Fozzie har en ny hemsida!

Gå dit, så kan du köpa tidningen och/eller läsa de senaste numren av tidningen digitalt.

Klicka här!

 

Fozzie 16

 

Långa artiklar om José González, Jonathan Johansson, Svenska Grammofonstudion, Myra Granberg, Augustine, Elias, Nadja Evelina, Adéle Cechal och Kristina Issa.

Hej!-artiklar om Brother Leo, Cy och Ida Gratte.

Låten om Veronica Maggio SE MIG, Elias Revolution och Lill Lindfors Musik ska byggas utav glädje.

Finns att beställa i webshopen!

Eggstone – live på Majas vid havet: recension

Eggstone

Live

Majas vid havet, Varberg, 27 augusti 2021

När jag sitter med sju parallella jobbprojekt och det börjar skava lite i halsen kan man tycka att jag borde fokusera på annat än att skriva en försenad recension av en konsert. Men när jag började tänka på den 21:a gången jag såg Eggstone live (inte inräknat de 10 gånger jag sett dem spela med andra och den gången jag såg dem repa i studion) så var jag bara tvungen att beskriva den.

Det var på Majas vid havet i Apelviken i Varberg den 27 augusti 2021, och jag hade sett dem kvällen innan också, på Plan B i Malmö. Senast jag såg dem dessförinnan var några gånger under 2017 och 2018 så nu hade det gått drygt tre år. Och på Plan B blev jag besviken. Det har i stort sett aldrig hänt att jag blivit besviken av Eggstone, men på Plan B var det otight med nya extramusiker, volymen var för låg (jag hörde en sabla fläkt över musiken!), texter glömdes bort, publiken var tvungen att sitta ner på grund av restriktionerna och jag fick aldrig feeling, trots att resten av publiken var överförtjust. Jag hade blandade känslor av att vara helt fel ute i min upplevelse och av att vara för petnoga med detaljer. Men nu är det ju så att Eggstone är det viktigaste bandet i världen för mig, och jag har sett dem så många gånger att detaljerna liksom är inbyggda i mig. Och blir det fel så känns det lätt inte bra.

Men när jag nästa kväll kom till Majas och träffade bandet före, hade med mig min vän Calle som älskar Eggstone men aldrig sett dem live tidigare och vi dessutom fick stå upp, så infann sig magin direkt i de första takterna av inledande Birds in Cages.

De där detaljerna. Musiken, texterna, rörelsemönstren. Musiken som på skiva är så fullproppad med detaljer att det blir ett eget universum, och som live fick hjälp att lyftas fram av de tre extramusikernas diverse småinstrument.

Texterna, blandningen av känslor och klurigheter där jag kan sjunga med i varje ord även om jag inte lyssnat på några av låtarna på länge: "I hope a dog will bite me, not so I would die, just to make me cry", "Postman came, dropped the post late in the morning, opened up and it was a packet full of sunshine", "April and June, Kimberley and Jane, Sara and May".

Sättet sångaren och basisten Per Sunding reser sig upp på tå vid mikrofonen (och kvällen till ära hoppade så att den lilla scenen gungade så att keyboardisten Christopher Dominique fick svårt att spela), hur gitarristen Patrik Bartosch blundar när han koncentrerar sig, hur trummisen Maurits Carlsson alltid sitter med huvudet lätt vridet till vänster vid sitt gamla vackra orange trumset. Och för att de är så välbekanta såg jag direkt hur Per blev bekymrad när hans röst bröts och svajade (och nästa förmiddag fick jag höra att han nästan tappat rösten under natten) – han som sjunger nästan ännu bättre som 50+ än som 25-åring. 

Detaljerna. Och känslorna: glädjen, vemodet i vissa låtar, lyckan, igenkännandet, värmen i bröstet när Patrik och Maurits log mot mig när de gick mot scenen för extranummer och när Per kramade om mig efteråt (bara en sån sak som att få kramas igen!!). Men främst: de där låtarna. Låtarna som funnits med mig i över 27 år, och låtarna som bara funnits ute i fem och två år. Snälla snälla säg att det blir fler av dem.

