Her Majesty – från Fozzie 8, 2003

 Är stenhårda med vad de är ute efter

-->

Her Majesty spelade på KB i Malmö i slutet av mars 2003, ett tag innan deras debutalbum släpptes. Jag hade blivit helt förälskad i singeln "I'm Fire C'mon!", men var lite orolig för att Her Majesty skulle bli som The Plan för mig: d.v.s. göra en fantastisk förstasingel och en bra låt till, men sen göra mig totalt besviken med ett urtråkigt album.

Samma dag som jag skulle gå och se Her Majesty och dessutom intervjua sångaren Måns Jälevik och gitarristen Timo Räisänen fick jag en sampler med fem låtar från albumet "Happiness" och jag blev så lycklig, för Her Majesty håller. Alla låtarna på samplern var jättebra, så det var en lättad Sara som gick till intervjun.

Timo var några minuter sen, för han hade varit och färgat håret knallrött. Han hade på sig en tröja med bokstäverna T I M och O fastsydda, och kommenterade efter ett tag själv "f-n vad jag ser gay ut i den här tröjan!" Måns däremot ser oerhört mycket mer macho ut än vad hans ljusa sångröst avslöjar. När man hör Her Majesty känns det som att det borde vara Timo som sjunger, eftersom han är liten, smal och spenslig, medan Måns är kraftigt byggd och har tatueringar överallt; på armarna och ända upp på halsen och flera piercingar i ansiktet och ser ärligt talat rätt farlig ut. Men när han börjar prata avslöjar han att han är oerhört trevlig, verserad och vältalig.

Ni är ju flest medlemmar från Sludge Nation i bandet. Tycker ni att Her Majesty är en naturlig utveckling av ert sound, eller är det här nåt helt annat?

Måns: - Både och. Det finns ju element som är väldigt typiska, men det är ju för att så skriver vi låtar och så spelar vi låtar ihop liksom. Sen är det en utveckling, nu låter det väl lite mer som vi kanske ville att det skulle låta förut – det är så svårt att plocka ut nånting själv när man är med, men man faller alltid tillbaka på vissa grejer och upprepar sig sådär.

Timo: - Fast en naturlig utveckling är det definitivt. Det är samma känsla i låtarna, fast lite mer bara, kan man säga.

Vad tycker ni är viktigast i en låt? Vad måste en låt ha för att den skall vara bra?

Timo: - Vi tänker nog inte så över huvud taget.

Måns: - Jag gör det. Äkthet. Att det ska vara en sann känsla i det. Och sen att melodier och uttrycket blir riktigt. Jag har väldigt svårt för musik som bara är liksom en hook, utan att det ska vara nånting mer. Men inte så att vi tänker "F-n Timo, den här låten saknar nånting", "Ja, det ska vara lite mer melankoli i den" och att du tar ett mollackord, det är inte så. Men jag tycker att det är väldigt väldigt viktigt att en låt har liksom ett uttryck som stämmer överens med vad man vill säga med låten. Och sen melodier – all musik är ju melodier, även monoton musik är melodier, om jag lyssnar på nånting som är riktigt monotont så hör man egna melodier i, man hittar grejer och det tycker jag är otroligt viktigt – det är ju inte begränsat av språk eller nånting.

Jag har inte hunnit få så jättebra grepp om er, så jag tänkte fråga: vad skriver ni texter om?

Måns: - Vad ska man säga, relationer låter så pretentiöst, men det handlar ju om relationer, och relationer behöver inte bara vara två personer emellan, utan det är allting; relationer till sig själv liksom, eller... Om jag sjunger vissa låtar till en annan person så behöver det inte nödvändigtvis vara en annan person, utan det kan vara olika sidor av en själv och sådär. Det är nog väldigt mycket så, hur man är i olika situationer och relationer – ja, uteslutande om det. Det finns hur mycket som helst att skriva om då, man är ju inte bara en person liksom.

Albumet ska heta "Happiness". Varför – är det en glad skiva?

Måns: - En stark skiva är det.

Timo: - Vad sa du, "är det en bra skiva?"?

En glad skiva.

Timo: - Jaha! (skratt) Annars är det good songs. Det är väl... inte en glad skiva. Men det är inte motsatsen till en glad skiva heller. Det var faktiskt väldigt bra, att det är en stark skiva.

Måns: - Det är otroligt skönt, det är en riktigt sann glädje att kunna få släppa den här skivan, att få presentera den med de låtarna som är. Det är tolv låtar och de låtarna hänger ihop, på nåt sätt, om inte annat så som ett kapitel liksom. Men det är inte så skrattmusik, men det är inte synd-om-mig-musik heller.

"I'm Fire C'mon!", vad är det för titel?

Måns: - Bra fråga. En j-a titel! Nä, det är väl lite James Dean-aktigt så litegrann. Man är kanske inte bäst, men man är nånting liksom. Sen behöver det inte alltid vara positivt, det kan vara positivt eller negativt, det beror på i vilket läge man är.

Timo: - Faktiskt så stämmer det väldigt bra överens med den låten, för att den är otroligt bra som förfestlåt, eller festlåt, då är det "I'm fire c'mon!" verkligen...

Ja, man vill bara hoppa.

Timo: - Ja, precis, en feberkänsla. Och sen när man sitter helt knäckt dagen efter så är "I'm fire c'mon" också väldigt passande. Dels för att det bara brinner i huvudet och dels för att det är en ganska schysst ironi, i och med att man inte alls är särskilt fire-ig.

