Gråtmusik av The Reindeer Section

Ikväll började jag gråta av en låt. Det händer inte ofta – antagligen till största delen för att jag mestadels lyssnar på glad upptempomusik... :) Så jag kan nog räkna på ena handens fingrar de gånger som jag faktiskt börjat gråta på grund av en låt. Alltså, förstås har det väl alltid varit någon bakomliggande orsak som gjort mig extra känslig just då, som när jag började gråta på en Kristofer Åström-konsert 2002 några månader efter att min storasyster dött, eller när tårarna började rinna när Marit Bergman 2009 sjöng "please God, now that I've found him, can I keep him?" när min relativt nye pojkvän (numera man) flyttat tillbaka till Stockholm från Malmö där jag var kvar. Och som ikväll när orden "I just want peace. I just want peace and quiet in my head. I can't find it in the bars or in my bed." ljöd ur min telefon efter en vecka fylld av ångest över brist på jobbuppdrag och trög försäljning av Fozzie.
Låten heter Where I Fall och är med den skotska supergruppen The Reindeer Section, och sjöngs av Gary Lightbody (från Snow Patrol) 2002.

Under i princip hela mitt liv, men framför allt sedan jag startade Fozzie, har mina favoritartister alltid varit svenska. Jag vet inte varför, men musik framförd av svenska artister har alltid fångat mig mer än utländska, även om de allra flesta inte har sjungit på svenska, men det är nästan alltid något som gör att jag direkt hör att artisten är svensk, oavsett språk. Men ett undantag har funnits under mitt vuxna liv: Snow Patrol.
2003 bodde jag i Malmö under några månader, och en ny kompis/flirt tipsade mig om The Reindeer Section. Det var en grupp bestående av musiker från bland andra Snow Patrol, Belle & Sebastian, Arab Strap, Mogwai, Teenage Fanclub och Idlewild, och i de flesta låtarna sjöng Gary Lightbody. De släppte två album: Y'All Get Scared Now, Ya Hear! 2001 och Son of Evil Reindeer 2002. Den första skivan tyckte jag var sådär, men den andra var fantastisk! Lugna, vackra låtar och Gary Lightbody visade sig ha en ängels röst, och skivan blev min livräddare i min andrahandslägenhet med papperstunna väggar, där paret på ena sidan bråkade konstant och grannarna på andra sidan hade fest typ jämt, med kass musik. Så jag somnade till Son of Evil Reindeer nästan varje kväll i flera månaders tid.
För något år sedan kom jag att tänka på skivan igen och sökte efter den på Spotify – jag har den såklart på cd, men var väl inte hemma – men där fanns bara det första albumet. Jag har kollat då och då, men den andra skivan har aldrig dykt upp. Förrän nu, när jag egentligen sökte efter en annan artist som börjar på Re, men då dök Reindeer Section upp eftersom jag sökt på dem förr. Det var länge sen jag lyssnade på skivan, så jag ögnade igenom titlarna för att minnas vilka låtar som var mina favoriter, och började med Where I Fall. Bara en gitarr och Garys röst, och det där "I just want peace. I just want peace and quiet in my head."

Son of Evil Reindeer fick mig i vilket fall att börja lyssna på Snow Patrol också, som var väldigt ojämna på sina första två skivor, men sen släppte de två album som jag tyckte var fantastiska – lite arenarockigt kanske, men Garys röst gjorde att jag förlät allt... Den rösten! Älskar den! Jag fick rena tonårscrushen på Gary, och att intervjua honom för Fozzie 10 2005 var stort, och att träffa honom på Arvikafestivalen året efter och bli fotad med honom gjorde mig knäsvag (han kände igen mig och kallade mig "dear"!).

2006 tror jag att Gary gjorde en blinkning tillbaka till just Where I Fall i Snow Patrols stora hit tillsammans med Martha Wainwright; Set the Fire to the Third Bar, när han sjöng "I hang my coat up in the first bar. There is no peace that I've found so far." Love it.

Men Snow Patrols skivor efter 00-talet har inte hållit måttet, tycker jag, tyvärr, och när Gary dessutom sjöng på nåt konstigt sätt på första singeln från senaste albumet gav jag upp.

Så: lång rant som jag ska avsluta med uppmaningen: lyssna på Son of Evil Reindeer med The Reindeer Section!
 

Exklusiva ljudklipp från Universal Poplab-intervjun i Fozzie 12

Jag är så glad för alla intervjuerna jag gjorde för Fozzie 12, men jag får nog ändå säga att Universal Poplab-intervjun är lite av en favorit. När jag intervjuade dem första gången 2007 var det så fantastiskt trevlig stämning och jag blir alltid glad när jag tänker tillbaka på den. 

Christer Lundberg är en av de mest sympatiska radiopratare jag vet – och att prata med honom i verkligheten känns nästan overkligt. Ungefär som när jag för cirka tio år sedan var med i ett avsnitt av tävlingsprogrammet Popsmart som leddes av legenden Kaj Kindvall: att han pratade med mig istället för till mig ut ur radion, det var ju helskumt, men också väldigt roligt. Så att sitta vid ett köksbord med Christer, som även i verkliga livet är supertrevlig, gjorde mig liksom varm i hjärtat. Och som plus på det har jag sedan förra intervjun blivit vän med Hans Olsson Brookes, men vi ses väldigt sällan, så förutsättningarna kunde inte varit bättre.

Så här kommer två klipp från intervjun så ni får ta del av den härliga stämningen. :)

Först en teaservideo med lite bilder från "fotosessionen"!

 

Fozzie 12-spellista

Jag har valt ut några favoritlåtar (och/eller de låtar vi pratade om i intervjuerna) från alla artister jag intervjuat i Fozzie 12, plus några låtar från andra projekt de är med i, och skapat en spellista på Spotify. Det perfekta soundtracket till att läsa tidningen eller bara till vilken dag som helst!

Lyssna här!

Exklusiva ljudklipp från Eggstone-intervjun i Fozzie 12

Du kanske har läst artikeln om Eggstone i nya Fozzie 12? Här kan du höra fyra ljudklipp från intervjun i Tambourine Studios i september!
Det är mest Per som pratar, men Maurits var också med, och i det första klippet pratar de om den nya, men ännu outgivna låten, som på de spelningar de har gjort sedan förra året har kallats Etiopiern eller Etiopique.



I nästa pratar de om när de nyligen startat Tambourine Studios och spelade in sitt debutalbum In San Diego utan att egentligen veta vad de höll på med.
 
 
Och vad är det egentligen Per säger i början av låten Against the Sun på albumet Somersault från 1994?


Och som en liten bonus: Per berättar om en Kalle Anka-serie från slutet av 60-talet!

Intervju i P4 Uppland

Samma dag som Fozzie 12 kom ut blev jag intervjuad i P4 Uppland, av en gammal nationskompis från Kalmar nation, som nu är programledare för deras morgonprogram.
Vi pratade om Fozzie på 90-talet och nu, Kalmar nation i Uppsala, om den eventuella skillnaden mellan att vara en 23-årig popflicka och en "något äldre" indienörd, om att försöka hänga med i all ny musik och att få ens barn att gilla bra musik, och lite sånt.
Han bad mig om en ny och en gammal bild, som jag inte riktigt vet om de använde nånstans, men här är i alla fall de bilderna jag skickade, och om du vill lyssna så kan du göra det här!


2018

1997

Fozzie 12 är klar!

Fozzie 12 är klar!! Det tog bara fyra månader – ja, plus tolv år då. ;) Hur som helst är jag omåttligt stolt över den, både innehållsmässigt och utseendemässigt: min man Christopher har gjort layouten och den blev så otroligt fin.


Vill du köpa ett ex, så hör av dig så kan du beställa från mig, eller så kan du köpa den i följande butiker (i Lund först från lördag, och på Bengans i Göteborg först från fredag) plus i Hot Stuffs webshop här:

Junior Senior - från Fozzie 8, 2003

Rätt banalt, utan att bli för dumt

Redan våren 2002 kom den danska duon Junior Seniors debutalbum "D-d-don't Don't Stop The Beat" ut hemma i Danmark, men här i Sverige och i resten av Europa fick vi vänta ett halvår innan singeln "Move Your Feet" och albumet släpptes.

"Move Your Feet" är en helt fantastisk partylåt, som gästas av superheroes-sångaren Thomas Troelsen (fast många tror att det är en sampling av en ung Michael Jackson som hörs i refrängen). Hela skivan är det perfekta soundtracket till en fest, med texter som mest handlar om att festa och ragga (tjejer för den lille spenslige Junior, killar för den store och bastante Senior).

Den här intervjun gjordes strax före skivan släpptes i Sverige, då Junior Senior spelade på Malmöfestivalen -02. Då passade jag på att ta en pratstund med Junior (Jesper Mortensen) och Senior (Jeppe Breum Larsen).

