This Is Head - 0007 video

This Is Head - 0007 from Adrian Recordings on Vimeo.

Älskar att de kastar skivor mot vårt gamla kontor. :) (där jag, Tom, Björn och Henric jobbade ihop. Saknar mina gamla kollegor!)

The Anatomy of Timo Räisänen

Jag är ingen professionell musikjournalist. Jag har visserligen skrivit om musik i snart 16 år, men jag startade Fozzie 1994 för att jag älskar musik och inte för att jag ville bli journalist och leva på mitt skrivande. Så när jag kommer in på ett hotellrum för att intervjua Timo Räisänen och han kommer och ger mig en kram och säger att han är så glad att det är jag som ska göra dagens sista intervju, för då behöver han inte vara så försiktig med vad han säger, så blir jag jätteglad. Anledningen till att jag har intervjuat Timo flera gånger (först för Her Majesty, sen solo) är ju för att jag tycker att han är så sabla bra, och han har också blivit mitt favorit-intervjuobjekt för att han säger så mycket bra saker - sist jag intervjuade honom pratade vi i över två timmar, och det resulterade i typ världens längsta artikel som inte ens jag själv orkade läsa igenom hela igen inför dagens intervju (men den är väldigt bra!).

Intervjun jag ska göra nu är för Radar, men eftersom deras artiklar alltid är rätt korta blir det en en utförligare version här på Fozzie också. Jag har till och med med mig två fotografer; en professionell för Radar och min pojkvän Christopher för Fozzie.
Timo sätter sig i en fåtölj medan fotografen börjar rigga lampor, och frågar mig vad jag tycker om hans nya skiva "The Anatomy of Timo Räisänen".
Jag har lite svårt att svara ärligt, för jag älskar hans förra album "Love Will Turn You Around" och den nya skivan har faktiskt haft lite svårt att leva upp till mina förväntningar. Jag hade heller inte haft tid att lyssna igenom den särskilt många gånger innan intervjun, så jag stammar lite och säger att jag tycker att den är lite av en återgång till soundet på första skivan "Lovers Are Lonely", efter den mycket rockigare "Love Will Turn You Around".
Han håller med om att de är lite samma stil, men:
- Jag gick inte tillbaka, jag gick vidare istället. Den är otroligt mycket mer komplex än nånting jag har gjort innan; låtskrivarmässigt, produktionsmässigt och textmässigt.
Men jag tycker nästan att vid första genomlyssningen känns den ganska enkel, så du får utveckla mer: på vilket sätt är den mer komplex?
- Det är den, fast den är mycket mer... jag har aldrig jobbat så mycket med en skiva i hela mitt liv. Jag har aldrig släppt fram så mycket ångest inför ett skapande, jag har alltid låtit min energi skriva låtarna och så har jag nöjt mig där och så har jag trippat runt på små moln och tyckt att jag var bäst - vilket jag inte gjorde nu. Varje låt är verkligen jobbad ner i minsta ord och minsta ton.
Varför gjorde du så nu då, för att du hade mer tid eller bara för att det var dags?
- För att jag ville vidare. Sen så ville jag också att den här skivan skulle vara lättare att lyssna på än nånting annat jag har gjort, och jag ville att det skulle vara en melodi som leder och annat som stöder, istället för att släppa fram alla mina darlings så att alla får vara med och leka. Därav så blir den ju mer direkt, men det här är en skiva som jag tror att man kommer att fortsätta upptäcka väldigt länge. Jag tror den kommer leva mycket länge. Den känns mycket mer klassiker än nånting jag har gjort innan.
Ja, jag tror den växer, jag har mest fastnat på "Outcast" och kört den om och om igen, för det är den jag tycker är bäst hittills, och den är ju bara nummer tre.
- Men det är ju perfekt. Den är enkel för den enkla lyssnaren, men låtarna är så otroligt mycket mer skrivna - varje låt är mycket mer av ett hantverk än nånting jag har gjort innan. Sen så de här liksom galna, magiska låtarna som jag har skrivit på tre minuter, som "Fear No Darkness, Promised Child", som bara finns där och bara är, har vi nog inte på den här skivan. Men vi har minst en låt som är definitivt det bästa jag har skrivit någonsin: "Bleeding". Men "Outcast" också, jag har aldrig gjort nånting sånt förut, det är en helt annan form av poplåt än det jag har gjort förut. Och det kommer man upptäcka, såna små grejer, tror jag - hoppas jag i alla fall.

Som vanligt är det Timo och hans högra hand Hans Olsson Brookes som spelat in och producerat, men för första gången har han lämnat ifrån sig skivan för mixning:
- Till Lasse Mårtén på Decibel, som är en person som får tackbrev från Beyoncé Knowles för att han gjort så bra mixjobb. Det var ett häftigt steg att ta. När vi lyssnade igenom råmaterialet för första gången, så var det första han sa när han vände sig om till mig: "Timo, du har gjort en 'Bad'!" Det var ju jävligt häftigt. Han älskar skivan och det märks verkligen i det jobbet han har gjort.
Jag känner mig helt korkad här för att inte jag gillade den direkt, men det kommer nog.
- Det kommer nog - men du har ju ett personligt förhållande till min musik. Du har ju varit med länge och vi känner varandra, så det är inte alls konstigt, tycker inte jag. Men jag tror, och framför allt hoppas att det kommer. Men det tror jag verkligen, för den är väldigt väldigt ärlig, den här skivan, och musikaliskt sett så är den otroligt ärlig - och du gillar ju mig. Hoppas jag.
Haha! Ja, det gör jag.
Du har ju väldigt hängivna fans - oroar du dig nån gång för vad de ska tycka när du håller på med nytt material?
- Jag har aldrig gjort det innan. På den här skivan så har jag haft en bild av en person som jag skriver till, och det har varit en 35-årig tvåbarnsmamma.
- Mina fans... är väldigt vana vid att jag gör det som faller mig in, och uppskattar mig för min ärlighet, tror jag. I grund och botten så är det ju samma gamla Timo som hoppar upp där och... stryper sig själv samtidigt som han skrattar.
Men har du många 35-åriga fans? För jag tycker att bilden av ett typiskt Timo-fan är en 17-årig tjej.
- Men då räknar du inte med de två senaste åren. Så har det ju verkligen varit, men under "Love Will Turn You Around"-turnén så märkte jag att "shit, det är nya människor som kommer här". De första som jag märkte var ganska muskulösa gymsnubbar i tighta åtsittande t-shirts som stod och bara diggade, bara "fan vad weird...". Och sen så de som vi förut brukade kalla kickers; ganska hårda ungdomar, började komma fram efter konserter och krama mig. Och sen så började jag märka att det började krypa upp mot 45 mot slutet av turnén. Sen så gjorde jag "På spåret" och sjöng Radioheads "Creep" och öppnade upp en helt ny värld. Jag blev överöst med mail från 60-plussare: det stod samma sak i varje mail, att "jag har inte känt musik på över 20 år, fram till att jag såg dig - tack så mycket". Och då fick jag en ganska stor fanclub bestående av sextio... ja, pensionärer helt enkelt. Sen så har medelsvensson anslutit sig till det, i och med att jag har gjort ganska mycket medelsvensson-grejer. Och där har vi hela min ambition.
Att nå alla?
- Att ingenting gör mig gladare än att se en ny sorts människa på mina konserter. Jag kommer aldrig att glömma mina älskade pandaögon, de betyder otroligt otroligt mycket. Den 17-åriga tjejen är den som har fått det att gå runt och fått det att bli till vad det är nu.
Några av medelsvensson-grejerna som han pratar om är deltagandet i Körslaget, uppträdandet i På spåret, programledarskapet på P3 Guld-galan och sidekick-programledarrollen i Melodifestivalens Eftersnack, och nu i vår kommer han vara med i Så ska det låta.

Timo drar upp benen i fåtöljen, och jag ser ett photo-op, som Christopher missar, eftersom han sitter som uppslukad och lyssnar på Timo, så jag dirigerar iväg honom för att ta lite fler kort, och Timo säger åt honom att skärpa sig (de har också träffats flera gånger förut, så Christopher vet att han inte menar allvar. Båda är dessutom från Partille, av alla ställen).
Anledningen till att den här skivan är den ärligaste hittills, tror du att det har att göra med att du har blivit far, eller är det nånting annat?
- Alla mina skivor är ju det jag är. Jag är och strävar efter ärlighet... jag är ärlighet. Bra citat. (han skrattar till) Men den här är så mycket bredare, den behandlar så mycket mer än jag har behandlat innan och jag tror inte att det beror på att jag blivit pappa, men det är det här med hönan och ägget: min musik påverkar mitt liv och mitt liv påverkar min musik. Men det har att göra med utveckling.
Varför heter skivan "The Anatomy of Timo Räisänen"?
- För att man får ett besök in i mig.
Första låten heter "Cocaine" och jag ifrågasätter det kloka i att göra en låt om kokain, men Timo förklarar att han litar på sina fans:
- Den handlar om att kokain är ett smutsigt substitut för allting som är bra i livet. Och den är inte bara ett substitut utan den trycker bort allting som är bra i livet.

