Fozzie, Pop-Sara och 25 år med ett indiefanzine

Av Martin Alarik

Jag försöker göra mig en bild av det. Hur det var. Och samtidigt ge en någorlunda vettig historieskrivning och ta temperaturen på nuläget. Det får bli vad det blir.

Uppsala för 25 år sedan. Var du i studentålder och intresserad av mindre svenska popband var det indieborgen Kalmar Nation som gällde. Jag började spela skivor där på helgerna 1992 eller så. Popkvällarna hette Kennelklubben och man kunde döda dansgolvet genom att spela The Jams Going Underground eller bli utskälld; ”Det här är inte indie!” om man slängde på Spanish Bombs med The Clash. Allt det där skulle ordna sig med tiden, och med Blurs Modern Life Is Rubbish, men ibland var det lite snävt. Oftare var det fantastiskt roligt och den typ av ställe där en osläppt låt från Brainpools kommande första platta fick dansgolvet att explodera och alla sjöng refrängen och dansade vidare fast den låt av Saint Etienne (intervjuade i nummer sju) du satt på just tystnat då du av misstag råkat trycka ut den ur CD-spelaren. Ett ställe där DJ-båset i dartrummet samtidigt kunde vara Bob Hunds loge.

Jag försöker minnas mitt första möte med Sara och får upp en bild av ett blont energiknippe i rutig klänning. Kanske är det bara något foto jag minns. Jag tror att vi satt vid samma bord på någon gasque (nationsmiddag/fest för er som aldrig varit inne i det där) när hon undrade om jag inte ville vara med och skriva för hennes fanzine Fozzie och någonstans måste jag ha sagt ja för i nummer tre har jag för första gången bidragit.

Sara och Martin i studentkorridoren på Rackarberget i Uppsala

Kollar igenom gamla nummer och inser att jag satt med vid Kent-intervjun i nummer 2 också men det är ju inte mig det här ska handla om. Nummer 1 av Fozzie kom ut i december 1994, kostade 20 kronor och hade en bild på ett björnen Fozzie-mjukisdjur på omslaget. Jag ringer upp Sara för att höra om hur det kom sig. Eller ringer och ringer, vi kör förstås ett messengersamtal med ljud och rörlig bild. Det är andra tider nu.

Varför Fozzie?
– Minns inte riktigt men jag ville skriva om musik. Jag kontaktade UNT och fick skriva men det gick så trögt så jag startade eget. Gick indie.

Hon berättar att första numret nog kopierades upp på Q-expen* på Västgöta Nation och kanske även skrevs där eller på en lånad dator. Sedan bytte hon till Kalmar Nation och uppkopiering och häftande gjordes på Kopieringshörnan i korsningen Kyrkogårdsgatan/Skolgatan. Utom nummer 4 som inte häftades i ryggen och som vi istället plockade ihop i hennes studentrum på Rackarberget. Som jag minns det stod sängen direkt till höger, skrivbordet rakt fram mot fönstret, eller var det soffan, och skrivbordet mot väggen till vänster? Ja kanske, klart är att CD-skivorna och demokassetterna blev fler för varje gång man kom dit.

I biblioteket på Kalmar nation

Var kom namnet Pop-Sara ifrån?
– Från klubbverket** på Kalmar Nation. Ett år var vi tre stycken Sara och två med efternamn som började på R så då blev det Pop-Sara. Många retade sig på det.

Må så vara men det var smart varumärkesbyggande också. Lätt att komma ihåg och tydligt.

I studentrummet med några konsertaffischer och skivor

Konsertminnen?
– Jag har en excel med alla spelningar jag sett. Ja eller alla från -92 och framåt. Att ha sett minst två låtar på festival räknas, och det är runt 1 100 totalt. Innan dess kanske det var 15 till: Europe, Prince och William minns jag. Men på riktigt börjar det med Cloudberry Jam i valvet på Uplands Nation 1992.

Sara är från Borås och uppvuxen där och i Kärra utanför Varberg på somrarna. Jag var där på hennes bröllop för några år sedan och pratade en del med Cloudberry Jams sångerska Jennie Medin innan middagen. Saker hänger ihop men jag inser att jag glömt fråga Sara varför hon valde just Uppsala för att läsa juridik.

