Annika Norlin

Annika Norlin är ett geni. Det finns inget mindre ord för en person som kan skriva en låt som “Faller isär” och ha råd att inte släppa den. Varenda mening i den låten är helt fantastisk, det går inte beskriva den på något annat sätt.

faller isär
lalalalalalala
jag föll isär idag:
hundra ledsna små bitar över golvet, det var en gång jag.

Faller isär (demo)

Jag träffade Annika på KB i Malmö 1 december 2007 inför kvällens spelning med Säkert!, ett av hennes två musikaliska projekt. Det andra heter Hello Saferide, och den mest uppenbara skillnaden mellan dem är att Säkert! är på svenska och Hello Saferide på engelska. Ett av de mest utmärkande dragen för båda projekten dock är att Annika skriver så sanslöst bra texter; ofta känner man igen sig själv i dem, men även om man inte gör det är de ändå tänkvärda, och de låter alltid oerhört genomtänkta. När jag innan intervjun satt och koncentrerat läste igenom alla texterna fick jag bara en stark känsla av “Henne skulle jag vilja ha som vän!”

Du är med mig för att det är så lätt
men det är inte lätt att vara jag och veta att du är med mig för att jag inte är svår

Faller isär (demo)

Annika var också väldigt trevlig att intervjua, hon lyssnade uppmärksamt på allt jag sa och stack ofta in små förtjusta “ooh” och “aha!” och frågade också en massa saker om mig, och det första som hände var faktiskt att hon bad mig berätta om Fozzie innan jag ens hann ställa en enda fråga om henne.
Jag nämnde att det råkat bli lite som ett tema på de senaste intervjuer jag gjort hittills för nummer 12: Timo Räisänen och Universal Poplab, båda band där Hans Olsson spelar keyboards och producerar, och när jag läste på om Annika såg jag att han även jobbat med Hello Saferides “My Best Friend”, och Annika utbrast glatt:
- Ooh, vad roligt att det är Hans Olsson-tema på numret! Det får ju inte han så ofta, känns det som, ett eget temanummer.

Jag tänkte köra Annika Norlin rakt över, och inte bara Säkert! om det är okej?
- Ja, det går bra det! (skratt)
Så första frågan är: tycker du att det är skillnad på Hello Saferide och Säkert! i hur du skriver låtar? Jag vet ju att det är skillnad i hur du sjunger, men även i låtar och texter och så?
- Alltså, för mig är det jättestor skillnad, just i hur jag går tillväga. Och jag har fattat sen att alla kanske inte tycker att det är sådär jättejättestor skillnad, men just för hur jag gör är det stor skillnad, för att det är mycket lättare och roligare att skriva Hello-låtar. Vilket jag tror är för att jag har alltid skrivit mycket mycket mer på engelska och lyssnat mycket mer på musik på engelska, plus att det är ett lättare språk, det går bättre att rimma på och allting sånt. Där är det mest så att jag skriver en färdig text och så lägger jag till musik sen och ändrar litegrann i texten. Men med Säkert!-låtarna så var det så att när jag försökte göra samma sak på svenska så funkade inte det, utan det verkade sådär bara… jag vet inte om det är liksom nånting med det här att om man försöker vara smart och ironisk på engelska så funkar inte det på svenska. Så att då sitter jag och kommer på oftast en melodislinga först, sen så försöker jag liksom pressa in nån text som det funkar med. Och så sitter jag och stryker mycket; du vet, dödar mina darlings - vilket gör väldigt ont ibland! Man har fått till nånting som man tycker är djävulskt bra och så måste man stryka det för att det känns inte som att det är från hjärtat.

Börjar du alltid med texterna med Hello Saferide?
- Mm, nästan alltid.
Det är ju inte så många som gör det, jag har hört några fler som börjar med texterna och sen lägger på musiken, men det brukar ju nästan alltid vara tvärtom.
- Ja, jag vet! Jag har ett ganska nonchigt sätt att titta på musik över huvud taget, tror jag, eftersom det jag gillar mest är ju jätteenkla melodier. Jag tror att det är för att jag gillar mycket just gammal country och indiepop och sådär, och 60-talssoul, där det är väldigt enkla melodier alltid. Det är ju så många som producerar sin egen musik nu, så har det varit ganska många som frågat om inte jag borde göra det också. Men jag tror att det skulle aldrig funka, för att jag måste jobba med nån som sätter musiken i första hand, och som inte bryr sig om texterna så mycket, utan som tycker att “här ska det vara de här trummorna” och “det är viktigare än nånting annat med det här gitarrsolot”, för jag bryr mig faktiskt inte riktigt! (Annika skrattade till)

Du skriver ju fantastiska texter.
- Åh, tack!
Hur brukar du få inspiration till texterna, är det från ditt eget liv, eller från andras, eller kan det vara vad som helst?
- Alltså oftast så är det… ehm… till exempel som nu när jag åkte tåg, då var det en pappa som stod och pratade med sin unge, och så åkte vi förbi Hässleholm och så sa pappan till ungen: “Ja, det här är Hässleholm, och här är det en massa människor som går av, och det gör de för att de bor här. Jag förstår ju inte varför man vill bo i Hässleholm, men man får göra det, och det är inget fel med det.” (Annika log) Och så kan jag bli såhär - jag tycker det är så himla roligt så att då kan jag liksom vilja skriva en hel låt som hängs upp på nånting liknande och så bygger jag vidare. Så är det oftast med Hello-låtarna också, men med Säkert! kan det även vara om det är nån slags känsla som man vill bygga tillbaks till. Jag sa att jag älskar texten till “Och jag grät mig till sömns efter alla dar”, den är så lätt att känna igen sig i, och Annika tackade och berättade att hon pratat mycket med några vänner som är lärare:
- De pratar ofta om att de här personerna som liksom är så bråkiga i klassen tar så mycket plats, att de hinner inte fokusera nånting på dem som sitter och är snälla. Och det jag har tänkt på är att de får aldrig synas nånstans, vi som liksom bara… vi tar det ganska bra… Och jag var nog verkligen en sån typ. Men sen är det ju också så: att man inte fokuserar på de personerna är ju lite fel, eftersom de mår ju lika skit som alla andra, alla mår ju skit i högstadiet. Så jag utgick nog från vem jag själv var och så ville jag liksom bara ge den personen en röst.

Du har sagt live att du kände dig töntig när du var yngre, och jag tycker det är så svårt att tro, för när man ser dig på scen är du liksom självlysande.
(Annika lät förtjust:) - Ååååh! Det här var ju en bra intervju!! (skratt) Jaa, det var snällt sagt. Men… jaa… grejen är ju att jag är egentligen - det har ju tagit två år för mig att gilla att stå på scen, eller tycka att det är okej i alla fall. Jag var verkligen en sån som skakade när jag skulle ha föreläsningar och så. Så att det… jag tror bara att alla kan bli bra på att stå på scen om man bara får öva nog mycket, egentligen. (skratt) Och det har jag fått göra.

Om du bara får spela en Säkert!-låt och en Hello Saferide-låt för att beskriva dig för nån - vilka skulle du välja då?
Annika skrattade till: - Jag skulle nog spela “Det kommer bara leda till nåt ont”, för det tycker jag nog är den låt som jag är mest stolt över som jag gjort, och det tror jag är för att jag verkligen… jag tänkte på en känsla och så tycker jag att jag lyckades få fram den känslan i låten. Och en Hello-låt så kanske det skulle vara… (hon tänkte lite) Gud vad svårt. Alltså en Hello-låt som jag gillar väldigt mycket är ju… “The Quiz”, den är också väldigt textig, så man skulle nog få uppfattningen att jag är en väldigt text-människa, men det är jag ju också. (skratt)

ringde sedan ett nummer det var länge sedan jag slog
ja, jag blev också chockad men när något händer vet man plötsligt
vad man känner, vem som räknas
allt står klart när allt är fel,
så lätt att se rätt

Faller isär (demo)

Du har ju gjort några låtar som du har spelat live men som du inte kommer släppa, skriver du på din blogg. Varför ska du inte släppa dem? Är det för att de inte passar in, eller för att du inte ska göra nåt mer med Säkert!, eller..? Jag tänker på “Faller isär”, “Rotary” och “Släpp in mig”.
- Ja, just det ja. Gud, du är så påläst! (hon log) Jaa, det är väl mest… jag har liksom ingen plan på det. Vi har inte pratat om att göra nåt mer med Säkert! utan jag ska göra en ny Hello-skiva. Och sen är det väl också så att jag skriver såpass mycket låtar att det är inte såhär att jag “Åh, jag måste ha tre låtar till, då tar jag de här”, utan om det nu skulle bli så att jag om tre-fyra år skulle göra en till skiva på svenska, så tror jag att då skulle jag nog ha en massa andra låtar som jag skulle vilja göra… kanske.

Jag läste på Hello Saferides hemsida om några låtar som hon skrivit för nya albumet, och i en låt sjunger hon att man “should stick to ‘God Only Knows’ people” - vad betyder det?
- Det är en låt som handlar om min tes om att man kan se alla människor som en låt. Och oftast så är det så när man lyssnar på ny musik att man antingen tar till sig det på en gång och så ledsnar man ganska fort på det, eller så tar det liksom ett tag, typ som Radio Dept, att det tar tio lyssningar innan man tycker det är asbra, men sen så gillar man det för livet sen. Men då handlar det om de här få gångerna i livet när man träffar nån som man gillar jättemycket på en gång och sen så försvinner det aldrig. Och den enda låt jag kan komma på som är så är “God Only Knows” med Beach Boys. Mm, så är det.
Men att alla personer är som en låt, menar du att man skulle kunna göra en låt om dem eller att man är som en specifik låt som redan finns?
- Nä, men att man tänker på sina egna karaktärsdrag och så tänker man “vilken låt är som det här?”
Vilken låt är du då?
- Ja, alltså… Hello Saferide-personen sjunger i den här låten att hon är som “Can’t Get You Out Of My Head” med Kylie Minogue; såhär lite irriterande men att man vill dansa till den. Så kände jag nog att det var med Hello förra sommaren när vi var ute och spelade (skrattade till) - att det var som glada låtar hela tiden, som vi mest körde då - men jag personligen vet jag faktiskt inte riktigt. Kanske… kanske en Säkert!-låt har jag undrat om jag kanske är. (hon skrattade till lite igen)
Men vilken är Säkert!-Annika då, om man ska separera dig så?
- Jaa… Det kanske skulle vara en Kjell Höglund-låt. (skratt) Nån av hans suraste. Äh, jag vet inte!

Jag frågade var man kan få tag på “I Was Definitely Made For These Times”, som släpptes i det engelska bolaget Regal Recordings singelklubb, först som mp3:a och sen i limiterad upplaga på vinyl, och hon trodde att man kan köpa den som mp3:a på myspace.com/regalrecordings. Jag påpekade att jag tycker att den börjar rätt mycket som “Sanningsdan”, och hon sa:
- Ja, det kan den säkert göra. Fast det är ju samma ackord i alla mina låtar, så det är ju inte så konstigt. Det är ju olika producenter och allting sånt och sådär, men just att det är… (hon skrattade till) ja, det är ju samma ackord.

Det står nånstans att du har lagt in små ledtrådar i Säkert!-låtarna som binder samman låtarna. Vadå för några?
- Det får man helst höra själv. Det är nog mest att det är några fraser som återkommer lite här och där. Men så kan det nog vara, vem som helst som skriver eller gör musik eller vad som helst, att om man verkligen gillar en fras eller melodi eller så så får den gärna återkomma. Och då brukar nog de flesta försöka stryka dem, men jag vill istället bejaka det för att det skulle kännas som att det är samma grej. En sån grej är att jag ropar “A” i väldigt många låtar. Plus att nästan alla mina låtar går i A, så jag kom på att hela skivan borde hetat bara “Aaaa”.

Jag läste att du är lite sugen på att skriva en bok - har du allvarliga planer på det?
- Alltså de är jätteallvarliga på längre sikt, men de är inte, jag har inte liksom… jag har inte fått nåt gjort. Det är ungefär som att man säger att man har allvarliga planer på att gifta sig, men man vet inte vem man ska gifta sig med, så att det är ungefär samma grej.

Vad tycker du är viktigast i en låt?
- Det viktigaste är att man känner… att man känner nånting. Tycker jag. Fast det behöver inte vara större än att man känner att man vill dansa till den. Men det jag nog blir mest frustrerad över är grejer som är vaga - vaga texter kan jag bli… och så säger folk “Jag vill att man själv ska kunna tyda in vad man vill”, då tycker jag att det betyder att man inte har nånting att säga. (hon log) Och samma sak med vaga melodier, det gillar jag inte heller.
Jag tycker också det med texterna, jag vill ju veta vad du menar!
- Ja! Eller hur!

Vad skulle du säga är det bästa och sämsta med dig? Och du får tolka det hur du vill, musikaliskt eller personligen eller hur du vill.
- Ja… jag har kommit fram till att oftast när man läser recensioner av ens egna skivor, och även mina kompisars band, så är det oftast som att läsa recensioner över deras personligheter, för att det går ju nästan alltid igenom. Så att både personlighetsmässigt och musikmässigt så skulle jag säga att min största fördel nog är att jag är kreativ och tänker mycket och tar in, och min sämsta är nog att jag kan vara lite för hafsig och lat. Tror jag.

Jag hörde dig på Morgonpasset härom dagen, där du berättade att du är ett fan, och det tyckte jag var så roligt, för det är inte så jättemånga artister som säger det, utan många är sådär “jamen jag lyssnar inte på så mycket annan musik…” (Annika skrattade) Är det Lemonheads som är största idolerna, sa du?

- Ja, det är väl de som är… vad har du för några såna som du lyssnade mycket på i sådär högstadiet, gymnasiet?
Eggstone. Det kom i och för sig lite senare, men…
- Nej, vad roligt!
Jag erkände att Eggstone var ett av skälen till att jag hamnade i Malmö från början, och Annika frågade om jag träffat dem nåt, och jag berättade att jag träffat dem en del och bl.a. var på sångaren Pers 40-årsfest och att det är lite konstigt att man är ett fan samtidigt som ens idoler ser en som en ganska normal och respektabel person.
Annika skrattade glatt: - “Där är han! Eggstone-Per! Jag är på födelsedagskalas!” Ja, jag förstår. Men vad roligt att du verkligen flyttade hit då! Jag intervjuade en gång Mando Diao - det här var flera år sen - och då berättade de att det var en massa japanska tjejer som brukade åka till Borlänge och typ sådär åka runt på turer, och det är ju typ, verkar det ju vara, Sveriges jobbigaste stad. Jag har inte ens varit där, eller jo, det har jag varit, en gång, men alla som kommer därifrån säger att Borlänge är hur sämst som helst.
Jag träffade faktiskt en tjej från Filippinerna som hade flyttat till Lund för att plugga bara för att Eggstone bor i Malmö.
(skratt) - Nej! Shit, vilken ära! Det skulle jag tycka var asjobbigt - eller det kanske är bra om folk flyttar till Östersund…
Men tycker du fortfarande att Lemonheads är bäst, eller är det mest att det hänger kvar sen gammalt?
- Nej, deras senaste skiva egentligen, den var inte sådär superbra. Men… och sen, det värsta är jag även har kommit på på sistone är att de bästa låtarna skrevs inte ens av Evan Dando, utan de skrevs av en kille som heter Tom Morgon, som är Evan Dandos kompis typ. (skratt) Men jag tror att det ändå finns nånting i mig som gör att så fort jag tycker att nånting låter sådär rätt när vi håller på och spelar in, då visar det sig sen alltid att det är nånting som låter lite som Lemonheads.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Eeeh… Jaaa… “Hur känns det Annika, att den här okända välgöraren dog och lämnade dig 110 miljoner?” Det vore kul att svara på den. Eeehmmm, men annars så… annars vet jag inte. Eller en fråga som jag tycker det skulle vara roligt att svara på är om nån kunde fråga till exempel vilken roll som Henrik Oja haft i skivan, för det kan ju nästan kännas fjantigt och pinsamt ibland att - det är ju verkligen ett samarbete mellan oss och även mellan Mats Hammarström mycket som också är med och producerar, men eftersom det är jag som gör texten och musiken så är det alltid bara det som framgår - och som jag sa förut så lämnar jag över ganska mycket av de där grejerna, så då kan det kännas lite konstigt ibland.
Vad har Henrik Oja haft för roll i produktionen då?
- Han har ju gjort typ halva. Alltså, som sagt, texterna och melodierna är ju mina, men allt annat är ju… Jag har faktiskt funderar på att jag ska lägga upp demosarna som jag skickade till honom på min blogg för att folk ska få höra skillnaden, för det är som att ingen riktigt fattar vilket jobb en producent gör. Så tänkte jag nog också förut när jag var journalist, jag brydde mig inte alls om att fråga så mycket om det, men i alla fall för mig så är det en jättejättestor grej. Att “Sanningsdan” blev som den blev till exempel, så himla snabb och så, den skulle inte ha blivit… till nånting.
Sen kom vi in på vad mastringen gör för skillnad på en skiva och Annika sa att hon fattade det bara för nåt år sen:
- Det är som att man trycker upp allting så att det kommer närmare, mer kompakt. Jag skulle vilja tänka på det lite som att det är som såsen som binder ihop grönsakerna när man ska göra en pastasås, att det blir en god helhet istället för att man märker att “där är en broccolibit och där är lite paprika”.
Annika skrattade: - Det kan du använda i högintellektuella sammanhang!

Vilken är din favoritmupp?

- Jaa, vem är det, det var ju faktiskt en bra fråga. Jag har kollat väldigt mycket på Mupparna, och min favorit… jag har sett “Mupparna på Manhattan” säkert 20 gånger… alltså han är ju väldigt gullig Fozzie - särskilt som barn, har du sett de här när de är små? Nämen det måste ju vara Miss Piggy, det går ju inte ta nån annan.