-->

Måns: - Det kommer tillbaka, vad det än är liksom.

Varför är det baklängessång i "Rules To Follow" förresten?

Måns: - Det var helt och hållet Timos och Jonas...

Timo: - Jag producerade ju den här skivan, och...

Måns: - Wow.

Alla skrattade och Timo fortsatte: - Jag producerade skivan och ibland när man satt och väntade på nästa arbetstillfälle, när man väntade på att nån skulle komma och spela in nånting så satt jag bara och lekte. Och en kväll i studion när jag och Jonas hade – Jonas är han som spelar keyboard – vi hade lagt några orglar eller nånting, så satt vi bara och lyssnade igenom låtarna. Och så höll jag på att vända på en annan grej, bara en effekt, och så skulle jag skoja lite med honom och vände på den här biten, som är en sånggrej från låten, och spelade upp den helt själv och så började vi skratta jättemycket. Sen glömde jag ta bort den och när vi skulle lyssna igenom låten så var den där helt själv i början och så passade det så bra så vi bara placerade in det. Så tänkte vi (på Roy-och-Roger-göteborgska:) "Shet, det är såhär man skapar en hit!"

Måns: - "Hur gjorde vi nu, exakt hur gjorde vi nu?! Plocka ut det, renodla det!"

Timo: - Det var några som inte alls tyckte det var bra. Men såna grejer kan ju vara skitsvåra att acceptera, särskilt om de görs på det sättet, att det är lite misstag och lite roligt.

Men tycker alla att det är bra nu då?

Timo: - Ja, nu tycker alla att det är skitbra. Det är ju faktiskt skitbra.

Måns: - Alla som vi känner tycker att det är skitbra.

Timo: - Du tycker att det är bra.

Ja.

Timo med martyrröst: - "Ganska, låten hade varit bättre annars, men..." (skratt)

På skivan finns också en duett med Cecilia Nordlund, som var sångerska i Souls. Låten heter "What I Deserve" och den spelades först in till en Sludge Nation-demo, men har nu gjorts i en ny version.

Måns: - Jag tror inte nån som tycker om Cecilia eller nån som tycker om oss kommer bli besviken eller tycka att det känns konstigt, det känns väldigt naturligt.

Vad är det bästa och det sämsta med Her Majesty?

Måns: - Det bästa – jag tänkte på det när vi satt och käkade när vi skulle till Linköping förra veckan, så var det att jag ser inte mig själv som förmer än nån annan, inte i bandet och inte över huvud taget – men bandet ser jag som förmer än nåt annat. Jag tycker att bandet går före vem som helst och vad som helst, det går före mig själv som person och det går före individerna i bandet, att det är en egen organism liksom.

Timo: - Alla i bandet brinner så otroligt mycket för det – vilket är ganska konstigt egentligen eftersom vi har sysslat så mycket med musik allihopa, och så plötsligt så startas en organism som blir större än allting annat för oss. Och det sämsta är väl att vi är ett gäng goa gubbar. Det kan vara rätt jobbigt ibland faktiskt. (skratt)

Måns: - Det sämsta är väl omständigheter, så det sämsta är att man inte kan göra detta alltid, jämt. Eller det kanske är bra också i och för sig.

Timo: - Det är svårt att säga nåt dåligt om Her Majesty.

Måns: - Fråga om ett år igen. Ett år och alla i bandet säger "måns".

Timo: - Allting känns så bra nu. Det sämsta är faktiskt att ibland kan man bara göra en spelning i veckan.

-->

Måns: - Ja, man vill vidare. Men man vill ju hem samtidigt, för hemma är ju hemma, men man skulle gärna vilja att det var vidare till nästa ställe, att hemma kunde vara med liksom. Det sämsta är att det finns kort om tid helt enkelt.

Finns det nånting som man inte vet om Her Majesty men som man borde få veta?

Timo satte handen för munnen och fnissade och Måns skrattade: - Som man bör veta är väl... som sagt även om vi är goa gubbar från Göteborg och det är mycket skämtande hit och dit så är det att jag är inte lika seriös och uppriktig med nånting annat och har inte varit med nånting annat jag har gjort nånsin än vad jag är med detta. Det är verkligen... låtarna, musiken och framträdanden och sånt, det är fullt ut på riktigt. Det är inget som kan kontrolleras och som nånsin skulle kunna kontrolleras av trender eller av att det ska vara på ett visst sätt och sådär. Med den här skivan så tycker jag att vi har lagt en helt grym grund för att kunna gå åt i princip vilket håll som helst. Det är det viktigaste att man har, oavsett vad man gör för typ av musik, att man har en riktig inställning, en sann inställning till det från början. Det måste finnas ett sant uttryck i det, en verklighet.

Timo: - Frågan var alltså om det finns nånting som man bör veta om Her Majesty som man inte vet om Her Majesty. Jag tycker du täckte in det rätt bra. Man måste veta – äh, man behöver inte veta det heller i och för sig, men alla – återigen – att alla brinner för det, så att det inte finns utrymme till att skoja särskilt mycket om det.

Måns: - Det är skoj på samma sätt som Jan Stenmark. "Jag skulle inte ens vilja byta med en lokförare." En strip som är "Du är full för första gången. Lycklig. Skulle inte ens vilja byta med en lokförare", det sitter en kille med ett litet spritglas. Jag tror att man måste kunna försöka åtminstone se på sig själv som andra gör för att kunna ta sig själv på allvar, man måste kunna ha självdistans och kunna skratta åt... du vet, som man vet inte om man ska skratta eller gråta; men skratta då, för det är åtminstone trevligare än att gråta. Kan man välja på dem två, du kan välja på att skratta eller gråta nu, ja... (han anlade en väldigt fundersam min, och Timo skrattade) Då vill man ju skratta. Det är en klassisk grej, "jag vill dö" – nej, förmodligen inte, helst vill man leva lyckligt liksom.

Timo: - Ja visst, det är samma sak som Johnny Rotten sa när han frågades "Varför är ni så arga?", han sa "Det är mycket lättare att vara snäll mot folk, så att vi är arga och vi svär mycket och vi är farliga" och bla bla bla. Men det är ju faktiskt mycket lättare att vara snäll... nej, det är mycket svårare att vara snäll mot folk – f-n vad jag kör ihop det nu i huvudet!

-->

Måns: - Morrissey säger det också "It's so easy to love, it's so easy to hate, it takes guts to be gentle and kind" – det är alltid lättare att ta extremer. Och alla ska göra misstag och man ska göra bort sig och man ska göra helt idiotiska grejer ibland, för vi är människor och så ska man förhoppningsvis lära sig nånting av det. Lär man sig inte nånting kan man åtminstone må lite dåligt över det. Att bara köra stenhårt på liksom skitarg eller stentuff, det får nog vara lite mer grejer inblandade.

-->

Nu kommer ännu en stor och övergripande fråga som ni kan prata länge om: varför gör ni musik?

Måns: - Jag gjorde inte musik på jättelänge när jag slutade med Sludge, på fyra år eller nånting sånt, för då hade jag ingen som helst lust med det. Men sen när man börjar spela och göra låtar – Timo och jag har snackat länge, alltså länge, om att göra nånting ihop ­– det är en stor del av vem man är, musiken. Sen så gör man andra saker, jag ritar och målar och jobbar och en massa olika, men just att det ska manifesteras på nåt sätt, att hitta ett uttryck som ligger nära till. Även om jag kan uppskatta att se på en bra film och känna om saker som folk säger att "det där skulle jag vilja ha sagt och det där skulle jag vilja ha gjort" – om musik kan jag också känna så; "det där skulle jag vilja ha skrivit och det där skulle jag vilja sjunga", men även om jag kan känna så så känner jag ändå att jag presterar precis så bra att jag kan förmedla det jag vill ha sagt liksom. Musik är grymt.

Timo: - Jag har aldrig funderat så mycket över det, men musik har varit mitt enda intresse sen jag var svinliten faktiskt. Jag började lyssna på musik väldigt tidigt och började spela musik väldigt tidigt, och det har inte funnits nån i min familj eller släkt som har varit särskilt musikalisk heller. Det var väl också lite därför jag blev ännu mer intresserad. Sen så har jag bara sysslat med musik hela tiden och tyckt att det har varit skitroligt och skitskönt.

Måns: - Jag kom på en j-t pretentiös grej men som ändå är j-t sann: när man säger såhär "Det var ingen annan som pysslade med det" och det känns som att man bryter ny mark – nu låter det svinpretentiöst: man bryter ny mark, men man hittar hem också. Det känns som att man drivs av nånting, men det är inte lika mycket att man drivs som att man dras till nånting. Man hittar dit det är meningen att man ska göra.

Timo: - Det har alltid varit viktigt för mig att nå ut med min musik, med det jag gör. Jag har två grejer som jag tycker om att göra, och det är att göra musik och laga mat. Laga mat gör jag hemma och tycker jag är helt grym på det, fast jag har inga behov av att visa det för nån. Men musik vill jag verkligen visa utåt, och när jag fick chansen så började jag jobba med det mycket och sen bara blev det mer och mer och jag kan inte göra annat än att tacka. Det är helt otroligt att kunna göra det.

Måns: - En ynnest!

Timo: - Jag jobbade ett kort tag som AD och designer, fast jag inte kan rita över huvud taget, jag ljög mig in på en massa stora företag, och märkte att jag hamnade i nån j-a jobbig grej som jag inte riktigt ville vara i, jag vet inte riktigt vad det var för sinnesstämning. Och dels ett j-t tråkigt schema alltså. Jag började på allvar med musiken och spela in och så, samtidigt som jag höll på med det, och det blev helt sjukt i huvudet.

Måns: - Det är skillnad på att jobba med nåt sånt som AD, nånting som är extremt kommersiellt, då vill man få folk att känna att de vill köpa nånting – om man släpper en skiva så vill man att folk ska köpa skivan för att känna nånting, det är precis tvärtemot. Visst, man säljer en skiva och nu är det ju så att vi betalar de flesta saker med pengar, det är det systemet vi har...

Timo fortsatte Måns tankegång: - ... men man vill att folk ska påverkas efter att de har betalat, men när man sysslar med nånting sånt så vill man påverka folk till att betala.

Måns: - Det är motsatsen.

Timo: - Ja verkligen. Men när jag satt där på dagarna... det är onödigt att snacka om det nu, men nu är man glad. (han skrattade till)

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Timo (med nån sorts machoröst): - Hur många tjejer vi har knullat.

Måns: - Nej. Fråga som... det har man ju tänkt "Hur många..." – nej! (skratt) Men vilken fråga vill man helst svara på, det är klart man har tänkt.

Timo: - När man sitter på spårvagnen och så kommer man alltid på grymma frågor, men då har man alltid kommit på ett grymt svar innan man har kommit på frågan, men så glömmer man bort det svaret sen.