Jag hade faktiskt träffat dem båda för flera år sedan, när de var med i bandet Ludo X, som jag bokade till Kalmar nation i Uppsala 1996 och intervjuade för Fozzie #5. Junior var lite försenad till intervjun, och när han dök upp sa Senior:

- Kommer du ihåg Sara, från den där tidningen i Uppsala? Hon var med andra gången vi spelade där uppe.

Junior: - Då tror jag inte jag var med.

Senior: - Jo, för det var den där bilden, där du står (han plutade med munnen) – kommer du inte ihåg det? Det var en sån där DIY-indietidning...

Fozzie.

Junior: - Jo, det kommer jag ihåg.

Ja, det var jag som bokade er till den spelningen också.

Junior skrattade: - Small world!

De berättade att Jesper fått sparken från bandet strax därefter på grund av meningsskiljaktigheter, men de andra fortsatte i ungefär ett år till. Sedan bildade Jeppe och Jesper Junior Senior sommaren -98.

Så länge sen?

Senior: - Ja, men sen så gick det fyra år tills vi tog oss samman och gjorde en skiva och någon iddes signa oss! Men det tror jag var väldigt bra, kanske. En väldigt bra tidpunkt, vi har blivit bra nog. Vi är inte så effektiva, vi gör kanske en eller två låtar i halvåret. Så det är långt kvar tills nästa skiva kan komma! (skratt)

Namnet då? Det är ju rätt uppenbart i och för sig, men hur kom ni på det?

Senior: - Vi satt bara och försökte komma på något, vi ville bara gärna förklara att vi var en duo, att vi var två.

Junior: - Vi hade en idé till bandet innan vi startade det – jag hade bara spelat i ett band tidigare, Ludo X, och anledningen till att jag blev utslängd var för att vi inte kunde enas för att vi var fem om att bestämma – eller egentligen mest tre; det var Filip (som nu spelar gitarr med Junior Senior live), Jeppe och jag, som gjorde den mesta musiken, vi kunde inte enas. Men jag och Jeppe var alltid ganska eniga om vad vi ville göra och vart vi ville komma och så, så därför ville vi vara en duo och så ville vi helst inte ha något kryptiskt namn. Nåt som folk kunde förstå, rätt banalt utan att vara alltför dumt. Rätt primitivt – men det är faktiskt rätt dumt! (skratt)

Berätta lite om er musik.

Junior: - Det är mer 60-tals-garagerock och pop, svart pop, som i "Rhythm Bandits", lite grymt och primitivt, som hiphop var i slutet av 70-talet. När man börjar göra något så börjar man ju inte mitt i, utan man skall ju börja med de enklaste beatsen, så där började vi också. För vi tyckte det var kul och fett, det var det vi tände på, att det var simpelt, att det var coolt utan att vara alltför genomtänkt, folk skulle inte behöva tänka så mycket – även om det var fett och coolt och nytt så skulle man fatta galoppen direkt. (skratt) Man skall inte behöva sitta och grubbla över texterna som man gjorde när man var tonåring för att komma på vad de egentligen menade – och så menade de säkert nåt som man ändå inte fattade!

Så ni har ingen djupare mening med era texter?

Junior: - Jo, det är det ju, men inte mer än att man skall läsa dem och...

Senior tog över: - Man kan komma med ett budskap som är djupt även om det är enkelt.

Junior: - Men att budskapet är djupt, då är det väl nåt med kärlek och allt sånt där, och det är det väl också.

Senior lade till om musiken: - Men det är vårt önskemål. Att blanda ännu mer.

Junior: - Att blanda allt det vi gillar, soul och country och rap och allt det bra in i ett.

Varför gör ni musik?

Senior: - Varför? (han skrattade lite) Det är en fråga man inte ställer sig själv. Det är väl för att det är något man alltid har gillat och så har det bara blivit det. Man kan inte vara utan det, det är en naturlig del av ens drivkraft.

Junior: - Det fetaste är när man gör något man själv tycker är jättebra, något man inte har hört förut. Det är något av det bästa jag vet.

Videon till "Move Your Feet" – jag fick ett mail från Yebo på skivbolaget där det stod att det var den mest spelade videon på MTV i början av augusti. Hur känns det?

Senior: - Det är ju fett, särskilt när man kommer från Danmark, att folk i andra länder får höra ens musik.

Junior: - Det är faktiskt det vi alltid har velat – nu har det gått ganska bra för oss i Danmark, det är vi väldigt överraskade över faktiskt, för vi trodde att det vi gjorde var lite för... även om vi själva inte tycker det låter märkligt så trodde vi att det kanske skulle finnas 1 000 personer som skulle gilla det, men vi väntade oss inte att vår låt skulle komma upp på hitlistan och spelas på de dåliga lokalradiostationerna där de bara spelar skräp – där spelar de alltså oss! (skratt) Kanske är det vi gör riktigt dåligt, det vet jag inte, men alltså, också för att det är riktigt skruttig produktion, det är inte hi-fi, så vi är väldigt överraskade. Men det är det vi alltid har velat, att komma ut med musiken. Att spelas på MTV blir lite i Danmark som att "break the spell", man är ett litet band och det borde inte funka. Det är jättekul, det är sinnessjukt!

Senior på Hultsfredsfestivalen -03

Sedan intervjun gjordes har Junior Senior gjort dundersuccé i England, och det senaste jag hörde var att "Move Your Feet" spelas mycket i Spanien, så det börjar nog röra sig lite varstans.

Vad önskar ni er mest just nu?

Junior: - Jag hoppas två saker: jag hoppas att det går bra med allt det här...

Senior: - ...att man kan leva upp till de förväntningar folk har – självklart också ens egna förväntningar, men det är ofta så i Danmark att det slås upp i tidningarna och på nyheterna att nån ska slå igenom utomlands och så misslyckas det. Som "Nu ska Misbehaviour slå igenom i London" eller "Nu skall Kim Larsen..." eller whatever, och det lyckas bara aldrig! Så det är närmast som att komma i Guinness Rekordbok alltså.

Junior: - Det vore coolt att lyckas med något som inte är "designerpop"-aktigt, som Aqua och Safri Du, det är musik som vi tycker saknar själ. Vi vill gärna ut och spela för folk och vi vill gärna att de lyssnar på vår skiva – vi vill att folk ska höra det så att de kan ta ställning till det så de kan tycka att det är bra eller inte. Och så vill vi också gärna – det är min stora önskan – att vår nästa skiva blir ännu bättre, jag vill gärna göra en riktigt riktigt bra skiva, en sån som man själv bara (han drog häftigt efter andan). Det hoppas jag att det kan bana vägen för när vi kommer med vårt "masterpiece" (båda började skratta), att det kan bli lite lättare. "Åh, det är ett masterpiece, dem känner vi till, tufft!"

Är du inte nöjd med den här skivan då?

Junior: - Jo, den är okej, eller nej, inte riktigt.

Senior: - Vi spelade in den på en vecka. När vi fick veta att vi fick kontrakt skulle den vara inspelad inom två månader. Om vi hade haft längre tid på oss hade den blivit bättre.

Junior: - Nu har vi lärt oss av misstagen. Vi är väldigt lata – nästan hela skivan gjorde jag färdig på tre veckor, för jag hade gjort låtar som vi spelade live, men jag hade bara gjort samma vers hela tiden, det var samma text i alla verser (skratt)..! Men så gjorde jag färdigt alla texter snabbt, jag varierade dem en liten smula, så... Det är inte så att vi skulle vilja göra om jättemycket, men vi skulle vilja ha sjungit lite bättre – vi har inget emot att sjunga falskt, men vi vill att det skall vara coolt falskt sjunget! (båda skrattade)

Senior: - På det coola falska sättet.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Junior: - Jag gillar bäst att prata om musik, det är det enda jag tycker jag har koll på. Annars vet jag inte.

Är det nåt mer jag borde ha frågat om musiken då?

Junior: - Nej nej, det är bra. Det är bara ibland som en del är likgiltiga för musiken och bara frågar "Nå, ska ni bli världsstjärnor nu?", det frågar alla i Danmark. De bryr sig inte om vad vi spelar, de vill bara veta om vi tror att vi ska bli berömda. Vi bryr oss inte om allt det andra, vi är bara glada att några gillar det vi gör. Det är ju först och främst...

Här kom den fulla karln fram och började prata igen och avbröt och avbröt Junior, men Senior försökte fortsätta – vi bryr oss också om...

Men fyllot fortsatte störa, så Senior sa: - Vi är mitt uppe i en intervju, du får låta bli att störa.

Junior skrattade och försökte vifta bort honom: - Vi har inte tid nu!

Till slut gick han, och Senior tog upp tråden igen:

- Vi vill givetvis gärna komma ut i den stora världen och så, men vi försöker styra så mycket vi kan så att vi inte bara hamnar i Bravo-tidningen i Tyskland och så, vi vill inte sälja ut oss för världen.

Junior: - Vårt skivbolag (lilla oberoende Crunchy Frog) har blivit licensierade till Universal, men de har så klart signat oss för att de tror att de kan tjäna en massa pengar på oss, och det är ju bra, men vi är ju ett band, vi vill inte bli kända bara för att... Eller det är väl bra om vi blir det också, det är okej, så känner folk i alla fall igen oss, det spelar ingen roll bara vi själva är nöjda med det vi gör.

Vilka är era favoritmuppar?

Junior: - Ha ha, det frågade du sist också!
Senior: - Det är fortfarande Animal. Jag kan också säga Miss Piggy, för jag är gay (skratt).

Junior: - Jag var alltid på Kermits sida, för jag hade honom som en nalle, och så blev han alltid slagen av Miss Piggy och det var förnedrande, det kunde jag bara inte gå med på. Tar du Miss Piggy, ditt svin?! Ja, men det passar bra in i vårt förhållande... (skratt)

In Elvis Garage - från Fozzie 8, 2003

Bygger upp en stämning och håller den.

In Elvis Garage är ett lysande litet popband, bosatt i Malmö. Bandet består just nu av sångaren, gitarristen och låtskrivaren Andreas Körsell, hans bror Pär på bas och Olof Jernryd på trummor. De skulle dock inte tacka nej till en extra gitarrist, men när intervjun gjordes på en gräsplätt i Folkets Park i Malmö i slutet av maj hade de ännu inte hittat någon som passar, efter att deras tidigare gitarrist hoppat av.

Jag har träffat In Elvis Garage en hel del eftersom de håller på att spela in sitt debutalbum i Gula Studion, där jag tillbringade våren 2003. Andreas och Pär är ju bröder så de har delat med sig av många roliga historier från sin uppväxt, och utan att avslöja någon av dem kan jag ändå säga att för alla som har syskon verkar skivans arbetstitel ”Winning By Cheating” kanske inte så konstig...

Då börjar vi med den enkla uppenbara inledningsfrågan: Varför heter ni In Elvis Garage?

Andreas: - Det låter bra, helt enkelt. Så enkelt är det.

Men så enkelt kan det ju inte vara, man kommer ju inte på ett sånt namn bara för att det låter bra.

Andreas: - Nä, men det var så. Jag spelade i ett annat band som hette Myron’s Girlfriend. Eller vi hette en massa olika namn, först hette vi The Wookies, sen hette vi Les och sen skulle vi spela in vår första demo och behövde ett riktigt namn. Vi föreslog en massa namn och jag föreslog In Elvis Garage - jag var inne mycket på treklangsnamn sådär, och sen så blev det Myron’s Girlfriend istället och då fanns det namnet kvar så då tog vi det. Vi började sen bara några månader efter. Så var det.

Varför gör ni musik?

Alla började skratta och Andreas sa: - Det är ju också en jäkla fråga. Varför gör du musik Olof?

Olof: - Jag spelar bara musik för jag tycker det är det bästa som finns. Men det är ju en sån tråkig... Klart man vill bli känd på nåt sätt, men bara att få spela tycker jag är ett privilegium.

Pär: - Det finns säkert olika premisser för varför man spelar, men en grundpremiss är väl ganska enkelt att man tycker att det bara är så fruktansvärt roligt. Extremt tillfredsställande, tycker jag.

Olof: - Jag märker när jag inte spelar så mycket att jag börjar klättra på väggarna.

Pär: - Sen är det en sak att spela och en annan att skriva musik. Allting handlar om att uttrycka sig på nåt sätt, även i spelandet.

Andreas: - Jag har inget riktigt genomtänkt svar på den frågan, jag vet inte varför.

Pär: - Det måste ju handla om nån form av uttryck.

Andreas: - Ja, kanske.

Olof: - Det kan ju vara så att man vill göra den ultimata låten, kan det inte vara det?

Andreas: - Musik började man med för så himla länge sen, det har ju funnits med sen tonåren, så det är svårt att veta hur man tänkte då, varför man ville börja. När man börjar spela musik är det svårt att sluta sen, det är ju så nånstans, på nåt sätt lite beroendeframkallande.