Vad handlar singeln "Numbers" om?
- "Numbers" handlar om att försöka att göra folk medvetna om att det finns en fara att vi är på väg att bara bli siffror allihopa.
På vilket sätt?
- Att "4000 döda i..." det här landet betyder inte ett jävla skit längre. Det är så jävla hemskt att människan är på väg att glömmas bort - och det handlar den här skivan om jättemycket. Att man går på stan och ser en löpsedel där det står "Här dör han", och så är det en stor bild på dödsögonblicket när en bobåkare åker av. Och sen så slår man upp tidningen eller går in på deras hemsida och så är det en jättestor rubrik med citattecken "Det var hans eget fel". Det är skrämmande.
- Jag försöker göra folk medvetna och inte tappa hoppet. Skivan är genomsyrad av hopp, även om den uttrycker en rädsla, så hoppas jag ju fortfarande, och jag vill verkligen få folk att hoppas och känna en tilltro - jag vill bara att folk ska ändra perspektiv lite och blicka inåt istället för att bry sig om vad folk uppdaterar sin Twitter med.
"We're All Gonna Die" slutar skivan med, det låter ju inte sådär jättehoppfullt? Det är ju sant, men det låter ju inte så jättehoppingivande.
- Nej, men den handlar om att media var och varannan vecka försöker få oss att tro att vi kommer dö. Och ljuger för att sälja lösnummer.
Jaha, alla de där "... kan vara en dödlig sjukdom"?
- Ja, och är det inte sjukdomen som är dödlig så är det vaccinet som är dödligt, och är det inte vaccinet som är dödligt så är det nånting annat.
Han låter väldigt trött: - Jag vet inte... Fan vad jag låter som en domedagsprofet. (han suckar) Det här citatet är bra: Vi omges ständigt av lögner. (han skrattar till, men blir snabbt allvarlig igen) Men det gör vi. De allra flesta är medvetna om att vi omges av lögner, men eftersom vi slås så jävla mycket av det och vi är så intresserade och vi förväntas ha en åsikt om allting som händer och det är så jävla mycket information som man ska ta in och försöka bearbeta, så tar man till slut bara förbestämda åsikter och tycker att de är helt okej. Folk pratar inte med sig själva längre, och det är så farligt. Folk ansluter sig till den gråa massan för att den gråa massan anslutit sig till den gråa massan. Man måste reagera och måste börja tänka.
Vi kommer in på jordbävningskatastrofen i Haiti, och Timo säger:
- Vi har ett väldigt väldigt kort minne nu för att det är så jävla mycket annat som ska tas in. Så att man bryr sig, och man säger "åh, ah" och man skänker sin peng, och sen så glömmer man. Och det vet jag inte om det är så dåligt egentligen. Alltså, alla kan inte gå runt och vara rädda och må dåligt hela tiden, för det kommer inte leda nån vart, utan det är snarare en positivism som jag är ute efter. Men för att bli positiv så måste man inse att nåt är fel, och inse att man inte kan hjälpa det genom att klaga på "the guy on the big chair", utan man måste börja med "the man in the mirror". Och då ska man inte börja klaga på the man in the mirror, eller börja ändra på the man in the mirror, utan bara göra så att the man in the mirror mår bra, peppa the man in the mirror. Och peppa dem som man har runt omkring sig, få ens nära och kära att må bra. Där har vi ju lösningen på det, faktiskt.

Timo byter ställning i fåtöljen och råkar sparka till ett av dagsljuslysrören som står vid hans ena ben:
- Jag tror ju hela tiden att det är riktiga lysrör som är sånt där tunt, skört glas.
Fotografen: - Nej, de håller.
Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
Han ler: - "Får jag gå nu?" Nej... vilken fråga skulle jag helst vilja svara på? Jag tycker nog att jag har svarat på de flesta frågorna som det går att svara på under den här dagen, och det börjar bli lite luddigt i huvudet. Men... nej, jag vet inte. Jag har aldrig kunnat svara på just den frågan. Men... "Vad längtar du mest efter just nu?"
Vad längtar du mest efter just nu?
- Att åka på turné.
Det var just det jag tänkte fråga faktiskt: kommer du ha samma band?
- Ja, och det känns så jävla bra den här gången! Vi har ett helt annat fokus, och mitt band är så jävla peppade inför den här skivan, jag har aldrig sett dem såhär. Jag har inte gått och längtat till varenda rep så som jag gör nu sen jag var tonåring. Och just att jag inte har turnerat ordentligt på två år, utan jag har förberett - förberett, förberett, förberett, och så har jag gjort den här grejen som jag har förberett mig för och sen har jag börjat förbereda nästa grej direkt, i två år. Så det ska bli så otroligt skönt att förbereda turnén och sen åka och bara vara.
Och så klassikern: vilken är din favoritmupp?
- Gromit. Finns det ingen som heter. Nej, men han med hatten, som är så jävla snäll. Är det Fozzie? Jaha, okej, Fozzie då. Min bror hade en liten Fozzie när vi var små, som var en otroligt trygg farbror. Han är ju väldigt farbroderlig. Jag sa Kermit sist va?
Nej, Miss Piggy.
- Åååååh... Ja. Nej, men nej, jag är trött på Miss Piggy, jag tar Fozzie.
Grymt. Har du nåt mer du vill tillägga?
- Nej. Jag är hungrig.
Då slutar vi här, tack så mycket!
- Tack själva!

Några viktiga datum:
- 24 mars: albumet släpps
- 26:e mars: turnéstart
- 14 maj: beräknad nedkomst för Timos andra barn

Text: Pop-Sara
Foto: Christopher Hansby

Hot Chip - I Feel Better

Såg just Hot Chips nya video på min gode vän Conies blogg och den var så fantastisk att jag bara måste reblogga!

Hot Chip - I Feel Better

Hot Chip | MySpace Music Videos

Donkeyboy-artikel på annan plats

Donkeyboy är inte direkt Fozzie, men jag har i alla fall gjort en intervju med dem för Radar, som kan läsas här om nån är sugen. Och de var väldigt gulliga, så även om jag inte direkt tycker att deras musik är det bästa jag hört så är det värt en länkning!

Napoleon

Namnet Napoleon har fått en ny betydelse: numera står det i min värld för ett Uppsala-band med omkring tio medlemmar, som spelar soulpop med sol i ögonen och spring i benen. 

Man har kunnat höra deras singlar "Cleopatra" och "I Love My Baby (But If Anyone Touches Her I'll Kill Them)" lite varstans sedan deras album "Bohemians Won The Series And The Little Guy Joined The Band" släpptes i höstas.

