Jakob Hellman
Äntligen borta
(album, Universal Music 2021)
För mig som är tillräckligt gammal för att faktiskt ha varit med när Jakob Hellmans debutalbum ...och stora havet släpptes 1989, och älskat den sönder och samman, är det helt omöjligt att ge Äntligen borta en rättvis bedömning redan. Det är helt orimligt att tro att jag på bara några dagar ska kunna bilda mig en uppfattning om en skiva som är en så logisk uppföljare, men som kommit först 32 år senare. Eftersom Jakob Hellman inte släppte en uppföljare inom några år, som man brukar, så etsade sig ...och stora havet in i mitt medvetande på ett helt annat sätt än någon annan skiva gjort – det fanns ju bara de där tolv låtarna och inget som kom efter och liksom spädde ut dem. Varje ord, varje snillrik formulering finns så tydligt inristade i min hjärna att de på något sätt hindrar mig från att höra texterna ordentligt den här gången. Vad jag hör är låtar som låter ungefär likadant som de tidigare, men de har inte hunnit få en egen karaktär och sjunka in ännu. Istället börjar jag sjunga texten till låten Stora havet när När det skymmer går igång, för de är så snarlika (bortsett från det förmodat mallorcinska mariachibandet som hörs i bakgrunden) och lite saknar en omedelbar Vara vänner-hit och genialiska oneliners som "Natten är vacker och månen är full. Du är som natten och jag är som månen och du är som jag: du är allt jag vill ha."
Men: Äntligen borta är absolut en älskvärd skiva. Hade den fått mer rättvisa förutsättningar hade den kanske fastnat fortare, men som det är nu är det omöjligt att inte jämföra den med den ojämförbara föregångaren, skivan som utsetts till 1900-talets bästa. Hur kan något jämföras med det? Det går ju inte. Eller ge mig 30 år, så får vi se sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar