Per Gessle - Superstjärna - från Fozzie 5, 1995

Per Gessle och Ben Marlene
Par i Gess

Superstjärna

Precis när jag lagt på luren efter att ha gjort en intervju med Per Gessle satte jag på radion och minsann spelade de Flickorna på TV2. Helt okej.

Min nye kollega Petter föreslog i somras att jag skulle intervjua Per Gessle, och jag tyckte att det väl var en bra idé, men jag skulle väl aldrig kunna få prata med honom heller. Men jag ringde ändå till Jimmy Fun, och pratade med Ben Marlene, och han lovade att skicka ett fax till Per, som befann sig i London, och fråga. Nästa dag ringde Ben Marlene tillbaka till mig och sa: "Det gick. Det är klart han vill göra en intervju med dig. Ring honom på lördag." Jag höll på att trilla av stolen. Så jag ringde i panik till Petter: "Det var din idé, hitta på frågor!!!" Men inte kom han på något, så jag hade panik ända fram till lördagen, men när jag väl hade Per på tråden så gick det rätt bra ändå.

Gyllene Tider

Han började med att berätta lite om sin bakgrund: Först hade han ett band som hette Grape Rock, tillsammans med Mats Persson, som de sedan utvecklade till att bli Gyllene Tider. Gyllene Tider var inspirerade av den tidens New Wave, att man kunde få göra den musik man gillade utan att behöva vara så hemskt duktig egentligen. Mycket av den musik som fans då var väldigt "superduktig", mycket fusion och liknande, men Gyllene Tider hämtade sin inspiration från Sex Pistols, Buzzcocks, Patti Smith, Ramones m.fl. som gjorde något helt annat.

- Gyllene Tider var en salig röra av new wave-tänkande och snällare 60-tals-pop.

Först hade de inget namn, de hade en hel lista på väggen i replokalen med olika namn, och de kallade sig olika namn på alla demokassetter de skickade runt "för att bli upptäckta". Men det var ingen som gillade dem, men till slut skrev Mats Olsson om dem i Expressen, och på just den kassetten som han fått hade de kallat sig Gyllene Tider, och eftersom de då hade blivit omnämnda i en tidning så var det bäst att behålla det namnet.

- Jag har alltid tyckt det är lite fjantigt, men ändå rätt positivt. Det funkade ju.

Roxette

Marie Fredriksson träffade han när Gyllene Tider delade replokal med hennes band Strul (hette senare Mammas Barn och gav ut en singel på WEA). Gyllene Tider hade blivit stora, men Strul harvade på och kom ingen vart. Marie var med som körsångerska på Gyllene Tiders sista turné, och så sjöng hon på en singel som skickades ut till Schlagers prenumeranter 1981. Per har alltid velat nå utomlands med sin musik, och Gyllenes försök på engelska gick inte alls bra, så han började spela med Marie mest på skoj, och -86 gjorde de sin första Roxette-singel. Det gick ju betydligt bättre. Det tog ett tag dock, det var först -89 som Roxette slog igenom ordentligt.

Jimmy Fun

Per äger musikförlaget Jimmy Fun, och där är Ben Marlene anställd för att hitta nya förmågor. Idén med Jimmy Fun är dels att hitta skivbolag åt oetablerade artister och dels att vara en länk mellan artisten och skivbolaget, och även att sammanföra låtskrivare och artister som inte skriver egna låtar. Tack vare Pers internationella kontaktnät är det inte så svårt att knyta kontakter utomlands heller – ett exempel är att Brainpool var med som förband till Roxette på deras turné i Europa i våras. Meningen är att Jimmy Fun skall utvecklas till att bli ett skivbolag, men än så länge har Per inte riktigt tid med det – han vill att det bara skall hålla på med sådant som han verkligen tycker om, och då vill han ha tid att jobba med det. Som det är nu så håller de även på med dansband, vilket Per inte alls är intresserad av.

Det är Jimmy Fun som har fört fram Brainpool och Broder Daniel, vilket Per tycker är otroligt kul.

- Det är de två projekten som varit roligast. Brainpool tyckte jag var fantastiska från början, deras demos var fantastiska. Det var Every Day som jag hörde först, och den var bara solklar. Broder Daniel fattade jag ingenting av först, men sen hade jag kassetten i bilen ett bra tag, och... De får ju så mycket skit för sången, men det finns en massa bra låtar bakom. Son of St Jacob's, sista låten på skivan finns det mycket av Iggy Pop i. Det är kul att vara inblandad i en så... kontroversiell skiva, som är så kontroversiell i denna lilla ankdamm som är Sverige.

Det är Ben som får demokassetterna, och så har han möten med Per så ofta det går, då han spelar upp det som är intressant. Så Ben filtrerar banden och sen kommer de gemensamt fram till vad som är värt att satsas på.

Vad tycker Per Gessle om för musik då?

- All musik som kommunicerar med mig på något sätt. Det kan vara traditionell pop, country tycker jag om, gammal jazz, det kan vara klassiskt, techno... Jag är allätare så länge det är kvalitet på det. Men hjärtat bankar mest för gitarrpop. Fast jag är ganska kräsen vad gäller pop, det kanske är för att man har hört det förr, mycket är ju inspirerat av annat, och om man då kan influenserna, så...

Vad finns det för bra svenska band?

- Det finns ju en hög. Brainpool, kent, Just D, Idde Schultz är stundtals jättebra på nya skivan. Jag har lite svårt för Sonic Dream Collective och sånt. Jag är inte målgruppen för det liksom, jag gillar inte sån där europop. Jag gillar när det är gitarrer med. När jag köper utländska skivor så blir det som Oasis, Pulp, Green Day...

Men Roxette är ju inte alls sån musik som du lyssnar på?

- Roxette är en blandning av mycket av de egenskaperna, men vi gör det inte på ett lika ungt sätt. Jag kan inte göra en Green Day-skiva, för jag är inte 22. Men jag trixar till det på andra sätt. Det närmsta sådan musik jag gjort är väl Gyllene Tiders Det Är Över Nu. Men Crashing Guitars och Sleeping in My Car t.ex. är ju gitarrbaserade, men vi gör det på ett mer producerat, och snällare kanske, sätt. Det är mest en fråga om arrangemang och produktion. Men jag skriver mycket för Marie, och hon är mer vuxen i sin smak – som Crash Boom Bang och It Must Have Been Love, som man kan rama in med snygga stråkar och så.

- Det är ju svårt att skriva musik som inte är hämtad från det jag tycker om – jag hittar mycket av Tom Petty i det jag gör t.ex.

- Det blir nån sorts pyttipanna av allt. Det är ju rätt stor skillnad på våra låtar, jag har ju gjort olika saker; det är stor skillnad på Crash Boom Bang och Sleeping in My Car t.ex.

Har du nån gång känt för att flippa ur, och skriva mer Brainpool-, Oasis- eller annat-liknande-låtar, och skulle du våga göra det inom Roxette?

- Roxette är så etablerat. Vi tycker ju att vi utvecklar vårt sound och "flippar ut" på varje ny platta... Men jag förstår vad du menar. Jo, det tror jag nog att jag skulle göra om det kändes rätt. Vi har gjort fyra nya låtar nu som skall vara med på vår Greatest Hits-platta, som är rätt annorlunda; de är inspelade live, med Gyllene Tider som kompmusiker. De är mer kantiga – Roxettes låtar är ju väldigt radiovänliga, men det här är inte riktigt så "fixat". Men vi vill skynda i rätt riktning och i rätt tempo. Vi utvecklas hela tiden. Tiden färgar mig kan man säga.

Hur gör du när du skriver låtar?