Jag träffade större delen av bandet innan deras spelning på Fasching i Stockholm i början av december, och bandets musikaliska motor Alexander Havelda började med att berätta var de tog sitt namn från: - För många år sen, när vi startade, så ställde vi upp i en musiktävling, och det var innan vi egentligen hade ett namn, men vi anmälde oss. Och sen när vi var tvungna att bestämma oss för ett namn så ringde Baghdad till mig och frågade vad vi skulle heta, och just då var jag hemma och skolkade från skolan och kollade på en UR-dokumentär om Napoleon, så då blev det så.

Baghdad heter egentligen Henrik Gellin och spelar gitarr och är den som arrangerar alla låtar efter att Alexander skrivit ackord, melodier och texter. Nästan alla i bandet har smeknamn, som jag givetvis undrade var de kom från.
Är det nåt ni hittat på för bandet, eller är det gamla smeknamn som hänger med?
Alexander: - Vi försöker faktiskt hålla tillbaks det lite för att det inte ska uppfattas som en grej vi gör för bandet, men det är så vi kallas. Och speciellt vårt engelska skivbolag har av nån anledning fastnat för det där och skriver med det överallt. Men det är ingen "grej" - varje gång som jag till exempel ska skriva till honom på Facebook, så tittar jag på B och så fattar jag inte hur det kan vara så att jag inte är vän med honom på Facebook, och sen kommer jag på att "just det, han är faktiskt döpt till Henrik" - så det ligger ganska djupt cementerat.

Baghdad

Det engelska skivbolaget är Ruffa Lane, och de släppte faktiskt albumet i England före det släpptes i Sverige. På Ruffa Lane ligger även Lucky Soul (här mest kända för Clas Ohlson-reklamlåten "Lips Are Unhappy"), vars trummis även är bandets manager, Grantura och svenska Montt Mardié.

Vad betyder albumtiteln "Bohemians Won The Series And The Little Guy Joined The Band"? Alexander: - Den handlar om de huvudsakliga händelserna som hände det året när vi skrev albumet, och det var just att vårat fotbollslag The Bohemians vann studentserien, och Mårten ("Moderna Geniet" Blomberg, som spelar xylofon) flyttade upp till Uppsala från Göteborg, och han är liten.

Skivan låg färdig länge innan den till slut släpptes, så de har redan hunnit skriva en massa nya låtar, och planen är att de ska börja spela in grunder redan nu i vinter och göra färdigt en ny skiva till sommaren.
De berättade om när deras singel "I Love My Baby" blev vald till veckans singel av en engelsk radiokanal, och Alexander avslöjade att han faktiskt inte gillar låten något vidare:
- Det blir för mycket ibland - alltså musikaliskt, det blir jobbigt att lyssna på för det är så mycket instrument. I vissa låtar, som "I Love My Baby", det blir sådär fånigt att det blir jobbigt till sist att höra det.
Är det för att du är trött på den som du säger det, eller tyckte du så från början?
A: - Jag gillar inte sån musik... (han började skratta) Men det är sådär... vissa av låtarna har skrivits för att bli hörd - för att nån ska lyssna på oss har man försökt bli så pompös som möjligt, och ibland kanske det kan bli lite väl mycket. Tycker jag, själv.
Men den är ju catchy, den funkar ju.
Marcus "Tom Hagen" Allard: - Det är som en hatkärlek nästan, när den blev vald till veckans singel i England: det var extremt, det var två stycken som fick välja låtar, och han som valde låten älskade den verkligen, och den andre hatade den. Och folk hörde av sig, och de tog tre brev från varje; tre var som "Det var det bästa jag hört" och de andra tre var "Hur fan kan ni spela nåt sånt här?!" Det är roligt att man får såna reaktioner, och man förstår ju båda sidorna av svärdet liksom, som man skapat.
Alexander: - Precis. Och ironiskt nog så våra förebilder, alla band som vi gillar, som vi har byggts upp från, har varit såna band som varit hatade och älskade. Vi har till exempel Broder Daniel som husgudar - det kanske inte hörs alls musikaliskt, för att vi är så mycket gladare och sådär, men nånstans blir reaktionerna tvärtom fast likadana. Jag tycker det är bra.
Varför kallas du Tom Hagen?
Marcus: - Jag fick den tråkiga uppgiften att ha hand om ekonomin i bandet, och ta hand om när folk säger "Jo, för ett år sen la jag ut 100 spänn på det här, och nu har jag lite dåligt med pengar, kan du fixa det?". Och då fick jag namnet från "Gudfadern"; det är Gudfaderns rådgivare.
Alexander: - Lite som när man säger till en tjock kille "Du är skitbra på att stå i mål!", så det låter som en cool grej för att han ska vilja göra det.
Marcus: - Jag hade fått skitdåliga smeknamn innan, jag kommer inte ihåg vad det var, men så sa de "Men om du får ett coolt namn då, kan inte du ha hand om det då?".
Hur funkar det att vara så många i bandet - kör ni nån sorts demokrati, eller är det nån som är diktator?
Baghdad: - Kom igen, säg som det är. (skratt)
Alexander: - Det finns några som är... nej, Henrik styr ganska mycket med järnhand, faktiskt. Men det är för att han står på en annan musikalisk nivå än vad vi andra gör, så det finns ingen direkt konkurrens till hans musikaliska kapacitet. Än så länge. Än så länge har ingen annan blivit såpass bra att de skulle kunna ändra maktbalansen.
Vad hade du för musikalisk erfarenhet innan?
Baghdad: - Jag har spelat musik sen jag var liten. Men framför allt så har vi... för att använda sportspråk, en bra stämning i truppen, så att säga.
- Sen har han absolut gehör också. Det är en petitess. (alla började skratta)



Alexander sitter till höger om spegeln i rutig skjorta

Vad tycker ni är det bästa med Napoleon? Baghdad: - Jag tycker att det bästa är att åka iväg och spela nånstans, våra "läger". Det är det bästa.
Alexander: - Vad tycker du Jonas?
Jonas: - Jag gillar det här: gänget.
Alexander: - Och musikaliskt är det väl att... vi förstår ju oss själva, i och med att det är vi som gör musiken, och då tycker nog i alla fall jag att vi har ett glatt sätt att uttrycka nånting mer än bara floskler.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på? Alexander: - Vilken bra fråga. Den!
- "Hur känns det att vara miljardär?" (alla brast ut i skratt)

Här är en som ni antingen får enas om eller ta varsin - ni kanske är för unga för att ha tittat på "Mupparna", men det gick ju faktiskt igen på 90-talet, så: vad har ni för favoritmuppar? Och säg gärna ert namn så jag vet vem som är vem, eftersom ni är så många. Alexander: - Svenske kocken.
Jonas, som satt bredvid Alexander i en soffa, höll med: - Ja, vi tar den.
Och vad heter du, sa ni? Alexander: - Jonas - Jonny Blåa ögon.
Marcus "Tom Hagen": - Jag gillar Animal. Jocke Melin: - Kermit. Lugn och sansad.
Nån, som jag missade vem det var: - Jag har ingen koll på dem alls, förutom att min mamma hade en Fozzie på en mugg, så jag säger Fozzie.
Baghdad: - Jag har aldrig kollat på det.
Har du aldrig kollat på "Fragglarna" eller "Sesam" heller, det är samma skapare? Baghdad: - Nej.
Oskar "Kungen": -Teletubbies!
Olof "Oraklet" Svensson: - Nu är ju nästan alla tagna, men jag säger väl Miss Piggy då.
Mårten "Moderna Geniet" Blomberg: - Svenske Kocken.
Mårten hade nyss kommit in och satt sig i Svenske Kocken-soffan med Alexander och Jonas, och jag påpekade att han väl inte var så liten (det var ju han som var "The little guy" who joined the band).
Mårten: - Jag växte 30 centimeter den sommaren.
Johanna, som just kom in: - Jag har ingen vidare relation till Mupparna, om inte Kakmonstret är taget.



Sen måste jag fråga en annan sak: jag vet inte om ni vet det, men Alexander är lillebror till en av mina bästa kompisar från mellanstadiet, så han var typ såhär stor när jag såg honom sist - men eftersom jag vet att din pappa heter Josef, har "Hitman Joseph" nånting med honom att göra? Alexander: - Nej, men det skulle man kunna tro - de som har träffat min far i alla fall. Nej, det handlar om nån som i alla fall utger sig för att vara en gammal lönnmördare, som brukar hänga på stan i Uppsala mitt i nätterna och spela svenska nationalsången på elgitarr. Halvalkoholist som verkar vara... ja, det är en mystisk figur. Men den handlar om en kväll när Baghdad och jag var ute med honom.
Hur var det då? A: - Det var spännande. Det återges i texten - han spelade gitarr... jag kommer inte riktigt ihåg hur det var, men han hade med sig den där elgitarren och så skulle Baghdad spela nånting och så kom det ett gäng, bråkstakar som skulle sno den där gitarren. Och så försökte jag ställa mig upp i allt det där tumultet, som Friggebo, på ett bord på McDonald's och säga "Men kan vi inte bara sjunga 'We Shall Overcome'?". Men de fattade ju inte det, de var för unga, precis som med Mupparna, så vi fick gå hem...
Men visst är det väl nån text om Tjeckoslovakien-upproret 1969..? (Josef är från forna Tjeckoslovakien) A: - Det kan det vara... men inte på skivan...
Men vänta, är inte det i den första singeln, som jag har haft jättelänge? A: - Oj, vad du har koll! Precis! Ja, det var imponerande. Precis! Det var hedrande att du har lagt märke till den. Man plockar ju lite från allt möjligt.

"Cleopatra" måste jag fråga om förresten. Varför heter en låt "Cleopatra"? Alexander: - Hon är nån slags symbol för en kärleksrelation jag hade till en ung, eldig medelhavskvinna. (alla började skratta) Ja, varken mer eller mindre.

Då har jag inget mer - är det något mer ni tycker jag borde veta om Napoleon?

- Allt du har hört är sant. (skratt)

Lyssna på musiken och titta på videorna på bandets MySpace.

/Pop-Sara

Mupparna gör Bohemian Rhapsody

This Is Head på radion och Pet Sounds

Mina favvokillar i This Is Head är med i P3 Pop imorgon kväll, måndag 22-00. Lyssna! Och spring sen nästa morgon till Pet Sounds om du bor i Stockholm (och Rundgång om du bor i Malmö) och säg att du vill köpa den där skitsnygga ep:n som det står "0002" på som står i fönstret. I fönstret! This is big, kom ihåg var ni läste det först.

This Is Head på PSL

Mina bästa killar:

Grattis Patrik

Det är några födelsedagar jag aldrig glömmer bort, oavsett hur lång tid det går. En av dem är idag, och det är för att det är Eggstone-Patriks födelsedag. Grattis Patrik!
(eftersom mina fotoalbum är magasinerade för tillfället har jag lånat bilden från http://www.lightstalkers.org/)

The Sonnets

En kväll i september, bara ett par dagar innan jag skulle flytta från Malmö tillbaka till Stockholm, var jag ute med min ex-kollega Henric, som sjunger och spelar gitarr i This Is Head. Vi började prata med en journalist som skrivit gott om This Is Head och efter en stund när hans kompis också kom fram, fick jag veta att de båda spelar i bandet The Sonnets. Jag kände igen namnet, men hade aldrig hört dem, så efter att jag och Henric tillsammans med Per och Tobias, som de heter, gått vidare till Debaser och jag kommit hem gick jag in på The Sonnets MySpace-sida för att lyssna på dem. Per hade tipsat om att de skulle spela i Stockholm två veckor senare och jag hade redan sagt att jag skulle komma, så jag var i ärlighetens namn en smula orolig för att jag lovat för mycket - tänk om jag tyckte att de suger... Det hade ju också varit så synd eftersom vi haft en kul kväll och Per och Tobias var väldigt trevliga.

På deras MySpace möttes jag av en mycket snygg bild på bandet på en segelbåt och en enda låt, "Sebastian Said". Jag klickade på play och ett piano satte igång, och ett stort leende spred sig över mitt ansikte. Jag gillade låten - eller inte bara gillade den; den var nåt av det bästa jag hört på länge.

Självklart gick jag på spelningen på Alcazar två veckor senare, och redan en vecka efter det kom de tillbaka till Stockholm för en spelning på Debaser, och då träffade jag hela bandet för en intervju.

Efter soundchecken satte vi oss i Franska bukten, det inre rummet på Debaser Slussen, för att bandet skulle få äta middag och prata med mig och bli fotade av min pojkvän Christopher. På var sida om mig hade jag Per Magnusson (sång och gitarr) och Fredrik Gunnarsson (gitarr), i soffan mittemot mig satt Tobias Söderlind (bas) och Michael Hultberg (keyboards) och på andra sidan Per satt Mauri Chifflét (trummor).

Per började med att berätta lite om bandets bakgrund; de bildades i Växjö som ett tvåmannaband bestående av Per och Fredrik, och hette från början Sonic Sunday. Snart ville de "låta mer", så de tog in fler bandmedlemmar, och den första riktiga grejen de gjorde var att öppna arrangemanget för Popstad 2003 i Växjö, på största scenen, sänt i riksradion. De har släppt en EP och ett album (2006), flyttat till Malmö ("Det är mycket viktigt att vi har havet runt knuten.") och tappat en trummis på vägen, så Mauri har nu varit med i ungefär ett år. De har nyligen gjort färdigt ett album, som heter "Western Harbour Blue", men inget är klart om när det ska komma ut.

Namnet då, hur blev Sonic Sunday till The Sonnets och varför?

Per: - Det var i samband med Popstad. Vi hade en snabb sväng som Lazy Painter Jane också, efter Belle And Sebastian-singeln, men så började vi känna att nu är det på allvar liksom, nu ska vi spela i radio, nu måste vi bestämma oss.

Fredrik: - Det fanns ingen i hela världen som kunde uttala det bandnamnet heller, det blev fel gång på gång.

Per: - The Sonnets är ju väldigt romantiskt, och vi vill tro att vi är ett romantiskt band, och då passade det. Så finns det ju en Shakespeare-referens också, det kan man tolka hur man vill. Men framför allt är det ett kort namn. Jag träffade Ed Harcourt i Göteborg, och han gick bananas och sa att det här är det bästa bandnamn jag nånsin har hört. Då var det bara okej, då kör vi på det.

Vad har ni för influenser?

Per: - På den här nya skivan är det väldigt mycket slick 80-talssoulpop. Jag älskar ju The Style Council och Prefab Sprout. Det är två band som jag lyssnat väldigt mycket på. Mauri, du har lyssnat mycket sista tiden på...

Mauri: - Aztek Camera. Också samma genre där.

Per: - Vi gillar män i vita jeans med saxofoner.

Videon till "Sebastian Said" skulle jag säga är väldigt mycket Style Council, lite samma stil som videon till "Long Hot Summer".

Per: - Den är lite mer gay-romantisk bara.

Mauri: - Åååh, lite jobbiga referenser.

Per: - Nej, det är ju fantastiska referenser. Men det är ju bara för att Mauri gör videos. Vi satt och kollade på den härom dagen. Tekniken lämnar kanske lite övrigt att önska...

Just "Long Hot Summer"-videon är ju väldigt inspirerad av tv-serien "Brideshead Revisited", och det är väl ni också?

Per: - Det stämmer. De två första avsnitten av "Brideshead Revisited" är bland det vackraste jag har sett på tv. Just den här manliga vänskapen och sommaren och kläderna, helt enkelt den här perfekta lyckan, som man söker i en poplåt. När vardagen inte riktigt räcker till så siktar man lite högre.

Vi fortsatte prata om stil, och jag kom ihåg att Tobbe den där kvällen i Malmö skämtat om att han skaffat skägg för att kunna köra skepparstilen.

Tobias: - Men det hör väl havet till att ha skägg? Så jag köpte en segelbåt och odlade skägg.

Mauri: - Vi är ett väldigt visuellt band, vi tänker på alla plan.

Både Tobias och Per vindsurfar dessutom, så det är viktigt för dem att bo nära havet.

Per: - Det är nånting med havet, som vi alltid återkommer till som band. Det är också därför - jag bor 30 meter från havet - just att bara stå och titta ut över havet, det är en frihetskänsla som man alltid återkommer till och på nåt sätt genomsyras musiken.

Varför heter skivan "Western Harbour Blue" då?

Per: - Jag bor i Västra hamnen. Och låtarna är skrivna där. Och sen är det också en subtil referens till Dennis Wilsons "Pacific Ocean Blue". Det är en skiva som jag gillar väldigt mycket.

Det är Per som skriver texterna, och han berättade vad han får inspiration från:

- Jag läser väldigt mycket, från den romantiska och viktorianska eran i England, som Emily Brontë, William Blake och Oscar Wilde. Jag gillar att sno saker. Det är nånting som inte riktigt ligger i tiden nu, för det som är på modet nu är ju att berätta om när man gick till Konsum och köpte ost - "gräv där du står", liksom. Men det har jag aldrig riktigt förstått, för om jag spelar popmusik siktar jag mot något högre än vardagen, och då passar det inte riktigt för mig att skriva om Konsum-rundan. Även om vissa artister gör det väldigt bra passar det inte mig alls.

Du svarar på mina frågor i förväg här - jag skulle precis fråga vad ni vill med er musik.

Per: - Jag pratar väldigt mycket, jag kanske ska äta lite också.

Nej då, det är väldigt effektivt att du förekommer mina frågor!

Per: - Men jag tror såhär - om jag får prata lite till - hela ens liv, sedan man gick i skolan har folk sagt åt en att man ska göra saker. "Gör läxan", "Skaffa en utbildning", "Gå till jobbet". Men att spela i ett band har alltid kommit från en själv nånstans, en chans att skapa nånting ur ingenting, som faktiskt ingen har gjort nånsin. Sen kan det låta som många andra låtar, men fortfarande så är det din egen grej, och det tilltalar mig väldigt mycket.

Vad är det bästa med The Sonnets?

Alla log, men tvekade att svara. Per kastade ur sig "Tobbes skägg", innan Mauri tog till orda:

- Jag som ny tycker att det bästa är att de här grabbarna har spelat väldigt länge och att de har ett väldigt unikt sound, de har en grund, en historia som hörs. Det tycker jag är skitcoolt. Det finns en själ i det, och tydliga influenser: du kan höra en hel del soul, ja, Northern soul och Motown...

Per: - Det är ju nånting som alltid finns med oss.

Mauri fortsatte: - ...och samtidigt poplåtar, klassisk pop, och det ska bli intressant att se vad som händer, vilken väg det tar.

Det här kan ni gärna få svara på var och en för sig, det är en fråga som jag återupptäckte när jag skrev in gamla intervjuer: Vilket annat band genom historien skulle ni velat vara med i?

Alla satt tysta och tänkte - den ende som fick ur sig något var Fredrik:

- Hm.

Han funderade någon sekund till och sa sen: - Jag tror nog The Beatles faktiskt. Det finns inget annat band som varit med om det som de var med om. Ett klassiskt svar, men det går nog inte komma ifrån det.

Tobias harklade sig: - Men då hade jag rattat bas i Jackson 5.

Micke: - Med det stora afrot.

Tobias: - Jaja, jag hade velat ha allting: beige polo! Jag hade fått ha polo varje jävla kväll. (skratt) Jag hade fått gå bananas på varenda låt.

- Det får du nu också!

Tobias: - Nej, jag blir utskälld på slutet av "Blue Train".

Utskälld av?

Tobias: - Mina bandkolleger!

Micke: - Vi lämnar det... Jävligt jävligt svår fråga. Just för tillfället så hade jag kanske känt att det hade varit väldigt roligt att få leva ut varje klaviaturspelares våta drömmar (han skrattade till) i Toto. (de andra började skratta) Men det är just nu, får jag tillägga.

Mauri: - Måste det vara band som har slutat spela?

Nej, absolut inte.

Mauri: - Då skulle jag säga E Street Band faktiskt. Det skulle vara kul.

Per: - Vem skulle du vilja vara i E Street Band?

Mauri: - Jamen trummisen såklart. Det skulle vara gôtt, då det började, framför allt sådär 70-nånting, slutet på 70.

Per: - Style Council. De verkade ha en väldigt smooth tillvaro. Det första de gjorde när de startade bandet var att åka till Paris, dricka cappuccino och ha snygga trenchcoats på sig.

Hade du velat vara en tredje medlem, eller skulle du varit Paul?

Per log: - Paul såklart.

Såklart.

Okej, vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Per: - Nu? Hmm.

- Bra fråga.

Per: - Det här var svårt.

Fredrik: - Den där frågan önskar man ju att man kunde svara på.

- Ha ha ha!

Per: - Okej, jag har en: "Hur mycket champagne vill ni ha på er rider den här gången?" kanske.

Och vad skulle du svara då?

Per: - Mycket.

- Skitbra svar.

Sen, också en standardfråga för Fozzie, och det är givetvis: vilka är era favoritmuppar?

Fredrik: - Jag har jättedålig koll på dem.

- Du får ju säga kocken. Swedish Chef.

Fredrik (som jobbar som kock): - Javisst.

Mauri: - Vad heter han, trummisen?

Animal. (alla skrattade)

MaurI: - Han som bara headbangade hela tiden.

Per: - Du är ju typ honom. Jag är gärna Kermit, för jag är journalist också, så då är det ju schysst att ha sin egen tv-show. (skratt)

Tobias: - Han räkan, som hjälper kocken eller nånting, han är jävligt skön.

- Det är en kräfta va?

Tobias: - Eller nåt sånt, han är väldigt liten, och så har han en kockhatt.

Den kommer inte jag ihåg.

Mauri: - Vi skulle ha svarat de där två gamla gubbarna. Det är ju ni! (pekade på Fredrik och Micke)

Micke då?

Micke: - Jag har inga associationer till någon av dem, alla var helt bananas.

Det är lugnt, du måste inte säga nån.

Micke: - Skönt. Pass! Jag kan titta på de andra när de är muppar.

Berätta nåt man inte vet om The Sonnets.

Per: - Vår första... nej, det ska jag inte säga, det är för gammalt.

Jo, berätta!

Per: - Vår första demo blev en hit i Brasilien. Det är en klassiker: vi spelade in en låt...

Plötsligt började bartendern, som höll på att ställa i ordning i baren alldeles bredvid där vi satt, spela musik jättehögt, så jag hörde knappt vad Per sa, trots att jag satt alldeles bredvid honom, men jag höll upp diktafonen närmare hans mun och han fortsatte:

- Jag träffade Fernando från Brasilien i London. Jag jobbade som kock och han jobbade som bartender. Vi började skicka låtcitat i mathissen. Det var Oasis-perioden, så det var sådär "Don't look back in anger", när jag hade tappat fish & chipsen på golvet. Och sen spelade vi in den här låten, och så skickade vi den till honom i Brasilien, när vi hade åkt hem från London, det hade gått ett tag. Och så spelade han in en portugisisk version av den med sitt band, Phonopop, och så blev det deras största låt. Den blev hyllad av en enad journalistkår, så jag fick åka ner på en gigantisk festival och spela min låt för 100 000 pers.

Har du fått royalties för den?

Per: - STIM finns inte riktigt i Brasilien.

Mauri: - De upphovsrättsliga organisationerna har inte riktigt fått fäste där.

Per: - Annars... vi spelade live på BBC i London för nåt år sen. Efter att jag hade lämnat in en skiva till vaktmästaren... De har en gigantisk byggnad, BBC, som jag gick runt runt och hittade ingen dörr. Till slut fick jag ge den till vaktmästaren, som var sådär "alright mate!", och så tog han en slät kopp te och liksom bara spillde på den så jag tänkte att den där skivan är ju körd. (skratt) Sen efter några veckor så ringde de från BBC och sa att de älskade skivan och hade spelat den hela hösten och bjöd in oss att spela live i studion.

Det var den första skivan, som jag kort nämnde ovan, som hamnade hos BBC, och Per kommenterade:

Per: - Men det här känns som vår debut, för det är först nu, tycker jag, som vi har gjort en skiva som verkligen känns homogen, som vi är nöjda med. Vi har försökt göra väldigt enkla poplåtar. Vi har aldrig riktigt känt oss som ett "indieband", vi har aldrig känt att vi passar in i mallen "indie" - vi vill att det ska låta jävligt bra, slickt, smooth. Just ord som slickt och smooth är ord som vi har återanvänt väldigt mycket, vi vill att det ska låta dyrt. Och jag är ganska trött på hela den här grejen att det ska låta skit och man ska sjunga falskt, vi vill göra nånting väldigt rent och enkelt. Och också hitta tillbaks till känslan man hade när man lyssnade på musik när man snodde storasyrrans band som hon hade spelat in från Tracks.

Mauri: - Det finns ju nån slags sommarlinje, även om man lyssnar på det mitt i vintern så hamnar man på semester, eller att man vill ligga på stranden. Lite high-life.

Det känns som att er stil ligger i tiden nu.

Per: - Ja, det är lite roligt, för vi har hållit på med den här skivan i tre år, så när vi började med den här var det verkligen inte i tiden, alls. Så nu känns det för första gången som att Sonnets är i tiden! (skratt) Men det är helt omedvetet.

Ni säger lite samma saker som Fibes, Oh Fibes! brukar säga om sin musik.

Per: - Verkligen. Men vår tolkning av åttiotalet låter helt annorlunda.

Klockan började närma sig öppningsdags för Debaser, och bartendern drog igång The House of Loves "Shine On" på högsta volym och dränkte vår konversation totalt. Men som tur var kändes det som att vi hade hunnit med åtminstone det viktigaste.

Ett par timmar senare var det dags för spelning. Jag kan säga att när man blivit lite äldre och mer luttrad som jag, så är det inte ofta man får nya favoritband, men The Sonnets har blivit ett. Jag gillar att de håller en estetisk linje, jag älskar detaljrikedomen i låtarna och jag tycker förstås framför allt om den somriga musiken. Håll utkik på deras Myspace efter en chans att se dem på scen nära dig.

Text: Pop-Sara
Foton: Pop-Sara och Christopher