntrar varandra till att vilja spela och så.
Har du hört talas om Blithe, på tal om Umeå?
- Jag tror jag har det.
De ligger på Alias nu.
- Oh, I'm sorry, det är dåligt. Det är ett riktigt dåligt skivbolag - de är inte snälla mot sina band. Archers of Loaf ligger också på Alias, och de är inte nöjda. Jag skulle aldrig aldrig skriva på för Alias.
Samarbetar ni med andra band från stan?
- Ja, vi har spelat med band från Chapel Hill, vi älskar att spela med Archers. Men vi skulle inte nödvändigtvis ta med oss en bunt band på turné bara för att de är från Chapel Hill, för många av dem behöver inte... komma så långt... ha ha. Det finns många bra band, men det blir ju så att det finns några bra band och några dåliga. Men vi samarbetar, vi har spelat med Sebadoh, men de är från Boston, och Seam. Sooyoung (Seams sångare) bodde i Raleigh när Seam startade - Mac var faktiskt med i början, på första skivan - men så bestämde Sooyoung och Lexi sig för att flytta till Chicago, och Mac ville inte flytta till Chicago, och dessutom hade vi Superchunk också, så då slutade han.
Hur stor frihet har ni att välja vilka ni ska spela med?
- Vi hade mycket mindre frihet förut, men nu när vi varit med längre så, särskilt i USA kan vi diktera exakt vem som ska spela med oss. Vi kan ta med band för delar av turnéer och så. Vilket är bra, vi kan ta med band vi ger ut skivor med, och det hjälper.


Laura (foto: Pop-Sara)Valde ni Seam själva för den här turnén?
- Vi valde att spela med varandra. På den här turnén turas vi om att headlina, för chefen på City Slang (som licensierar banden i Europa) sa att vi är ungefär lika stora. Ibland har det varit förvirrande, för arrangörerna har inte vetat om det, så de kan säga att vi headlinar och så spelar vi först, för det är vår tur, och... Jag vet inte, jag tror det har varit lite förvirrande för publiken.
Det här är första gången ni är i Sverige - har ni spelat i Europa förut?
- Ja, det här är femte gången tror jag. Det är trevligt att vara här, men det är dyrt. Och kallt.
Hur skulle du beskriva er musik?
- Mhmm... Jag vet inte, jag tycker inte om att beskriva vår musik, för det är svårt. Det är inte egentligen något jag skulle lyssna på - jag lyssnar inte på det, jag spelar bara. Det vore enklare för mig att beskriva ett annat band.
Hon tänkte lite till och fortsatte:
- Energiskt, generellt sett. Energisk liksom poppig rockmusik. Antar jag.
Vad är det som är så bra med Superchunk?
- Ha ha! Jag vet inte. Jag har ingen aning. För jag vet inte om jag skulle köpa våra skivor om jag... jag menar, jag tycker om låtarna och allt men... det är svårt för mig att säga. Vi är trevliga människor (hjärtligt skratt). Vi är trevliga människor som tycker om att spela live tillsammans och hoppa runt lite.
Vad är det roligaste ni har gjort ihop?
- Att spela live kan vara väldigt roligt. Vissa dagar är det väldigt väldigt givande. Ibland är det inte det, men... Att spela är förmodligen det mest givande vi har gjort tillsammans som band. Men även att vi får chansen att resa runt i världen tillsammans. De flesta människor får inte tillfälle att göra det, så vi har haft tur, det är trevligt.
Har ni inte tröttnat på varandra än då?
- Jo, oh vi blir trötta på varandra hela tiden. Men vi har lärt oss handskas med varandra efter hand. Du vet, vi har varit tillsammans så länge att det är lättare att komma överens nu än det var i början.
1991 kom Superchunks skiva "No Pocky for Kitty", och jag har länge undrat vad Pocky är.
- Det är japanskt, som små pinnar av kaka, doppade i choklad. Man kan köpa dem i Japan och i asiatiska affärer i USA. Macs katt försökte få tag i hans en gång, han försökte ta dem ur asken.


(bild som inte var med i den ursprungliga artikeln, utan den tog jag i Japan 2006. Varje gång jag såg en ask Pocky tänkte jag på Superchunk, trots att det var 10 år senare, och just den här var extra fin eftersom det var en speciell Hello Kitty-version med rosa choklad, så det var verkligen Pocky for Kitty och inte tvärtom.)