Pär: - Ofta börjar man väl för att man lyssnar på musik, det är rätt naturligt. Jag började inte för att skaffa tjejer, jag tror jag började för att... du vet det var inga problem med tjejer (skratt) - jag började helt klart för att jag lyssnade på musik, det är en naturlig väg - varför tycker man om att lyssna på musik? Det måste egentligen vara samma fråga.

Andreas: - Nån sorts identifikation, konst över huvud taget, musik, tavlor och böcker, det handlar ju om identifikation. När man lyssnar på musik så handlar det lite om att man vill identifiera sig med dem som spelar tror jag och då blir det ju så att nästa steg är att spela själv, för då är man ännu närmre nån sorts ideal där. Kan jag tänka mig, att det är nåt sånt som gör att man börjar.

Olof: - Jag började spela i kommunala musikskolan, så jag spelade instrument i nästan fyra år innan jag spelade tillsammans med nån, och det är ju en rätt sjuk grej egentligen - sitta på trumlektioner en gång i veckan.

Andreas: - Var du inte med i nån marschorkester då?

Olof: - Jo, men det tog rätt lång tid ändå, minst två år innan jag spelade med nån annan, och det är ju inte samma sak.

Andreas: - Från början är det nästan lite hantverk, när man gick i trean var det väl som man började med blockflöjt, och det var lite så att det skulle man bara göra. Men jag började inte då.

Olof: - Jag tyckte det var så j-a fräckt när man spelade med andra för första gången.

Jag blev tipsad om In Elvis Garage redan sommaren 2002, av Jens Lindgård som nu producerar albumet. Jag hittade låten ”Summer Feeling”, som spelats i P3 Demo och låg på deras hemsida. Den påminde mig om gamla Stevepops och Sonic Surf City; glad powerpop som jag bara älskade från första lyssningen.

Kan ni beskriva er musik?

Olof: - Popsicle!

Andreas: - Tyst med dig

Olof: - Jag tycker vissa grejer låter lite som det, men det tycker jag absolut inte är något fel, jag tycker det är hur bra som helst.

Andreas: - Det skär djupt i hjärtat. Nej, men vi spelar väl nån sorts powerpop med lite retroinslag, old school-powerpop.

Var kommer influenser och inspiration från?

Andreas: - Från mina vänner (skratt). Nej, men det kommer mycket från annan musik framför allt, musik som man själv lyssnar på.

Du lär ju vara väldigt förtjust i kanadensisk musik, har jag förstått.

Andreas: - Mycket.

Som?

Olof: - Bryan Adams, Celine Dion.

Andreas: - Joan Baez. (alla skrattade) Nej; Sloan, Superfriends, Inbreeds, lite sånt, lite retropop.

Vad är viktigast i en låt?

Andreas: - Det måste nog vara...

Olofs mobil ringde, och just när Andreas pausade svarade han: - Olof.

Andreas skrattade: - Det måste vara Olof!

Pär: - Ett ganska konkret svar på den frågan!

Andreas blev allvarlig igen: - Nej, jag tror inte man kan säga att nån del är viktigast, jag tycker inte nån del av låten är viktigare än nån annan.

Pär: - Nej, det tror inte jag heller. Olika låtar har olika starka sidor - det kan vara en j-t dålig melodi i nån låt, fast låten är ändå jättebra av nån anledning.

Andreas: - Generellt gillar jag när det är bra sångare. Och sen måste det vara bra sound också. Det får inte vara för tråkiga melodier, eftersom jag lyssnar mycket på musik - när man lyssnar mycket på musik blir man lite mer kräsen, det finns väldigt enkla melodier som man hör... folk som kanske inte är så intresserade av musik egentligen utan mer vill vara popstjärnor, då är det ofta väldigt enkla och uppenbara melodier, och det är väldigt tråkigt, det måste vara nånting som är lite avvikande på nåt sätt kanske.

Pär: - Men det är också fråga om musikstil. Vi gör ju väldigt melodibaserad... pop är ju väldigt melodibaserat, men det finns ju annan musik som inte är på det sättet men som kanske har nåt annat i sig som är coolt som gör att det fungerar, tror jag. Men det är ju en smaksak, och det är ju en annan diskussion kanske (skratt).

Olof: - Det är en del saker i In Elvis som upprepar sig rätt många gånger...

Andreas: - Det blir tjatigt, det är det du försöker säga! (skratt)

Olof: - Nej, absolut inte, men som långa outros, där man har kanske samma ackord men man bygger på så det blir intensivare och intensivare...