Veronica Maggio – SE MIG: recension

Veronica Maggio
SE MIG
(singel, Svenska Inspelningar/Universal Music, 2021)

Igår fick jag en förhandslänk till Veronica Maggios nya singel SE MIG som släpptes idag, och det är så mycket jag älskar med den.

Jag älskar att det finns artister som jag alltid kan lita på att de fortsätter göra musik som jag tycker om.

Jag älskar att den här låten gör att jag inte kan sluta le och inte kan koncentrera mig på något annat.

Jag älskar att den får mig att dansa hemma alldeles ensam.

Jag älskar att musik fortfarande kan få mig att känna såhär, fast jag är 48 år gammal. Att en låt kan ta över hela livet för en stund, att en låt kan få mig att glömma allt, både jobb och jobbiga saker och göra mig genuint lycklig.

SE MIG är otroligt 80-talsinfluerad, mina tankar går direkt till låten Maniac som huvudpersonen i filmen Flashdance dansar till, och på några ställen i låten kommer små syntheffekter som låter "Piuu! Piuu!", som liknar dem i två av mina gladlåtar: danska Tommy Seebachs schlager Hip Hurra – Det' min fødselsdag från 1982 och Dolly Partons Baby I'm Burnin' från 1978. Över huvud taget är det vansinnigt mycket snygga detaljer i låten, och slutet är så annorlunda att jag har svårt att bestämma mig för om det är genialiskt eller irriterande.

Och Veronica. La Maggio. Popdrottningen. Jag har lyssnat på väldigt många unga kvinnliga artister den här våren, och ja, det finns mycket talang, men det finns faktiskt ingen som kan mäta sig med Veronica Maggio. Hennes melodikänsla är fantastisk och hennes textskrivande briljant. Ingen kan som hon med så helt vanliga, vardagliga ord få fram så mycket känslor, så mycket underliggande bubblande frustration. Och det finns ingen i hela Sverige som på ett naturligare sätt än hon kan få in ordet "Hörru" i en låt. 

Jag älskar den här låten.

Innehåll i alla nummer av Fozzie

Alla tidningar från nummer 12 och framåt finns att köpa i min webshop!

Nummer 1 (december 1994)

Innehåll: Eggstone, Yvonne, Cloudberry Jam, Doktor Kosmos, Broder Daniel, Pinko Pinko, aBLe, Baseball

Namnet till fanzinet kom till eftersom min gamla Fozzie-nalle bodde på min säng en period, och jag och min kompis Nina (som hjälpte till med första numret) tyckte det var ett bra namn på ett fanzine.

 Nummer 2 (februari 1995)

Innehåll: The Wannadies, Souls, Tambourine Studios + Eggstone, Stevepops, Naked, Mufflon 5, Green, kent, The Varlets, Superswirls och en liten pophyllning

Kakmonstret, fantastiskt snyggt tecknat av mig själv...

Nummer 3 (april 1995)

Innehåll: Popsicle, 22-Pistepirkko, Eggstone, Honey Is Cool, Sonic Surf City, Hemma hos Terry Ericsson, Smash Hit Wonders, Scents, Broder Daniel, dEUS, The Chords och recensioner

Min Pez-Gonzo. Första numret med skivrecensioner.

Nummer 4 (juli 1995)

Innehåll: This Perfect Day, Brainpool, Gene, Hemma hos Andres Lokko, Cloudberry Jam, Blue, Salad, Housemartins, Roskilde- och Emmabodafestivalrapporter och recensioner

Enda numret med ett band på framsidan (brittiska Gene, här i trappan på Gino).

Här hade jag också fått en logga, som min syster Fina gjorde.