Måns: - Då är man som George Costanza i "Seinfeld". Men en fråga som jag skulle vilja svara på är "Hur känns det att ha gjort så mycket för så många?" "Det e la gôtt!" Nej, men man vill ha en fråga längre fram, man vill ha en fråga som man kan ge ett helt perfekt svar på, som klarlägger allting och som får folk att inse att man är en ganska bra människa och sådär.

Timo höll med och fortsatte: - Och så vill man ha en fråga som inte kan misstolkas i skrift heller. Det är ganska ofta som man sitter och pratar och så när det är skrivet sen är det inte alls... det brukar inte vara särskilt stora grejer, men... Det skulle vara coolt att få en fråga som gör att alla andra frågor blir helt onödiga och dessutom helt ärligt och uppriktigt och rätt. Amen.

Vilka är era favoritmuppar?

Timo: - Jag tror att Kermit är min favorit faktiskt. Jag tycker han är schysst.

Måns: - Timo tror jag är min favoritmupp!

Timo skrattade: - Tack!

Måns: - Fast bland Sesam-monstren tycker jag Kakmonstret, han är skön.

Turnéledaren kom in och ville prata lite förberedelser inför soundchecken, så jag sa att jag ändå var klar.

Om det inte är nåt mer ni vill säga?

Måns reste sig för att gå på toa, och Timo sa: - Jag måste tänka lite här, nu har man ändå chansen att...

Måns: - När jag är borta!

Timo: - Äh, jag kommer inte på nåt. Ska du kolla ikväll eller? Då får du se på det och försöka beskriva vad vi känner. Ikväll kommer du se... det syns nog ganska mycket när vi spelar live, mer än andra band, vad det är vi har pratat om hela tiden. För att så många andra band blandar in så mycket annat som de behöver tänka på, en massa politiska band och sådär, vi är inte politiska på nåt sätt, men vi är ändå stenhårda med vad det är vi är ute efter. Den var rätt bra, den är jag nöjd med!

Måns kom tillbaka och Timo sa: - F-n, jag sa en grej som jag blev väldigt stolt över! Fast som jag har glömt av, kan vi spola tillbaka?

Visst kunde vi det, så jag stängde av bandspelaren och Måns fick lyssna, och tyckte att det var väldigt bra sagt.

Senare på kvällen såg jag Her Majestys spelning, och kunde bara hålla med om det Timo och Måns sagt: Her Majesty brinner för sin musik, och det syns när de spelar live. Så passa på att se dem om du kan.

Marit Bergman – från Fozzie 8, 2003

Själsligt hälsosammare än Ulf Lundell

Marit Bergman spelade i april -03 in "The From Now On EP" med producenten Marco Manieri från Gula Studion. När Marco mixade låtarna var hon med i Malmö och då träffade jag henne. Vi satte oss i en soffa i studion och började med att prata om vad som hänt under det dryga år som gått sedan hon släppte sin solodebut "3.00 AM Serenades". Marit ser tiden som gått som ett läroår, där det varit både roligt och jobbigt. Roligt att hon har fått en publik och jobbigt att det har varit mycket meck runt omkring, särskilt eftersom hon gav ut skivan själv på sitt eget lilla skivbolag Sugartoy Recordings.

- Jag har vetat att jag ville göra den här skivan, det har jag vetat i fem år, men det är inte förrän nu jag har börjat fundera på varför jag har velat det. Det har bara varit en ganska konkret men ändå diffus tanke; "jag ska göra en skiva och hålla på med musik", fast jag har inte förrän nu börjat ifrågasätta för mig själv varför jag vill göra det egentligen, mer än bara att det är kul.

Har du kommit fram till nåt då?

- Jaa... jag har kommit fram till att förmodligen finns det andra orsaker, men till exempel är det ju väldigt fränt att bli populär och få den sortens bekräftelse liksom. Så det känns lite som att jag måste hålla mig själv i nackhåret och inte låta det betyda nånting, för jag tror det är då man är lite stekt, om man låter såna saker börja betyda för mycket. Man kan bli... jag vet inte... hänga upp sig på sånt. Det är klart att man ska vara glad och tacksam också för att man har en publik som bryr sig och är intresserad och sådär, fast jag räknar med att nån gång i livet så kanske det är på ett annat sätt, då kanske man inte har den publiken och man kanske inte alls får bra recensioner och folk bara tycker att man är en idiot liksom. Och då om man har hängt upp sitt känsloliv på att få den bekräftelsen så tror jag att det blir farligt. Så jag försöker verkligen bry mig om andra saker, som att det är roligt när vi spelar och att jag njuter av själva musiken och sådär. Ungefär så.

Det senaste året har Marit också blivit nominerad till diverse olika priser, och hon vann för Bästa nykomling på Manifestgalan och Bästa kvinnliga på P3 Guld.

- Det var j-t fett. Manifest var ju kul, fast P3 Guld var... jag brukar tänka på det ibland nu också hur det kändes när de sa att jag hade vunnit det, för jag var sådär i chock verkligen. Det var på nåt vis efter det som man verkligen "åh shit, man har verkligen gjort nånting". För innan dess, det är så svårt att veta hur man... eftersom jag gjorde skivan själv så blev det att jag hade till exempel koll på alla pressklipp, så då kunde man tänka "åh vad mycket de skriver", fast sen är det svårt att jämföra med andra, för man håller inte samma koll på andra som man håller koll på sig själv. Första gången man kände att det har hänt nånting var på Hultsfred, när det kom så mycket folk och det var helt galet, och sen andra etappen var när jag fick det priset, för det hade jag verkligen inte trott. Det var ingen lögn – alla säger "Jag kunde aldrig tro att jag skulle vinna!", men jag kunde verkligen inte fatta det. Jag satt verkligen och skrattade åt min manager och de i mitt band och sa "Ni kan gå nu, vi vinner ingenting, det är lugnt, hej då" sådär (skratt).