På Lollipopfestivalen -97 efter första Eggstone-konserten på något år

Tekniken och de första numren?
– Jag hade ett fickminne, den gamla sorten med minikassetter. Jag har kvar alla banden men vågar inte lyssna för spelaren hackar. Fozzie skrevs bland annat på en MacClassic med sådan där liten skärm och layoutades i PageMaker, fast man knappt såg hur det såg ut, bara små rutor och streck. Något skrev jag på mammas dator, kanske en del texter på bibliotek. Ett nummer layoutades hos en kompis som hade en större skärm. Det första numret gjordes i 150 exemplar, andra i 200 och sedan ökade det till 250 och 300. 

Vid den lilla Macintoshen i studentrummet

Några restnummer slängdes i en flytt. Jag minns en som gick till Malmö. En minilastbil som tetrispackades hela vägen upp till taket. Innan dess hade hon hunnit bli sambo i först Uppsala och sedan Stockholm. I dag är det hus i Landskrona och familj med tre ungar som konkurrerar med tidningsmakandet. Jo för Fozzie återuppstod ju.

Varför blev det uppehåll? 
– Jag hade gjort sju nummer. Målet var att göra åtta för att gå förbi Nowhere (bröderna Martin och Gustav Gelins fanzine) som gjort sju nummer men ett studieuppehåll jag haft tog slut och jag hade träffat min dåvarande kille Per. Orken tog slut. Nummer sju kom till julen -96 – jag missade att skriva datum på det numret, men det är bilder på Fozzie i tomteskägg på omslaget så det måste varit i december. Jag var sjukt besviken på mig själv för att jag inte gjorde åttan men…

Varför återkomst?
– Nummer åtta kom till slut i juli 2003. Mitt jobb hade gått i konkurs, jag hade något slags 30-årskris och en sjuårskris i förhållandet. Jag åkte till Malmö i fyra månader, levde på a-kassa och hängde i Gula Studion och så blev det till slut ett åttonde nummer.

Omslagsbild till nr 8, 2003, tagen av Jens Lindgård i Gula Studion. T-shirten hade jag målat själv.

Nu i A5-format (de tidiga numren var i A4) och med priset höjt till 30 kronor. Och gult igen som första numret. Jag glömde fråga om det var medvetet men förmodligen. Sedan kom det ungefär ett nummer om året fram till nummer 11 i december -06 innan ett nytt ännu större uppehåll.

Varför återkomst igen?
– Jag ville göra en intervju med Timo Räisänen. Hymn publicerade delar av den och sedan lade jag upp hela på Fozzie-bloggen men kände att hur många läser den? Sen kallade Christel Valsinger (Pusjkins) Fozzie legendarisk och min man Christopher ville formge och så blev det ett tolfte nummer och ett till och nu ett jubileumsnummer 25 år efter starten. 

Med Timo Räisänen på KB 2007

Vad är det bästa med Fozzie?
– Att jag fått tillfredsställa min nyfikenhet, fått veta saker och fråga vad jag vill. Och sen har det varit oerhört roligt!

Topp tre artister och låtar?
– Det går ju inte... men på 90-talet sa jag alltid 1. Eggstone, 2. Cloudberry Jam, 3. Fireside. Men nu borde ju Timo Räisänen in där och Wannadies och Shout Out Louds... Men vi kan ju fixa det lite med låtar. 1. Eggstone: April and May (förr sa jag alltid Wrong Heaven), 2. Timo Räisänen: My Valentine, 3. Wannadies: You and Me Song.

Bästa intervjun för Fozzie?
– När jag satt en sen kväll med Per Sunding från Eggstone och nästan bara pratade och nördade låttexter, till nummer nio.

Med Per Sunding på hans 40-årsfest 2007

Värsta intervjun och första?
– Det måste ha varit Yvonne till nummer sju (de var med redan i första numret också) eller Broder Daniel. De var jobbiga. Första var Baseball eller Cloudberry Jam. 