Nummer 5 (november 1995)

Innehåll: Flexisingel med Cloudberry Jam + Pinko Pinko, Salt, Ray Wonder, Fireside, Hardy Nilsson, Cinnamon, Ludo X, Blithe, Starmarket, öppet brev till Hultsfredsfestivalen, Japan-rapport, Per Gessle + Ben Marlene, Mouth, Loosegoats, The Pusjkins och recensioner

Omslaget är en bild på den faktiska flexisingeln som finns inne i tidningen

Nummer 6 (juni 1996)

Innehåll: Leslies, Superchunk, Fidget, Fireside, Hardy Nilsson, Melony, Fanscene, Bluetones, Small, Northern Soul, Pet Shop Boys, Tamarinds, Mutts, Chester Copperpot, Eggstone på Mupparna-utställning, Monostar och recensioner

Mupparna på omslaget styrdes vid tillfället av Eggstone-Per och Eggstone-Patrik,

på Jim Henson-utställning på Slagthuset i Malmö

Nummer 7 (december 1996)

Innehåll: Saint Etienne, Eggstone, Barkmarket, Theu Nooners, Superkillen-serie, Popundret, Cloudberry Jam, Boolteens, Smash Hit Wonders, Fireside vs Him Kerosene, Yvonne, The Standards och recensioner

Glömde skriva datum på framsidan här, men eftersom jag klädde

Fozzie i tomteluva bör det stämma med december...

Nummer 8 (juli 2003)

Innehåll: Fireside, David & the Citizens, Komeda, Marit Bergman, Her Majesty, Kristofer Åström & Hidden Truck, The Mopeds, Björns vänner, Christian Kjellvander, Peter Bjorn And John, Isolation Years, Shout Out Louds, In Elvis Garage, Junior Senior och recensioner

Jag själv i egenmålad mupptröja - om jag inte minns fel är jag fotad av 

Jens Lindgård från The Mopeds och Gula Studion i Malmö. 

Här bytte jag format från A4 till A5, för det hade blivit ett missförstånd med kopieringsstället, och A4 skulle blivit för dyrt. Eftersom ändringen skedde på plats är texten pytteliten, då layouten var anpassad för A4...

Nummer 9 (juni 2004)

Innehåll: Eggstone, Per Sunding om Eggstone, Magnus Carlson, Tiger Lou, Spearmint, Doktor Kosmos, Miss Universum, Jens Lekman, The Legends, The Lucksmiths, Timbuktu, Superkillen-serie och recensioner

Min Swedish Chef-docka

Nummer 10 (juni 2005)

Innehåll: Ash, Stars, Teitur, Niccokick, Bloc Party, Snow Patrol, Monkeystrikes, Vad hände med Cloudberry Jam-Jennie, Vad hände med This Perfect Day-Mats, Vad hände med Wannadies-Fredrik, Vad hände med Souls-Andreas, Vad hände med Fidget-Nina

Beaker

 Nummer 11 (december 2006)

Innehåll: Snow Patrol, Fibes, Oh Fibes!, Tilly and the Wall, The Animal Five, Willowtree, Hot Chip, The Veryones, The Magic Numbers, Tiger Lou vs Firefox AK

Min lilla Animal-figurin. Gjorde även ett specialnummer på engelska med några av artiklarna här,

för att kunna ge till Snow Patrol när jag såg dem i Köpenhamn 2006.

Nummer 12 (oktober 2018)

Innehåll: Eggstone, Familjen, Shout Out Louds, Annika Norlin, Timo Räisänen, Universal Poplab, Doktor Kosmos, ELD, 500 mil, Klara & Jag, Glenn Udéhn, Jacob Öhrvall, This Is Head

Den andra återkomsten! Första gången Fozzie trycktes på riktigt tryckeri, och i fyrfärg. Formatet är lite lägre än A4, och layouten gjord av min man Christopher. 

Nummer 13 (juni 2019)

Innehåll: Veronica Maggio, Popsicle, Fredrik Strage, Peter Bjorn and John, Det Brinner & Alice B, Bolywool, OLSSON, Bergen, Nightbloomer, Kristofer Åström, John Jern (Honey Is Cool) och nedslag i Fozzies 25-åriga historia med Kent, Broder Daniel, Honey Is Cool, Yvonne, Eggstone och Timo Räisänen

Första numret som inte är häftklamrat, utan har limbindning med riktig magasins-rygg. 

