The Bluetones - från Fozzie 6, 1996

The Bluetones

Intervju i ett rymdskepp

När The Bluetones spelade på Gino i Stockholm i slutet av oktober -95 fick jag en intervju med gitarristen Adam Devlin. Vi satte oss i deras turnébuss, eller rymdskeppet som Adam kallade den. Innan intervjun hade jag läst igenom en hel hög med pressklipp, mest från engelska tidningar, som skivbolaget försett mig med, och i de flesta av dem framställdes The Bluetones som ännu ett band med unga överspända och arroganta spolingar – inte lika illa som Oasis, men... tja, som Gene och Menswear tillsammans kanske. Men så kom jag till Gino och blev presenterad för Adam, en kortväxt, lätt vindögd, lågmäld... pojke får man nog säga (jag vet inte exakt hur gamla bandmedlemmarna är, men alla lär befinna sig någonstans mellan 20 och 25). Det är skönt när man får sina förutfattade meningar krossade – visst, han tror på Bluetones och sig själv, det måste man väl göra för att komma någon vart (?), men inte på ett uppblåst sätt.

Nu vet jag ju i och för sig inte om sångaren Mark Morriss, hans bror Scott (gitarr och sång) eller trummisen Eds Chesters är mer arroganta, men Adam gav mig en väldigt positiv inställning till Bluetones, och fick mig övertygad om att de, som de själva är övertygade om, kommer att överleva den engelska musikpressens hype.

Berätta om er bakgrund.

- Jag, Mark och Scott har känt varandra i hur många år som helst, och bodde i samma hus. Eds kom med i bandet för omkring fyra år sedan. Han bodde i norra England, och vi är från södra. Vi skrev låtar, men hade ingen trummis. Vi höll på i ungefär ett år utan trummis, och sen flyttade Eds in i vårt hus, och så började vi repa i garaget.

Och er första singel kom ut i juni -95?

- Ja. Fast vi gav i och för sig ut en innan dess, men den fanns bara på postorder i 2 000 ex – det var före vi fick skivkontrakt. Det tog oss rätt lång tid att bli signade.

Vilka är era influenser?

- Vi lyssnar på mycket gammal musik, och mycket amerikanskt, mer än brittiskt; som Byrds, Buffalo Springfield och sånt. Men våra influenser kommer lite varstans ifrån – som Scott, vår basist är mest inne på hip hop, dansmusik och sång, så det är allt möjligt.

Varför heter ni Bluetones? Ni låter inte särskilt "blue".

- Well, det är mycket melankoli i vår musik. Jag vet inte, vi spenderade 6 månader på att försöka komma på ett namn, och kunde inte komma på någonting. Så på slutet letade vi liksom efter ett klassiskt bandnamn. Det låter som ett gammalt namn liksom, det är ganska tidlöst. Det var jag som kom på det, I'm to blame. Det betyder egentligen ingenting.

Det är ett bra namn.

- Ja. Det kommer hålla. Det hör inte till någon speciell tid.

Hur många titlar kan ni komma på med "blue" i då?

- Oh, de har gjorts allihop nu. Vi hade bara två (Are You Blue Or Are You Blind? och Bluetonic). Och det är tillfälligheter. Are You Blue Or Are You Blind? var alltid menad som vår första singel, från det ögonblick vi skrev den kände vi att den skulle bli vår första singel. Efter den hade vi ett par olika förslag, och det bara råkade bli Bluetonic. Men det finns inga fler. Än.

Det är ganska roligt.

- Ja, det är lite som att... skapa sin egen legend. Men nästa singel kommer bli Slight Return. Det var den som var postorder-singeln i England, men det här är en annan version.

Vad är det som gör Bluetones så bra?

- Det är en laddad fråga... Vi är väldigt sammansvetsade, vi har en väldigt stark gemenskap, och så tror vi väldigt starkt på oss själva. Redan när vi precis börjat så visste vi att det här skulle hända. Och jag tror att det hjälper, jag tror att det ger oss en udd, det att vi är så sammansvetsade. Vi har stort förtroende för varandra. Vi har spelat i andra band förut, men då har alla strävat åt olika håll, men vi är väldigt fokuserade.