Vi hade lite tid över, så vi återgick till att prata om låtarna:
“My Best Friend” har en så fantastisk text, det är sådär som man känner ibland när man träffar en ny människa, att “jag skulle vilja vara kär i dig istället, vi skulle vara ihop, det skulle vara så mycket bättre!” liksom.
- Nämen vad roligt. Ja, det där var för mig kanske bara lite av en bagatellåt, att jag skrev den lite på skoj, men ibland så har jag verkligen slagits av min egen briljans (hon skrattade till), för jag tycker att det är mycket sant. Och särskilt när jag hänger med nån av mina bästa kompisar och… det är ju ändå ett faktum så att man pratar sen barnsben väldigt olika, män och kvinnor, så att vi har ju lite av olika språk, som gör att man ofta kan tänka sig “men vad enkelt det skulle vara om jag kunde vara ihop med den istället för med den“, så att det inte skulle vara de här kommunikationsproblemen hela tiden.

“Highschool Stalker”, var den nån form av början på allt?
- Mm, det var den absolut. Eller det var ju den första som jag spelade in, i min kompis Mias sovrum. Och det känns så himla bisarrt att tänka på det idag, att det var det som satte igång allting, för det var ju liksom bara en liten minigrej - så att det är som att vad man än gör varenda dag skulle kunna vara nånting som sätter igång nånting annat. Det är ganska roligt att tänka på.

På eftermiddagen samma dag hade jag hittat en gammal Mina Vänner-bok, som jag använt tidigare vid intervjuer, och eftersom Annika kändes som en person jag skulle velat vara bästis med frågade jag om hon ville fylla i den.
- Absolut!
Annika började bläddra i boken: - Gör det nånting att jag sitter och går igenom den? Jag satt och bara började snoka på en gång.
Det är ingen fara!
- Vad roligt: “min högsta önskan är att få spela mycket”, “Ferrari” (skrockade), “åka till rymden”… Oj, nu måste jag genast kolla upp om det är nån som jag känner som jag kan reta för vad de har skrivit! (bläddrade) Nej, jag kanske ska skriva nu. Jag tycker att det är asroligt att fylla i såna här!
- Du vet om man sitter typ på tåget och så går de runt och “Det kanske är nån som vill fylla i en enkät och berätta om hur ni upplever SJ?” - “Ja! Det kan jag göra!”

faller isär
lalalalalalala
jag föll isär igår
jag är fortfarande trasig
men ingen ser ens sår om man bara går fort

Faller isär (demo)

/Text och foton utöver pressbilder: Pop-Sara

Fozzie får reklam

Min gamle käre vän herr Bergström har intervjuat mig för sin blogg och eftersom jag tycker det är så roligt att för ovanlighetens skull vara den som blir intervjuad istället för tvärtom måste jag ju få skryta lite om det! Och förstås samtidigt passa på att länka till Fredriks blogg. Så klicka på länken och läs om mig och en massa annat intressant.

Det ska tilläggas att Fredrik faktiskt var involverad i Fozzie under 90-talet: när han flyttat till en otroligt stor och lyxig lägenhet vid Odenplan i Stockholm och jag fortfarande bodde i Uppsala så var det nästan alltid Fredrik vi fick sova hos när vi var på konserter och gjorde intervjuer i Stockholm. Those were the days… :)

Snow Patrol

Från Fozzie 11, december 2006:

There’s lots of good music. But for a band to really mean something it has to have something that has the ability to seize me and to stay with me.
In Snow Patrol’s case this something is Gary Lightbody (singer and guitarist). For me it is his voice and his lyrics that have lifted Snow Patrol from being just a good band to becoming the very best in my world right now. His voice captured me for the first time three and a half years ago, then in the project The Reindeer Section, where his angelically clear voice presented a collection of fantastically beautiful ballads. Snow Patrol covers a broader spectrum, but the voice is the same.

Naturally, a voice can be interpreted differently by different people; to me Gary’s voice is simply incredibly beautiful, but I’ve also managed to locate three things that are the most special to me: Gary’s way of describing feelings, his way of pronouncing the word “here” and his frequent use of the word “dear”. Little things, but very important.

This introduction might shed some light over the enormous range of emotions that I went through on July 10^th and 11^th 2006, the days before the Swedish Arvika festival. On July 10^th I got a “yes” to my request for a Snow Patrol interview at the festival, and that made me so happy that I ran straight through our office (which is rather big) to my colleagues that I was going to the festival with, and bounced up and down for several minutes, smiling from ear to ear. A few hours of foolish smiling later the realization hit me that I hadn’t gotten to know which members of the band I was to meet, and when the confirmation of my suspicions came in an email the following day my eyes actually teared up: Gary, who had just recovered from a throat infection, didn’t do any interviews at all. I know, it’s really silly. But for some reason Gary’s voice touches me so deeply, and I really really wanted to talk to him. Partly to get the chance to ask about his lyrics, partly to hear his voice. His voice, talking to me.

Two days later me and my colleague Olle (who was filming the part of the interview that I was doing for my job, Musicbrigade) walked onto the backstage area to the Andromeda stage. I had pulled myself together and was happy that I was going to meet Jonny Quinn (drummer and founding member) and the relatively new bassist Paul Wilson - hey, even if they don’t sing they are still two important parts of my favourite band (yes, Snow Patrol have taken over the role as the biggest band in my life, after I finally gave up hope about Eggstone).

If this wasn’t evident by now: I’m apparently still 13 on the inside, even though I’ve passed 30. Right after we came out onto the grass behind the stage building I caught sight of Gary, who was unloading the van about ten metres away, and my heart started pounding and I didn’t hear a word of what Lee and Martin from the record company said to me. There he was. So close but still so far away. But after all, I have met the man before, and I wasn’t giving up easily: I wasn’t going to leave the festival without having said hello to him. But first, it was time for an interview.

Snow Patrol started in 1994 when the Irish students Gary and Mark McClelland met at Dundee University, Scotland. Together with Jonny they formed Polar Bear, which later changed names to Snow Patrol after a lawsuit threat from another band with the same name. They released the debut album “Songs For Polarbears” in 1998 and three years later “When It’s All Over We Still Have To Clear Up”. When 2003 came the guitarist Nathan Connolly had joined the band, and Snow Patrol released their third album, “Final Straw”. The single “Run” opened the big audience’s eyes to the band, and since then they have sold a couple of million albums, toured some rounds around the world, exchanged Mark McClelland for Paul Wilson and let Tom Simpson, who had been playing keyboards with the band for about seven years, become a full member. Paul used to play in the band Terra Diablo, and when touring “Final Straw” Snow Patrol needed someone to add some more keyboards and extra guitar sounds live, and hired Paul as a session musician. And when they needed a new bass player they asked Paul, who was already “in the family”. This spring the fourth album came: “Eyes Open”.

Jonny and Paul were shown to the white plastic chairs we had put in front of the camer, greeted us amiably and sat down. I was a bit nervous, but managed to chat a little while Olle did some camera adjustments, and told them that I had interviewed Gary and Nathan for Fozzie two years ago, and that I think “Eyes Open” is fantastic.

I feel that “Eyes Open” is quite consistent with “Final Straw” - do you think so as well, or do you think that you’ve changed or evolved somehow?
Jonny: - Yeah, I think it is quite consistent with “Final Straw”, and I think it wasn’t really our time after Final Straw to do a sort of Radiohead on it and really turn it upside down. I think we as well… we wanted to get into a bigger studio and have more time, so we just wanted to do something that was similar to Final Straw but make it a lot heavier and a lot of bigger signs and… and just not be rushing it, which we had to do the first time, we have always sort of been under pressure timewise, so we wanted to spend a wee more time on the details, you know.

It’s a bit more epic.
Jonny: - Yeah. It is, yeah. I think we’ve left more space in certain points and then, when it does come in, it really comes in very large.

“Eyes Open” was produced by Jacknife Lee, who also did “Final Straw”. Jonny commented:
- He’s definitely been great in shaping the whole kind of sound of it really, and just been able to be the person to stand back and tell us an overview of what’s happened, as opposed to when you’re inside it, it’s hard to know what the overall picture’s gonna be, but he can tell that early on.

How do you write your music?
Jonny cleared his throat, and Paul stepped in: - People come up with ideas to start off with - Gary writes all the lyrics obviously, but Nathan and I have written a couple of songs on the album, but we just start off with like a small idea and once we’re in the studio it’s like building blocks and just see how that goes in there, that kind of thing. We had about 25-30 songs, and we’d see which ones were the best, which ones we liked.

There is kind of a theme to the titles and lyrics on “Eyes Open”, with songs named “Hands Open”, “Shut Your Eyes” and “Open Your Eyes”. But since it’s Gary who writes the lyrics, Jonny couldn’t give me any details:
- I think the theme’s the same as most of the albums, it’s really Gary writing about heartache and loss, with moments of optimism and happiness.