25-årsjubileumsnummer – Fozzies bästa intervjuer 1994–2019 (december 2019)

Innehåll: Intervju med Pop-Sara, Yvonne, Pinko Pinko, Kent, Naked, Mufflon 5, Broder Daniel, Honey Is Cool, Sonic Surf City, Hemma hos Andres Lokko, Brainpool, This Perfect Day, Cloudberry Jam, Fireside, Hardy Nilsson, Loosegoats, Salt, Fireside – tillägg, Leslies, Hardy Nilsson – tillägg, en liten artikel om påhopp, Yvonne igen, Boolteens, The Mopeds, David & the Citizens, Marit Bergman, Her Majesty, Komeda, Doktor Kosmos, Per Sunding/Eggstone, Eggstone-recensioner, Jens Lekman, Magnus Carlson, Miss Universum, Andreas G Danielsson/Souls, Monkeystrikes, Fibes, Oh Fibes!, Tiger Lou & Firefox AK, Timo Räisänen och Popsicle

Mer av en bok, 242 sidor tjock!

Nummer 14 (juli 2020)

Innehåll: Titiyo, Junior Brielle, Niki & the Dove, Vita Bergen, Kristoffer Ragnstam, Niccokick, Esther Lennstrand, Duschpalatset, Silveräpplen och Anders Teglund

Omslaget är fotat exklusivt för Fozzie av fotografen Viktor Flumé.

Nummer 15 (mars 2021)

Innehåll: Nina Persson, bob hund, Hanna Järver, Love Antell/Florence Valentin, Cecilia Nordlund, Råå, Lovis, Eric Palmqwist, Amnesti och Låten med Familjen och Komeda

Omslaget är fotat exklusivt för Fozzie av fotografen Mecno.

Nummer 16 (februari 2022)

Innehåll: José González, Jonathan Johansson, Svenska Grammofonstudion, Myra Granberg, Augustine, Elias, Nadja Evelina, Adéle Cechal, Kristina Issa. 

Hej! med Brother Leo, Cy, Ida Gratte.

Låten om Veronica Maggios SE MIG, Elias Revolution och Lill Lindfors Musik ska byggas utav glädje.

Fozzie 15 är här!

Långa artiklar om Nina Persson, bob hund, Hanna Järver, Florence Valentin och Cecilia Nordlund.

Hej!-artiklar om Råå, Lovis, Eric Palmqwist och Amnesti.

Låten-artiklar om Familjens Malmö stad och Komedas Boogie Woogie/Rock'n'Roll.

Finns att beställa i webshopen!

Fozzie, Pop-Sara och 25 år med ett indiefanzine

Av Martin Alarik

Jag försöker göra mig en bild av det. Hur det var. Och samtidigt ge en någorlunda vettig historieskrivning och ta temperaturen på nuläget. Det får bli vad det blir.

Uppsala för 25 år sedan. Var du i studentålder och intresserad av mindre svenska popband var det indieborgen Kalmar Nation som gällde. Jag började spela skivor där på helgerna 1992 eller så. Popkvällarna hette Kennelklubben och man kunde döda dansgolvet genom att spela The Jams Going Underground eller bli utskälld; ”Det här är inte indie!” om man slängde på Spanish Bombs med The Clash. Allt det där skulle ordna sig med tiden, och med Blurs Modern Life Is Rubbish, men ibland var det lite snävt. Oftare var det fantastiskt roligt och den typ av ställe där en osläppt låt från Brainpools kommande första platta fick dansgolvet att explodera och alla sjöng refrängen och dansade vidare fast den låt av Saint Etienne (intervjuade i nummer sju) du satt på just tystnat då du av misstag råkat trycka ut den ur CD-spelaren. Ett ställe där DJ-båset i dartrummet samtidigt kunde vara Bob Hunds loge.

Jag försöker minnas mitt första möte med Sara och får upp en bild av ett blont energiknippe i rutig klänning. Kanske är det bara något foto jag minns. Jag tror att vi satt vid samma bord på någon gasque (nationsmiddag/fest för er som aldrig varit inne i det där) när hon undrade om jag inte ville vara med och skriva för hennes fanzine Fozzie och någonstans måste jag ha sagt ja för i nummer tre har jag för första gången bidragit.

Sara och Martin i studentkorridoren på Rackarberget i Uppsala

Kollar igenom gamla nummer och inser att jag satt med vid Kent-intervjun i nummer 2 också men det är ju inte mig det här ska handla om. Nummer 1 av Fozzie kom ut i december 1994, kostade 20 kronor och hade en bild på ett björnen Fozzie-mjukisdjur på omslaget. Jag ringer upp Sara för att höra om hur det kom sig. Eller ringer och ringer, vi kör förstås ett messengersamtal med ljud och rörlig bild. Det är andra tider nu.

Varför Fozzie?
– Minns inte riktigt men jag ville skriva om musik. Jag kontaktade UNT och fick skriva men det gick så trögt så jag startade eget. Gick indie.

Hon berättar att första numret nog kopierades upp på Q-expen* på Västgöta Nation och kanske även skrevs där eller på en lånad dator. Sedan bytte hon till Kalmar Nation och uppkopiering och häftande gjordes på Kopieringshörnan i korsningen Kyrkogårdsgatan/Skolgatan. Utom nummer 4 som inte häftades i ryggen och som vi istället plockade ihop i hennes studentrum på Rackarberget. Som jag minns det stod sängen direkt till höger, skrivbordet rakt fram mot fönstret, eller var det soffan, och skrivbordet mot väggen till vänster? Ja kanske, klart är att CD-skivorna och demokassetterna blev fler för varje gång man kom dit.

I biblioteket på Kalmar nation

Var kom namnet Pop-Sara ifrån?
– Från klubbverket** på Kalmar Nation. Ett år var vi tre stycken Sara och två med efternamn som började på R så då blev det Pop-Sara. Många retade sig på det.

Må så vara men det var smart varumärkesbyggande också. Lätt att komma ihåg och tydligt.

I studentrummet med några konsertaffischer och skivor

Konsertminnen?
– Jag har en excel med alla spelningar jag sett. Ja eller alla från -92 och framåt. Att ha sett minst två låtar på festival räknas, och det är runt 1 100 totalt. Innan dess kanske det var 15 till: Europe, Prince och William minns jag. Men på riktigt börjar det med Cloudberry Jam i valvet på Uplands Nation 1992.

Sara är från Borås och uppvuxen där och i Kärra utanför Varberg på somrarna. Jag var där på hennes bröllop för några år sedan och pratade en del med Cloudberry Jams sångerska Jennie Medin innan middagen. Saker hänger ihop men jag inser att jag glömt fråga Sara varför hon valde just Uppsala för att läsa juridik.

På Lollipopfestivalen -97 efter första Eggstone-konserten på något år

Tekniken och de första numren?
– Jag hade ett fickminne, den gamla sorten med minikassetter. Jag har kvar alla banden men vågar inte lyssna för spelaren hackar. Fozzie skrevs bland annat på en MacClassic med sådan där liten skärm och layoutades i PageMaker, fast man knappt såg hur det såg ut, bara små rutor och streck. Något skrev jag på mammas dator, kanske en del texter på bibliotek. Ett nummer layoutades hos en kompis som hade en större skärm. Det första numret gjordes i 150 exemplar, andra i 200 och sedan ökade det till 250 och 300. 

Vid den lilla Macintoshen i studentrummet

Några restnummer slängdes i en flytt. Jag minns en som gick till Malmö. En minilastbil som tetrispackades hela vägen upp till taket. Innan dess hade hon hunnit bli sambo i först Uppsala och sedan Stockholm. I dag är det hus i Landskrona och familj med tre ungar som konkurrerar med tidningsmakandet. Jo för Fozzie återuppstod ju.