Andreas: - Bygger upp en stämning...

Pär fyllde i: - ... och håller den!

Olof: - Är inte det idealet för en låt? Bygga upp en stämning...

Pär skrattade: - Och hålla den! (Bygga upp en stämning och hålla den, det var ett uttryck som användes mycket i studion under inspelningarna, reds. anm.)

Olof: - Ja, det är ju skitbra. Det är väldigt många starka melodier. Och sen framför allt tycker jag de är j-t kul att spela.

Pär: - In Elvis har grymt bra melodier, bra låtar, som spelas... vad jag och Olof tillför är nån form av energi.

Vi kom in på att The Hives sagt i en intervju att de suttit och meckat med soundet vid mixningen i ett halvår, så In Elvis har tiden för sig.

Andreas: - Annars kallas vi för Pink Floyd av mina kompisar!

Olof: - Varför det?

Andreas: - För att vi spelat in i ett år ungefär och det kommer inget.

Fast det är väl väldigt spridda skurar.

Andreas: - Jo. Men vi bara spelar in och spelar in och det händer aldrig nånting.

Olof: - Det är rätt fräckt ändå, vi har den där mystiska...

Andreas: - Fast det är ingen som riktigt har hört talas om oss heller.

Olof: - Vi är det ultimata studiobandet! Pengarna tickar in i varenda studio som vi är i! (alla skrattade)

Vad skriver du texter om?

Andreas: - Jaa du, det är olika. Men det är klart att man utgår nånstans från sig själv, men jag är inte direkt personlig, jag skriver inte om ”The Nobel way 64”...

Va?

- Jag bor på Nobelvägen 64.

Pär skrattade: - Jaha! Jag tänkte på nåt ädelt, de indiska gudarna...

Olof: - Jag började tänka ”vad hände -64?”.

Andreas: - Alltås, jag skriver inte så konkret, om det blir för personligt så vrider man lite på det.

Men är det mycket om kärlek, eller är det mer om livet i allmänhet?

Andreas: - Det handlar väl om lite kärlek och livet i allmänhet (skratt).

Pär, Andreas och Olof gillar mina hembakta semlor...

Vad är det bästa och det sämsta med In Elvis Garage?

Olof hörde inte och sa: - ”...när vi ska...”?

Pär skrattade: - Att trummisen är döv!

Olof: - Jag tycker det sämsta är att Pär aldrig kan hålla tiden. Fast det är inte så farligt.

Pär: - Jag har inget att kommentera.

Olof: - Det sämsta är väl att vi har lite oflyt med gitarrister.

Men ni känner att ni behöver en gitarrist till då?

Andreas: - Ja, det gör vi absolut. Vi behöver fler, det är det som är det sämsta. Samtidigt är det det bästa.

På vilket sätt är det bra?

Andreas: - För då är vi ständigt i rörelse.

Men det måste finnas nånting annat som är det bästa med er.

Olof: - För mig har det varit så att när jag började spela i In Elvis gick jag tillbaka lite till varför jag började spela liksom. Att spela musik för att det skulle vara roligt, inte för att man skulle prestera ett resultat, som jag gjort när jag gått på skolor, när man hade lektion var det ”nu ska ni spela den här låten och det ska låta skitbra”, sen har man aldrig spelat upp den ändå. Jag har gått på konservatorium, och man har glömt varför man spelar, det ska bara vara hantverk och teknik och så j-a jazz liksom. Jag kan verkligen känna när jag spelar med In Elvis att det är nån sorts nerv i det. Man tillför musiken något. På vissa musikutbildningar kan man bara spela för musikens skull liksom, utan att tillföra ett piss. Men det tycker jag man kan göra i In Elvis.

Andreas: - Det bästa med att spela är om man känner att det funkar, det är ju det som är det bästa.

Pär: - Nerven tycker jag. Vi har jättebra låtar och jättebra sång, det finns en ärlighet och nakenhet i sången som jag tycker väldigt få sångare har, och där kommer nerven in. Det finns en nerv både i spel och i sång och text som är j-t schysst.

Olof: - Vi umgås inte sådär tokmycket privat, men vi umgås ju, och det är kul också tycker jag.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Pär: - Fasen vilka svåra frågor du kommer med här!

Olof: - Hur kändes det när ni var på världsturné och det gick jättebra? Det hade varit en rätt skön fråga. Det förutsätter att vi har gjort en världsturné och att det gick jättebra.