Does he ever use your lives as inspiration for his lyrics, or is it all his own heartbreaks?
Jonny: - I don’t know… I know he wrote one song about my situation on a Reindeer Section song, which he told me about. The other ones I don’t really know… a lot of times we kind of know exactly what it’s about, because he kind of wears his heart on his sleeve, you know, he’s very brave that way, being able to say a lot of things that maybe the rest of us don’t - but he may do, but he just hasn’t told me yet you know! (laughed a little)

The Reindeer Section is a kind of Scottish all-star band, with somewhere around 20 members collected by Gary Lightbody, who has made two albums: “Y’all Get Scared Now, Ya Hear!” (2001) and “Son of Evil Reindeer” (2002). The Reindeer Section is actually how I discovered Snow Patrol; a friend recommended “Son of Evil Reindeer” and that led me forward to Snow Patrol. Jonny is also in The Reindeer Section, and commented:
- It’s funny, a lot of people find out about us, you know, the main band, through the side project.

Is there going to be another Reindeer Section album?
Jonny: - There will be hopefully, whenever we get the time. It’s just we don’t want to be distracted by doing it - although it’s very quick to do it still takes a lot of organising and you’ve got to kind of tour it as well. I don’t think anyone was going to sign it unless we do some gigs, but then the gigs are really expensive because there’s twenty people and it just costs so much money that you can’t really tour with it. It’s an awkward one you know, I think maybe when we get a proper break maybe we can do it again, maybe with a lot of different people, might be interesting.

The album, back to the theme part - I also read that there’s kind of a theme of magnitude, because of where you recorded in Dingle.
Jonny: - Yeah, it was very dramatic, especially in the winter it can be a really wild sea, crashing waves off of rocks and winds that are really ferocious - people live on the edge of Europe there, and they drink like it as well! (giggled) It was great - in the winter time it’s very… it’s a big tourism place in the summer, it’s a lot of people around, but in the winter there’s no one there, so it’s kind of the right environment to get away and really concentrate on anything you do, a lot of artists around there and they go there because of the solitude, you know. And there’s a lot to look at, mountains, beautiful beaches and things.

One of the things I like most about your music is the dynamics, it can start slow and then there’s this really big sound wall almost. What do you think is the most important thing in a song?
Paul: - In a song? I think dynamics is definitely really important. Melody. (laughed) I don’t know. I think you shouldn’t really restrict that, because you should be open-minded at the start of a song, anything can happen, you know. The dynamics, I think that’s a really important thing about Snow Patrol, dynamics - I never start playing until at least halfway through most songs! (he laughed and illustrated that he has time to look around, have a fag and do a little dance before he even starts playing) But it’s good, the dynamic is much more dramatic when that happens.

Like “Open Your Eyes” and “Make This Go On Forever”, they start off quite slowly and then…
Jonny: - Yeah, there’s no panic to get started, for everyone to jump in together, but that creates a tension which is really good, especially live.
Paul: - The best thing about being a good musician is knowing when not to play! (laughed) That’s the most important thing.

What are your influences, or musical heroes?
Jonny: - All over the place. You know, everyone’s into so much different things. For me, it started out with listening to a lot of like… The Police was the first thing I got into, and then got into things like Zeppelin and then after that a lot of Velvet Underground and things like Stereolab and Sonic Youth…
Paul: - Zoot Woman.
Jonny: - Just like a whole array of stuff.

There are two quite prominent guests on the album: Ken Stringfellow (from The Posies), who plays Rhodes and piano on the two bonus tracks on the album (”In My Arms” and “Warmer Climate”), and Martha Wainwright, who sings a duet with Gary on “Set the Fire to the Third Bar”. Jonny told me that Ken Stringfellow is a fan, so when they asked him to play he said yes. Martha Wainwright happened to be in Ireland when Snow Patrol were recording the album, and agreed to come and sing a song that Gary wrote especially for her.

You’ve done some covers, like “Crazy In Love”, the Beyonce song - how do you choose covers, or why?
Jonny: - Just the ones that people think we wouldn’t do (laughed), so it’s easy. The most far away as possible from us, you know. I don’t think us doing a Foo Fighters song would be that interesting, taking on something which is just completely out of your field, that makes it interesting, you know.
Paul: - Songs like that have such good melodies, pop songs, anyway it’s really easy to turn it into something different because it’s so strong anyway.

The album cover and artwork, were you involved in that?
Jonny laughed a little: - No, we didn’t really like it..! We had an idea of getting artwork from Silas, you know, who makes t-shirts, but things got complicated, and his manager got involved and it got expensive, and we just sort of had to rush around last minute and get someone to do it, and we weren’t really happy, but it was kind of we had to do something, or else the album would have been put back and all sorts of things.

I got the cd plus dvd limited version and there was a lot of photos in that one - didn’t you want to put photos in the ordinary one?
Jonny: - Mm, no. I think it was okay for the limited edition one, I’m quite happy with that. We’d really liked the limited edition box actually, that’s what we wanted the original to go, just black and silver, just be really simple, but everyone said “Well, you can’t do that”, so we went “Okay”.

Snow Patrol had to cancel quite a lot of shows in the late spring of 2006 because Gary got a serious vocal chord infection. The gig at Arvika the same evening was the first after a nearly six weeks long break.
Were you ever worried that Gary’s throat problems might cause some serious problems for you?
Jonny: - Yeah, definitely. It’s one of these things you can’t really get anyone else in to do, you know. It’s so important. And I don’t think we’d even really thought of how important it is, in terms of… when that stops that’s it, we can’t do anything. But I think that he’s learning as well, by doing a lot of vocal techniques before and after the shows, he needs to warm down as well as warm up, the warming down apparently is as important as the warming up. But the management has gotten him the best doctors you can get, like Celine Dion’s vocal coach and stuff, so it should be okay now. But it was pretty bad, I’ve never seen him… he actually went to sing and nothing came out one time, and it’s a terrible thing to have, and I think it’s a big responsibility to feel that you’re holding everyone back, you know. It’s not something I would like for myself, you know. But I think now he’s on the right path, just doing all the exercises, he should be okay.

What’s the best thing about Snow Patrol?

Paul laughed: - Me! And Jonny.
Jonny laughed too and continued: - I think the best thing is that we’ve been around a long time, so it feels quite secure, the position we’re in now, we feel like we’ve got fans that will stick with us for a long time. I don’t feel that if suddenly the fashion changes that we will lose anybody, because we weren’t really on the back of any scene, you know; we weren’t britpop, we haven’t been in the brit rocks, we’ve never sort of been caught up with that, so… it’s great, we sort of exist on the periphery, but in the mainstream, but then you know… it’s just great to know that we’ll have people be around for a long time

Are there any bad things?
Jonny: - No. It’s the best band to be in, really.
Paul: - It’s the best job in the world!
They both laughed, and Jonny agreed: - It is. I wouldn’t want to be in any other band.

Besides the fact that you’re obviously bloody good at it: why do you make music?
Paul: - Ehmm… it’s the only thing we can do. (laughter)
Jonny: - Yeah… I suppose, yeah. I’d be really unhappy doing anything else. I mean, I know a lot of better musicians who don’t do it, but I think we’re pretty good at it by now.

The second single off “Eyes Open” is “Chasing Cars”, which has been featured in the American tv show “Grey’s Anatomy”. Jonny told me that tv shows are a good way of getting attention in the US. In the UK radio is the best way to get people to hear about a band, but in America radio is so fragmented, and it’s in tv shows like “OC” and “Grey’s Anatomy” where young listeners seem to find new bands nowadays.

You haven’t really hit big in Sweden - is there something you’d like to say to the Swedish audience to make them discover you?
Jonny: - Yeah! Well, you know, you just need to catch up with everyone else. (laughter) Well, we’re here today to try and change that, so… a few people today might go and tell their friends that we’re really good. We haven’t played here that much, that’s part of the problem, we played the Hultsfred two years ago, but we haven’t done a lot here, so I think maybe if we tour a bit more and maybe radio picks it up, maybe “Chasing Cars” will be of help to change that.

And now a question that I always ask for my fanzine, but people always have a hard time answering: Which question would you most of all like to answer?
They both laughed, and Jonny said: - And then you’re gonna ask me, is that what it is? Ha ha ha!

Yes, you’re supposed to want to answer it…
Jonny, pensively: - What question… That’s a strange one.
Paul: - “What’s the meaning of life?”

Okay, now you have to answer it! What’s the meaning of life?
Jonny: - Look it up on Google.
Paul: - Music.
Jonny: - There you go.
Paul: - Like one vibration. (laughed)

Jonny, do you have one?
Jonny: - Another question? I think the question is actually “Why is Snow Patrol a really good band, and why do you like being in it?”, but we’ve already answered that one! (laughed a little)

Wohoo, I hit the best question! But is there something more you’d like to add to it?
Jonny: - I just think that we’re a lot different than a lot of other bands - we’ve been on tour for ten years now and we’ve met a lot of other bands, and just in the way that they work, we work in a quite different way, in terms of being a democracy and terms of the way we look after our crew and the way we just like to… basically make sure that we don’t act like rock stars. And that’s kind of rare in this business, and that’s why I really love being in this band. I don’t know if I could deal with any other situation. Most other bands I think at least they have to portray a huge ego if they don’t have it, and I don’t think we ever have. And we laugh, like so hard, sometimes, still, we laugh, we really do. And I don’t see too many bands going ten years that are really laughing as much as we do.

