Tamarinds - från Fozzie 6, 1996

Tamarinds

Gör en fruktsallad

Tamarinds är ännu ett av dessa band som blir oförtjänt oupptäckta på grund av att de ligger på ett litet skivbolag. I detta fall Zakana i Umeå. Jag upptäckte dem mest genom att jag genom kompisar råkade lära känna sångaren Gudmundur Johansson och basisten Terje Lund i somras och för att gitarristen Nisse Nyhlin är bror till Petter som skrev i förra numret. Det är tyvärr oftast sådana vägar man måste leta sig fram på för att upptäcka små band som de stora tidningarna inte skriver om. Fjärde medlemmen i Tamarinds heter Olof Semb och är, inte helt oväntat, trummis.

Det hela började hösten -93, då Gudmundur, som precis slutat i ett annat band, träffade Terje på en krog i Umeå och bilade ett band ihop med honom och Nisse. Trummis har bytts ett par gånger under resans lopp, men nu sitter Olof stadigt på sin pall. Enligt Gudmundur var meningen från början att försöka låta ungefär som Dinosaur Jr mixat med Lemonheads. Detta verkar dock inte helt lätt med en basist som aldrig hade hört talas om något av banden som gitarristen och sångaren tyckte bäst om, som amerikansk indierock som nämnda band och Superchunk. Terjes första affisch han satte upp på väggen var Sweet, och sen har det fortsatt med Kiss, Black Sabbath och Rainbow. Men Gudmundur försäkrar att det gått bra ändå:

- Om man nämnde ett band hade han inte en aning om vilka det var. Men han lyckas ändå spela på ett sånt sätt att det låter bra.

Terje: - När jag träffade Gummi (som Gudmundur kallas) och han frågade om jag hade lust att börja spela med honom sa jag "javisst", glad i hågen, roligt att få spela i ett band. "Vad blir det för nånting?" frågade jag. Så nämnde han en massa band som jag inte hört ett enda av. "Jaha, ja det blir bra..." Jag fattade ingenting.

I april -95 gjorde Tamarinds en skiva, Poster, som sagt på umeåbolaget Zakana. Den blev åtminstone recenserad i Pop, SA och några fanzines. Den fick faktiskt också högsta betyg i gymnasietidningen Chili. Snart kommer det en ny skiva. Gummi och Terje funderade lite över mediahyper:

Terje: - Vad beträffar hype och musikalisk kvalitet så rimmer det ju ofta tyvärr inte så bra. Det är ett fenomen som man har skrattat åt många gånger, men sen när man är lite involverad i det, vilket man väl får säga att man är, så känns det deppigt, för man blir förbannad och tycker att "f-n, vi är ju minst lika bra som de där".

Gudmundur: - Men vår skiva, att inte den rönte uppmärksamhet som den kanske borde ha gjort, så känns det ungefär som... det är vår första skiva liksom. Men det vi spelat in nu, om inte det kommer nånstans, då kommer jag bli j-t besviken. För jag tycker det är ungefär det bästa som har gjorts.

Terje: - Så sa Kiss också.

Gummi: - Ja, men det bästa jag har gjort. Så länge jag kan referera till mig själv och säga "det är det bästa jag har gjort någonsin" så är det... det är stort för mig, men sen om det är stort för nån annan, det har jag inte nån aning om.

Terje: - Vi kan ju inte göra mer än det vi gör, och ifall inte nån lyssnar på det, då är det ju inte så j-a mycket att göra åt. Värre än så är det ju inte. Det är ju så massmedialt allting tyvärr, musik är inte bara musik, utan det är massmedialt.

Han fortsatte: - Det är inget svårt att göra låtar, sen gäller det att ha tur.

Gummi: - Jag håller inte med. Det hänger på känsla och en viss nerv man måste lyckas träffa. När man gör det, då blir det otroligt bra låtar. Man skall kunna spela den även när man är sjuk eller bakis och fortfarande känna "det här är bra".

Men har man slagit igenom och skaffat sig en publik är det ju lättare sen.

Gummi: - Ska vi hålla med här?

Terje: - Men det är ju som hon säger: du kan ju skapa ihjäl dig, du kan skriva ihjäl dig, du kan göra vad som helst ihjäl dig skitbra, du kan vara hur nöjd som helst och du vet att det är skitbra, men ändå så går det inte; för att du ser inte rätt ut och du gör inte rätt saker...

Det är ju så när man inte slagit igenom – du kan göra en skitbra låt, som älskas av ett fåtal, men den når inte ut till de stora massorna. Oavsett hur man gör, för att man liiger på ett litet bolag och man kommer ingen vart.