Det har ju varit lite av en hype runt er...

- Hemma i England har vi blivit lite hypade ja. Men de hypar alla. Just nu i alla fall, den här britpop...grejen. Du vet. Vilket gör att det är skönt att komma hit, det känns som att börja om, med folk som aldrig hört låtarna förut. Vi är ett nytt band. Inom ett års tid kommer vi vara ett etablerat band och då kommer folk ta oss efter våra egna meriter snarare än efter vad de har hört om oss. Nu är vi ett nytt band som folk inte har hört, alltså blir vi hypade. Brittisk musikpress är väldigt cynisk; de gillar att hypa en och när man når en viss punkt börjar de skriva ner en. Läser du brittisk musikpress?

Inte så ofta.

- You'd be better off without it.

Tycker du om några av de andra engelska banden som det skrivs om nu?

- Just nu? Ja, några stycken. Jag gillar inte allt, jag gillar... jag gillar Supergrass, jag gillar Cast, och jag gillar Oasis lite. Inte riktigt, men...

Har du hört några svenska band?

- Svenska band har jag hört... ABBA ha ha ha... Stakka Bo. Och The Cardigans. Dem går det bra för i England. Vi skall spela med dem i januari, de skall turnera med oss i England.

Wannadies då?

- Ja! Bra singel. Hur är det den går..? Är de svenska alltså? Vilket är det bästa svenska bandet då?

Jag tycker bäst om Eggstone.

- Dem har jag inte hört.

Vilket är bästa bandet i världen?

- Well, jag... jag skulle ju säga The Bluetones. Men förutom The Bluetones... Jag vet inte ens vilket mitt favoritband är... Vet inte. Det var knepigt.

Vilken är din favoritmupp?

- Gonzo är bra, är han inte? Gonzo. Han är galen. Honom gillar jag. Och de två gamla gubbarna på balkongen. Jag har inte sett Mupparna på evigheter. Det var bra, var det inte? Och Fozzie är okej, berättade bara dåliga vitsar. Han har uppenbarligen gjort ett starkt intryck på dig då, Fozzie the Bear.

Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Det är vårt jobb att svara på frågor, jag svarar bara på dem. Jag gillar inte att få frågor om favoritfärg och så. För att vara ärlig så vet jag inte vad jag skulle vilja bli frågad. Det är inte mitt område. Eller förresten... ha ha ha – du har inte frågat om min idealkvinna och sånt. Det är den sortens frågor vi får hela tiden. "Vem är din idealkvinna?" Jag kan inte ge dig några svar på det. Men det är några få du har missat. Du har inte frågat vilken min favoritfärg är.

Du sa ju att du inte gillar såna frågor.

- Jag vet, jag vet, det gör jag inte. Jag vet. Men jag försöker fortfarande komma på något, jag vet inte vad jag vill bli frågad. Jag är ledsen att jag inte kan hjälpa dig.

Eftersom vi inte kom på något mer att prata om så lyssnade vi på mitt blandband jag hade med mig för att han skulle få höra Eggstone, sen kom Cinnamon, som han hade hört talas om, och sen kom faktiskt Bluetones, så jag var tvungen att fråga:

Hur känns det att höra sina egna låtar på radion?

- Det känns ganska konstigt faktiskt. Men vi hör dem ju så ofta att vi inte behöver lyssna på radion för att höra dem.

Så du hör inte till dem som inte klarar av att lyssna på sina egna låtar?

- Jag kan lyssna på dem liksom efter vi har gjort dem.

Kan ni leva på musiken nu?

- Eh, ja. Jag menar, vi har lön och så, vi är inte arbetslösa längre, det här är ett heltidsjobb.