Vilka var de andra som var nominerade?

- Robyn, Awa Manneh, Paola och Frida Snell. Det var ju det, att jag fick fler röster än Robyn, det tycker jag var lite konstigt.

Den nya ep:n nu – är det fyra låtar?

- Kanske fem. Vi håller på att jaga reda på en liveinspelning som jag inte vet om den låter bra och om vi kan använda den. Det är en Cure-låt, "Let's Go to Bed", som jag sjunger med Rebecka Törnqvist. Men jag fattar inte vad som har hänt med den inspelningen, den verkar vara borta nånstans. Men om vi får tag på den och den låter bra så hamnar den på nåt "very well hidden track" (skratt).

De fyra låtarna som är klara för ep:n är annars Fireside-covern "Sweatbead", Mary J Blige-covern "Real Love", en ny åt och...

Marit fyllde i: - ... och en låt som heter "Last Word" som är faktiskt outgiven, vad jag vet. Det är en duett mellan mig och Moneybrother (Anders Wendin) som vi har haft planer på i sju år räknade vi ut! Man känner sig j-t gammal! Vi hade en flirt en sommar för sju år sedan, så var vi ihop i typ fem dar, och sen bara "Äh, det här var kanske inte så kul", men vi kom på att vi trivs ju rätt bra ihop, vi kanske ska göra nåt annat kul, "Ja, vi gör en duett". Så har jag en kompis som heter Suzanne Rhatigan – det är en liten historia för sig som jag kan ta sen – som jag frågade om hon hade nån passande låt på lager som hon kunde dela med sig av som vi kunde få sjunga, och hon sa ja och vi började repa på den och det lät skitbra, men så rann det ut i sanden. Sen har det varit typ en gång om året när jag träffar Anders, när man är sådär full och uppspelt och bara "Ska vi inte göra den där duetten nu?!", "Jo! Jo, det gör vi! Ring mig på måndag!" och så har det inte blivit av. Men nu blev det av, faktiskt, äntligen. Det är väldigt lägligt också, Anders kommer ju vara jätteaktuell, och jag med. Det blir jättebra.

Hon berättade om irländska Suzanne Rhatigan, att hon gjort en skiva i början av 90-talet på ett majorbolag, men efter hon fått kicken därifrån släppte hon skivan "Late Developer" -96, som Marit tycker är kanske 90-talets bästa indieskiva, "nån slags lo-fi-soul". Marit gjorde en intervju med Suzanne för fanzinet Akasha, och sedan dess har de hållit kontakten.

Coverlåtarna är utvalda för att litegrann visa vilken musikalisk värld hon kommer från.

- Det finns så mycket låtar man hör som jag tänker "Åh, den måste jag göra cover på!", så jag tror säkert att jag kommer göra ett helt coveralbum, minst en gång, jag tycker det är j-t roligt. Särskilt med vissa sorters låtar, som med "Sweatbead" till exempel, jag älskar den låten, men den är ju så... de spelar den så j-a arty – för en gångs skull har Fireside fått till en sån j-a refräng som skulle kunna blivit en världshit liksom, och de bara "Okej, vi gör refrängen två gånger och sen spelar vi lite art-rock däremellan" (skratt) – j-t typiskt dem, vilket också hedrar dem! Det är ju bra liksom, det är klart att det också är ett vettigt sätt att göra musik på, men jag tänkte att "Nä, nu ska jag verkligen göra den sådär vacker och pompös" som jag tycker att den egentligen är. Det är roligt när det blir så med låtar att man känner att det finns nånting annat i låtarna än det man hör, nånting som man vill ta fasta på. Så så var det med den.

- Sen Mary J Blige-låten, jag har tänkt jättelänge att man skulle göra en cover på henne, men de tär svårt, för det är mycket med hennes låtar som är sådär... det ligger så mycket i hur hon sjunger liksom. I alla fall på de tidigare skivorna, nu på "Family Affair"-skivan är det ganska cleana hookar, där hon sjunger ganska rakt upp och ner, fast det är mycket annat i hennes låtar som är sådär... det är svårt att höra var låtarna finns liksom, när man väl börjar sätta sig ner med dem. Det är svårt att höra vad det är för ackord egentligen, och "Vad är det som är viktigt i låtarna?". Men det är ju lite utmaning också, jag tror jag ska försöka göra fler av hennes låtar. Jag tänkte först att man skulle göra den här "Missing You" från "Share My World", som är en jättevacker ballad, men då blev det så mycket lugna låtar, och den skulle vara svår att göra snabb. Men "Real Love", man började tänka på hur man ska göra den och då blev det nån slags garageversion, det kändes ganska logiskt.

Ja, det är en jättebra låt från början, men det var kul att höra den i en sån version.

"Sweatbead" låter inte riktigt som man är van att höra den, dels för att det i Marits version är med blås, och dels för att hon ändrat på ackorden i verserna. Hon berättade att det helt enkelt var för att de var för svåra att ta ut, så istället tog hon ut melodin och spelade ackord som passade till.