Terje: - Det är hype igen.

Jag tycker att eran Stuck kan mäta sig med många stora bands låtar, men ni har ju inte slagit igenom, så det lär väl folk inte inse.

Gudmundur på Hultsfredsfestivalen -96

Över till annat: varför heter ni Tamarinds?

Gummi: - Jag satt och bläddrade i ett lexikon och såg tamarinds. Sen ringde jag Nisse och hans farsa odlade tydligen ett tamarindsträd och Nisse har varit i Indien och sett tamarindsträd, så han tyckte att det kan vi heta.

Terje: - Vi gjorde vår första T-shirt när vi hade spelat i en månad tillsammans. Vi är snabba på att göra grejer.

Vad är det som är så bra med Tamarinds?

- Så j-a bra fråga! Fy f-n vilken bra fråga!

Tack.

Gummi: - Förutom att vi är snygga, sexiga och skriver enormt bra låtar, så...

Terje: - Nämen det bästa med oss... vänta nu... bra fråga, j-t bra fråga! Det är ju så här, att man... vi... att man försöker... vänta här... det bästa med oss är – rent personligt för min del – det är att vi finns. Att jag får göra mina låtar, skapa musik, vi spelar dem i bandet, och att man får skapa, det är det bästa med Tamarinds. Rent personligt alltså. Jag är en egoist, jag får chansen att spela i ett band, det är det bästa: att vi finns. Sen ifall nån skulle lyssna på det vore ju det kul. Men jag mår bra i mitt skapande. Vad tycker du Gummi?

Gummi: - Det bästa med oss, det har jag ingen aning om. Egentligen är det att ibland så lyckas vi hitta nån liten nerv, till bra musik. Och när vi gör bra musik så är vi liksom helt storslagna. Ibland får vi den där magiska känslan. Ibland känner man att man har gjort en ruskigt bra låt. Ibland gör man mediokra eller bra, men ibland känner man "oj, kunde jag göra det här – kan jag skapa så här bra musik?!" Och det har inte så mycket att göra med att Terje gillar Rainbow eller Nisse Superchunk, utan det är att de fyra pers som finns i det här bandet skapar den lilla magi som finns där.

Under den här intervjun var det som synes bara Gummi och Terje som var med, men när Nisse och Olof dök upp ställde jag samma fråga till dem, och Nisse svarade kort och gott att det bästa är spelglädjen, som förekommer ibland, och Olof var lite mer jordnära och sa att det är att de brukar ha så bra färdmedel att de går att sova i, vilket de tydligen hade varit tvungna att göra för ett tag sedan. Men han lade till att han håller med Nisse, de har roligt när de spelar.

Terje på Hultsfred -96, tillsammans med Petter Nyhlin (sångaren i Smash Hit Wonders), som är bror till Tamarinds-gitarristen Nisse

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Terje: - En fråga är var man hör hemma i poplivet, vart är man på väg och vad vill man? Det är ju så här att vissa människor har gått på rockmyten, popmyten och tror att man är popstjärna bara man är med i ett band, klär sig rätt, har nice haircut, men så är det ju inte. Det handlar inte så mycket om det, det handlar ju mer om musiken, känsla, det är ju mycket. Frågan blir ju då: Terje, finns det några goa brudar i närheten? (Hallå?)

Gummi: - Jag vill svara på om jag tycker Terje är snygg.

Tycker du Terje är snygg?

- Jag tycker faktiskt att Terje är rätt snygg egentligen. Fast han har ju för taskig hårväxt, men annars är han snygg.

Nisse: - Varför måste man jämt spela full?

Varför?

- Det måste man inte.

Olof: - En fråga som jag skulle vilja svara på är "Visst spelar du i Tamarinds va?" – det är aldrig nån som känner igen mig. Det är för att jag sitter så j-a långt bak.

Vem skulle ni ge er sista Dumleklubba?

Terje: - Ingemar Stenmark. För han är ju idolen över allt annat. Stenmark, Björn Borg, Frank Andersson, 56:orna, de är mina hjältar.

Gummi: - Jag gillar inte choklad, så Terje skulle jättegärna få den.

Nisse: - Magdalena (hans flickvän).

Olof: - Det är frågan om jag skulle ge bort min allra sista Dumlekklubba. Den skulle jag nog ge till den man som uppfinner en apparat som motverkar tidsnöd.

Slutligen: favoritmuppar?

Terje: - Jag identifierar mig inte med trummisen, men han har alltid varit den som jag ville vara. Den där galna, tokiga, den som slår på allting med en gång. Han vill jag vara.