Två klassiska Fozziefrågor som avslutning. Vilken fråga vill du helst svara på och favoritmupp?
– Haha! Sjukt att jag inte tänkt på det själv… (tvärtyst). Att Eggstone frågar om de får skriva en låttext om mig. Eller att Timo gör det. Det hade ju varit stort. Mupp måste ju bli Fozzie. Jag har haft nallen sedan jag var liten och han är väldigt gullig. Det får bli han.

Med Broder Daniel i logen på Kalmar nation -95

Vi säger hej då. Sara ska med ungarna till tandläkaren och jag sitter här någon vecka senare och försöker tyda mina anteckningar. Samt kommer på en massa saker vi inte pratade om, som jag inte skrivit här ovanför, och som kanske borde varit med. Hemma hos-reportagen hos Terry Ericsson och Andres Lokko och det tänkta hos John L. Byström som tyvärr aldrig blev av. Konsertresorna till Stockholm och alla de där popkvällarna på Kalmar (där Sara med tiden också blev bandbokare) och andra nationer. En massa personer som förstås hör hemma här som Nina (då under namnet Whigfield-Catharina) som var med och gjorde det allra första numret av Fozzie, Anders som bokade band på Kalmars, en massa kompisar i band och klubbverk där, gästskribenter som Teet Sirotkin, Daniel Åberg och säkert andra som jag missat. Festivalerna, fredagarna på Dovas och maillistan Hi-Five. Men vill ni veta mer om det får ni väl intervjua henne. Starta ett fanzine och kör bara. Med lite tur och envishet blir det 25-årsjubileum vad det lider.

/Martin Alarik

Med bästa vännen Emil -96, som bokade banden på Herrgår'n i Linköping

* Q-expen = Kuratorsexpeditionen. Kuratorerna var studenter som valdes av nationsmedlemmarna för att leda nationens verksamhet, ett år i taget.

** Klubbverket = De studenter (också valda på årsbasis) som drev nationens bar- och restaurangverksamhet (och i Kalmars fall även musikscenen).

Tillägg:

Uppsala blev det för att min kemilärare på gymnasiet, som jag tyckte var bra, sa att det var bäst där, så då litade jag på honom.

Att nummer 8 blev gult var nog medvetet, åtminstone såtillvida att gult är min favoritfärg, så det ska liksom bara vara gult när det är viktigt. Se också loggan på nummer 12. ;)

Jakob Hellman – Äntligen borta: recension

Jakob Hellman
Äntligen borta
(album, Universal Music 2021)

För mig som är tillräckligt gammal för att faktiskt ha varit med när Jakob Hellmans debutalbum ...och stora havet släpptes 1989, och älskat den sönder och samman, är det helt omöjligt att ge Äntligen borta en rättvis bedömning redan. Det är helt orimligt att tro att jag på bara några dagar ska kunna bilda mig en uppfattning om en skiva som är en så logisk uppföljare, men som kommit först 32 år senare. Eftersom Jakob Hellman inte släppte en uppföljare inom några år, som man brukar, så etsade sig ...och stora havet in i mitt medvetande på ett helt annat sätt än någon annan skiva gjort – det fanns ju bara de där tolv låtarna och inget som kom efter och liksom spädde ut dem. Varje ord, varje snillrik formulering finns så tydligt inristade i min hjärna att de på något sätt hindrar mig från att höra texterna ordentligt den här gången. Vad jag hör är låtar som låter ungefär likadant som de tidigare, men de har inte hunnit få en egen karaktär och sjunka in ännu. Istället börjar jag sjunga texten till låten Stora havet när När det skymmer går igång, för de är så snarlika (bortsett från det förmodat mallorcinska mariachibandet som hörs i bakgrunden) och lite saknar en omedelbar Vara vänner-hit och genialiska oneliners som "Natten är vacker och månen är full. Du är som natten och jag är som månen och du är som jag: du är allt jag vill ha."