Varför blev det uppehåll? 
– Jag hade gjort sju nummer. Målet var att göra åtta för att gå förbi Nowhere (bröderna Martin och Gustav Gelins fanzine) som gjort sju nummer men ett studieuppehåll jag haft tog slut och jag hade träffat min dåvarande kille Per. Orken tog slut. Nummer sju kom till julen -96 – jag missade att skriva datum på det numret, men det är bilder på Fozzie i tomteskägg på omslaget så det måste varit i december. Jag var sjukt besviken på mig själv för att jag inte gjorde åttan men…

Varför återkomst?
– Nummer åtta kom till slut i juli 2003. Mitt jobb hade gått i konkurs, jag hade något slags 30-årskris och en sjuårskris i förhållandet. Jag åkte till Malmö i fyra månader, levde på a-kassa och hängde i Gula Studion och så blev det till slut ett åttonde nummer.

Omslagsbild till nr 8, 2003, tagen av Jens Lindgård i Gula Studion. T-shirten hade jag målat själv.

Nu i A5-format (de tidiga numren var i A4) och med priset höjt till 30 kronor. Och gult igen som första numret. Jag glömde fråga om det var medvetet men förmodligen. Sedan kom det ungefär ett nummer om året fram till nummer 11 i december -06 innan ett nytt ännu större uppehåll.

Varför återkomst igen?
– Jag ville göra en intervju med Timo Räisänen. Hymn publicerade delar av den och sedan lade jag upp hela på Fozzie-bloggen men kände att hur många läser den? Sen kallade Christel Valsinger (Pusjkins) Fozzie legendarisk och min man Christopher ville formge och så blev det ett tolfte nummer och ett till och nu ett jubileumsnummer 25 år efter starten. 

Med Timo Räisänen på KB 2007

Vad är det bästa med Fozzie?
– Att jag fått tillfredsställa min nyfikenhet, fått veta saker och fråga vad jag vill. Och sen har det varit oerhört roligt!

Topp tre artister och låtar?
– Det går ju inte... men på 90-talet sa jag alltid 1. Eggstone, 2. Cloudberry Jam, 3. Fireside. Men nu borde ju Timo Räisänen in där och Wannadies och Shout Out Louds... Men vi kan ju fixa det lite med låtar. 1. Eggstone: April and May (förr sa jag alltid Wrong Heaven), 2. Timo Räisänen: My Valentine, 3. Wannadies: You and Me Song.

Bästa intervjun för Fozzie?
– När jag satt en sen kväll med Per Sunding från Eggstone och nästan bara pratade och nördade låttexter, till nummer nio.

Med Per Sunding på hans 40-årsfest 2007

Värsta intervjun och första?
– Det måste ha varit Yvonne till nummer sju (de var med redan i första numret också) eller Broder Daniel. De var jobbiga. Första var Baseball eller Cloudberry Jam. 

Två klassiska Fozziefrågor som avslutning. Vilken fråga vill du helst svara på och favoritmupp?
– Haha! Sjukt att jag inte tänkt på det själv… (tvärtyst). Att Eggstone frågar om de får skriva en låttext om mig. Eller att Timo gör det. Det hade ju varit stort. Mupp måste ju bli Fozzie. Jag har haft nallen sedan jag var liten och han är väldigt gullig. Det får bli han.

Med Broder Daniel i logen på Kalmar nation -95

Vi säger hej då. Sara ska med ungarna till tandläkaren och jag sitter här någon vecka senare och försöker tyda mina anteckningar. Samt kommer på en massa saker vi inte pratade om, som jag inte skrivit här ovanför, och som kanske borde varit med. Hemma hos-reportagen hos Terry Ericsson och Andres Lokko och det tänkta hos John L. Byström som tyvärr aldrig blev av. Konsertresorna till Stockholm och alla de där popkvällarna på Kalmar (där Sara med tiden också blev bandbokare) och andra nationer. En massa personer som förstås hör hemma här som Nina (då under namnet Whigfield-Catharina) som var med och gjorde det allra första numret av Fozzie, Anders som bokade band på Kalmars, en massa kompisar i band och klubbverk där, gästskribenter som Teet Sirotkin, Daniel Åberg och säkert andra som jag missat. Festivalerna, fredagarna på Dovas och maillistan Hi-Five. Men vill ni veta mer om det får ni väl intervjua henne. Starta ett fanzine och kör bara. Med lite tur och envishet blir det 25-årsjubileum vad det lider.

/Martin Alarik

Med bästa vännen Emil -96, som bokade banden på Herrgår'n i Linköping

* Q-expen = Kuratorsexpeditionen. Kuratorerna var studenter som valdes av nationsmedlemmarna för att leda nationens verksamhet, ett år i taget.

** Klubbverket = De studenter (också valda på årsbasis) som drev nationens bar- och restaurangverksamhet (och i Kalmars fall även musikscenen).

Tillägg:

Uppsala blev det för att min kemilärare på gymnasiet, som jag tyckte var bra, sa att det var bäst där, så då litade jag på honom.

Att nummer 8 blev gult var nog medvetet, åtminstone såtillvida att gult är min favoritfärg, så det ska liksom bara vara gult när det är viktigt. Se också loggan på nummer 12. ;)

Jakob Hellman – Äntligen borta: recension

Jakob Hellman
Äntligen borta
(album, Universal Music 2021)

För mig som är tillräckligt gammal för att faktiskt ha varit med när Jakob Hellmans debutalbum ...och stora havet släpptes 1989, och älskat den sönder och samman, är det helt omöjligt att ge Äntligen borta en rättvis bedömning redan. Det är helt orimligt att tro att jag på bara några dagar ska kunna bilda mig en uppfattning om en skiva som är en så logisk uppföljare, men som kommit först 32 år senare. Eftersom Jakob Hellman inte släppte en uppföljare inom några år, som man brukar, så etsade sig ...och stora havet in i mitt medvetande på ett helt annat sätt än någon annan skiva gjort – det fanns ju bara de där tolv låtarna och inget som kom efter och liksom spädde ut dem. Varje ord, varje snillrik formulering finns så tydligt inristade i min hjärna att de på något sätt hindrar mig från att höra texterna ordentligt den här gången. Vad jag hör är låtar som låter ungefär likadant som de tidigare, men de har inte hunnit få en egen karaktär och sjunka in ännu. Istället börjar jag sjunga texten till låten Stora havet när När det skymmer går igång, för de är så snarlika (bortsett från det förmodat mallorcinska mariachibandet som hörs i bakgrunden) och lite saknar en omedelbar Vara vänner-hit och genialiska oneliners som "Natten är vacker och månen är full. Du är som natten och jag är som månen och du är som jag: du är allt jag vill ha."

Men: Äntligen borta är absolut en älskvärd skiva. Hade den fått mer rättvisa förutsättningar hade den kanske fastnat fortare, men som det är nu är det omöjligt att inte jämföra den med den ojämförbara föregångaren, skivan som utsetts till 1900-talets bästa. Hur kan något jämföras med det? Det går ju inte. Eller ge mig 30 år, så får vi se sen.

The Wannadies – Can't Kill the Musikk: recension

 The Wannadies
Can't Kill the Musikk
(singel, Startracks 11 september 2020)

 Jag är en sån person som hittade min musiksmak i 20-årsåldern och sedan har hållit fast vid den. Men jag skäms inte för det, för jag lyssnar på otroligt mycket ny musik också, men vill man hitta en låt som jag verkligen ska älska, då gör man bäst i att leta bland upptempolåtar i poprockgenren, allra helst innehållandes något av följande: blås, stråkar, handklapp och piano. Det skadar liksom inte om låten kan avslutas med "cha-cha-cha", som The Wannadies sångare Pär Wiksten en gång på Hultsfredsfestivalen påstod är kännetecknande för alla riktigt bra låtar.

Wannadies tillhörde min heliga fyrklöver av band på 90-talet, då när jag insåg att musik var det allra bästa och viktigaste i världen. De fyra band som jag såg som det absoluta toppskiktet i svensk indie var Eggstone, Popsicle, This Perfect Day och The Wannadies. De låg liksom och svävade över alla andra band, hur bra man än var.

De övriga tre släppte sina senaste/sista (?) album redan 1997, men om man ser till de svenska indieband som fanns kvar var det många som redan i slutet av 90-talet började gå ner sig i ett vuxnare och lugnare americanaträsk – men inte Wannadies. Fortfarande på deras senaste album Before and After som kom 2002 hade de behållit all den energi som fått mig att älska dem från början.

Titeln på återkomstsingeln lät ju lovande från den aspekten, och när Can't Kill the Musikk landade i min inbox och jag tryckte på play spred sig ett stort leende direkt över hela mitt ansikte. Visserligen började de skriva på låten redan 2002, men jag tänker att kommer de tillbaka med en energisk upptempolåt i klassisk Wannadies-stil så lär nog eventuellt kommande material också hålla sig till min standard.

Låten är kryddad med handklapp, vissling, wooh-ande, yeah-vrål från både Pär och Christina, ringande gitarrer och drivande trummor – och bäst av allt: inget gubbigt åldrande någonstans.

Välkomna tillbaka The Wannadies, jag har saknat er!

Det Brinner - Bara öppna ögon kan se: recension

Det Brinner

Bara öppna ögon kan se

(album, Våga Våga, 2020)

Matilda Sjöströms soloprojekt Det Brinners andra fullängdare Bara öppna ögon kan se samlar ihop de senaste fem singlarna tillsammans med fyra nya låtar. Eller ja, den femte singeln släpptes bara en vecka före albumet, och cementerar definitionen "gråtdisco", som någon kallade Det Brinners musik och Matilda tagit till sig. I låten, Bara fortsätt, som jag lyssnat på i stort sett på repeat i en vecka, försöker huvudpersonen låta sig uppslukas av musiken och bara andas istället för att titta på honom där, han som hon inte träffat på länge men som hon såg så fort hon kom innanför dörren.

Matilda har en svårslagen förmåga att formulera vardagliga händelser så att de känns allmängiltiga, så att orden känns som något man själv upplevt precis. Jag vet att jag i alla fall har det, och när hon sjunger "Måste sluta tänka på dig. Ah-ah, tänker på dig. Jag vill bara va med dig" så är jag ju där igen, på den där klubben där jag ser Honom med stort H i ögonvrån hela tiden men försöker låtsas som ingenting.

Eller som Jag lovar, som släpptes som singel redan 2018. Jag är tacksam för att texten om någon som inte vill finnas mer inte stämmer in på mig, men jag har hört att andra sagt att den räddat deras liv. Om den inte redan är ett anthem för medmänsklighet så förtjänar den att bli det. "Jag lovar dig, jag finns här för dig alltid. Jag lovar dig, jag ska kriga för oss. Jag lovar dig, vi ska trampa nya stigar, vi ska gå dit ingen gått." Och Tänker inte bry mig, också en tidigare singel, som uppmanar oss alla att våga vara oss själva även när andra tycker att vi inte får vara på vissa sätt. Det är viktigt, det är stort, det förtjänar att lyssnas på.

Som ni märker är det texterna som är viktigast för mig hos Det Brinner. Jag ska inte säga att musiken är en kuliss, för det är den förstås inte, men den sticker inte ut på samma sätt som texterna. Musiken är modern men med 80-talsdoftande inslag, särskilt i Kan inte förstå, som har ett helt vansinnigt gitarrsolo (eller om det är en galen synth, jag vet inte ens) och den gladaste låten Banérsgatan 14c, där en synth som hämtad ur soundtracket till en Molly Ringwald-film (google her, kids) delar spotlighten med en saxofon som hade kunnat spelas av Kenny G (ja, honom också). Men i övrigt svävande synthar, coola trummor, snygga detaljer.

Och så Matildas röst, som sjunger de där fantastiska texterna. Hon sjunger med en röst klar som en krispigt blå vårhimmel, vilket faktiskt är lite av en förvånande kontrast mot sättet hon pratar på: med betydligt mörkare röst, nästan lite befriande rått på bred göteborgska.

Jag vet inte riktigt hur jag ska knyta ihop säcken här, mer än genom att säga: lyssna. Lyssna på texterna, gråt och dansa. Och framför allt: andas.