That sounds great. And then the last question: which is your favourite Muppet?
Jonny: - Animal of course. (laughed)
Paul: - Beaker. (they laughed more, and said “Mi mi mi”) Is he Swedish?
No, that’s the Swedish chef, Beaker just can’t speak, I think.

We wrapped up, I gave them the issue of Fozzie that has the interview with Gary and Nathan, and I asked if it would be okay if I joined them to go and say hello to the two of them. Jonny said of course, and we walked towards the stage building. We met Nathan, Jonny gave him the Fozzie, and Nathan remembered me, so we exchanged some words, while Jonny went asking for Gary. Unfortunately he was away doing his vocal warm ups, but Nathan told me to come back after the gig to meet him.

The gig was great, Gary’s voice was back to normal, and they all looked very happy to be back on stage. A little while later I went back backstage in the hopes of meeting Gary at last. I first met Nathan and Paul, and congratulated them on the fantastic gig, but Gary was nowhere to be seen. I was just about to give up my slightly childish idol quest and leave when I met the record company guys Lee and Martin, and stopped to talk to them. Just one minute later Gary exited the stage building and headed straight to us, holding a plate of food. He stopped right next to me, said hi to Lee and Martin, and introduced himself to me, and I noticed that the leg that I didn’t have my weight on actually started shaking! I felt completely ridiculous, but tried not to show it. (I’m not sure why I’m admitting to all of this, but let’s just finish the path I’ve already started…) I told Gary that I thought the gig was fantastic and that I also love the new album. He thanked me, and then looked closely at me and said:
- Didn’t we see each other last time we were here? At the other festival?
My heart just jumped, and I said:
- Yes, I interviewed you for my fanzine, Fozzie.
To which Gary, who has been touring pretty much constantly for the two years that have passed since, and met dozens of journalists, replied: - I apologise for not recognising you immediately!
I couldn’t believe that he recognised me at all, so I was just extremely happy. But things were about to get even better: we talked some more and after I’d told him that I’m just such a big fan and given him some more compliments about their music, he actually asked me for a hug..! Then Lee took two photos of us together, and when I was about to leave, Gary said that it was lovely to see me again, and finished with the words:
- Goodbye my dear!
Remember what I wrote in the beginning of this article? There are three things I love the most about Gary’s lyrics and voice, and the third point was: him using the word “dear”. He called me “dear”. I don’t need to write anything more.

/Pop-Sara

Timo är bäst live

Åh, jag måste ju bara skriva ett litet litet inlägg om Timo igen: Timo Räisänen med band vann Guldmicken på P3 Guld-galan ikväll, och de är sååå värda det! Att se Timo Räisänen och hans band (Hans, Joel, Niels och Patrik) live är en upplevelse som bara gör mig så glad, så jag är så glad för deras skull att de vann! Grattis!!! Jag längtar efter att få se er igen!

Eggstone

Från Fozzie #9, juni -04

Jag tar en snabbkoll på mitt nyklippta hår i spegeln utanför dörren innan jag ringer på klockan till Tambourine Studios i Malmö, mitt Mecka. En tjej som jobbar på kontoret öppnar och säger att Per och Maurits fortfarande sitter i möte.

Jag lämnar mitt bagage - jag kommer nästan direkt från Egypten och skall till stockholmståget efteråt - utanför toan och går in genom den välbekanta gången med omslagen till skivorna som spelats in i studion på vänster sida och den gamla Sovjetkartan på den högra.
Jag väntar i köket på att mötet skall ta slut. Jag väntar på att göra vad som är tänkt att bli ”den ultimata Eggstone-intervjun”. Men hur det går med det får vi väl se.
Jag har ett ganska udda förhållande till personerna i Eggstone. Under de omkring tio år jag varit ett Eggstone-fan har jag intervjuat dem ett flertal gånger och träffat dem i andra sammanhang ett otal gånger; jag har hälsat på dem i studion, jag har hängt med dem efter konserter och det har hänt att vi har festat ihop. Jag har blivit en bekant, men samtidigt är jag ett av deras allra största fans. Det är faktiskt inte helt okomplicerat.


För ett tag sedan läste jag en krönika på Sonics hemsida, där Billy Rimgard skrev om hängivenhet och en östtysk kille som älskar Pet Shop Boys no matter what. Där stod bl.a. “Pet Shop Boys kan sätta på sig näverstövlar och raj-di-da-di-deja ikapp med Dungen men deras gärning för honom kommer aldrig att kunna göras ogjord.” Eggstone är det bandet för mig. Och det känns skönt. Nu har det gått drygt sju år sedan de senast släppte en skiva, och jag har skaffat mig hundratals nya skivor sedan dess. Många av dem har jag älskat, men jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter. När allt annat går åt skogen i mitt liv så kan jag sätta på en Eggstone-låt, i stort sett vilken som helst, och så känns livet lite mindre tungt. En dag när jag mådde verkligt dåligt funderade jag över när jag senast var riktigt lycklig, och kom fram till att det var när jag såg Eggstone spela fem låtar live som kompband till Magnus Carlson på O-Baren i Stockholm ett par veckor tidigare. Då var jag för en halvtimme helt lycklig, i en tid då jag annars mådde rätt pissigt.
Men att beskriva varför det är Eggstone som är störst i min musikvärld är helt omöjligt. Jag har inget lika bra skäl som den östtyske PSB-killen, som i sin av statsmakten förtryckta homosexualitet fick stöd av Neil Tennant och Chris Lowes texter och musik. Eggstone säger inget viktigt om den stora världen i sina texter (däremot nämner de mitt namn i två låtar, och det är oerhört stort för mig). Det är helt enkelt bara en känsla. Jag upptäckte Eggstone just när mitt musikintresse började svämma över alla bräddar, det är den enda rationella förklaring jag har.

Under de år som gått sedan Eggstones senaste skiva har jag flera gånger försökt få intervjua dem, men de har alltid sagt nej för att de inte känt att de haft något att prata om. Men en kväll i september 2003 blev det faktiskt en intervju med Per Sunding, som du kan läsa lite längre fram i tidningen. Fast för att kunna göra den kompletta Eggstone-artikeln ville jag förstås helst träffa hela bandet också. Det är dock inte det lättaste att få ihop dessa tre superupptagna människor i ett rum när de egentligen inte alls är aktuella med Eggstone. Efter många telefonsamtal och planeringar verkade det som att det faktiskt skulle bli av, men när det väl var dags kunde inte Patrik, fast Per och Maurits var villiga att ge mig lite tid. Det är den 22 januari 2004, sju år och några dagar efter att Eggstones tredje och senaste album, ”Vive La Différence!” kom ut.
Jag får ett glas vatten, Per tar med sig en liten skål med choklad och så går vi in i själva studion. Maurits är lite stressad och har inte så mycket tid, så han sätter sig lite på kanten av en stol, men det blir ändå så att han stannar under hela den drygt timslånga intervjun. Per däremot, som fortfarande är solbränd efter en semester i Thailand, slappnar av och drar upp benen under sig i sin stol. Maurits är betydligt mer tillbakadragen än Per, han pratar inte så mycket och när han pratar så gör han det eftertänksamt, med mjuk och låg röst.

FRAMTIDEN

När jag först frågar om det över huvud taget finns planer på en ny Eggstone-skiva, så försäkrar de mig båda två om att det finns såväl planer, behov, önskan och vilja som idéer och skisser till ny musik. Det finns även en del nästan färdig musik.
Är det svårt att motivera sig att fortsätta?
Maurits: - Nej, vi går och längtar varje dag… efter att få tid. (skratt) Men det handlar inte bara om att göra musik, det handlar också om att jobba tillsammans, för att vi tycker det är kul, vi tre. Vi försöker göra det mycket också, även när det är med andra saker.

De känner ingen press på sig att göra en ny skiva, men de har fortfarande ambitionen att en dag göra världens bästa skiva, med det som de själva tycker är världens bästa popmusik för tillfället. Som Per säger:
- Vi vill göra musik som är spännande och annorlunda på nåt vis.

Men hur ska ni bära er åt för att kunna få till en ny skiva då?
Maurits: - Äh, jag tror att vi känner egentligen mindre stress nu än vi gjorde kanske för några år sen, för nu har det gått så lång tid så att det spelar ingen roll om det går…
Per: - …om det går två år till.
Maurits: - …tre år till (skratt), på nåt sätt. Det har ju aldrig handlat om att vi har känt nån sån prestationsångest att vi inte kan eller inte får till det eller sådär, det har helt krasst varit så att vi har haft så j-a mycket vi har varit tvungna att göra för att kunna leva helt enkelt.
Per: - Naturligtvis har vi diskuterat olika idéer och ibland haft planer om hur vi ska nå vidare, men… äh, jag vet inte, ibland har vi kanske bedragit oss själva lite med de där planerna. Och kanske för mycket har vi funderat på - vilket jag börjar tycka att det känns helt meningslöst - att vi ska göra nånting för att det ska bli ett album till, det känns helt ovidkommande vad det blir av det, det viktigaste är att vi… det är mer som en hobby att spela tillsammans en gång i veckan liksom. Så känner jag för det nu. Att man gör det bara för att det är kul, sen så kanske det blir nåt, det får vi se. Livet är jättelångt.