Men: Äntligen borta är absolut en älskvärd skiva. Hade den fått mer rättvisa förutsättningar hade den kanske fastnat fortare, men som det är nu är det omöjligt att inte jämföra den med den ojämförbara föregångaren, skivan som utsetts till 1900-talets bästa. Hur kan något jämföras med det? Det går ju inte. Eller ge mig 30 år, så får vi se sen.

The Wannadies – Can't Kill the Musikk: recension

 The Wannadies
Can't Kill the Musikk
(singel, Startracks 11 september 2020)

 Jag är en sån person som hittade min musiksmak i 20-årsåldern och sedan har hållit fast vid den. Men jag skäms inte för det, för jag lyssnar på otroligt mycket ny musik också, men vill man hitta en låt som jag verkligen ska älska, då gör man bäst i att leta bland upptempolåtar i poprockgenren, allra helst innehållandes något av följande: blås, stråkar, handklapp och piano. Det skadar liksom inte om låten kan avslutas med "cha-cha-cha", som The Wannadies sångare Pär Wiksten en gång på Hultsfredsfestivalen påstod är kännetecknande för alla riktigt bra låtar.

Wannadies tillhörde min heliga fyrklöver av band på 90-talet, då när jag insåg att musik var det allra bästa och viktigaste i världen. De fyra band som jag såg som det absoluta toppskiktet i svensk indie var Eggstone, Popsicle, This Perfect Day och The Wannadies. De låg liksom och svävade över alla andra band, hur bra man än var.

De övriga tre släppte sina senaste/sista (?) album redan 1997, men om man ser till de svenska indieband som fanns kvar var det många som redan i slutet av 90-talet började gå ner sig i ett vuxnare och lugnare americanaträsk – men inte Wannadies. Fortfarande på deras senaste album Before and After som kom 2002 hade de behållit all den energi som fått mig att älska dem från början.

Titeln på återkomstsingeln lät ju lovande från den aspekten, och när Can't Kill the Musikk landade i min inbox och jag tryckte på play spred sig ett stort leende direkt över hela mitt ansikte. Visserligen började de skriva på låten redan 2002, men jag tänker att kommer de tillbaka med en energisk upptempolåt i klassisk Wannadies-stil så lär nog eventuellt kommande material också hålla sig till min standard.

Låten är kryddad med handklapp, vissling, wooh-ande, yeah-vrål från både Pär och Christina, ringande gitarrer och drivande trummor – och bäst av allt: inget gubbigt åldrande någonstans.

Välkomna tillbaka The Wannadies, jag har saknat er!

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se: recension

Det Brinner

Bara öppna ögon kan se

(album, Våga Våga, 2020)

Matilda Sjöströms soloprojekt Det Brinners andra fullängdare Bara öppna ögon kan se samlar ihop de senaste fem singlarna tillsammans med fyra nya låtar. Eller ja, den femte singeln släpptes bara en vecka före albumet, och cementerar definitionen "gråtdisco", som någon kallade Det Brinners musik och Matilda tagit till sig. I låten, Bara fortsätt, som jag lyssnat på i stort sett på repeat i en vecka, försöker huvudpersonen låta sig uppslukas av musiken och bara andas istället för att titta på honom där, han som hon inte träffat på länge men som hon såg så fort hon kom innanför dörren.

Matilda har en svårslagen förmåga att formulera vardagliga händelser så att de känns allmängiltiga, så att orden känns som något man själv upplevt precis. Jag vet att jag i alla fall har det, och när hon sjunger "Måste sluta tänka på dig. Ah-ah, tänker på dig. Jag vill bara va med dig" så är jag ju där igen, på den där klubben där jag ser Honom med stort H i ögonvrån hela tiden men försöker låtsas som ingenting.

Eller som Jag lovar, som släpptes som singel redan 2018. Jag är tacksam för att texten om någon som inte vill finnas mer inte stämmer in på mig, men jag har hört att andra sagt att den räddat deras liv. Om den inte redan är ett anthem för medmänsklighet så förtjänar den att bli det. "Jag lovar dig, jag finns här för dig alltid. Jag lovar dig, jag ska kriga för oss. Jag lovar dig, vi ska trampa nya stigar, vi ska gå dit ingen gått." Och Tänker inte bry mig, också en tidigare singel, som uppmanar oss alla att våga vara oss själva även när andra tycker att vi inte får vara på vissa sätt. Det är viktigt, det är stort, det förtjänar att lyssnas på.