När vi sedan gick tillbaka in till Gino berättade han att han tycker det är tråkigt att spela på ställen i England, för där är det vanligt att bandet går på scen vid nio-tiden, och är klara omkring tio, och sen går publiken hem halv elva – där de spelade i Köpenhamn, likaså på Gino var det öppet längre och folk stannade kvar och festade oavsett vilken dag det var. I England går folk inte ut och ser band på vardagar.

Tyvärr blev den är artikeln något försenad, så Bluetones har hunnit spela i Sverige igen och skivan har hunnit komma ut. Och jag tycker det har hunnit visa sig att Adam hade rätt, Bluetones är inte bara ett band som skapats av engelsk musikpress, de har kvaliteter som kommer låta dem stanna kvar längre än många andra hypade band.

Tamarinds - från Fozzie 6, 1996

Tamarinds

Gör en fruktsallad

Tamarinds är ännu ett av dessa band som blir oförtjänt oupptäckta på grund av att de ligger på ett litet skivbolag. I detta fall Zakana i Umeå. Jag upptäckte dem mest genom att jag genom kompisar råkade lära känna sångaren Gudmundur Johansson och basisten Terje Lund i somras och för att gitarristen Nisse Nyhlin är bror till Petter som skrev i förra numret. Det är tyvärr oftast sådana vägar man måste leta sig fram på för att upptäcka små band som de stora tidningarna inte skriver om. Fjärde medlemmen i Tamarinds heter Olof Semb och är, inte helt oväntat, trummis.

Det hela började hösten -93, då Gudmundur, som precis slutat i ett annat band, träffade Terje på en krog i Umeå och bilade ett band ihop med honom och Nisse. Trummis har bytts ett par gånger under resans lopp, men nu sitter Olof stadigt på sin pall. Enligt Gudmundur var meningen från början att försöka låta ungefär som Dinosaur Jr mixat med Lemonheads. Detta verkar dock inte helt lätt med en basist som aldrig hade hört talas om något av banden som gitarristen och sångaren tyckte bäst om, som amerikansk indierock som nämnda band och Superchunk. Terjes första affisch han satte upp på väggen var Sweet, och sen har det fortsatt med Kiss, Black Sabbath och Rainbow. Men Gudmundur försäkrar att det gått bra ändå:

- Om man nämnde ett band hade han inte en aning om vilka det var. Men han lyckas ändå spela på ett sånt sätt att det låter bra.

Terje: - När jag träffade Gummi (som Gudmundur kallas) och han frågade om jag hade lust att börja spela med honom sa jag "javisst", glad i hågen, roligt att få spela i ett band. "Vad blir det för nånting?" frågade jag. Så nämnde han en massa band som jag inte hört ett enda av. "Jaha, ja det blir bra..." Jag fattade ingenting.

I april -95 gjorde Tamarinds en skiva, Poster, som sagt på umeåbolaget Zakana. Den blev åtminstone recenserad i Pop, SA och några fanzines. Den fick faktiskt också högsta betyg i gymnasietidningen Chili. Snart kommer det en ny skiva. Gummi och Terje funderade lite över mediahyper:

Terje: - Vad beträffar hype och musikalisk kvalitet så rimmer det ju ofta tyvärr inte så bra. Det är ett fenomen som man har skrattat åt många gånger, men sen när man är lite involverad i det, vilket man väl får säga att man är, så känns det deppigt, för man blir förbannad och tycker att "f-n, vi är ju minst lika bra som de där".

Gudmundur: - Men vår skiva, att inte den rönte uppmärksamhet som den kanske borde ha gjort, så känns det ungefär som... det är vår första skiva liksom. Men det vi spelat in nu, om inte det kommer nånstans, då kommer jag bli j-t besviken. För jag tycker det är ungefär det bästa som har gjorts.

Terje: - Så sa Kiss också.

Gummi: - Ja, men det bästa jag har gjort. Så länge jag kan referera till mig själv och säga "det är det bästa jag har gjort någonsin" så är det... det är stort för mig, men sen om det är stort för nån annan, det har jag inte nån aning om.

Terje: - Vi kan ju inte göra mer än det vi gör, och ifall inte nån lyssnar på det, då är det ju inte så j-a mycket att göra åt. Värre än så är det ju inte. Det är ju så massmedialt allting tyvärr, musik är inte bara musik, utan det är massmedialt.

Han fortsatte: - Det är inget svårt att göra låtar, sen gäller det att ha tur.

Gummi: - Jag håller inte med. Det hänger på känsla och en viss nerv man måste lyckas träffa. När man gör det, då blir det otroligt bra låtar. Man skall kunna spela den även när man är sjuk eller bakis och fortfarande känna "det här är bra".

Men har man slagit igenom och skaffat sig en publik är det ju lättare sen.

Gummi: - Ska vi hålla med här?

Terje: - Men det är ju som hon säger: du kan ju skapa ihjäl dig, du kan skriva ihjäl dig, du kan göra vad som helst ihjäl dig skitbra, du kan vara hur nöjd som helst och du vet att det är skitbra, men ändå så går det inte; för att du ser inte rätt ut och du gör inte rätt saker...

Det är ju så när man inte slagit igenom – du kan göra en skitbra låt, som älskas av ett fåtal, men den når inte ut till de stora massorna. Oavsett hur man gör, för att man liiger på ett litet bolag och man kommer ingen vart.

Terje: - Det är hype igen.

Jag tycker att eran Stuck kan mäta sig med många stora bands låtar, men ni har ju inte slagit igenom, så det lär väl folk inte inse.

Gudmundur på Hultsfredsfestivalen -96

Över till annat: varför heter ni Tamarinds?

Gummi: - Jag satt och bläddrade i ett lexikon och såg tamarinds. Sen ringde jag Nisse och hans farsa odlade tydligen ett tamarindsträd och Nisse har varit i Indien och sett tamarindsträd, så han tyckte att det kan vi heta.

Terje: - Vi gjorde vår första T-shirt när vi hade spelat i en månad tillsammans. Vi är snabba på att göra grejer.

Vad är det som är så bra med Tamarinds?

- Så j-a bra fråga! Fy f-n vilken bra fråga!

Tack.

Gummi: - Förutom att vi är snygga, sexiga och skriver enormt bra låtar, så...

Terje: - Nämen det bästa med oss... vänta nu... bra fråga, j-t bra fråga! Det är ju så här, att man... vi... att man försöker... vänta här... det bästa med oss är – rent personligt för min del – det är att vi finns. Att jag får göra mina låtar, skapa musik, vi spelar dem i bandet, och att man får skapa, det är det bästa med Tamarinds. Rent personligt alltså. Jag är en egoist, jag får chansen att spela i ett band, det är det bästa: att vi finns. Sen ifall nån skulle lyssna på det vore ju det kul. Men jag mår bra i mitt skapande. Vad tycker du Gummi?

Gummi: - Det bästa med oss, det har jag ingen aning om. Egentligen är det att ibland så lyckas vi hitta nån liten nerv, till bra musik. Och när vi gör bra musik så är vi liksom helt storslagna. Ibland får vi den där magiska känslan. Ibland känner man att man har gjort en ruskigt bra låt. Ibland gör man mediokra eller bra, men ibland känner man "oj, kunde jag göra det här – kan jag skapa så här bra musik?!" Och det har inte så mycket att göra med att Terje gillar Rainbow eller Nisse Superchunk, utan det är att de fyra pers som finns i det här bandet skapar den lilla magi som finns där.

Under den här intervjun var det som synes bara Gummi och Terje som var med, men när Nisse och Olof dök upp ställde jag samma fråga till dem, och Nisse svarade kort och gott att det bästa är spelglädjen, som förekommer ibland, och Olof var lite mer jordnära och sa att det är att de brukar ha så bra färdmedel att de går att sova i, vilket de tydligen hade varit tvungna att göra för ett tag sedan. Men han lade till att han håller med Nisse, de har roligt när de spelar.

Terje på Hultsfred -96, tillsammans med Petter Nyhlin (sångaren i Smash Hit Wonders), som är bror till Tamarinds-gitarristen Nisse

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

Terje: - En fråga är var man hör hemma i poplivet, vart är man på väg och vad vill man? Det är ju så här att vissa människor har gått på rockmyten, popmyten och tror att man är popstjärna bara man är med i ett band, klär sig rätt, har nice haircut, men så är det ju inte. Det handlar inte så mycket om det, det handlar ju mer om musiken, känsla, det är ju mycket. Frågan blir ju då: Terje, finns det några goa brudar i närheten? (Hallå?)

Gummi: - Jag vill svara på om jag tycker Terje är snygg.

Tycker du Terje är snygg?

- Jag tycker faktiskt att Terje är rätt snygg egentligen. Fast han har ju för taskig hårväxt, men annars är han snygg.

Nisse: - Varför måste man jämt spela full?

Varför?

- Det måste man inte.

Olof: - En fråga som jag skulle vilja svara på är "Visst spelar du i Tamarinds va?" – det är aldrig nån som känner igen mig. Det är för att jag sitter så j-a långt bak.

Vem skulle ni ge er sista Dumleklubba?

Terje: - Ingemar Stenmark. För han är ju idolen över allt annat. Stenmark, Björn Borg, Frank Andersson, 56:orna, de är mina hjältar.

Gummi: - Jag gillar inte choklad, så Terje skulle jättegärna få den.

Nisse: - Magdalena (hans flickvän).

Olof: - Det är frågan om jag skulle ge bort min allra sista Dumlekklubba. Den skulle jag nog ge till den man som uppfinner en apparat som motverkar tidsnöd.

Slutligen: favoritmuppar?

Terje: - Jag identifierar mig inte med trummisen, men han har alltid varit den som jag ville vara. Den där galna, tokiga, den som slår på allting med en gång. Han vill jag vara.

Gummi: - Jag måste nog vara Miss Piggy, för jag klagar alltid på allting. Så där litegrann, jag är sällan nöjd med saker.

Nisse: - Ja, det är ju kloksmurfen. Nä ha ha ha. Grodan Kermit är ganska bra, men trummisen framför allt, han påminner lite om Olof.

Olof: - Hunden, pianisten Rawlf. Han är ball.

Timo-soundcheck och Fozzie-nyhet

Igår tyckte jag att det var dags för lite Timo i mitt liv igen. Eftersom vi var i Lysekil med familjen, och Timo Räisänen skulle spela solo på Slussens pensionat på Orust på kvällen (för sent för barnen), så frågade jag honom om vi kunde få komma förbi och säga hej vid soundchecken, och det fick vi.



Jag har en kanske lite märklig faiblesse för soundchecks, som nog sitter i sen jag bokade banden på Kalmar nation i Uppsala på 90-talet, och ofta var ljudtekniker själv, så Timo var snäll nog att vänta med sin soundcheck tills vi kom. :) Sen gick det snabbt, men han spelade i alla fall "Sixteen" på min son Alfreds begäran.



Timo hade med hela sin familj, så vi hängde en stund och mina tvillingdöttrar fick berätta allt de kan om My Little Pony...



Och så lite fotosession innan vi åkte tillbaka till stugan och istället följde kvällens spelning på Instagram.

Jag har förresten också en nyhet att berätta: jag har bestämt mig för att göra ett nytt nummer av Fozzie på papper! Nummer 12 påbörjade jag redan 2007, men kroknade efter ett antal intervjuer och lade bara ut några här på bloggen, men nu ska jag ta tag i det igen. Jag har planerat in ett par nya intervjuer och är mycket peppad!

Monostar - från Fozzie 6, 1996

Monostar

Eller stereo

Eric Palmqwist: sång, gitarr

Linus Larson: gitarr, sång

Carl Dahlström: bas

Jimmy Harlevi: trummor

Monostar spelade på Lollipopfestivalen -95, och det var egentligen då de bildade bandet. De har spelat ihop i andra konstellationer i sex år, och tack vare en spelning i Stockholm under annat namn fått Lollipopspelningen. De har gjort demos, som de skickat runt till olika skivbolag, och det är flera som är intresserade. De fick en demorecension i Pop #16, där de fick vara med på bild, vilket kanske betyder att de var numrets bästa, jag vet inte. Terry Ericsson kallade dem "stillsamt övertygande".

Alla utom Carl är från Gotland, men de har bott i Stockholm ganska länge nu. Ett tag var tre av dem brevbärare, sedan var de tre som var fritidsledare och en som var brevbärare, men vid tillfället för intervjun var de alla arbetslösa. Eric producerar dock en del, bl.a. har han gjort en Busty-demo och Monstars egna demos.

De hävdar att deras musikaliska influenser är Elvis och Neil Young och när de försökte beskriva sin musik sa de "bakfull rock", "vemodigt djupt" och Space Soldier med Neil Young.

Eric: - Det som vi spelar finns inte i Sverige annars. Det finns bara en massa popband liksom. Men Fireside, Salt, Popsicle och Olle Ljungström är bra.

Min beskrivning skulle helt enkelt bli: melankolisk, ganska lugn rock med mycket mycket dist och bra sång.

Vi pratade lite om bra och dåliga spelningar:

- Faktum är att vi har gjort väldigt många dåliga spelningar – det finns så j-a många spelningar som är dåliga, inte för att man själv gör en dålig spelning utan för att det är ett fruktansvärt ställe att spela på. Det skulle vara en festival i Västervik i oktober, nån garagebandsfestival i nån fritidslokal; tre hårdrocksband, ett punkband och vi och nåt rockband till. Vi fick soundchecka åt alla. Det var hemskt, fruktansvärt. Det var bara att supa sig full.

- Sen har vi ju spelat på såna där riktiga lantishak också, där de brukar ha coverband bara. Som en gång ute på landet på Gotland, långt ut på södra Gotland, där var tre pers, då fick vi packa ihop grejerna och åka hem igen.

Bra spelningar däremot:

- Lollipop. Sen så var det ju väldigt kul igår också (på Kalmar Nation i Uppsala).

- Vi kan berätta att vi har målat om en loge en gång – intressant kuriosa kanske. Vårt första gig, på ett ställe i Stockholm, så målade vi om logen, för det fanns nämligen sprayflaskor med rosa färg där. Då fick vi inget gage.

När jag frågade om favoritmuppar kom de fram till att Keith Moon är en favoritmupp, för "han var ju en riktig j-a mupp".

Red. 2018: Eric Palmqwist har just släppt sitt första solomaterial på svenska, finns på Spotify!

Melony - från Fozzie 6, 1996

Melony

Trummar i garaget

Om ni tycker att trummorna på Melonys debut-EP låter lite arga beror det på att trummisen Måns Eriksson vid inspelningen satt alldeles ensam i ett otroligt stort betonggarage där ljuset slocknade var fjärde minut och det var långt till lysknappen.

I övrigt är Melony, Soap Records senaste fynd, inte ett särskilt argt band. Deras EP Skycracker är fylld av energisk gitarrpop med lite finurliga texter.

Melony bildades till ett bröllop på Borgholms slottsruin -93. Det var ett väldigt trevligt bröllop, vilket innebar att gitarristen och sångaren Peter Kvint, basisten Gunnar Nordén och Måns fick sitta och vänta ett tjugotal tal under den fem timmar långa middagen innan de fick börja spela. Efteråt tänkte de att hade de klarat av det där så kunde de lika gärna starta ett band.

Foto: Berno Hjälmrud

Innan dess gjorde Peter och Måns ambientpop, men tröttnade efter ett tag på att det kunde ta två veckor att få en låt färdig. Peter kände Gunnar och så började de göra poplåtar istället. Första helgen de gick in i en studio lyckades de spela in åtta låtar, så det blev en viss skillnad. De var med i en artikel i tidningen Pop:s nummer 14, och där stod det att de inte hade något namn, så Pop utlyste en tävling. När jag träffade Melony på Kalmar Nation i Uppsala i januari berättade de att det bara blev så, av misstag, för de hade visst ett namn (tyvärr svajade bandet i min intervjubandspelare lite, så jag hade lite svårt att höra vem som sade vad).

