fredag 2 mars 2012

Snow Patrol på Münchenbryggeriet 23/2

Den 23 februari spelade Snow Patrol på Münchenbryggeriet i Stockholm. Jag älskade Snow Patrol för några år sen; jag lyssnade sönder albumen Final Straw och Eyes Open, och låten Signal Fire var min räddningsplanka under några jobbiga månader 2007. Men sen dess har de släppt två album som i ärlighetens namn inte har varit lika bra. De har haft några bra låtar, men de har i mina öron inte varit i närheten av de tidigare - tyvärr. Så eftersom jag har en liten son hemma som jag nästan aldrig lämnat mer än en timme i taget tvekade jag lite inför att köpa biljett till spelningen, men eftersom jag insåg att jag skulle ångra mig om jag inte gick så gjorde jag det ändå.
Jag hade i en intervju på Nyhetsmorgon hört att Snow Patrol insåg när de turnerade som förband till U2 att det är viktigt att ha en stor show för att ge publiken valuta för pengarna. Intervjun var för övrigt helt värdelös. Reportern var uppenbarligen mycket imponerad av att hans intervjuobjekt turnerat med U2 och ställde enbart frågor relaterade till just U2. När jag fick avslag på min intervjuförfrågan blev jag lite extra sur när jag tänkte på det - jag ställer väl pålästa frågor till mina objekt, vilket inte alla gör bara för att de jobbar på en stor tidning eller ett viktigt tv-program. Anywho.
Det märktes i alla fall direkt att Snow Patrol tänkte "big show". Lamporna stod som lasersvärd i backen, Nathan vevade arenapampigt med sin gitarr och Gary hojtade "Stockholm, let me see your hands!" säkert 10 gånger.
Och jag är ledsen, men... jag gillade det inte.
I de stora gesterna och det maffiga arenaljudet gick de fina nyanserna och små detaljerna förlorade, som det lilla trumfillet i Hands Open (1.48 in i albumversionen) som jag gillar för att det är en sån minimalt liten, men ändå så snygg detalj, och de små "svängarna" i slutet av orden i Chocolate (just det kan i och för sig mest ha berott på att de antagligen spelat låtarna så många gånger live att de ville variera sig, men det var ändå synd).
Det märktes också att sångaren Gary Lightbody blivit säkrare i sin roll på scen sen jag såg dem senast hösten 2006. Mellansnacken flöt på bra - personligen tyckte jag dock att han aspirerade lite för mycket på att bli ståuppkomiker, men det var uppenbarligen en smaksak, för jag hörde någon bakom mig säga att han var så bra på mellansnack.

De körde en rätt så bra blandning av lite äldre låtar och låtar från nya albumet; jag fick höra min älskling Open Your Eyes och som jag redan nämnt, Hands Open och Chocolate, och vissa låtar som jag inte tycker är jättebra på nya skivan lät ändå bättre live. Men jag tyckte det var lite lustigt när jag i kön till garderoben efter spelningen hörde en tjej säga att det var flera låtar hon inte kände igen, och la till "Men han sa ju att de var nya". Hmm... de var med på skivan som släpptes för tre månader sen, ja. Så uppenbarligen har Snow Patrol äntligen blivit såpass stora i Sverige att folk går och ser dem utan att ha nån egentlig koll på dem.
Och det är väl kanske då som jag backar; jag gillar ju att vara indie, och har lite försvarat min kärlek till Snow Patrol med att de varit ganska okända i Sverige ändå - även om det varit ett fånigt försvar. Men nu när de har gått totalt arena så känns de inte lika mycket i mig. Tills de släpper en ny fantastisk singel, vill säga.


söndag 19 februari 2012

Popskyltar del 22


Det finns väl en hel bunt Joe:ar i popbranschen, men Joe Strummer var den förste jag tänkte på.

Popskyltar del 21


Los Lobos, kanske?

Popskyltar del 20


Drömbilen!
Herr Alarik, som jag ju lånat hela det här konceptet av, har t.o.m. en POP-skylt som profilbild, och det är ju den bästa.

måndag 23 januari 2012

Popskyltar del 19

Nästan för bra för att vara sann! Christopher såg en tysk hårdrocksbil och fotade åt mig.

torsdag 17 november 2011

Popskyltar del 18


Och så min egen lilla fanzinebjörn: Fozzie, the Foz!!

onsdag 16 november 2011

Popskyltar del 17


TPD: This Perfect Day. Bandet som startade hela min swindiefanatism. Blev extremt nöjd när det blev bilkö på E4:an precis när den här bilen dök upp!

tisdag 15 november 2011

Popskyltar del 16


Per. Det ser ju inte så poppigt ut kanske. Men i min värld är det ju den störste sångaren: Per Sunding, i Eggstone!

måndag 14 november 2011

Popskyltar del 15

Och sista i raden av bilder som jag hittade i datorn nu - jag är rätt säker på att jag har fler, är nästan hundra på att jag fått tag på en PSB t.ex., men jag hittar dem inte just nu - Uje Brandelius, Doktor Kosmos himself! Två stycken, till och med.

söndag 13 november 2011

Popskyltar del 14


Rob är egentligen lite för luddig för att vara riktigt bra, men ändå: Robbie Williams, pojkbandsgenerationens störste entertainer!