- Jag skriver nästan aldrig för att skriva låtar – jag är inte en sån som sitter fem dagar i veckan och bara skriver låtar som många gör, jag skriver bara när jag har en idé. Så jag skriver ganska lite låtar, men jag använder nästan allt jag skriver. Det kan utgå från en textidé, titel, melodislinga eller basgång, och så sätter jag mig vid pianot, gitarren eller synthen eller vad som passar och fortsätter. Om jag kör fast så sparar jag det jag gjort på en diktafon, och så sätter jag mig igen efter ett par dagar och lyssnar på det igen, och kommer fram till att det var för j-a dåligt, eller så var det fantastiskt. Det kan ta ett halvår att skriva en låt, och det kan ta en eftermiddag. Sleeping in My Car gick fort, medan en låt som The Look tog himla lång tid – det kan man kanske inte tro, men det gjorde den.

- Jag försöker alltid bryta mina mönster, skriva i en tonart som jag inte är bra på, mycket på de svarta tangenterna och så, för att få mig att göra fel – och utvecklas på så sätt. Jag försöker lura mig själv att göra nya saker.

Jag har läst att du samlar på gitarrer ­­– vilken är din favoritgitarr?

- Jag samlar inte på det sättet, men när jag är ute på turnéer så köper jag på mig en hel del. De riktiga godbitarna man har tar man ju inte med sig ut, det är så lätt att man blir av med dem eller att de går sönder eller så. Min favorit vad gäller elgitarrer är en White Falcon från 1973, den är jättetuff. Syl Sylvain i New York Dolls hade en sån. Och akustisk så är det en Mossman, den är kanadensisk tror jag, gammal, finns inte längre. Den är min lilla darling! Annars har jag en massa skräp som man brukar ha. Jag är inte en sån som lägger upp 300 000 för en gammal Fender för att den är från -57. Jag brukar använda en Gretsch, det gjorde jag i Gyllene, och Rickenbacker-tolvor. Jag gillar att ha en som jag gillar mycket – det är bättre att ha en speciell, så man får en relation till just det instrumentet.

Favoritmupp?

- Svenske kocken. När vi är ute och spelar refererar alla till Svenske kocken och säger att vi låter som han. Så då gör vi väl det.

En sista fråga – du har varit stor stjärna hela ditt vuxna liv – hur känns det egentligen?

- Du svarade nästan på det själv där – jag vet ingenting annat. Mitt liv är ju så, och det har alltid varit så, så länge jag kan komma ihåg. Det var väl mest påträngande under Gyllene Tider-perioden, och nu de senaste åren. Men jag har en rätt bra relation med dem som gillar mig, det är en slags ömsesidig respekt. Jag är så van vid att alltid bli stoppad när jag går ut, för att skriva en autograf, eller nån vill säga nåt, att jag har klippt mig eller så... Det är nog svårare för mina anhöriga, min familj och mina vänner, de får liksom en släng av sleven. Det kan vara både kul och jobbigt – första gången blir man helt tagen på sängen.

- Alla människor strävar någonstans efter att få vara med i TV eller få sin bild i tidningen, och det har jag aldrig fattat... Men det känns ganska bra, för att svara på frågan.

- När man får framgång så fort så är det viktigt att hela tiden fråga sig själv varför man håller på, vad skälet är. Många band har ingen linje i det de gör, de får en hit och så gör de allt för att tjäna en massa deg bara. Jag har alltid investerat min framgång i nästa projekt, och på så sätt hållit en lagom nivå på det. Jag har aldrig saknat substans i det jag gör. Inför den mest kritiska kritiker kan jag alltid försvara det jag gör, för det är väldigt mycket jag. Folk tror inte att jag fejkar, för jag tror att de förstår att det är väldigt mycket jag.

- Man måste hela tiden gilla det man gör och vara ödmjuk inför framgången. Det är ju inte bara man själv, utan även tur och timing och bra organisation och bra skivbolag och så vidare.

