torsdag 2 augusti 2018

Komeda – från Fozzie 8, 2003

Kokomemedada

Låter skönare, varmare och coolare

Jag sprang på Komeda backstage på Hultsfredsfestivalen i juni, vilket var så trevligt att vi bestämde oss för att göra en intervju dagen efter. Komeda är numera en trio, bestående av Lena Karlsson och Jonas och Marcus Holmberg, och några dagar innan festivalen gav de ut sitt nya album "Kokomemedada".
När jag 1998 höll på med det nummer 8 av Fozzie som aldrig kom ut gjorde jag också en intervju med Komeda, och valda delar av den intervjun har fått plats här med kursiv text.

Komeda bildades 1989, och från början var Henrik Andersson, senare i Ray Wonder och numera i Hank, med i bandet. När han slutade kom Mattias Norlander in, men han har nu hoppat av.

Namnet Komeda kommer från musikern Krzysztof Komeda och så betyder det dessutom något med mat på japanska.
Redan tidigt i karriären gjorde Komeda musik till flera stumfilmer, bl.a. till Buster Keatons "Sherlock Junior" 1991. I mitten av 90-talet var de ute på USA-turné som förband till Ben Folds Five och europaturné som förband till Beck.

Hur är Beck då, är han så konstig som han verkar?
- Nej. Han är en j-t schysst kille.
- Ganska normal skulle jag vilja säga.
-->
- Han var lite tillbakadragen sådär.


Vad har hänt sen sist, varför blev det en så lång paus?
Lena: - NONS (skivbolaget de låg på förut) gick i konkurs, vi ville göra nåt annat, tänka på nåt annat sätt helt enkelt och sen så i väntan på att rätt tillfälle ska komma så har vi gjort teatermusik, Jonas har varit inblandad i konstprojekt och gjort musik, vi har gjort filmmusik till "Pettson och Findus Kattonauten" och så har vi gjort några låtar specialskrivna till soundtracks. Sen så träffade vi rätt skivbolag för två år sen, och då har vi byggt en studio i Umeå – vi har snickrat, vi har lött sladdar, vi har köpt in utrustning och lärt oss att hantera den och så har vi spelat in den här skivan själva.
Vad heter studion?
- Superstudion.
Jaha, som Diesels underetiketter.
Jonas: - Det fick vi höra sen.
Lena: - Det var ju synd, det är nämligen Jonas som har fått namnge den, jag tror inte han visste det (skratt).
Jonas: - "Ivan, vad ska våran studio heta?" Vi hade suttit i en timme och försökt komma på nåt bra namn, och han sa direkt "Superstudion såklart!" Han är sju.

Kan ni beskriva er musik?
- Vi lyssnar på mycket svängig musik.
Lena: - Det kommer influenser från så många håll så slutresultatet är väl en kombination av många genrer.

Berätta lite om skivan, hur låter den i förhållande till ert gamla material?
Marcus: - Det låter väl lite som Komeda, det låter väl lite som alla tidigare skivor, men det är bättre ljud, det är bra låtar, det låter skönare, den låter varmare, den låter coolare. Tycker jag. Och självklart är det ju det bästa vi har gjort.
Var har ni fått inspiration från?
Jonas: - Jag har lyssnat mycket på Christian Fennesz, som är en sån här laptop-snubbe, Boards of Canada har vi lyssnat på allihopa. Jaa, annars är det väl det gamla vanliga, Velvet och Love och...
Var kom inspirationen till texterna från då?
Jonas: - Hä' olik.
Lena: - Ja, de är väldigt olika varandra, det är kanske inte direkt nåt tema, men det är väl det som händer runt om i världen, att man inte kan värja sig mot att man reagerar så starkt mot det som händer. Personliga erfarenheter, det är ju allt möjligt. Men inspirationen har varit mycket också att ha en egen studio, att kunna utforska ljud på ett annat sätt, för det har man inte tid och råd med när man hyr in sig i en studio. Man kan ha en god vision som kanske måste stryka på foten då för att man måste gå vidare hela tiden, men nu har vi haft tid på oss, vi har inte haft nån deadline direkt heller, så det har fått ta ganska lång tid och vi har gjort jättemycket låtar, mer än vad som finns på albumet. Så det har varit skönt. Ny utrustning och nya ljud ger ju nya inspirationer.
Varför gör ni musik?
Marcus: - För att det är så roligt och underbart att göra det, musiken i sig är drivkraften. Och nu gör man väl det för att man kan också.
Lena skrattade: - Ja, det är väl det som man är bäst på.
Ni kan leva på musiken eller?
Jonas: - Vi har gjort det i några år. Knapert, dock.
Lena: - Apropå din fråga varför vi håller på med musik, det är ju det man ifrågasätter ganska många gånger när det verkligen är knapert, man kanske börjar fundera på vad man håller på med. Men det är ju så himla kul när man väl håller på att spela och spela in och göra saker, att det faktiskt är värt besväret med det praktiska i livet.
Går det att säga om nånting är roligare, är det roligare att göra en Komeda-skiva, eller är det roligare att göra filmmusik till exempel?
Jonas: - Allting är lika kul.
Lena: - Jag tycker nog att det är roligast med Komeda-musiken faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig. Men alla saker har ju sin charm och det kan ju ge erfarenheter som man har nytta av när man då gör Komeda-musik eller tvärtom. Men egentligen tycker jag nog Komeda är roligast.
Den andra musiken ni gör, är det i samma stil, hörs det att det är Komeda eller anpassar ni er mycket?
Marcus: - Jag tror inte det behöver höras att det är Komeda. Teaterföreställningen vi har gjort musik till – vissa harmonier kanske, om man vet att det är vi då kanske man känner igen grejer, men om man inte vet det då tror jag inte... Komeda är ju ändå popmusik och det är ju inte det andra.
Lena: - Ja, och så varje teaterföreställning har ju sina krav, de ställer sina olika krav på hur musiken ska låta, så det går ju inte bara drämma till med en poplåt i vilken föreställning som helst. Det näst sista vi gjorde var till en skräckföreställning och där har man ju sett då ett antal skräckfilmer och vet hur... (hon skrattade lite) en slipsten ska dras för att skrämma upp nån musikaliskt. Och det är inte såna ljud som man använder sig av när man gör låtar.
Vad är det bästa och det sämsta med Komeda?
Lena: - Det bästa är att vi är så himla bra och det sämsta är att inte alla vet det.
Finns det nåt ni kan berätta som folk inte vet om Komeda men som kan vara kul att veta?
Alla började skratta och Jonas sa: - Vi har inte studerat på högskola för popmusik... och... (han kom av sig och började skratta lite, men fortsatte:) Så jaa... vi är ju ett punkband från början, helt och hållet. Det är ju de idealen vi har, att man ska göra det själv. Och det gör vi ju.
Lena: - Jag kommer inte på nåt som kan vara roligt att veta.
Jonas: - Vi älskar mat.
Lena: - Surströmming.
Jonas: - Men det är väl nästan självklart när man kommer från Norrland.