Gummi: - Jag måste nog vara Miss Piggy, för jag klagar alltid på allting. Så där litegrann, jag är sällan nöjd med saker.

Nisse: - Ja, det är ju kloksmurfen. Nä ha ha ha. Grodan Kermit är ganska bra, men trummisen framför allt, han påminner lite om Olof.

Olof: - Hunden, pianisten Rawlf. Han är ball.

Timo-soundcheck och Fozzie-nyhet

Igår tyckte jag att det var dags för lite Timo i mitt liv igen. Eftersom vi var i Lysekil med familjen, och Timo Räisänen skulle spela solo på Slussens pensionat på Orust på kvällen (för sent för barnen), så frågade jag honom om vi kunde få komma förbi och säga hej vid soundchecken, och det fick vi.



Jag har en kanske lite märklig faiblesse för soundchecks, som nog sitter i sen jag bokade banden på Kalmar nation i Uppsala på 90-talet, och ofta var ljudtekniker själv, så Timo var snäll nog att vänta med sin soundcheck tills vi kom. :) Sen gick det snabbt, men han spelade i alla fall "Sixteen" på min son Alfreds begäran.



Timo hade med hela sin familj, så vi hängde en stund och mina tvillingdöttrar fick berätta allt de kan om My Little Pony...



Och så lite fotosession innan vi åkte tillbaka till stugan och istället följde kvällens spelning på Instagram.

Jag har förresten också en nyhet att berätta: jag har bestämt mig för att göra ett nytt nummer av Fozzie på papper! Nummer 12 påbörjade jag redan 2007, men kroknade efter ett antal intervjuer och lade bara ut några här på bloggen, men nu ska jag ta tag i det igen. Jag har planerat in ett par nya intervjuer och är mycket peppad!

Monostar - från Fozzie 6, 1996

Monostar

Eller stereo

Eric Palmqwist: sång, gitarr

Linus Larson: gitarr, sång

Carl Dahlström: bas

Jimmy Harlevi: trummor

Monostar spelade på Lollipopfestivalen -95, och det var egentligen då de bildade bandet. De har spelat ihop i andra konstellationer i sex år, och tack vare en spelning i Stockholm under annat namn fått Lollipopspelningen. De har gjort demos, som de skickat runt till olika skivbolag, och det är flera som är intresserade. De fick en demorecension i Pop #16, där de fick vara med på bild, vilket kanske betyder att de var numrets bästa, jag vet inte. Terry Ericsson kallade dem "stillsamt övertygande".

Alla utom Carl är från Gotland, men de har bott i Stockholm ganska länge nu. Ett tag var tre av dem brevbärare, sedan var de tre som var fritidsledare och en som var brevbärare, men vid tillfället för intervjun var de alla arbetslösa. Eric producerar dock en del, bl.a. har han gjort en Busty-demo och Monstars egna demos.

De hävdar att deras musikaliska influenser är Elvis och Neil Young och när de försökte beskriva sin musik sa de "bakfull rock", "vemodigt djupt" och Space Soldier med Neil Young.

Eric: - Det som vi spelar finns inte i Sverige annars. Det finns bara en massa popband liksom. Men Fireside, Salt, Popsicle och Olle Ljungström är bra.

Min beskrivning skulle helt enkelt bli: melankolisk, ganska lugn rock med mycket mycket dist och bra sång.

Vi pratade lite om bra och dåliga spelningar:

- Faktum är att vi har gjort väldigt många dåliga spelningar – det finns så j-a många spelningar som är dåliga, inte för att man själv gör en dålig spelning utan för att det är ett fruktansvärt ställe att spela på. Det skulle vara en festival i Västervik i oktober, nån garagebandsfestival i nån fritidslokal; tre hårdrocksband, ett punkband och vi och nåt rockband till. Vi fick soundchecka åt alla. Det var hemskt, fruktansvärt. Det var bara att supa sig full.

- Sen har vi ju spelat på såna där riktiga lantishak också, där de brukar ha coverband bara. Som en gång ute på landet på Gotland, långt ut på södra Gotland, där var tre pers, då fick vi packa ihop grejerna och åka hem igen.

Bra spelningar däremot:

- Lollipop. Sen så var det ju väldigt kul igår också (på Kalmar Nation i Uppsala).

- Vi kan berätta att vi har målat om en loge en gång – intressant kuriosa kanske. Vårt första gig, på ett ställe i Stockholm, så målade vi om logen, för det fanns nämligen sprayflaskor med rosa färg där. Då fick vi inget gage.

När jag frågade om favoritmuppar kom de fram till att Keith Moon är en favoritmupp, för "han var ju en riktig j-a mupp".

Red. 2018: Eric Palmqwist har just släppt sitt första solomaterial på svenska, finns på Spotify!

Melony - från Fozzie 6, 1996

Melony

Trummar i garaget

Om ni tycker att trummorna på Melonys debut-EP låter lite arga beror det på att trummisen Måns Eriksson vid inspelningen satt alldeles ensam i ett otroligt stort betonggarage där ljuset slocknade var fjärde minut och det var långt till lysknappen.

I övrigt är Melony, Soap Records senaste fynd, inte ett särskilt argt band. Deras EP Skycracker är fylld av energisk gitarrpop med lite finurliga texter.

Melony bildades till ett bröllop på Borgholms slottsruin -93. Det var ett väldigt trevligt bröllop, vilket innebar att gitarristen och sångaren Peter Kvint, basisten Gunnar Nordén och Måns fick sitta och vänta ett tjugotal tal under den fem timmar långa middagen innan de fick börja spela. Efteråt tänkte de att hade de klarat av det där så kunde de lika gärna starta ett band.

Foto: Berno Hjälmrud

Innan dess gjorde Peter och Måns ambientpop, men tröttnade efter ett tag på att det kunde ta två veckor att få en låt färdig. Peter kände Gunnar och så började de göra poplåtar istället. Första helgen de gick in i en studio lyckades de spela in åtta låtar, så det blev en viss skillnad. De var med i en artikel i tidningen Pop:s nummer 14, och där stod det att de inte hade något namn, så Pop utlyste en tävling. När jag träffade Melony på Kalmar Nation i Uppsala i januari berättade de att det bara blev så, av misstag, för de hade visst ett namn (tyvärr svajade bandet i min intervjubandspelare lite, så jag hade lite svårt att höra vem som sade vad).

Peter: - Vi hette Honey från början, men så blev det så himla många som hette nåt med Honey; Honey Is Cool, Honeycave, Honeyman...

Måns fortsatte: - ...Honey Kills Me, This Perfect Honey, Honeywise... ha ha ha!

Hur kom ni på Melony då?

- Det var sångerskan i Pineforest Crunch som kom på det. (Gunnar och Peter har producerat deras skiva.)

- Vi tyckte det var kul, det betyder inget egentligen. Det är i alla fall ett namn som garanterat ingen har haft förut.

Jag läste i er pressrelease att det är en liten stad på gränsen mellan Canada och Alaska där Gunnar har släkt.

Gunnar: - Ja, jag läste också att jag har släkt där...

Vad är det ni sjunger i Barbra Streisand Nose, jag hör inte riktigt?

Peter: - "It's not your Bette Davis eyes, it's not your Sugar Cane smile..."

Här hojtade Måns, som sjunger körer:

- Är det sant?! Sugar Cane?! Jag har sjungit sugar cake hela tiden!

Peter: - Sockerkaksleende?!

Måns: - Jag har sjungit det varenda konsert hittills. Ha ha ha! Jag får ändra på det ikväll då.

Peter: - Då har vi nånting vi kan använda vår hemsida till, då kan Måns läsa texterna där.

(Sugar Cane är, för oinvigda, vad Marilyn Monroe hette i "I hetaste laget".)

Vad är en Swoop Soup då?

Peter: - Den handlar om t.ex. när man skall lämna en hundralapp till busschauffören och så har han inte växel och så blir man utskälld för det, och så kommer man på först efteråt "vad f-n skällde han ut mig för, det hade han väl inte rätt att göra" – såna saker.

Silicon Soul?

Peter: - Jaa... TV-fenomen som "Förlåt mig", "En präst i natten" och såna där konstiga program som försöker ersätta nån slags mänskliga relationer med riktigt såpade TV-varianter – jag får katastrofångest av sånt. Det är verkligen för jobbigt, jag kan inte se fem minuter av sånt.

Ni har spelats väldigt mycket på radion...

- Ja, det var några av producenterna på radion som plockade ut skivan och började spela den ganska omgåene när den kom.

- En kompis till oss som lägger musik på radion hittade den och tyckte den var skitbra och lade in den, men han hade ingen aning om att det var vi, han trodde vi hette Honey fortfarande.

I Nöjesguiden december -95 skrevs det att ni spelat Lill Lindfors-covers med Jakob Hellman. Berätta.

- Det var på ett litet ställe som är igenbommat nu, som hette Niklas och Patrik, i Bromma, som vi spelade på i två år, som "husmusiker" och drog dit olika artister och spelade med dem, bl.a. Jakob Hellman. Det var knökfullt.

- Han hade inte spelat på länge och var skitnervös, och spelade jättestarkt på elgitarr – på en liten liten restaurang.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

- Favoritfärg. Nä...

