Inledning Fozzie nr 4, juli 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Nu har jag klarat av att göra ett nummer ihop med en medarbetare, den käre herr Alarik, och det har gått bra! Innan vi satte igång med nummer 3 var jag lite orolig för att folk automatiskt skulle tro att Fozzie är Martins fanzine bara för att han är kille – jag har nämligen vid ett flertal tillfällen blivit beskylld för att vara en groupie. I Ninni Brunnbergs "ledare" i senaste SA (#27) skrev hon en så bra ironisk mening: "I och för sig har man ju som tjej inom rockbranschen varit ute och cyklat redan från början". Tjejer skall nämligen enligt gängse uppfattning hålla sig på musikens mottagarsida. Pas moi.
En kväll när jag pratade i telefon med Henrik Sundqvist i Cloudberry Jam pratade vi om Fozzie och om att jag inte riktigt visste hur och när jag skulle få klart det här numret eftersom jag inte var i Uppsala, och han sa "Men du skall väl inte lägga av?" Hjälp nej! Jag vet inte riktigt varför han frågade nåt så drastiskt, men jag blev alldeles skärrad. Nej nej nej, självklart inte! Fozzie är det roligaste jag någonsin gjort, och det bästa med det är att det finns fler än jag som tycker Fozzie är bra – jag har fått flera otroligt trevliga brev: tack så jättejättemycket för all uppmuntran, och för att ni engagerar er tillräckligt för att skriva till mig!
Nu när jag skriver detta sitter jag och lyssnar på Eggstones Wrong Heaven om och om igen – bara att den låten finns är anledning nog för mig att göra ett fanzine. Och att Cloudberry Jam, som jag skriver om för andra gången för att de är så bra, och This Perfect Day, Blue, Brainpool, Gene och alla andra band som jag älskar finns och gör mig – och er som läser också förhoppningsvis – lycklig gör att det är en nödvändighet för mig att fortsätta göra Fozzie. Så nej, ni blir inte av med mig!

Vi vill tacka Cloudberry Jam (tack för skjuts, övernattningar och allt), Andres Lokko (tack särskilt för middagen!!!), Mats Eriksson, Brainpool, Blue, Jeanette Andersson och Åsa Stocksén på Polygram, Charlotta Wågert på Sony, Lasse Tengroth på Soap, Eggstone, Pet Sounds, Café Genomfarten för fotolabbet, Saras mamma för hon är så snäll, Saras blivande svåger Mikael för datorn, affärerna som säljer Fozzie, alla som skickat demos, skivor, brev och tidningar, Catharina, Anders och musikkollegiet, Johan Gille för han är snällast i Uppsala och är en hejare på lay-out, och alla andra vi har pratat med och fått hjälp av.

Fozzie görs av: Sara Reis; chefredaktör och ansvarig utgivare, och Martin Alarik: redaktör

Om ni vill något, har kommentarer eller önskemål eller trevliga saker som ni vill ge oss, vill beställa Fozzie (20:- och dubbelt porto) eller har demos, skivor, tidningar eller annat ni vill få recenserat, så skicka det till: **gammal adress**

/Sara

Inledning Fozzie nr 3, april 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

 Tjo,
Fozzie har blivit en studiecirkel. Därför har jag plötsligt skaffat mig en bunt medarbetare, så nu är det inte bara jag som skriver längre, utan även Martin Alarik. De andra är inte så skriftliga, de är mest i bakgrunden och gör viktiga saker, som layout och så. Vi har t.o.m. en Stockholmskorrespondent (!), herr Bergström, som hittills mest fått rastrera foton och fungera som hotell när vi är i Stockholm på konserter. Det är trevligt med kollegor, kan jag konstatera redan nu.

Sent en natt för ett tag sen diskuterade jag och Martin (för ovanlighetens skull...) musik. Han sa nåt i stil med att "musik är viktigt". "Viktigast i världen", svarade jag. Vi funderade en stund på mitt något impulsiva svar, och konstaterade sedan att, jaa, det är nog faktiskt viktigast av allt. Det är klart att det är olika för alla människor, men det finns inget annat som kan göra mig så lycklig som musik. Som härom veckan när jag steg upp först klockan elva, så posten hade redan kommit, och i min brevlåda låg en promokassett med Cloudberry Jams kommande skiva!!! Det var nära att jag inte kom iväg till mitt seminarium i förvaltningsrätt, men jag cyklade i väg i solskenet med Jennie Medin sjungandes "I'm as cool as I can be" i min freestyle och bara log. Folk tittade på mig som om jag inte var riktigt klok.
Så pop on! som det heter. Det kommer vi att göra – Fozzie nr 4 är redan lång kommen i planeringen, även då kommer vi skriva om fantastisk svensk pop och lite utländsk dito. Så om ni har demos, skivor eller något som ni vill ha recenserat så skicka det till adressen nedan. Skicka gärna önskemål, kommentarer och trevliga saker också!

Vi vill tacka Catharina Blom, Anders Nilsson och Andreas Rosén, alla banden vi pratat med (framför allt Ola Hermanson som piggade upp Sara när det behövdes som mest! Och John Jern för vackra ord...), Terry för du släppte in oss hos dig, Eggstone för ni är så snälla, affärerna som säljer Fozzie, Anders och musikkollegiet på Kalmar nation för alla bra band, Magnus Ulväng och Johan Gille (vår hjälte!) för datorhjälp, Medborgarskolan och alla andra som gjort något för oss.

Fozzie görs av: Sara Reis, ansvarig utgivare och chefredaktör, Martin Alarik, redaktör

/Sara

***

Åh, tidsdokumentet! Demokassett, freestyle, skicka sedlar i kuvert för att beställa en tidning! Och att jag och Martin hade i princip samma frisyr. :)

Inledning Fozzie nr 2, februari 1995

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Tjo.

Nu har jag lyckats knåpa ihop ett nummer till. Först kunde jag inte riktigt komma på vilka band jag skulle kunna fylla ett nummer till med, men när jag samlade ihop mig lite efter yran efter första numret så insåg jag att det inte skulle bli några som helst problem – det kryllar av bra band i Sverige!

Jag har redan skrivit att musik är det bästa som finns, och det bevisar sig om och om igen. Under jullovet traskade jag omkring i snöslask och var av någon anledning på uselt humör. Jag hade min freestyle på och lyssnade på deppiga låtar och tyckte synd om mig själv, men så började "Styloroc nites of suburbia" med Pulp, och plötsligt kunde jag inte låta bli att le! Världen tedde sig genast mycket ljusare.

Skivåret 1995 är definitivt ljust: Eggstone, Broder Daniel, Cloudberry Jam, bob hund, Cardigans, Bear Quartet, This Perfect Day, Green, Yvonne och ett antal andra band kommer med skivor i år.

Det här numret handlar inte enbart om grupper; jag har nämligen fått en rundvandring i Tambourine Studios i Malmö och fått lära mig lite om hur en studio fungerar, och tänkte sprida det vidare, så det har jag skrivit om. Och så har jag förstås gjort ytterligt djuplodande intervjuer med ett antal trevliga människor som gör fantastiskt bra musik!

Tack tack tack tack tack tack tack tack tack

När jag var i studion så kände jag mig bara förvirrad och fånig, så tack snälla Maurits för att du orkade släpa runt mig så länge som du gjorde! Och tack till alla de jag intervjuat som är så trevliga och ger mig foton och så!!! Tack Anders på Lament för telefonnummer till Andreas, Andreas för nummer till Fredrik, Hansi för hjälp med Fredrikarna m.m., Lars för allt bra du berättar, mamma för du körde mig till Malmö och för datorlån och allt, Johanna för du tycker allt är bra, alla som köpte Fozzie nr 1 och förhindrade min konkurs, och alla som hjälpt mig!!!

Fozzie görs av:

Sara Reis – ansvarig utgivare och redaktör.

Inledning Fozzie nr 1, december 1994

Planen är att så småningom få upp allt material från de 11 numren av Fozzie, som gjordes på papper, här på bloggen. Lägger nu upp inledningstexterna jag skrev till varje nummer.

***

Hej!
Det här är första numret av Fozzie – förhoppningsvis blir det många fler.
Det slår mig när jag tittar igenom de färdiga artiklarna att vi egentligen inte skrivit särskilt mycket om vad vi tycker om banden, men... det säger väl sig självt? Detta är ett fanzine och det innebär ju att vi väljer själva vilka band vi skriver om, och det finns ju ingen anledning att skriva om musik vi inte tycker om då.
När jag skriver det här är klockan efter midnatt, jag sitter på golvet i mitt studentrum med bara värmeljus tända, och lyssnar på Yvonne på hög volym, och det enda som betyder något är musik. Den här tidningen har tagit tid från mina studier, vilket väl gör min kära mor besviken, men musik är helt enkelt viktigare än skatterätt. Musik berör. Lyssna på Henric de la Cour sjunga "Nothing is faithful", Jennie Medin sjunga "I'll manage on my own" och Per Sunding sjunga "I was your wrong heaven... It's not a matter for my tombstone" och försök låta bli att bli berörd. Jag kan inte.
Många påstår att mycket s.k. indiepop låter likadant. Jag vet inte riktigt vad jag skall säga om det, för jag tycker inte det – inte om man lyssnar lite mer. Och även om nu en del låter likt, så vad gör väl det så länge det ändå väcker känslor? När man känner något av att lyssna på en låt så har den fyllt ett syfte.

Till detta nummer har jag valt ut några av mina absoluta favoritgrupper i Sverige (Catharina har inte fått bestämma så mycket) och jag vill tacka alla dem som har pratat med oss och skickat foton o.d. och varit så jättetrevliga! När jag ändå håller på och tackar så måste vi även tacka Andreas och Jan för fotoframkallning och kopiering, min mamma för datorlån, Anders för telefonnummer och så, samt för att han bokar alla bra grupper till Kalmar nation så att vi får se dem, Martin Gelin för annons i Nowhere, MusikÖrat-pojkarna för musiktips, och så borde jag förstås tacka Björn S på UNT, för om inte han varit så seg med att ge mig uppdrag hade jag kanske inte bestämt mig för att göra en egen tidning. Och (jag känner mig som om jag fått en Oscar...) om det är någon vi glömt så tackar vi dem också.

/Sara

Whigfield-Sara och Whigfield-Catharina

Fozzie-intervju från SVT:s Soda 1996

1996 blev jag intervjuad om Fozzie i ett SVT-program som hette Soda. För några månader sen fick jag plötsligt äntligen tag på filmklippet, så det måste ju upp här!

Snart mer Timo Räisänen

I slutet av november åkte jag till Göteborg för att återigen intervjua världens bästa Timo Räisänen. Intervjun skulle egentligen gjorts i Svenska Grammofonstudion, där Timos producent och bandmedlem Hans Olsson Brookes har sin studio, men på grund av sjukt barn följde jag istället med Timo hem till Hindås för intervju och lunch. Men igår fick jag och Hans till en intervju i studion så jag kunde fråga om studionördgrejerna jag tänkt från början, så nu har jag 49 sidor intervju att redigera innan det så småningom ska bli en artikel här. Och såklart kommer den bli fantastisk, så håll ögonen öppna. ;)

 Hunden Haggis och Timo

Hans

RIP Prince

Jag fick ett sorgligt besked ikväll via mitt Instagramflöde (tydligen min främsta nyhetskälla nu för tiden): Prince har dött, bara 57 år gammal.

Prince var en av mina första idoler, tack vare att min storasyster Fina älskade honom. Fina var min allra största idol, så eftersom hon älskade Prince så älskade jag Prince.

Han släppte sitt första album redan 1978, men riktigt så tidiga var vi väl inte, men det var åtminstone någon gång tidigt 80-tal som Fina upptäckte honom.

Fina brukade säga att han var sexig, så även om jag knappt visste vad sexig var så höll jag med, och när mina klasskompisar sa att han var ful typ så blev jag jättearg och envisades med att han var supersexig (antagligen jagade jag dem runt skolgården, för det var sånt jag gjorde på den tiden...).

Jag såg honom live på Sign o' the Times-turnén 1987 och Lovesexy-turnén 1988, och avgudade honom. Jag har fortfarande kvar ett par tygblommor som Fina, som stod längst fram på någon av konserterna, fångade när han kastade ut dem från scen och sen gav ett par till mig. När Fina gifte sig 1995 och jag var värdinna, så läste jag upp ett fejktelegram från Prince där han beklagade att han missat chansen med henne. :) Nu kan han få sin chans i himlen.

Nu var det många år sen jag tyckte att han gjorde någon bra musik, men det spelar ju mindre roll nu. Det får bli Prince-cd's här hemma de närmsta dagarna.

Eggstone är tillbaka!!!

Det här är något alldeles oerhört: Eggstone har just släppt sin första låt på 19 år!

Souls återförenas

Jag fick i förra veckan äran att skriva en pressrelease för 90-talsbandet Souls, som ska återförenas i höst. Här är den!
(obs: den lilla felskrivningen som gömt sig är jag faktiskt inte ansvarig för, utan bandet ändrade tempus i en mening efter att jag var klar, och där blev en bokstav fel...)

10 betydelsefulla album i mitt liv

På Facebook snurrar det runt en status för tillfället, där folk utmanar varann att ”lista 10 betydelsefulla album i ditt liv”. Men jag har tydligen inga kompisar längre, så ingen verkar vilja utmana mig, och nu har jag bestämt mig för att skita i det: jag gör en lista här på bloggen istället. De flesta skriver inga motiveringar till sina val, men en kompis från Malmö som igår lade upp sin lista utan att utmana andra, eftersom han själv hatar kedjebrevsgrejen, hade skrivit motiveringar och uppmanade andra som vill skriva listor att också göra det. Och det blir ju mycket roligare så!
Jag tog de första jag kom på, och har givetvis som alla andra fått utelämna en massa viktiga, men de första man kommer att tänka på bör ju vara de som betytt mest, kanske? I Sara-kronologisk ordning:

 - ABBA - Gracias por la musica
Den första LP jag minns att jag köpte helt själv, och så blev det så fel. Jag och min storasyster Fina var i Danmark och hälsade på pappa, och jag hittade en skiva med mina idoler ABBA, iklädda lila och ljusblå overaller på omslaget, och köpte den, helt utan att inse att titeln och därmed alla låtarna var på spanska. Fast det är ju lite kul att jag fortfarande kommer ihåg textraden ”Dame dame dame amor esta noche”.

- Noice - Det ljuva livet
På lågstadiet var jag sjukt kaxig, och eftersom det bara var okej att gilla antingen Noice eller Gyllene Tider, så valde jag Noice delvis på trots eftersom alla mina klasskompisar gillade Gyllene Tider (det var Finas skiva, och hon gillade båda banden även fast man inte fick). Vissa av killarna brukade skrika ”Noice är döda!” och då blev jag arg och jagade dem. Och så sjöng jag ”Romans för timmen” på en roliga timmen. Eller om jag bara drömde om att göra det, jag minns faktiskt inte säkert.

- Imperiet - Rasera
När jag var tonåring var jag mycket lättinfluerad av folk jag tyckte om. Imperiet började jag gilla för att Fina och min coola kusin Beata gillade dem, och när sen även skitsnygga killen jag var kär i på konfalägret också gillade dem blev det ju ännu bättre. Jag såg dem på Folkets Park i Alingsås på avskedsturnén, och sen jagade jag LP:n Rasera i evigheter. På den tiden fanns ju inte internet, och det var ett sjå att få tag på skivskrället. Har för mig att jag inte tyckte att skivan var riktigt så bra som jag hoppats på dock…

- Prince - Sign o’ the Times
Prince började jag också älska tack vare Fina. Hon var ju äldre än jag, och coolast i hela världen, så jag sa saker som hon sagt och slängde mig med meningar som att jag tyckte Prince var sexig när mina kompisar mest tyckte han var ett kortvuxet freak, trots att jag var för liten för att över huvud taget ha fattat vad sexig innebar. Jag tyckte i alla fall att Prince var bäst i världen i många år.

- The Cure - Disintegration
I tvåan på gymnasiet började jag umgås med dem som kallades ”svartrockarna” på skolan, och som lyssnade på band som The Cure, Nitzer Ebb, Sisters of Mercy och lite andra såna band som egentligen inte hängde ihop genremässigt, men som de ”vanliga” människorna tyckte var ”konstiga”. Deras fester på skolan var alltid roligast: dansgolven var mycket tommare än på festerna med hitsen, så vi hade plats att dansa och hoppa runt till all bra musik. Den här kom väl strax efter jag slutat gymnasiet, men är min absoluta favoritskiva med The Cure - den var helt annorlunda mot allt jag någonsin lyssnat på tidigare, och jag köpte den i en megaskivaffär i Kiel där jag lyssnat på den i lurar.

- This Perfect Day - Rubber Soul
Sen flyttade jag till Uppsala, och efter en kort period med dansmusik pga en kille jag var ihop med, började jag lyssna på allt som personalen i skivaffären MusikÖrat rekommenderade, och lärde mig snabbt att jag gillade Mickes tips bättre än Germunds (Stenhag, numera musikläggare på P3), och kom in på amerikansk alternativmusik som Afghan Whigs, The Posies och Weezer. Tills jag plötsligt såg omslaget till Rubber Soul: klassiskt Lasse Sundh-omslag i bjärta färger. Jag bad att få lyssna, och blev såld vid första låtens fiolintro och inledande textrad "I heard a singer on the radio. He sang about a girl named Jane. He thought their love was always meant to be. Must be the dumbest singer I've ever heard.". Sen den dagen blev swindie (svensk indiepop) det viktigaste som fanns.

- Eggstone - Somersault
Och Eggstone blev kungarna. En gammal Boråskompis hade redan lärt mig att In San Diego var en av de fem livsnödvändiga skivor man måste ha, och konserten på Barowiak i Uppsala 7 april 1994 fick mig att inse att inget annat band någonsin varit eller någonsin kommer att bli bättre än Eggstone. Jag startade mitt eget fanzine Fozzie och blev bandbokare och DJ, och mitt liv tog en helt annan vändning än jag tänkt (jag skulle bli advokat, men så blev det ju inte).

- Cloudberry Jam - Providing the Atmosphere
Men Cloudberry Jam blev också något extra. Jag bokade dem alldeles för många gånger till Kalmar nation, intervjuade dem otaliga gånger för Fozzie, sångerskan Jennies dåvarande pojkvän Emil blev en av mina bästa vänner (fortfarande) och Jennie är numera gudmor åt mina döttrar - trots att jag mer eller mindre var deras stalker i ett par år.

- Snow Patrol - Final Straw
Snow Patrol är undantaget till min övertygelse om att swindie alltid är bäst. Med Snow Patrol fick jag en tonårscrush efter 30 års ålder. Galet, men ändå lite härligt att ett band plötsligt kunde bli lika viktigt som de var i tonåren. Arenapampigt, visst, men Gary Lightbodys gudabenådade röst väger upp allt.

- Timo Räisänen - Love Will Turn You Around
Hösten 2007 var jag singel för första gången på 11 år, och den här skivan blev soundtracket till mitt helt nya liv i Malmö, med nytt jobb, nya vänner, mängder av konserter, fester och flirtar, och ganska snabbt ny pojkvän: pappan till mina barn. Så kanske ändå den allra viktigaste skivan av dem alla.