Som ni märker är det texterna som är viktigast för mig hos Det Brinner. Jag ska inte säga att musiken är en kuliss, för det är den förstås inte, men den sticker inte ut på samma sätt som texterna. Musiken är modern men med 80-talsdoftande inslag, särskilt i Kan inte förstå, som har ett helt vansinnigt gitarrsolo (eller om det är en galen synth, jag vet inte ens) och den gladaste låten Banérsgatan 14c, där en synth som hämtad ur soundtracket till en Molly Ringwald-film (google her, kids) delar spotlighten med en saxofon som hade kunnat spelas av Kenny G (ja, honom också). Men i övrigt svävande synthar, coola trummor, snygga detaljer.

Och så Matildas röst, som sjunger de där fantastiska texterna. Hon sjunger med en röst klar som en krispigt blå vårhimmel, vilket faktiskt är lite av en förvånande kontrast mot sättet hon pratar på: med betydligt mörkare röst, nästan lite befriande rått på bred göteborgska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop säcken här, mer än genom att säga: lyssna. Lyssna på texterna, gråt och dansa. Och framför allt: andas.

Eggstone – The Late: recension

Eggstone – The Late (singel)
Release 6 september 2019

Eggstone är tillbaka med en ny singel, den första på tre år – och den andra på 22 år. Enligt vad de sa när jag intervjuade dem för Fozzie 12 är The Late inspirerad av etiopisk jazz, och när de spelade den live allra första gången, på Malmö Live i mars 2017 tillsammans med Malmö Symfoniorkester, gick den också under namnet Etiopiern.

När vi nu fått vänta så länge igen, och efter den förhållandevis raka och enkla Like So från 2016, är det extra tacksamt att låten liksom är så mycket Eggstone! En av deras specialiteter är ju att fylla sina låtar med så mycket detaljer att man kan upptäcka nya saker vid varje lyssning under en lång tid framöver, och här hjälper dessutom MSO till med extra lager av instrument (även om de kanske hade kunnat få vara lite högre mixade).
The Late är ljuvligt quirky, med tutig orgel, janglig gitarr, groovig bas, stråkar, vibrafon, orkester-gong-gong, taktbyten och detaljer, detaljer, detaljer!

Texten är också väldigt Eggstonesque och fångar vardagliga händelser på ett fullkomligt naturligt sätt. Har någon någonsin tidigare sjungit om att sandpappra en grind? Låter det konstigt att sjunga om det? Inte när Eggstone gör det. (Den lilla grammatiska missen i början skriver vi av som konstnärlig frihet.)
Och Per Sunding sjunger lika fantastiskt som han gjorde för 25 år sedan – som han alltid gjort.

Det är helt enkelt som jag skrev i Fozzie 9 redan 2004: "...jag lever ändå trygg i förvissningen om att Eggstone ändå alltid har varit, är och kommer alltid vara bäst. När den fjärde skivan äntligen kommer så kommer den vara det bästa som någonsin gjorts, hur den än låter." För så är det ju, att vad Eggstone än gör, så kan vi för evigt vara säkra på att det alltid är exceptionellt.

Fozzie 13 är klar!

Fozzie 13 är klar och har kommit!

Innehåll: 

- långa artiklar om Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John och Alice B & Det Brinner

- lite kortare artiklar om Bolywool, Kristofer Åström, OLSSON (från Fibes, Oh Fibes!), Bergen, Nightbloomer och John Jern (från Honey Is Cool)

- nedslag i Fozzies 25-åriga historia med minnen om Kent, Broder Daniel, Yvonne, Honey Is Cool, Eggstone och Timo Räisänen.

Vill du beställa så maila mig på hansbyreis@gmail.com!

Och glöm inte följa Fozzie på Instagram: @fozziefanzine

Veronica Maggio i Fozzie 13!