-->
Marcus: - Vi är j-t bra live. Vi har inte spelat så mycket i Sverige, eller i Skandinavien. Nu ska vi försöka repa ihop en ny konstellation, låna in lite musiker, lite rockare, och det kommer ju bli bra. För att... äh, jag vet inte, vi är bra live helt enkelt, som man kanske inte kan tänka sig när man hör vissa låtar, de kanske inte låter så live-igt gjorda. (han kände att det lät svamligt och började skratta)



-->
Vi pratade lite om att många musiker är väldigt korta, och kom sedan in på att jag tyckte Komeda var så otroligt svängiga live.
- Men det är ju mycket det det handlar om, att det ska svänga. Åttondelar och synkoper.
Lena: - Det finns ju bra musik som är svängig som man lyssnar på. James Brown...
- Han är kort. Kort och sexig.
Är det universalformeln?
Marcus: - Jag är ju inte så kort.
Lena skrattade: - Men du är desto sexigare!
- You sexy you.
Lena: - Vem var det som sa det?
- Det var en vakt, en tjej som var kär i Jonas som skrev "you sexy you".

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
Jonas: - Hur kändes det att hamna etta på alla världens listor?
Marcus: - Ja, det vore trevligt att svara på. (skratt)

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?
- Ni gör sån genial musik som gör att man börjar gråta och skratta om vartannat, som gör att man inte kan sova på åtta veckor. Hur kommer det sig?

Det började regna, och vi satt på fotbollsplanen – precis på mittpunkten för övrigt – så jag snabbade på med sista frågan: Favoritmuppar?
Jonas: - Det har vi svarat på en gång.
Lena: - Jag vet inte om de har nåt namn, men det här paret som dansar. På dansgolvet när de pratar och har en dialog – det där paret som hela tiden dansar i ofas med varandra. (alla började skratta när de mindes dem)
Marcus: - Fasen, vilka finns det, det finns kocken, Kermit, björnen, Gonzo, Animal, Miss Piggy... Saxofonisten, han är cool! Riktigt 70-tals-New York-snubbe.
Jonas: - Gonzo.

- Han som dansar är ganska rolig också, han som dansar med folk och så exploderar huvudena på dem. Med stora ögonbryn, han ser ut som Animal, han har en massa hår överallt.
- Var det Fozzie som svarade i telefon när det ringde från myntverket? Han stod vid en telefon som satt på en tegelvägg, och så ringde det och han svarade och så kom det ut ett mynt, då var det från myntverket, eld, då var det från brandkåren.

I bakgrunden avslutade Timbuktu sin konsert, och Lena berättade att Marcus strax skulle iväg och vara pris i en tävling; första pris var att få äta langos med honom.
Komeda har förresten bättre minne än jag, för de kom ihåg att jag skickat foton till dem från en Hultsfredsspelning för några år sen, fast jag mindes inget av det, förrän jag sedan lyssnade på bandet från den gamla intervjun, där vi pratade om att jag skulle skicka kort till dem, så det var visst jag...

Passa på att se Komeda live när de turnerar i höst.

Inga kommentarer: