Shout Out Louds på Ljusfesten i Ängelholm

Som jag nämnde i det förra inlägget om Timo Räisänen så fick jag som en bonusspelning med Shout Out Louds när jag åkte med Timo och hans band till Ängelholm den 10 augusti. Jag var redan peppad på att åka bara för att se Timo, men när jag fick veta att även Shout Out Louds skulle spela blev jag så glad!

Jag insåg att jag inte hade sett dem live sen 2007 (hur nu det har gått till) trots att de är ett band som jag verkligen gillar. Eller snarare: de är ett band som jag lite glömmer bort mellan skivorna, men varje gång de släpper en ny singel blir jag så genuint glad. Det är nåt speciellt i deras sound som går rakt in varje gång.

Så: jag vinkade av Timo & co, och gick tillbaka ner till Rönne å, och märkte att de var försenade med att börja – det var nån gospelkör som inte stod i programmet som sjöng före dem – och de gjorde en snabb soundcheck och gled sen rakt in i själva konserten.

De började lite halvsoft med Paola, Very Loud och Jumbo Jet.

Adam med Bebban i bakgrunden

Carl

Efter fjärde låten, Sugar, sa Adam lite stressat att de bara hade 13 minuter kvar innan de var tvungna att sluta 23.30, eftersom de fått börja sent, så han undrade vilka låtar vi ville höra. Jag hade varit lite smått okoncentrerad eftersom jag stått och fotat, och ingen av de första låtarna var några av mina direkta favoriter, men här släppte jag kameran och fokuserade på musiken och bandet. Och när de körde igång Impossible, i en lång version, där Adam bland annat stod uppe vid trummisen (en vikarie, basisten var också vikarie) en bra stund och spelade på vad det nu heter, det långa koskälleliknande percussioninstrumentet på bilden nedan, blev jag helt rusig. S-å  s-a-b-l-a  b-r-a!!!

Det kom lite olika bud på önskelåt efter Impossible – själv ville jag höra senaste singeln In New Europe – men det blev Tonight I Have to Leave It, också i en lång version, där Adam hoppade ut bland publiken och upp på en sten? monitor? oklart vad, och lät en kille skråla med i "give love, give love". Och det var så fantastiskt: ljudet var svinbra, bandet var stentighta, låtarna är grymma..!

Jag pratade med Adam och Carl efter och de sa att jag får komma och se dem nästa gång de spelar i Skåne, och de "lovade" att de ordnar både helikopter och limousine åt mig ;), så nästa gång ska det väl förhoppningsvis inte dröja nästan 11 år mellan gångerna jag ser dem.
(Låtarna de tvingades stryka från setlisten var Normandie, Hard Rain, In New Europe och Please Please Please.)

Pop-Sara på (typ) turné med Timo

I fredags åkte jag med Timo Räisänen och hans band till en spelning – de skulle spela i Ängelholm, som bara ligger några mil från Landskrona där jag bor, men just när de skulle spela där befann jag mig i Bohuslän. Så jag frågade om jag fick åka med dem från och tillbaka till Göteborg, och det fick jag. Passade också på att ta med mig vår systemkamera, som jag knappt använt på flera år, eftersom det blir så lätt att jag fotar med mobilen istället nu för tiden.

Tillställningen de skulle spela på hette Ljusfesten och innan det blev klart att jag kunde ta mig dit med bandet hade jag försökt hitta information på nätet om vilken tid de skulle spela. Men det fanns ingen info någonstans mer än att en huvudakt utöver Shirin och Timo också skulle bokas, så till slut mailade jag Visit Ängelholm på Facebook och frågade. Inte heller de visste, men dagen efter fick jag ett nytt meddelande: då hade de fått tag på arrangören, som meddelade tidsschemat, plus att "Shout Out Loud" också bokats! Yay! Älskar Shout Out Louds!