Andreas: - Hur kom du på botemedlet för cancer? Eller en fråga som jag tycker om - det är egentligen två frågor som sitter ihop: Annars? Går bra?

Pär skrattade: - Ja, det är bra!

Vad har ni för favoritmuppar?

Andreas: - Ååh, det var ju den frågan jag skulle säga! Jag har ju läst alla Fozzie. Jag har tänkt på det här...

Olof avbröt: - Jag gillar han som spelar piano

Andreas fortsatte: - Men jag är inte riktigt säker på om mitt svar godkänns. När jag var liten gillade jag alltid farbröderna på balkongen, men de är väl inga riktiga muppar.

Olof: - Jo, de är ju ur-muppar för f-n!

Jag kollade upp en gång vad de hette, men nu har jag glömt det. Waldorf och nåt... Det står i nån gammal Fozzie. (Waldorf och Statler var det)

Olof: - Jag gillar han som är assistent till vetenskapsmannen.

Beaker.

Andreas: - Var han med från början? Jag minns inte honom så mycket från när jag var liten. Men nu har jag sett filmer och då har han varit med mycket, han har blivit väldigt populär.

Pär: - Den tråkigaste måste i alla fall vara han örnen, som flyger i Pigs in Space.

Han som läser nyheterna också.

Pär: - Ja, han är så j-a tråkig, han irriterade mig när jag var liten.

Olof: - Men där är en ny j-t skön mupp, och det är han - vad är han, hummer eller nåt sånt, jobbar på nån restaurang.

Sen finns det en hiv-smittad i sydafrikanska Mupparna också, för att visa att det inte är ovanligt.

Pär: - Shit, det är tungt.

Andreas: - Det är lite som när ”Hassan” ringde till Kalle Anka och ville att Knatte eller Fnatte eller Tjatte skulle börja knarka.

Olof: - Men hur förklarar man för barnen att en docka också kan få hiv?

Pär: - Varför skulle man behöva förklara det, då måste man ju förklara varför Kalle Anka kan köra bil.

Olof: - Ja, i och för sig... (alla skrattade)

Andreas: - Din flickvän ska få mycket svårt när hon får barn, det hör jag.

Pär: - ”Pappa jag vill se det där”, ”Det går inte!”, ”Alla andra i klassen ser på Mupparna”, ”Det skiter jag i!”

Olof: - De får en påse med kottar och tändstickor och sen så lyssnar vi på radion.

Andreas: - Är din favoritmupp Fozzie?

Jaa, det är väl nästan det. Han är ganska tråkig, men han är ju så söt.

Andreas: - Det var nog en av mina favoriter när jag var liten också.

Pär: - Kakmonstret också, men han var ju inte med i Mupparna, han var med i Sesam.

Jag har inga frågor kvar, är det nånting mer ni vill prata om?

Pär: - Vi kan prata lite om dig, Sara.

Det kan vi göra när vi stängt av bandspelaren...

In Elvis Garages skiva kommer först ut bara i Japan. Förhoppningsvis kommer den ut i Sverige också, men inget är klart än.

Red. 2018: Skivan finns på Spotify

Kickstarter-kampanj för tryck av Fozzie 12

Nu är jag nästan färdig med Fozzie nummer 12! Men jag behöver hjälp för att ha råd att trycka den, så om du vill bidra med en liten summa (såklart får du en reward för det) eller vill dela länken vidare vore jag oerhört tacksam! Här hittar du kampanjen. Tack så mycket på förhand!!

Eggstone-intervju för Fozzie 12 gjord

I måndags åkte jag till Tambourine Studios i Malmö för att göra ännu en intervju med mitt absoluta favoritband Eggstone. Jag skrev ett inlägg på Instagram om det, och tänkte att det bör ligga här också:


Eggstone. Bandet som betytt mer för mig än något annat. Bandet som i någon mån formade hela mitt liv när musik blev viktigare än allt annat i början av 90-talet och jag startade Fozzie. Bandet som tagit med mitt namn i två låtar och gick in i studion för att spela in en låt till mitt bröllop. På något sätt större än allt. Samtidigt lite av mina kompisar som jag kan stå i ett förråd med och bläddra i gamla foton, eller äta lunch med. Ibland sväller hjärtat och hjärnan sprängs av hur stort allt kan vara samtidigt som livet är helt som vanligt. 💗
Ny intervju kommer i Fozzie nr 12.