- Jag ser det mer som en livsstil. Jag kan inte tänka mig något annat. Även om det går åt pipan så fortsätter jag ändå göra min grej och genomföra mina idéer.

Sedan tyckte jag det var läge att prata lite med Ben Marlene också, som är den som gör det dagliga jobbet på Jimmy Fun Music.

Hur kom det sig att du började jobba på Jimmy Fun?

- Per och jag delar ekonomisk rådgivare – Jan Beime, så vi hade träffats några gånger. Sen spöade jag Per i en popfrågetävling – det hade väl inte med det att göra egentligen, men det skapade väl en sorts respekt. Per är otroligt kunnig i pophistorik, och det är jag också. Jag lade ner Trance Dance 1990, och efter det hade jag ett "sabbatsår" – jag hade varit musiker i 12 år, först som dansbandstrummis i Finland, där jag bodde när jag var mellan 16 och 24, och sen som trummis och låtskrivare i diverse band – och gjorde en massa saker som jag tyckte var kul; jag började spela fotboll igen som 30-åring, och började fiska, paddla kanot, dyka... Sen var jag med i ett nytt band, som turnerade och spelade in en skiva färdigt, men så kände jag plötsligt att jag inte ville hålla på med det igen om det innebar turnerande, och det gör det, för det tar så mycket tid. Så jag ringde Jan Beime och sa att jag skulle fixa ett vanligt jobb, för jag tyckte inte det var kul längre. Två veckor senare ringde han och undrade om jag fixat nåt jobb, och det hade jag inte, så då sa han att han hade ett, och det var det här på Jimmy Fun.

- Jag har alltid känt att det är nåt sånt här jag velat bli "när jag blir stor". Och här fick jag börja med ett tomt skrivbord, en tom telefonsvarare, det fanns ingenting, så det var bara att fylla upp. Det är tilltalande, för som artist så är man nån form av gambler.

- Vi spänner över allt från Brainpool och Broder Daniel till Rikard Wolff, som vi håller på med nu. Men vi har inte så många signingar – vi vill vara ett artistvänligt förlag, eftersom jag har varit artist, och Per är det fortfarande, och Janne Beime alltid har jobbat med artister – vårt önskemål är att vi alltid skall kunna gå rakryggade in och ut genom dörren varje dag, för vi vet att vi inte har blåst nån. Glada grisar producerar godare kött, eller vad det heter. Vi vill ha goda arbetsförhållanden, och ha tid att hjälpa dem vi jobbar med. Många förlag gör så att de signar en massa band, för det kostar inte så mycket att ha ett förlag, och hoppas på att något av dem kommer att funka. De jobbar som Milans fotbollslag ungefär – jag vet inte hur insatt du är i fotboll, men de köper en massa bra spelare, och sätter dem hellre på bänken än låter någon annan få dem. Vi har tryckt upp T-shirtar där det står "Jimmy Fun Music – The Human Alternative" för att reta folk – och det funkar.

- Nu låter vi som mesproppar, som snälla farbröder som bara sitter här, men det är vi inte – vi kräver att banden presterar, och att de har talang, och kan använda den. Det är många som har talang, men det är inte alla som använder den bra.

Hur hittar du band – går du ut och letar aktivt, eller går du bara efter demos du får in?