Peter: - Vi hette Honey från början, men så blev det så himla många som hette nåt med Honey; Honey Is Cool, Honeycave, Honeyman...

Måns fortsatte: - ...Honey Kills Me, This Perfect Honey, Honeywise... ha ha ha!

Hur kom ni på Melony då?

- Det var sångerskan i Pineforest Crunch som kom på det. (Gunnar och Peter har producerat deras skiva.)

- Vi tyckte det var kul, det betyder inget egentligen. Det är i alla fall ett namn som garanterat ingen har haft förut.

Jag läste i er pressrelease att det är en liten stad på gränsen mellan Canada och Alaska där Gunnar har släkt.

Gunnar: - Ja, jag läste också att jag har släkt där...

Vad är det ni sjunger i Barbra Streisand Nose, jag hör inte riktigt?

Peter: - "It's not your Bette Davis eyes, it's not your Sugar Cane smile..."

Här hojtade Måns, som sjunger körer:

- Är det sant?! Sugar Cane?! Jag har sjungit sugar cake hela tiden!

Peter: - Sockerkaksleende?!

Måns: - Jag har sjungit det varenda konsert hittills. Ha ha ha! Jag får ändra på det ikväll då.

Peter: - Då har vi nånting vi kan använda vår hemsida till, då kan Måns läsa texterna där.

(Sugar Cane är, för oinvigda, vad Marilyn Monroe hette i "I hetaste laget".)

Vad är en Swoop Soup då?

Peter: - Den handlar om t.ex. när man skall lämna en hundralapp till busschauffören och så har han inte växel och så blir man utskälld för det, och så kommer man på först efteråt "vad f-n skällde han ut mig för, det hade han väl inte rätt att göra" – såna saker.

Silicon Soul?

Peter: - Jaa... TV-fenomen som "Förlåt mig", "En präst i natten" och såna där konstiga program som försöker ersätta nån slags mänskliga relationer med riktigt såpade TV-varianter – jag får katastrofångest av sånt. Det är verkligen för jobbigt, jag kan inte se fem minuter av sånt.

Ni har spelats väldigt mycket på radion...

- Ja, det var några av producenterna på radion som plockade ut skivan och började spela den ganska omgåene när den kom.

- En kompis till oss som lägger musik på radion hittade den och tyckte den var skitbra och lade in den, men han hade ingen aning om att det var vi, han trodde vi hette Honey fortfarande.

I Nöjesguiden december -95 skrevs det att ni spelat Lill Lindfors-covers med Jakob Hellman. Berätta.

- Det var på ett litet ställe som är igenbommat nu, som hette Niklas och Patrik, i Bromma, som vi spelade på i två år, som "husmusiker" och drog dit olika artister och spelade med dem, bl.a. Jakob Hellman. Det var knökfullt.

- Han hade inte spelat på länge och var skitnervös, och spelade jättestarkt på elgitarr – på en liten liten restaurang.

Vilken fråga skulle ni helst vilja svara på?

- Favoritfärg. Nä...

- Är det här era pengar? Ha ha!

- Är gamla instrument bättre än nya? Ja. Vi spelar på väldigt ålderdomliga instrument.

- Vad har du under underläppen Peter? En inverterad mustasch.

När jag frågade om bra svenska band radade de upp namn som John Holm, Salt, bob hund, Fireside och Teddybears. Nämnas kan också att Peter även producerat nya EMI-bandet Sive.

På frågan om favoritmuppar var de ganska eniga om att Animal är ball, och gubbarna på balkongen också.

Det skall komma en singel till i maj och så kommer det en hel skiva i augusti. Fortsätter de i samma stil som hittills lär den bli kalasbra.

Red. 2018: Peter Kvint blev sedermera en välkänd låtskrivare och producent, bland annat åt Andreas Johnson, The Ark, Britney Spears, A-Ha och en lång rad andra svenska och internationella artister.