- Är det här era pengar? Ha ha!

- Är gamla instrument bättre än nya? Ja. Vi spelar på väldigt ålderdomliga instrument.

- Vad har du under underläppen Peter? En inverterad mustasch.

När jag frågade om bra svenska band radade de upp namn som John Holm, Salt, bob hund, Fireside och Teddybears. Nämnas kan också att Peter även producerat nya EMI-bandet Sive.

På frågan om favoritmuppar var de ganska eniga om att Animal är ball, och gubbarna på balkongen också.

Det skall komma en singel till i maj och så kommer det en hel skiva i augusti. Fortsätter de i samma stil som hittills lär den bli kalasbra.

Red. 2018: Peter Kvint blev sedermera en välkänd låtskrivare och producent, bland annat åt Andreas Johnson, The Ark, Britney Spears, A-Ha och en lång rad andra svenska och internationella artister.

Hardy Nilsson - från Fozzie 6, 1996

Hardy Nilsson

Inte heller Martin vågar alltid skriva vad han egentligen helst vill. Här är vad han först skrev om Hardy Nilsson, men ångrade sig och förträngde att han någonsin skrivit det. Först i april hittade han det och gav det till Sara. Hon tyckte det var så bra att det skall med i tidningen:

Den här popartikeln var på god väg att bli en alldeles vanlig uppräkning av fråga-svar garnerad med lite rekvisita av typen "vi träffar Janne och Ubbe på en gräsmatta i Hultsfred". Nu blir det inte så. När man skriver artiklar kan man, grovt sett, gå tillväga på två sätt, man kan antingen försöka vara objektiv och saklig eller också kan man utgå ifrån sig själv och sina värderingar fullt ut. Just nu känns det senare lite ärligare. Det handlar inte om att vara pretentiös eller egofixerad, det handlar bara om att vilja att texten skall förmedla lite verklighet. Så mina damer och herrar; vi ger er Martin Alariks alldeles, alldeles subjektiva bild av ett av Sveriges mest underskattade band, HARDY NILSSON.

Jag minns ärligt talat inte när jag första gången hörde Hardy Nilsson, men jag minns mycket väl när jag första gången träffades av dem. Det var den åttonde låten på deras debutskiva, Är Det Värt Det?, och den hette Hela Mitt Liv. när klockan gå kommer tvivlen fram, mörkret vaktar utanför. nån har sagt mig att man kan. ingen har sagt mig hur man gör. hela mitt liv har jag lärt mig att dö. hela mitt liv har jag lärt mig att dö. hela mitt liv kan jag dö. Det är sånt som gör en lycklig över teknikens ständiga utveckling, tacksam för att det finns sånt som CD-spelare med repeatfunktion. det här är allt, det här är allt det här är allt det här är allt du får. Stor popmusik på svenska ett bra tag innan en enig svensk kritikerkår kom sig för att hylla kent. Hardy Nilssons problem har nog alltid varit att de inte har velat renodla sig åt något håll och eftersom det är de glada poplåtarna som har spelats i radio så har Hardy varit det där glada popbandet från Norrland. hela mitt liv kan jag dö... Utdraget i flera minuter innan nästa låt kommer det enda som är sant är att det levande dör, att det som lever dör. Därefter kommer 1973 och nu är det glad trallpop. För det är inte alltid svart. Precis som det inte alltid är vitt. Ibland finns det gråskalor också, och ibland till och med färger även om det ställer till problem när man snabbt vill förpassa något till ett fack för att kunna gå på fikarast.

I en recension av de rejält Hardy Nilsson-influerade pojkarna i Garp (lyssna gärna på deras Se Hur Det Lyser. Ett av alldeles för få tillfällen där svenska grupper vågar visa vad som har inspirerat dem) skriver den vanligtvis sansade Per Bjurman: "Men det krävs mer än blick för kitschiga formuleringar. Man måste täcka upp med innehåll också. Det gör vare sig Hardy Nilsson, Holger Danske – eller Garp." Ur Hon Och Han; jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig mer än du vet. jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, i min ensamhet. Det kanske är lika banalt som det är verkligt, men det är inte mycket kitschigare än alkisarna som sitter utanför posten vid mitt torg. Det beror bara på vilka öron man lyssnar med. De cyniska eller de som vill våga tro att människor menar vad de säger.

och krymper min tanke med färdiga svar. det blir ändå aldrig som man vill att det ska... måste man skämmas för att man är rädd? Ja, det är texten till Popsång. A be bop a lula, liksom.

/Martin

Red. 2018: Jag hittade just en krönika från 2014, på lite samma tema.