- I början var jag ute en del och tittade på band, men efter ett tag har man varken tid eller ork att springa och titta på det ena hopplösa projektet efter det andra. Att ett band får spelningar på bra ställen och lyckas få t.ex. mig att komma och kolla går inte alltid hand i hand med att de har bra låtskrivare – det kan vara bara att de har en driftig person som ringer och skickar fax och pratar. Den som inte klarar av att spela in en bra demo – hur bra liveband man än är – det handlar om att skriva intressanta låtar och texter som berör folk, och kan man inte få ihop det på en demo så spelar det ingen roll. Sen går jag ju och kollar om det är nåt band jag är intresserad av. Men jag tycker att livegrejen är den svagaste delen i svensk musik. Det kommunicerar inte. Band kan göra bra skivor och skriva bra texter, men det brister live. Inte spelmässigt, men det brister i trovärdighet. I Sverige vågar man inte ta sig själv riktigt på allvar. Broder Daniel t.ex. tar sig själva på blodigt allvar, därför är det kul. När jag fick deras första demo så satt jag och asgarvade, och sen ringde jag upp trummisen Lars, och sa: "Det där var skoj!" "Vadå?" "Ja, demon var kul." "Det var väl inte kul." Okej, fel vinkel, det här är inte Sigge Hills eller Svenne Rubins. Efter ett tag så inser man att de tar sig själva på blodigt allvar, och det är det som är poängen.

- Man kan snacka om T-shirtar och dojor hur länge som helst, men det handlar om musiken, det är den man fascineras av – det glöms bort ibland i allt snack om hur rätt eller fel man är. Behovet av något som engagerar har alltid funnits hos människan, det kan vara musik, böcker eller film – och sen har livsstilen kommit som en "slaggprodukt" för nån skrev en bra låt. Man vill ju vara som nån man tycker är bra. Jag vet inte, på 1400-talet kanske man klädde sig som den populäraste trubaduren, och hade lutan långt ner på höften för att han hade det, inte vet jag...

Sista frågan: Favoritmupp?

- Animal givetvis.

Starmarket - från Fozzie 5, 1995

Starmarket

Mysiga och varma

Starmarket. Starmarket. Det har jag hört nånstans. Är det inte det där bandet som man läser om överallt? Fredrik Brändström – det låter väl också bekant. Är inte han med i Blithe? Och var med i Randy? Och är inte Johan Sellman och Magnus Öberg med i Shredhead? Och Patrik Bergman var väl med i Randy??? Jo, jag tror minsann det. De är inte kloka de där norrlänningarna. Nu har de alltså ett band till – ihop.

Jag träffade Johan, som spelar gitarr, och Magnus, trummor, i Hultsfred, och frågade hur det går att kombinera tre bandkarriärer samtidigt; Starmarket, Blithe och Shredhead.

- Det är kul att spela.

Jaha ja.

- Det där lever vi på, att spela så mycket som möjligt – så får man ett roligt liv.

- Det är väl kanske inte så säkert, det kan ju braka ihop – om banden skulle lägga av så kan man sitta där med skägget i brevlådan.

De skrattade lite och lade till: - Men då kan man ju alltid starta nya band.

Men krockar aldrig några spelningar då?

- Nej, det händer aldrig. Vi har olika bokningsbolag som har ganska bra koll på varandra, de pratar ju med varandra och kollar hela tiden.

(Luger bokar Starmarket och Blithe och Fact 42 Shredhead.)

Starmarket har dock lyckats bli mer kända än Blithe, Shredhead och Randy. Hur kommer det sig?

- Det är ju ett stort sug, verkar det som. Jag vet inte varför, men till och med... folk söderöver gillar det! Annars brukar det mest vara så att norrlandsbanden gillas mest i Norrland och så brukar kanske band som kommer från söder gillas däruppe. Men jag tycker det verkar gå 'som hem.

Starmarket trivs i Norrland. Många band från södra Sverige längtar till Stockholm, men inte Starmarket:

- Vi är väl ganska norrländska. Vi skulle aldrig kunna tänka oss att flytta. Det är så snabbt härnere... Vi trivs när det är lugnt.

- Man kan ju alltid åka ner hit och hälsa på. Lagom är bäst.

På tal om Norrland kan man bli lite förvånad över att inte även Starmarket ligger på A West Side Fabrication, som ju har de flesta norrlandsbanden under sina vingars skugga. Starmarket är signade av göteborgsbolaget Dolores. Randy låg nämligen på Dolores, och spelade upp en Starmarketdemo för chefen i telefon, och han gillade det. Så så var det med det. Skivan Starmarket kom i maj, och hade i augusti sålt omkring 3 000 ex, och fått överlag lysande recensioner.