- Och sen tycker jag att om det ändå var jag som skulle göra det är det bättre att det blir ackordföljder som är typiska för mig.

Ett helt album är planerat att spelas in under hösten och ges ut i början av 2004. Marit vill försöka göra låtar lite annorlunda än på förra skivan.

- Jag vet fortfarande inte riktigt vad det ska bli för sorts skiva och hur man ska göra den, så jag tror att vi kommer spela in på en massa olika sätt och inte gå in direkt och repa in bandet på alla låtar. Vissa låtar kanske man gör på samma sätt som förut, men sen så vill jag försöka göra andra låtar på andra sätt också.

Bandet består, som alltid, av Daniel Värjö på gitarr, Mattias Areskog på bas, Åsa Jacobsson på klaviatur och Linda Hörnqvist på trummor, men det har på ep:n och till sommarens Kalasturné utökats med Ludde Rylander och Daniel Johansson på blås. En stor förändring kommer också ske live i sommar.

- Jag ska sluta spela gitarr. Jag ska bara sjunga.

Kommer inte det kännas konstigt utan gitarr?

- Joo, jag tycker det ska bli skitläskigt, men samtidigt känns det som att det var nånting som var tvunget att hända förr eller senare (skratt). Alltså, det är roligt att spela gitarr och det är roligt att ha den att posa med och det är väldigt tryggt framför allt, man har alltid nånting att göra med händerna, men jag tycker att oftast är det så att när jag går och kollar på grejer själv – särskilt när det är på lite större scener, som det kommer vara nu framöver ganska mycket, så är det roligare att kolla på nån som kan gå omkring lite och göra lite grejer. Som när vi åkte ut med Håkan i höstas och vintras så blev jag så avundsjuk, han kan hoppa ut i publiken när han vill, han kan hålla ut micken när han vill, du vet mycket såna grejer, publikkontakt och sånt som blir så j-a mycket enklare när du inte är låst vid ditt mickstativ och din gitarr. Plus att jag sjunger lite bättre när jag inte behöver spela gitarr samtidigt. Men det har inte varit nåt akut, men så ringde det en fantastisk kvinna till mig och frågade om hon inte kunde få jobba med mig och det är henne som jag har drömt om att hon ska spela  med mig – om det är nån annan som ska spela gitarr så är det hon.

Vem är det då?

- Sara från The (International) Noise Conspiracy. Så det var lägligt, för hon har slutat där nu, tillfälligt i alla fall. Alltså hon är så j-a grym! Men hon var sådär "Tänk om jag inte kan!", bara "Men Sara, det är inte så svåra grejer som jag gör hur som helst" och hon "Joo, det är jättesvåra grejer!" (skratt) "Nej, det är inte så". Hon sa "Jag är inte så bra på gitarr" – hon har ju spelat längre än mig, plus att hon är en bra gitarrist och hon spelar väldigt rytmiskt och energiskt, precis så som man behöver om det är nån som ska ersätta mig. Daniel spelar väldigt mycket sådär smäktande slingor liksom, det är inte en sån vi behöver nu, utan vi behöver nån som spelar ungefär som mig fast gärna bättre!

Typisk kvinnlig blygsamhet av henne.

- Ja, det är lite så. Fast det var så roligt, det blev att vi satt och tävlade mot varann i vem som var sämst (skratt); "Nej, men jag är jättedålig på gitarr!" och jag bara "Jag med!".

Marit live på Allhuset, Stockholm, på stödgala för David & the Citizens sept. -02.

Nu får du en fråga som du fick förra gången också, men jag tror inte du hade nåt bra svar på den då: Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

Marit funderade en stund: - Mmmm... måste tänka lite... Det är väl sådär: "Marit Bergman, du har gjort tio fantastiska album på raken. Hur bar du dig åt?" (skratt) Det kan man ju kanske vilja svara på nån gång.

Lite svårt nu kanske, men: Hur bar du dig åt för att göra ett fantastiskt album?

Marit log: - Ja, det var ju inte så svårt! Det var bara ett album, det... just nu har jag väldigt bra självförtroende i musik, det känns som att jag kan göra vad som helst. Fast det är ju för att jag är så peppad nu för att det har gått så bra och för att det är så många som har börjat gilla min musik. Sen är det förmodligen så att om jag försöker – jag kommer ju vilja försöka dra mig bort från mitt lyckade koncept liksom, för det känns som att nu har man redan gjort det här, så då finns det ingen anledning att direkt stanna kvar vid det, jag tror att det inte är så bra, jag tror att det är själsligt ohälsosamt att bara gå i samma grej och fortsätta... då blir man Ulf Lundell liksom. På nåt sätt.

Men du kan ju inte ändra stil helt och hållet bara för att du måste ändra stil.

- Nej, absolut inte! Fast man vill ju pröva andra saker, pröva andra sätt att skriva musik på och pröva andra sorters låtar. Man vill ju göra musik som man själv vill höra, det är ju grundtanken i det hela, och nu känns det som att "Ja, men nu har jag hört den här musiken och nu behöver jag inte göra det på samma sätt exakt en gång till, utan nu finns det annan musik som jag tycker kanske saknas och då vill jag försöka göra det".

Marits mobil som låg i rummet bredvid ringde, men hon brydde sig inte om att svara.

Jag har bara en fråga kvar ändå, och det är: Vilken är din favoritmupp?

- Mmmm... jag tror att det kan nog vara... det finns inte så mycket mupptjejer, det är ju Miss Piggy bara. Väl?

Hon i bandet i och för sig, vad är det hon spelar nu igen – gitarr va? Hon med det långa blonda håret och fiskläppar.

- Ja! (skratt) Men henne kommer jag knappt ihåg. Men annars så har jag faktiskt jobbat... min före detta chef är förebilden till Svenske Kocken i Mupparna. Så jag säger Svenske Kocken då, om det är en mupp!

Jo, det är han ju. När jag intervjuade Brainpool för evigheter sen pratade de om att de hade träffat honom.

- Ja, Kuprick heter han. Det var när jag bodde hemma i Rättvik – han bodde i USA på 70-talet och sen har han haft olika restauranger i Sverige och jag jobbade på en restaurang som han hade.

Hur var han då?

- Han är jätterolig. Han lagade speciallunch till mig, specialvegetarisk lunch. Så jag säger Svenske Kocken, han får vara min favorit.

Komeda – från Fozzie 8, 2003

Kokomemedada

Låter skönare, varmare och coolare

Jag sprang på Komeda backstage på Hultsfredsfestivalen i juni, vilket var så trevligt att vi bestämde oss för att göra en intervju dagen efter. Komeda är numera en trio, bestående av Lena Karlsson och Jonas och Marcus Holmberg, och några dagar innan festivalen gav de ut sitt nya album "Kokomemedada".

När jag 1998 höll på med det nummer 8 av Fozzie som aldrig kom ut gjorde jag också en intervju med Komeda, och valda delar av den intervjun har fått plats här med kursiv text.

Komeda bildades 1989, och från början var Henrik Andersson, senare i Ray Wonder och numera i Hank, med i bandet. När han slutade kom Mattias Norlander in, men han har nu hoppat av.

Namnet Komeda kommer från musikern Krzysztof Komeda och så betyder det dessutom något med mat på japanska.

Redan tidigt i karriären gjorde Komeda musik till flera stumfilmer, bl.a. till Buster Keatons "Sherlock Junior" 1991. I mitten av 90-talet var de ute på USA-turné som förband till Ben Folds Five och europaturné som förband till Beck.

Hur är Beck då, är han så konstig som han verkar?

- Nej. Han är en j-t schysst kille.

- Ganska normal skulle jag vilja säga.

-->

- Han var lite tillbakadragen sådär.

Vad har hänt sen sist, varför blev det en så lång paus?

Lena: - NONS (skivbolaget de låg på förut) gick i konkurs, vi ville göra nåt annat, tänka på nåt annat sätt helt enkelt och sen så i väntan på att rätt tillfälle ska komma så har vi gjort teatermusik, Jonas har varit inblandad i konstprojekt och gjort musik, vi har gjort filmmusik till "Pettson och Findus Kattonauten" och så har vi gjort några låtar specialskrivna till soundtracks. Sen så träffade vi rätt skivbolag för två år sen, och då har vi byggt en studio i Umeå – vi har snickrat, vi har lött sladdar, vi har köpt in utrustning och lärt oss att hantera den och så har vi spelat in den här skivan själva.

Vad heter studion?

- Superstudion.

Jaha, som Diesels underetiketter.

Jonas: - Det fick vi höra sen.

Lena: - Det var ju synd, det är nämligen Jonas som har fått namnge den, jag tror inte han visste det (skratt).

Jonas: - "Ivan, vad ska våran studio heta?" Vi hade suttit i en timme och försökt komma på nåt bra namn, och han sa direkt "Superstudion såklart!" Han är sju.

Kan ni beskriva er musik?

- Vi lyssnar på mycket svängig musik.

Lena: - Det kommer influenser från så många håll så slutresultatet är väl en kombination av många genrer.

Berätta lite om skivan, hur låter den i förhållande till ert gamla material?

Marcus: - Det låter väl lite som Komeda, det låter väl lite som alla tidigare skivor, men det är bättre ljud, det är bra låtar, det låter skönare, den låter varmare, den låter coolare. Tycker jag. Och självklart är det ju det bästa vi har gjort.

Var har ni fått inspiration från?

Jonas: - Jag har lyssnat mycket på Christian Fennesz, som är en sån här laptop-snubbe, Boards of Canada har vi lyssnat på allihopa. Jaa, annars är det väl det gamla vanliga, Velvet och Love och...

Var kom inspirationen till texterna från då?

Jonas: - Hä' olik.

Lena: - Ja, de är väldigt olika varandra, det är kanske inte direkt nåt tema, men det är väl det som händer runt om i världen, att man inte kan värja sig mot att man reagerar så starkt mot det som händer. Personliga erfarenheter, det är ju allt möjligt. Men inspirationen har varit mycket också att ha en egen studio, att kunna utforska ljud på ett annat sätt, för det har man inte tid och råd med när man hyr in sig i en studio. Man kan ha en god vision som kanske måste stryka på foten då för att man måste gå vidare hela tiden, men nu har vi haft tid på oss, vi har inte haft nån deadline direkt heller, så det har fått ta ganska lång tid och vi har gjort jättemycket låtar, mer än vad som finns på albumet. Så det har varit skönt. Ny utrustning och nya ljud ger ju nya inspirationer.

Varför gör ni musik?

Marcus: - För att det är så roligt och underbart att göra det, musiken i sig är drivkraften. Och nu gör man väl det för att man kan också.

Lena skrattade: - Ja, det är väl det som man är bäst på.

Ni kan leva på musiken eller?

Jonas: - Vi har gjort det i några år. Knapert, dock.