En del Eggstone-musik har faktiskt kommit ut på sista tiden, förutom Magnus Carlsons andra soloalbum, där Eggstone skrev och spelade nästan all musik, har en tjej vid namn Angela McCluskey spelat in ett par låtar skrivna av Eggstone, och även kanadensiska April March har fått en övergiven Eggstone-inspelning som gjordes i Frankrike för några år sedan.
Jag får höra några snuttar med Angela McCluskey på Maurits dator, och sedan sätter han på en demo av en ny låt med Eggstone själva, som under de cirka 30 sekunder jag får höra låter precis så fantastisk som jag någonsin kunde hoppas.

Kan ni beskriva Eggstone - på vilket sätt ni vill?
Per: - För mig så är Eggstone en vänskap som går tillbaks 20 år ungefär. Det är nog det bästa sättet jag kan beskriva det på.
Maurits: - Mm, det är det det handlar om.

BAKGRUNDEN

Patrik Bartosch, Maurits Carlsson och Per Sunding, barndomsbekanta från skånska Lomma, spelade i tonåren i diverse band med namn som The Urinators, Johnnies Sykel och The Girls, men efter att de tre sett Style Council på Roskildefestivalen 1985 föddes Beautifuloones, som snart blev till Eggstone. Jag har många gånger försökt få ur dem vad namnet egentligen betyder, men de säger alltid att det inte finns någon djupare mening med det än att ordet förekommit i en låt med ett av de gamla banden (”eggstone du bländar mig”).

Jag hittade en gammal artikel om er där det stod att ni, på begäran från EMI, spelade in en låt med svensk text runt -89-90, vilket resulterade i ett kontraktsförslag, och den hette “En sådan man”. Är det nånting som stämmer?
Per: - Jaa, det minns jag att vi gjorde. Det var inget vi kände att vi tyckte var speciellt kul efteråt… (skrattar till) Det var ju ganska intressant att testa det också, det kändes som att vi inte alls visste vad vi höll på med då, att det liksom blev mycket underligt. Vår källa till att vilja börja spela hade ingenting med att sjunga på svenska att göra, vår källa var att sjunga på engelska, för det var det vi lyssnade på och älskade och tyckte om. Men sen samtidigt när man för första gången tar kontakt med ett skivbolag och man får det tillbaks att “ni kanske skulle prova det”, så var det intressant, men det funkade inte alls eftersom det var inte alls… då blev det som att vi försökte göra nånting som nån annan ville och det smakade jätteunderligt.

Första skivsläppet blev istället egenutgivna promosingeln “Bubblebed” 1991 och senare samma år kom fenomenala “Shooting Time”-ep:n, som hyllades av flera tunga musikskribenter. Samma singel gavs 1992 ut av MNW:s etikett Snap, då under namnet “At Point Loma”. Kjell Häglund jämförde i en artikel i SA lyriskt med bl.a. Curtis Mayfield, Isaac Hayes, Byrds, Pale Fountains, Burt Bacharach och Prisoners, men när han pratade med bandet kände de knappt till någon av referenserna. Det har varit vanligt förekommande under hela Eggstones karriär att skribenter jämfört med än det ena, än det andra, men Eggstone har aldrig en aning. De är oväntat dåliga kalenderbitare, men har uppenbarligen ändå en förmåga att inkorporera musikhistorien i sin musik helt med hjälp av sin egen fantasi.

DET EGGSTONSKA

Vad är det som gör att Eggstone låter så speciellt?
Per: - Jag tror att det är för att alla artister som gör… musik utan att vara så ängsliga på att snegla på att det ska låta som nån annan utan gör det utifrån vad man själv tycker är bra och gôtt i varje ögonblick får ett speciellt sound och en speciell identitet.
Om ni bara får spela en Eggstone-låt för nån person som aldrig har hört er, som ska förstå vad ni handlar om, vilken skulle ni välja då?
Per: - Det är ganska svårt.
Maurits: - Jag tror det krävs fyra låtar, för att presentera Eggstone.

Vilka skulle ni välja då?
Maurits: - “Wrong Heaven”, “The Dog”… “April And May”… och…
Per: - Och så nån konstig.
Maurits: - Och så nån konstig, precis vad jag satt och tänkte. (skratt) “Sheena” eller nån sån kanske, “Brass”.

Om ni skulle jämföra era olika skivor - hur tycker ni att de är i förhållande till varann?
Per: - Den första är, kan man säga, bara gjord på… ungdomlig entusiasm och…
Maurits: - Okunskap.
Per: - …okunskap och glöd.
Maurits: - Helt på vilja, utan…
Per: - …utan tanke liksom.

Men okunskap - ni beskrevs ju i recensioner och så som att ni var virtuoser på allt redan då. Men det tyckte ni inte själva då med andra ord?
Per: - Nej, det var ju fullkomlig… smörja. (skratt från Maurits) Inte musiken då, utan uttalandet. Men jag tycker i alla fall att vi har kunnat använda… det är inte det man kan utan hur man använder det man kan, som är viktigt. Kan man bara spela en ton på gitarr så kan man fortfarande göra nånting häftigt med det.

Okej, sen då?
Per: - Sen andra skivan var mer ett sånt vanligt försök att göra en skiva. På första skivan var allt material ett urval - det var ju ganska många låtar på den skivan, och det var ändå ett urval av… hundra låtar kanske, som fanns från förut. (Maurits hummade instämmande) Och många lager av utveckling som man hade gått igenom. Då med andra skivan var det första gången som det var…
Maurits: - …slut på låtar.
Per: - Då var det slut och start igen och så var det ett vanligt sånt “Nu har ni ett halvår på er att göra låtar och så får ni jobba med en producent och två månader och sen är det färdigt”.

Då använde ni inga gamla låtar utan ni gjorde allting nytt helt enkelt?
Per: - Ja, det var… det kanske fanns nån liten låt som hängde kvar från det förra, men de känns ganska mycket som att de är…

En enhet?
Maurits: - Ja, och det var några låtar som man fick krysta fram på slutet, det var… man kände sig lite missförstådd av producenten - kände jag i alla fall.

De två som Per sa att han var missnöjd med kanske, “Luck” och “Split”? (det framkom i intervjun med bara Per, som du kan läsa om för sig, red.)
Maurits: - Typ.
Per: - Ja, helt meningslöst.

Okej. Sen då?
Per: - Sen så var det… en tillbakablick ifrån oss, att titta tillbaks på de två skivorna vi hade gjort förut, och vi kände att vi var mer nöjda med tillvägagångssättet och anslaget i den första skivan, och… ganska nöjd med vissa av resultaten ändå på den andra skivan, i det där mer… vad ska man säga… producentarbetet mot ett mål som inte bara är till för att göra oss själva glada, utan att det är ut mot nånting, en mottagare. Men vi kände ganska tydligt att vi ville göra det helt själva igen. Vi var mycket mognare och visste vad vi ville och vad vi skulle ha fram, och hade lite fler verktyg och mer kunskap för att verkligen kunna få fram det som vi ville. Och så hårt arbete, var det på den.
Maurits: - Ja, det var nog inga låtar som vi krystade fram på den. Även om det var tidspress.
Per: - Det känns som att den är man helt nöjd med, allting på den.
Ja, det ska ni ju vara.