Mac gjorde en coverskiva för några år sen?
- "Portastatic"? Ja, den gav vi ut på Merge också, jag glömmer alltid att nämna den. Han ville bara göra något själv, utan bandet, och då spelar han nästan allting själv. Han ville göra något som var annorlunda mot att vara med i ett... formellt rockband.
Och ni har gjort en tribute till Sebadoh?
- Vi gjorde covers på två Sebadoh-låtar. Vid den tidpunkten hade Sebadoh inte spelat riktigt ihop som ett rockband, de spelade bara in akustiska grejer, så de hade inte riktigt spelat dem på ett "rock-sätt". Men nu spelar de de låtarna. Jag tycker att Lou Barlow skriver fantastiska låtar, så vi gjorde två av dem.
Ni har gjort en Chills-cover också, "Night of the Chill". Har ni något särskilt förhållande till dem?
- Nej, det är bara en bra låt. Från början spelade vi in den för ett bolag strax utanför D.C., Simple Machines, vi känner dem som har det. De släppte en 7-tumssingel i månaden som firade de olika helgdagarna i varje månad, och vi gav ut en i december. Låten var tvungen att ha att göra med december, så det var en bra låt för det. Och den är väldigt enkel att spela! Ha ha. Det är tre noter för mig, bara tre om och om igen.
Har ni gjort många videor - jag har bara sett "Driveway to Driveway"? Den tycker jag är jättebra i alla fall. (se videon här)
- Jag hatar den! Jag hatar klänningen, de tvingade mig att ha på mig den, jag bönade och bad men de fick mig att göra det. Och regissören gillade den verkligen. Veckan före vi spelade in den videon hade vi tillbringat med att spela in en annan video och vi blev ganska utmattade efter två veckors inspelning. Och det är läskigt! Du vet, vara framför en kamera, och någon talar om för dig "OK, du måste se jättearg ut nu!", och "Gör såhär, slå Mac!". Det är svårt, det är verkligen svårt. Vi har gjort många videor, jag vet inte, antagligen runt tio.
Visas de bara på amerikanska MTV då?
- Nej, inte ens det. Ha ha ha. De senaste har visats på MTV, men de gamla har bara blivit visade på lokala videoprogram. Vi ska antagligen snart sätta ihop alla våra videor till en videosamling för att sälja. Men jag vet inte om vi kommer kunna få den licensierad här borta. Kanske. Men ert format är ju annorlunda.


Mac (foto: Pop-Sara)

Känner du till några nya svenska band?
- Nej, det tror jag inte.
Salt har spelats mycket på amerikansk collegeradio.
- Verkligen? Det är en av de dåliga sakerna med att vara ute på turné så mycket; jag hinner inte lyssna på radio så mycket. Jag får se många band, om vi råkar spela med ett bra band, men det är inte så ofta när promotors prackar band på oss. Det kan vara lite svårt att få höra nya band, särskilt när vi turnerar här borta.
Hur kommer det sig att nu valt att ligga på ett litet bolag och inte försökt byta till något större?
- Well, det är för att vi kan kontrollera exakt vad som händer med våra skivor. Vi kan besluta saker som hur mycket vi vill spendera på annonsering.
Kan inte det vara ett problem med små bolag, pengar till annonsering?
- Ibland. Ibland. Inte ett så stort problem, för vi säljer tillräckligt med skivor, vi kan göra ungefär vad vi vill. Jag menar jag skulle inte vilja köpa en fyrfärgad helbaksida på Rolling Stone eller något sånt, det är bara slöseri. Och när du ligger på ett stort bolag i USA kan de ta betalt av bandet för allting efteråt, allting de spenderar på bandet. Och en massa av de sakerna de gör är inget som jag nödvändigtvis skulle välja att göra, som att flyta en A&R-person från Los Angeles till New York för att se en spelning eller vad som helst liksom. Varför ge kontroll över sitt liv till någon annan när man har makt att göra det själv?
Hur bra går det för er i Europa? Är ni stora?
- Jag tror inte det. Det går mycket bättre i USA. Jag brukar bli lite deprimerad när vi kommer över hit och bara undra "varför gör vi det här, det här är hemskt". Vanligtvis i USA spelar vi på större klubbar - det här stället är inte illa i och för sig. Jag vet inte, det är bara annorlunda att turnera i Europa, och vi får inte lika mycket betalt. Vi är inte lika kända här, så det är lite av en chock att spela här efter att ha spelat hemma och det kommer en massa folk. På den här turnén har det varit spelningar med färre än hundra personer i publiken. Det är bara lite konstigt.
Vilken är din favoritmupp?
- Jag har för mig att när jag var liten gillade jag bäst Beaker och den där labbkillen. Och Svenske Kocken tycker jag mycket om också.

/Sara

Superchunks hemsida
Skivbolaget Merges hemsida

Red. 2018: Denna artikel publicerades på bloggen 13 oktober 2009, men jag flyttade nu fram den för att hänga ihop med övriga Fozzie 6-artiklar.