Lena: - Apropå din fråga varför vi håller på med musik, det är ju det man ifrågasätter ganska många gånger när det verkligen är knapert, man kanske börjar fundera på vad man håller på med. Men det är ju så himla kul när man väl håller på att spela och spela in och göra saker, att det faktiskt är värt besväret med det praktiska i livet.

Går det att säga om nånting är roligare, är det roligare att göra en Komeda-skiva, eller är det roligare att göra filmmusik till exempel?

Jonas: - Allting är lika kul.

Lena: - Jag tycker nog att det är roligast med Komeda-musiken faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig. Men alla saker har ju sin charm och det kan ju ge erfarenheter som man har nytta av när man då gör Komeda-musik eller tvärtom. Men egentligen tycker jag nog Komeda är roligast.

Den andra musiken ni gör, är det i samma stil, hörs det att det är Komeda eller anpassar ni er mycket?

Marcus: - Jag tror inte det behöver höras att det är Komeda. Teaterföreställningen vi har gjort musik till – vissa harmonier kanske, om man vet att det är vi då kanske man känner igen grejer, men om man inte vet det då tror jag inte... Komeda är ju ändå popmusik och det är ju inte det andra.

Lena: - Ja, och så varje teaterföreställning har ju sina krav, de ställer sina olika krav på hur musiken ska låta, så det går ju inte bara drämma till med en poplåt i vilken föreställning som helst. Det näst sista vi gjorde var till en skräckföreställning och där har man ju sett då ett antal skräckfilmer och vet hur... (hon skrattade lite) en slipsten ska dras för att skrämma upp nån musikaliskt. Och det är inte såna ljud som man använder sig av när man gör låtar.

Vad är det bästa och det sämsta med Komeda?

Lena: - Det bästa är att vi är så himla bra och det sämsta är att inte alla vet det.

Finns det nåt ni kan berätta som folk inte vet om Komeda men som kan vara kul att veta?

Alla började skratta och Jonas sa: - Vi har inte studerat på högskola för popmusik... och... (han kom av sig och började skratta lite, men fortsatte:) Så jaa... vi är ju ett punkband från början, helt och hållet. Det är ju de idealen vi har, att man ska göra det själv. Och det gör vi ju.

Lena: - Jag kommer inte på nåt som kan vara roligt att veta.

Jonas: - Vi älskar mat.

Lena: - Surströmming.

Jonas: - Men det är väl nästan självklart när man kommer från Norrland.

-->

Marcus: - Vi är j-t bra live. Vi har inte spelat så mycket i Sverige, eller i Skandinavien. Nu ska vi försöka repa ihop en ny konstellation, låna in lite musiker, lite rockare, och det kommer ju bli bra. För att... äh, jag vet inte, vi är bra live helt enkelt, som man kanske inte kan tänka sig när man hör vissa låtar, de kanske inte låter så live-igt gjorda. (han kände att det lät svamligt och började skratta)

-->

Vi pratade lite om att många musiker är väldigt korta, och kom sedan in på att jag tyckte Komeda var så otroligt svängiga live.

- Men det är ju mycket det det handlar om, att det ska svänga. Åttondelar och synkoper.

Lena: - Det finns ju bra musik som är svängig som man lyssnar på. James Brown...

- Han är kort. Kort och sexig.

Är det universalformeln?

Marcus: - Jag är ju inte så kort.

Lena skrattade: - Men du är desto sexigare!

- You sexy you.

Lena: - Vem var det som sa det?

- Det var en vakt, en tjej som var kär i Jonas som skrev "you sexy you".

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Jonas: - Hur kändes det att hamna etta på alla världens listor?

Marcus: - Ja, det vore trevligt att svara på. (skratt)

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

- Ni gör sån genial musik som gör att man börjar gråta och skratta om vartannat, som gör att man inte kan sova på åtta veckor. Hur kommer det sig?

Det började regna, och vi satt på fotbollsplanen – precis på mittpunkten för övrigt – så jag snabbade på med sista frågan: Favoritmuppar?

Jonas: - Det har vi svarat på en gång.

Lena: - Jag vet inte om de har nåt namn, men det här paret som dansar. På dansgolvet när de pratar och har en dialog – det där paret som hela tiden dansar i ofas med varandra. (alla började skratta när de mindes dem)

Marcus: - Fasen, vilka finns det, det finns kocken, Kermit, björnen, Gonzo, Animal, Miss Piggy... Saxofonisten, han är cool! Riktigt 70-tals-New York-snubbe.

Jonas: - Gonzo.

- Han som dansar är ganska rolig också, han som dansar med folk och så exploderar huvudena på dem. Med stora ögonbryn, han ser ut som Animal, han har en massa hår överallt.

- Var det Fozzie som svarade i telefon när det ringde från myntverket? Han stod vid en telefon som satt på en tegelvägg, och så ringde det och han svarade och så kom det ut ett mynt, då var det från myntverket, eld, då var det från brandkåren.

I bakgrunden avslutade Timbuktu sin konsert, och Lena berättade att Marcus strax skulle iväg och vara pris i en tävling; första pris var att få äta langos med honom.

Komeda har förresten bättre minne än jag, för de kom ihåg att jag skickat foton till dem från en Hultsfredsspelning för några år sen, fast jag mindes inget av det, förrän jag sedan lyssnade på bandet från den gamla intervjun, där vi pratade om att jag skulle skicka kort till dem, så det var visst jag...

Passa på att se Komeda live när de turnerar i höst.