- Det är läskigt att det aldrig blivit nån dålig recension – fast man kanske själv varit missnöjd med nåt.

- Fast fattig kommer man väl alltid att vara. Men det finns ju bidrag. Och mamma. Och pappa.

Hur känns det att få spela i Hultsfred då?

- Det känns som att förväntningarna är otroligt höga på oss. Mycket prat och mycket folk som kommer fram sådär. Fredrik får skriva en massa autografer! Han har ju blivit "the face", varit med i Expressen... Det är kul.

Vad vill ni?

Johan: - Just nu skulle det kännas skönt att få lite pengar. Så man i alla fall kunde leva bra på turnéerna och festivalerna. Den här festivalen går vi otroligt mycket back på – ett litet band som vi får knappt pengar till att betala resan. De verkar inte förstå hur långt det är.

Magnus: - De har räknat ut att härifrån är det 110 mil till Piteå Det är ju fel. Det är mycket längre. Jag vet inte hur de har räknat.

Vi kom fram till att Starmarket kunde få sponsring av Texaco, eftersom Starmarket upptäckt att deras stjärnlogo är exakt likadan som Texacos – lite omedveten reklam.

Namnet Starmarket?

- Det var Fredrik som kom på det. Han letade väl bara efter ett ord som skulle ligga bra i munnen.

- Och så får det inte vara för svårstavat – det har vi märkt med Shredhead. Det blir alltid felstavat.

Influenser?

- Amerikanskt. Ja, vad skall man nämna? Archers of Loaf kanske litegrann. Det är Fredrik som skriver de mesta låtarna just nu, och det har man väl märkt att han lyssnar ganska mycket på Archers of Loaf – äh, det får jag inte säga...

- Fireside är en fin influens.

Jag tänkte just fråga om svenska favoritband.

- Ja, då är det nog Fireside. Och Salt är ju bra.

- Och Bear Quartet.

- Agurk Players.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Magnus: - Vill du ha presidentsviten på största hotellet? Det skulle vara en rätt skön fråga.

Johan: - Vill du ha en lyxturné, med bara... glam och pompa? Ha ha.

Favoritmuppar?

Johan: - Han som sitter på läktaren, den gamla gubben med långt och smalt ansiktet som är missnöjd hela tiden. Det kanske är som vi i Norrland.

Magnus: - Animal. Och den där medhjälparen till den där galne vetenskapsmannen.

Beaker.

Johan: - Svenske Kocken måste man ju gilla. Och så den hära björnen, som alltid är snäll. Fonzie, Fozzie...

Fozzie! Det är ju mitt lilla fanzine ju, det är döpt efter honom.

- Jaha! Det tänkte jag inte på. Tog du med honom för han är så snäll?

Blithe - från Fozzie 5, 1995

Blithe

Popmusikens knäckebröd och F-müsli

Av Petter Nyhlin

Popmusik är som bröd. En 7–8 rostbröd med sötsliskig marmelad och fet ost är en dröm för den hungrande. Men efter veckor av frosseri längtar man efter en torr knäckebrödsmacka med rivna morötter. Ja, man skulle till och med kunna tänka sig att äta linser. Det är då man längtar efter Blithe.

- Fast samhället måste nog braka ihop för att vi skall få ett genombrott, muttrar trummisen Johan Nilsson pessimistiskt.

- Det finns så många band och det är dyrt att köpa skivor, säger Emil Ödling, gitarrist och sångare och påminner om att världen är orättvis.

- Vi är inte direkt omedelbara och folk vågar nog inte riktigt, fortsätter han och tittar ner i marken.