LÅTARNA

När jag pratade med Per bad jag honom plocka ut favoritdelar ur låtarna, och det ber jag nu både Per och Maurits att göra. Jag tar fram en lista med alla låtar de spelat in och lägger framför Maurits.
Favoritintro? Per: - “The Dog”.
Maurits: - “Wrong Heaven”.
Per: - “Sun King” är ett j-t bra intro också - de blir inte mycket bättre än så, intron! För den delen.
Vers?
Maurits, lite tyst: - De är så bra allihopa… (fniss) “Suffocation At Sea”.
Per: - “April And May”.
Brygga?
Maurits suckar eftertänksamt och säger: - “Marabous”.
Per: - Mm, det är fint där i den bryggan.
Maurits: - “Beach Boy”.
Per: - “Desdemona”, den mellanbiten där. Kanske det där partiet, eller det kanske är ett solo, men det munspelsackordpartiet i… “Supermeaningfectlyless”, det är skönt, det blir man glad av. Man blir glad när man börjar känna fem sekunder innan att “Nu kommer det! Det ska bli härligt att lyssna på!” (Maurits fnittrar lite)
Refräng?
De funderar länge, och till slut säger Per: - “Water” har en fin refräng, enkel och fin. Kanske… “Have You Seen Mary” är en klassisk poprefräng, tycker jag. När man spelar live har jag alltid gillat, fast att det är nästan vår första låt som kom ut, så har jag alltid älskat att spela “Bubblebed”, jag tycker den är j-t rolig att spela. “April And May” har en go’ refräng för att det inte är nån sång på den, för att det bara är ett litet… musikparti som är refrängen på den.
“My Trumpets” sa du förra gången.
Per: - Sa jag det? Ja, det är ju en bra refräng.
Maurits: - Jag säger nog “My Trumpets”.
Slut då, eller outro eller vad man säger?
Per: - Man får ju välja bland dem som har ett slut eller ett outro. Där på senaste skivan så var det rätt många låtar där slutet fick ta ganska lång plats, och rulla på bara och fortsätta bort från låten men ha kvar nån stämning i alla fall.
Maurits: - “She’s Perfect” tror jag.
Slutet på “Elin” (på Magnus Carlsons soloskiva) älskar jag - där när man tror att det ska ta slut, men så sätter trummorna fart på den igen och så håller den på i en minut till, jag tycker det är helt fantastiskt.
Per: - Mm, det är lite samma känsla i det, att man bara får vara med, när man lyssnar så får man bara vara med ett tag till, stämningen får rulla vidare men kanske med några nya…
Du sa ingen Per va?
Per: - Nej, men de som har outron är väl… “Birds In Cages”-outrot är ju ganska dramatiskt och kul för att det bara rullar på. “She’s Perfect” som du säger är också jättefint. Och det är helt crazy det outrot på “Waiting For The Bell”, som bara fortsätter (skratt). Det är jättekul att lyssna på!
Textrad?
Lång fundering igen. Per: - Texten till “Water” är bra. På ett konstigt sätt.
Ni kan säga både text som helhet och textrad.
Per: - “And if you’re drinking a bottle of red wine, it’s mostly water”, det är inte så dumt (skratt).
Maurits: - …Jaa, det är ju lättare att säga några som är dåliga…
Då får du säga det också.
Maurits: - Jag tycker de flesta är riktigt bra.
Säg nån dålig då.
Per: - De där du sa, “Split” och “Luck”, det är riktiga j-a stolpskott! (Maurits börjar skratta) Helt meningslösa, helt utan egen kraft i sitt… det är bara en krystad pose som försöker få fram dem till nånting, fullkomligt värdelöst.
Maurits nickar instämmande och säger: - “Still All Stands Still” är skön också tycker jag.
Per: - Ja, den texten är bra över huvud taget. (tyst en stund) “Sun King”-texten är underlig och fin. “Opened up and it was a packet full of Jesus”. Det är väl trevligt. Jag gillar texter som låter enkelt men som har nån annan betydelse under, som kanske låter… underlig eller fånig men där det kan finnas nån annan twist på det som kan betyda nåt annat.
Exempel?
Per: - Ja, men som “Water” till exempel. Det tänker man ju inte på så ofta (skratt).
Maurits: - “Doesn’t Matter” är en rätt sopig text också.
En av mina favoritrader är i “Neil”: “Some days will be hell and others will be heaven, still in a week there always will be seven”.
Per: - Mm, det är enkelt och fint. Jag gillar såna lite fåniga formuleringar, som nästan har liksom nåt gemensamt med sånt amerikanskt 30-40-50-talstextskriveri - rätt mycket mening men också rätt mycket bara kul rim, som man använder i… den tycker jag om “I bet there’s never been a better day”. Det tycker jag är kul, det är som en Sinatra-låt nästan, jag tycker om såna låtar.
Du borde lyssna på Lucksmiths. På deras förra skiva är det ett par olika såna, nånting som är “under where your underwear is”. Och “call up your boy and see you’ve lost none of your buoyancy”, det är också ganska snyggt.
Per skrattar lite: - Jo, men det är bra, och samtidigt kan det verka för krystat och studentikost, och det vet jag att vissa tycker ibland om våra grejer, att de är för… smarta på nåt sånt sätt, men det är aldrig vår mening, utan det måste vara i ett sammanhang ändå, där inte det viktigaste är den lilla… twisten och knorren, utan där det står i ett annat sammanhang.
Låt som helhet då, nån som ni är extra nöjda med?
Maurits harklar sig och säger: - Jag känner att jag är j-t nöjd med nästan allt, utan det handlar hela tiden om att… det kanske är några grejer man inte är nöjd med, de är lätta att peka ut, men för övrigt så tycker jag… jag tycker texterna är j-t bra får jag nog säga, även om vi inte är nåt textband över huvud taget.
Per: - Det blir liksom rätt mycket… det är så många olika låtar, “My Trumpets” kan jag alltid tycka är en j-t häftig låt, det tycker jag alltid är en j-t bra poplåt. Sen finns det andra - vissa dar så kanske man inte tänker på den ens en gång eller känner för den. Alltså, det hör ju till saken att vi… man lyssnar väldigt sällan på sina egna grejer, man bara har dem med sig och vet att man har gjort dem nån gång och vad de har betytt för en då, på nåt vis. Det kanske är… verkligen högst en gång om året som man lyssnar igenom de här skivorna. Och den, “Somersault”-skivan har jag nog inte lyssnat igenom på fem år, tror jag.
Men då kan det vara ganska kul att ta fram dem - ibland tar jag fram gamla Fozzie och läser och känner inte igen att jag har skrivit de där grejerna (Per skrattar), liksom “har jag skrivit en sån formulering?!”.
Per: - Ibland när man lyssnar på det så kan det bli nästan lite rodnad ibland, men det står alltid emot en fond av att man är egentligen ganska nöjd med det. Men man kan rodna liksom när man tänker på sig själv under vissa tider av ens liv, och vad man har haft för ambition och sådär, men det är ändå med nån slags kärleksfull rodnad till den.

Är det några saker ni inte är nöjda med då?
Maurits: - Det är dem som vi har nämnt här hela tiden… (skratt) “Split” och “Luck”.
Det är ju väldigt få i alla fall, det måste vara skönt att vara såpass nöjd med allting. Eller?
Maurits: - Mmm. Men med vissa låtar kan man känna att den inte har…
Per avbryter: - Men anledningen att vi kan vara så nöjda - det är ingenting man behöver vara missnöjd över, men det finns ju jättemycket i papperskorgen som vi aldrig har gett ut, som har varit jättedåligt. Men så är det ju, det kommer man ju aldrig ifrån. Det låter kanske som att vi är väldigt osjälvkritiska när vi är nöjda med allting vi har gjort, men det är ju snarare det att vi har varit j-t självkritiska i ett skede innan, så att vi verkligen har varit nöjda med det som har kommit ut. Och jag vet inte, det kan vara en nackdel i det också.
Det tar ju tid för er att få ut nånting.
Per: - Precis. Och det kanske… vi jobbar kanske inte så ofta i det… vågbrytningen med den samtida musiken, precis där det kommer en ny genre liksom, där vågen bryts, där jobbar man ju ganska snabbt och slänger ihop nånting och slänger ut det, och så kan man bestämma sen efteråt om det var bra eller dåligt, och det har vi aldrig direkt gjort på det viset.

TEXTERNA

Innan intervjun med Per hade jag försökt kategorisera alla låttexter och satte in dem i huvudkategorierna “kärlek”, “nonsens”, “kärleksnonsens” och “livet”. Nonsens låter ju ganska elakt, men vad jag menade var att de inte handlade om något specifikt, och Per döpte om kategorin till “drömmar och förväntningar”. Jag visar Maurits listan.
Maurits: - Mmm. Jag förstår ju att man kan säga nonsens, men… men samtidigt så finns det ju mycket i dem, så drömmar och förväntningar är nog mer vad det handlar om egentligen. Det handlar inte om nonsens utan det handlar ju om - alla har en väldigt speciell stämning på nåt sätt ändå.
Per: - Jag tycker att det här är den viktigaste och bästa kategorin när man håller på med popmusik. (Maurits hummar instämmande) Att det är… den poesin som inte prompt ska berätta och skriva exakt till nån vad det är man känner och tycker och tänker liksom. Jag tycker ofta att texter som är för tydliga blir jättetrista att lyssna på och höra på. Det blir gnälligt, gnälligt och trist.

Det finns ju de som säger att ni inte säger nånting med era texter, men då kan man ju egentligen säga att ni är väldigt ovanliga, för de flesta sjunger ju bara om kärlek, men ni har ju nästan lika många texter om drömmar och förväntningar som ni har om kärlek.
Per tar listan: - “Anaesthesia” skulle jag definitivt inte kalla för en “kärleksnonsens”-text.
Vad skulle du kalla den då?
Per: - Jag tycker den handlar mer om hot, och om våld och hot.
Den kanske mer hör hemma med “Doesn’t Matter” och “Il Trascurato” då?
Per: - Ja, kanske det, mycket mer där.