Oh yes: mina damer och herrar... den förtjusande Veronica Maggio!
Mitt lilla fanzine fick en två timmar lång intervju med Sveriges största kvinnliga artist. Vi pratade om musiken, låtskrivandet, texterna, förhållandena, musikbranschen, prestationsångest, självkänsla, storhetsvansinne och givetvis Mupparna. 
För att vara säker på att få lägga vantarna på ett ex av Fozzie 13 och läsa allt detta så gå in på https://www.gofundme.com/fozzie-fanzine-nummer-13och förbeställ tidningen.

Fredrik Strage i Fozzie 13!

Fredrik Strage i Fozzie 13 - ja, det är sant! På 90-talet, i numren 3 och 4, gjorde jag och Martin Alarik hemma hos-reportage hos musikskribenterna Andres Lokko och Terry Ericsson - och vem bättre att ta upp den serien igen med än Fredrik Strage som ju har en podcast som heter Hemma hos Strage? Ingen, så klart!
Så jag åkte hem till Strage och gjorde en lååång intervju där han berättade... tjaa, det mesta. En fantastiskt trevlig person som jag ser upp till som skribent. Läs allt i Fozzie 13, som du enkelt förbeställer här.
Och följ Fozzie på insta @fozziefanzine för att inte missa kommande intervjuavslöjanden!

Fozzie nummer 13 är på gång!

Vet ni vad: det kommer bli ett nummer 13 av Fozzie också!
När jag startade upp igen och gjorde nummer 12 trodde jag att det kanske inte skulle bli mer igen, men det var helt enkelt för roligt, så jag kör vidare. Jag har gjort de flesta intervjuerna, och tidningen ska komma ut i maj–juni, och det kommer bli – citat från en insatt vän – ett supermaffigt nummer!
Än så länge har jag bara avslöjat två av artisterna jag intervjuat, men det kommer mer framöver.

Även denna gång vill jag be om hjälp för att kunna finansiera trycket, den här gången med en Gofundme-kampanj. Och det fina i kråksången är att om du väljer att stötta kampanjen så får du förstås en tidning, så i princip handlar det om en förhandsbeställning där du får tidningen före dem som inte är med. Klicka in här och se hur det funkar!
Jag försöker komma ihåg att uppdatera även här på bloggen, men för att inte missa några uppdateringar så följ Fozzie på Facebook här och Instagram här.

Här är de intervjuer jag har avslöjat hittills:

Topp 10-låtar 2018, låt 10: Shout Out Louds

Shout Out Louds - In New Europe

Jag har skrivit det förut, men det är ju så: jag återupptäcker Shout Out Louds varje gång de släpper en ny singel. Jag tycker jättemycket om dem, men på något sätt glömmer jag nästan bort dem mellan varven, och så blir jag lika glad varje gång de släpper en ny singel. Och In New Europe älskade jag lite extra mycket. När den kom var jag inne i en period som var lite turbulent känslomässigt, och jag fastnade för frasen "so I dance with myself, pressing my heart back into my chest, cutting off all my senses". Det kändes som precis det jag höll på med för att det inte skulle bli för jobbigt.

Och i somras när jag skulle åka till Ängelholm för att se Timo och det var en massa strul med omständigheterna runtom och jag nästan började fundera på om jag skulle strunta i att åka, så kom nyheten om att Shout Out Louds lite i sista stund hade bokats in för att spela efter Timo, och jag blev så glad att det plötsligt var självklart igen att jag skulle åka.

Sen när jag väl var där, och jag redan var väldigt uppåt efter att ha sett Timo-spelningen så började Shout Out Louds spela och det var så fruuuuktansvärt bra! Jag har nästan svårt att skriva det eftersom jag ju älskar Timo, men Shout Out Louds var just där och då så mycket bättre. De var så tighta (trots att både basisten och trummisen var inhoppade vikarier), och de byggde ut låtarna så att de blev större än livet, och de fick det att bubbla i hela min kropp av pur musiklycka.
Så att In New Europe blev min mest spelade låt från 2018 känns helt naturligt.

Vill du läsa min intervju med sångaren Adam Olenius från i våras så köp Fozzie 12!

Lyssna!