Vi sitter i bandets replokal i Umeå och beklagar oss, men stoltheten lyser igenom. Det tycks nämligen vara svårt att vara bitter när man nyss har gjort en så förbannat bra platta som Verse Chorus Verse. Man är bara lite frustrerade över att vara så usla på PR. Att ha produkten, men inte förmå sälja den.

- Men Alias borde ändra på det där.

Alias är det stora bolaget från USA som tänker sälja Blithe i resten av världen. De har hand om band som Archers of Loaf och Small. Alias skrattade jättemycket när de fick höra hur lite Blithe säljer i Sverige.

- De kom över på Trästocksfestivalen i Skellefteå och var jättetrevliga. De skrattade ännu mer när vi berättade att vi bara gjort en spelning utanför Umeå för att sälja den senaste skivan.

Blithe har sammanlagt sålt cirka 4 000 skivor i Sverige och Japan. Det kan låta ganska mycket för ett band som ligger på A West Side Fabrication och spelar amerikansk gitarrpop Men det är här som stoltheten lyser igenom. Visst borde skivor som Head Is Mighty och Verse Chorus Verse sälja mer än 400 ex i Sverige. Det är ju som sagt, förbannat bra. Dessutom har man släpppt fyra skivor. Men kritiken har inte alltid varit nådig.

- När vi släppte våran första fullängds-CD på West Side 1992 skrev en recensent att vi var en gråsvart tungflytande massa som lämnade demostadiet minst ett år för tidigt, fnissar Mattias Norlander, och det fanns kanske en viss sanning i det där.

Undertecknad köpte den och lyssnade bara på den en gång. Mer pallade jag inte. Visst är det gott med knäckebröd, men barkbröd?

- Skivan hette Pagan Rituals Under A Midnight Sun och den blev väldigt dyster. Den borde ha blivit bättre, konstaterar man gemensamt.

Nuförtiden låter det alltså bättre.

- Den första mini-LP:n som vi släppte på Garageland 1990 var klart Ride-influerad, berättar Emil Ödling.

- Pagan Rituals är nog mest Sonic Youth, men de två senaste skivorna är bara Blithe, förklarar man stolt.

"Bara Blithe" innebär amerikanske collegepop med intelligenta texter och Emil Ödlings sångröst. Vissa påstår att det är Emils fel att det krävs ett par lyssningar innan man börjar uppskatta Blithe men det är lika mycket hans förtjänst att om man väl har tagit Blithe till sitt hjärta så stannar de där. Emil låter nämlligen bara som Emil.

Kvällen innan den här intervjun gjordes stötte undertecknad på Emil på ett releaseparty i Umeå. Det var popbandet Pillow som släppte sin debutplatta och medan Emil hade långa utläggningar om matematik och vetenskapsteori satt jag och räknade popstjärnor. Alla tycks spela i band. Starmarket, Refused, Ray Wonder, Puffin, Tamarinds, Komeda osv osv. Listan på utmärkta band går att göra jättelång och ämnet har ältats väldigt länge nu. Men varför? Varför finns det begåvade popstjärnor i varenda buske här uppe? Och då ska vi inte tala om Skellefteå där det verkar vara ännu värre. Men frågar man umeåborna så börjar de genast klaga på... gissa vad...

- Avstånden är en klar nackdel här uppe. Hade vi bott i t.ex. Stockholm hade det varit en helt annan sak, påstår även Blithe (det är för övrigt den vanligaste klyschan i Umeå).

- Men här finns en bra grogrund i och med universitetet och en del skivbolag som NONS, Zakana, Garageland, Desperate Fight Records och Ampersand.

I Umeå finns det mycket lokalpatriotism. Ibland tror man att folk på allvar är irriterade på Fireside som lämnade Norrland för Stockholm. När Emil Ödling nämner sina favoritband i Sverige så nämner han Salt, Fireside, Meshuggah och Trio Lligo. Notera att tre av fyra kommer ifrån Norrland.