När jag och Per pratade senast försökte jag få grepp om vilken sorts texter ni skriver, och jag kunde se ungefär vilka texter ni två skrivit, men jag kom aldrig fram till vilken sorts texter Patrik skriver, och Per kunde inte riktigt förklara det. Kan du ge några mer specifika exempel på texter eller textfragment som Patrik har skrivit?
Maurits tar listan igen: - Eehmm… Generellt så är det nog så att huvudidén oftast kommer från Per eller mig tror jag, och att Patriks del handlar mer om att fylla i. Men samtidigt är det väldigt många fraser, men just vad det gäller fraserna så… det kan ju vara att nån säger en mening och så säger nån annan två ord och så ändrar nån annan ett ord till, och det är nästan det vanliga liksom. Det är klart att det har hänt att nån gång har nån skrivit en hel text (Per byter ställning och ramlar nästan ur stolen som vickar till: - Shit!) och så är det säkert några texter som har varit Patriks… Men det är svårt, det är ju så längesen…
Per: - Patrik är inte direkt en färdigställare och sammanställare. Utan Patrik kan ha gått igång på några grejer som sen inte riktigt har blivit färdiga, men de textlapparna ligger liksom i samma lådor eller kanske ute på golvet nånstans och sådär och sen så när man ska… när jag och Maurits kanske är i det skedet att “vi måste få samman det här till nånting färdigt”, så kommer det några rader därifrån som faktiskt är j-t bra, och som är tänkvärda och jättebra, och så involverar vi det i.

Händer det nånsin att ni bygger en låt runt en textidé?
Per: - Ganska sällan, men det har hänt några gånger.

MÅL OCH MENING

Kan man säga att ni vill nånting särskilt med er musik?
Per: - Alltså om du menar att vi vill ha… lägre moms på dill, eller några såna konkreta… (de fnissar lite)
Det behöver inte vara så konkret, men… eller är det mer bara att det är det ni gör, eller tänker ni nån gång särskilt att ni vill… du sa i och för sig att ni vill göra den perfekta popskivan, men…
Maurits: - Det är nog mest det det handlar om. Tillfredsställa sig själv först och främst, på många sätt liksom.
Per: - Jag längtar till de gångerna vi jobbar ihop, det jag vill med det är att sitta och ha en låt som är halvfärdig eller där man har låten - man sitter i studion och Patrik spelar gitarr på den och det faller på plats och det kommer dit några nya grejer som man inte har tänkt på. Och så.

Men när man gör musik; säg att ni är jättenöjda med en hel låt eller en hel skiva - hur ser man liksom på det, tycker ni att den här skivan är bättre än den bästa skivan ni nånsin har hört förut? Säg att ni tycker att t.ex. “Sergeant Pepper’s” är världens bästa skiva, tycker ni då att era låtar är bättre än dem eller är det två helt olika saker?
Maurits: - Det är ganska mycket två helt olika saker tycker jag. Det är en helt annan… jag kan inte jämföra våra låtar med nån annans låtar på det sättet liksom, eftersom låtarna betyder helt andra saker för mig ändå, än nåt som man inte har jobbat med kan göra.

Har ni nån gång inspirerats av nåt annat och sen tyckt att ni gör det åtminstone lika bra?
Maurits: - De flesta låtarna är ju inspirationer från andra låtar man hör och man försöker, ofta med målet att “detta ska vi göra bättre”, kan de så kan vi.
Per: - Samtidigt inte uttalat, tycker jag va?
Maurits: - Nä.
Per: - Men samtidigt så tror jag inte att nån musik över huvud taget är helt påhittad utan influenser liksom.

Men var får ni inspiration från då?
Per: - Det är tusen olika saker. Ibland… kunde målsättningen eller inspirationen eller startpunkten vara att “jag skulle vilja stå längst ut till vänster på scenen och ha ena foten på (han skrattar till) monitorn och befinna mig i den världen där det finns nånting bakom mig som låter på ett vis så att det skulle kännas som det coolaste som fanns” - men då får vi ju göra en sån låt så att vi kan försätta oss i den situationen så att vi kan nå dit och ha det.

Har ni nån låt som är just sådär, eller hittade du bara på nåt?
Per: - Nej, det var kanske mer påhittat, men alltså, det kan lika gärna ha varit att… ja liksom, innan man ens hade gjort en skiva, när man hade varit nere i replokalen och repat på nånting som man kände var “det här är det häftigaste jag har hört nån gång” och så gå hem från replokalen en sommarkväll och se alla villorna man gick förbi, där det satt vanliga familjer med vanliga parallellklassbarn som hade trista liv (skratt), som inte fattade vad det var vi hade gjort i vår replokal precis, som var det bästa som nån hade hört - den känslan handlar det rätt mycket om. Att förgylla sitt eget liv mera.
Han ler och fortsätter: - Just den bilden kan jag ofta tänka på när jag hör gamla skivor sådär - jag undrar hur det kändes för Sonics i Seattle när de hade varit nere och repat på sin j-t hårda rockmusik, hur det kändes för dem när de gick hem från replokalen genom Seattle, och bara de visste hur det hade låtit i sin replokal.
Man kan undra hur dödsmetallband känner sig när de går hem, om de känner sig nöjda och glada?
Per: - Jag tror att de också går där och koltrastarna kvittrar i parken på vägen hem och de känner att de har minsann gjort nånting som ingen annan har hört förut, och det var hårt och det var tufft och det var j-t gôtt - “nu går vi förbi Sibylla och tar en korv”. (skratt)

LIVET

En väldigt allmän fråga: vad tycker ni är roligt?
Per: - Jag tycker det är kul med sport. Det tycker jag är kul. Det tyckte jag hela tiden när jag var liten, fram till jag var 16-17, då var det lite att när vi började spela och sådär kändes det som att sport och rockmusik, det kan inte gå samman. Det var nästan så att man tittade på sina gamla sportkompisar och tyckte det var fånigt med sport. Det gick inte få ihop två grejer, man var tvungen att skala av saker för att kunna fokusera på det - identiteten blev att det var musik istället.
Det går ju i och för sig ihop åt ett håll; det är väldigt många musiker som är sportintresserade, men det är ju extremt få sportmänniskor som är musikintresserade.

Givetvis leder detta till den alltid lika roliga sysselsättningen att komma på idrottsmän och -kvinnor som försökt sig på musik, nästan alltid med uselt resultat: Mats Wilander, Pernilla Wiberg, Yannick Noah, Frank Andersson, Ricky Bruch, Robert Kronberg, Kenny Bräck, alpina landslaget, diverse fotbollslag…
Per: - Det verkar ju som att de känner sig ganska vilsna i den världen ofta (skratt). Men, vad jag tänkte komma till var att nu när jag har blivit lite äldre och den där första när man var tvungen att välja en identitet därför att man inte fick plats med två i huvudet, sen har det börjat komma tillbaks, nu tycker jag det är jättekul med sport igen, jag sportar gärna mycket och tittar gärna på sport.
Maurits: - Jag tycker om att försjunka djupt i olika saker, omväxling, men att tränga ganska djupt i vad det nu kan vara. Att lära mig själv, “hur funkar det här?”. Teknik, ekonomi, musik. Det är jätteviktigt att det är omväxling, jag hade inte stått ut med att bara jobba med ekonomi eller som kemist eller… Att kunna växla.
Per: - Jag tycker det är kul med… tv-spel, ibland. Jag tycker det är kul att… gå ut med kompisar på barer och sitta och dricka öl och snacka. Att det är kul med musik, att spela musik, det anser jag vara för givet (skratt).
Jag har inte så mycket kvar, förutom den gamla klassikern: vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Per: - Den!
Klassikern! (både Maurits och Per skrattar) Men den funkar inte! Det klassiska svaret som inte funkar. (Maurits skrattar)
Per, skrattande: - Det är ett bra svar. Det är världens bästa svar på den frågan.
Maurits: - Lika dumt som frågan. (skratt)
Har inte du nån heller?
Maurits: - Nej.
Per (ironiskt): - “När kommer nästa Eggstone-skiva?” Den vill jag gärna svara på…

Okej, favoritmupp då? Det var ju flera år sen jag frågade sist.
Maurits: - Jag har inte sett på “Mupparna” på 15 år…
Per: - Gonzo gillar jag. (vänder sig till Maurits:) Animal kanske? (Maurits skrattar lite) Det tycker jag är j-t intressant; “Mupparna” är gjort på 70-talet, och Animal är precis som en trummis skulle vara då, som Keith Moon och alla de här, John Bonham och alla andra knarkare. Men det roliga är att trummisarna är av helt annat virke nu för tiden. Det är alltid trummisen som har det administrativa ansvaret i alla grupper.
Maurits: - Det är för att trummaskinen har kommit till (skratt).
Per: - Ja, men det är därifrån nånting. Moje är den som har mest ekonomiskt styr och koll på det, Bengt i Cardigans är den som är mest bevandrad i sånt…
Petter har hand om ekonomin i Mopeds.
Per: - Petter har hand om ekonomin i Mopeds, Fredrik i Soundtrack Of Our Lives har en doktorsgrad i ekonomi. Swan Lee-trummisen är den som håller i allt det ekonomiska och allt administrativt och hemsidan och det där. Yebo: han spelar trummor i alla Danmarks band (Maurits gapskrattar) och han har hand om pengarna och…
Maurits: -… alla Danmarks pengar!
Per: - Så Animal är faktiskt helt ute och reser, det handlar inte alls om honom längre.

Intervjun till världens kanske längsta artikel om Eggstone är över och Per skjutsar mig till stationen i sin nya bil. Sedan sitter jag på tåget med en varm känsla i magen och ett aldrig slocknande hopp om att Eggstone snart ska släppa en ny skiva. Per har ju lovat… nästan.

/Pop-Sara