Emil

En annan sak som är typisk för Umeås musikliv är inaveln. I en lokal gratistidning läser jag att "Henke och Marcus Holmberg från Komeda och Magnus Öberg från Shredhead, Seashells, Starmarket och Honeymoons och Johan Sellman från Shredhead och Starmarket och Toft Stade från Ray Wonder och Shredhead har ett nytt band ihop" (Nöjesmix, september 1995). Läs ovanstående mening en gång till och fundera på hur t.ex. Magnus Öberg får tid att äta. Umeåborna kanske ger honom dropp medan han sitter där bakom trummorna. Hur som helst så är det alltså inget underligt alls att Blithes basist Fredrik Brändström råkar ha ett band vid sidan om som heter Starmarket. Fredrik Brändström är inte med vid intervjun och Blithe passar på att fundera på varför Starmarket är mycket större än Blithe.

- Det är det här med fibrer igen, börjar Emil Ödling.

- Vi är liksom popmusikens svar på F-müsli.

- Och Starmarket är popmusikens START-müsli, fortsätter Mattias Norlander.

- Dessutom är Dolores ett jätteprofessionellt skivbolag som satsar hårt på marknadsföring till skillnad från A West Side som av ideella skäl försöker få ut så många band som möjligt istället för att satsa på promotion.

Starmarket har dessutom spelat mer i södra Sverige.

- Vi kanske inte är så företagsamma av oss när det gäller att boka spelningar. Nu kommer Luger att boka spelningar åt oss och det känns jättebra.

- Vi har suttit här uppe i Umeå och muttrat att de i södra Sverige inte förstår oss men när vi väl kommer ner visar det sig att det är inte alls så, folk i Sydsverige har helt enkelt inte hört oss.

Om ni ser dem så hör ni nog inte riktigt varför undertecknad är så såld på det här bandet. Ni kommer antagligen inte höra texterna. Det är nämligen inte alls särskilt fånigt att påstå att Emil Ödling är en av Sveriges bästa textförfattare som skriver på engelska. Det är små betraktelser som ofta avslutas med en liten fråga som man kan gå omkring och fundera på ungefär som man suger på en god karamell. Jag menar, om du är min granne, betyder det att du är Gud? Kan man verkligen simma hem i en swimmingpool och varför ska ängeln börja sjunga i ett hardcoreband? Förstår ni? Jag gör det i alla fall inte och det är därför jag går omkring och grunnar. Vad menar människan?

På ett café några dagar senare berättar han hur han går tillväga:

- Jag sitter inte och noterar saker medvetet för att senare kunna skriva en text men när jag väl hittar något så gäller det att hitta en nyckelmening. När man väl har hittat den nyckelfrasen så går resten lätt.

- Jag önskar att jag var som Frank Black som kan få jättesimpla saker att låta intressant. Som att skriva om en cykel och få folk att lyssna. Texterna är jätteviktiga men det är inte så att jag slår i böcker och försöker hitta svåra ord. Det skall låta så naturligt som möjligt.

Fredrik

Om man nu är ambitiös, varför skriver man då på engelska?

- Innerst inne hoppas man nog nå utanför Sverige. Alias skulle inte vara intresserade om vi sjöng på svenska. Men den här musiken låter bättre på engelska. Jag älskar även rockmusik på spanska. Heroes del Silencio är fantastiska och en del Pixieslåtar är underbara. Engelska och spanska är helt enkelt bra språk för rock.

På Verse Chorus Verse handlar det mycket om US och A. Om jag förstår det hela rätt så är det Emils fantasivärld.

- Det viktigaste är inte var det händer utan att det händer. Jag har försökt att placera saker i Västerbotten men det kanske ligger för nära, dessutom handlar det inte så mycket om US of A. Alla som har lyssnat på skivan kommenterar det där men jag tror att jag bara sjunger US of A några få gånger.

För att förstå Blithe bättre så är det mycket relevant att veta att Emil Ödlings favoritmupp är Animal.

/Petter