Väl framme i Ängelholm fanns det bara affischer med Timo på, och i programmet stod det att "Shout Out Loads" skulle spela klockan 22.30. Hehe. Nån med bra smak men dålig koll verkade ha skött bokningarna. Hur som helst så verkade det som att ängelholmsborna såg Båtparaden klockan 21.30 som den stora höjdpunkten, och när Shirin spelade vid 19 var det redan fullt på andra sidan ån, bakom scenen.

En paus i soundchecken

Trummisen Patrik Herrström, Timo, basisten Viktor Turegård och keyboardisten Hans Olsson Brookes

20.30 började spelningen. Det hade samlats en del folk, och de flesta satt på filtar framför scenen – jag tycker det är så tråkigt att sitta på konserter, men det kändes fånigt att stå alldeles ensam, så även jag fick ge upp och sätta mig efter några minuter... Men innan jag satt mig kom det två Timo-fans som också ville stå, och under andra låten lovade jag dem att jag skulle ställa mig upp med dem under nästa låt. Varför just då? Jo, för Hans hade visat mig låtordningen tidigare på dagen, så jag visste vilken låt som skulle komma.

När jag såg Timo i Halmstad i höstas, inte så långt efter att albumet Tro, hat, stöld släppts tog jag liksom för givet att de skulle spela låten jag tycker är bäst på skivan: Autobahn. Men det gjorde de inte. Jag fick senare veta att det är för att den är rätt jobbig att spela live för Timo, vilket jag inte riktigt tänkt på eftersom jag själv inte spelat några instrument sen typ högstadiet. Men de spelade låten på två andra gig under höstturnén, så jag hade frågat både Timo och Hans om de inte kunde spela den i Ängelholm, och Timo stönade via sms och frågade "måste vi?", så jag hade inga förhoppningar om att få höra den. Men! Kanske att de gillar mig lite ändå, för minsann stod Autobahn som nummer tre i setlisten. :) Och då kunde jag ju inte sitta ner längre.

Efter spelningen skulle jag egentligen åkt med bandet hem igen, men då det visade sig att Ängelholms kommun sponsrat hotellrum åt dem som inte gick att avboka så fick jag ta ett av rummen, vilket jag var väldigt glad för då bandet var så snabba med att lasta in allt i bilen att de hann åka innan Shout Out Louds börjat. Men mer om den spelningen i nästa inlägg!

Hela setlisten:
Hemliga polisen
Eld & Aceton
Autobahn
About You Now
Outcast
Come Give Me Love
Jag vill ha en egen måne
Tiden glöder
Jag vill ha en diagnos
Kampen och härligheten
--------
Creep
Nikotin, alkohol och jag
Fear No Darkness, Promised Child

Kristofer Åström & Hidden Truck – från Fozzie 8, 2003

Enkel och banal, men ändå bra och fin

Jag har tvingats förklara min hängivenhet för Fireside och Kristofer Åström för en ny vän. Han har spelat en massa andra artister för mig som rör sig i samma stillsamma och vackra "ljudmässiga landskap" som Kristofer Åström & Hidden Truck, som han har känt mycket för, men han har inte fått några känslor när jag spelat Kristofer för honom. För mig är det tvärtom. Och det är jobbigt att känna att jag behöver försvara mig, vilket jag givetvis inte behöver egentligen, men eftersom den här vännen och hans åsikter är viktiga för mig så är jag mesig och omprövar mig själv. Men jag kommer ändå alltid fram till samma slutsats: jag älskar Kristofer Åström.

Eftersom min kärlek till Fireside startade med en enormt stark upplevelse har jag på något sätt ett oupplösligt band till Kristofer och hans musik. Jag är inte okritisk – jag gillade varken Firesides "Elite" eller KÅ:s "Leaving Songs" något vidare, men när jag tycker något av det de gör är bra så älskar jag det verkligen. Det betyder något, det betyder mycket, för mig. Kristofer är den ende som någonsin fått mig att börja gråta på en konsert, för hans texter träffar rätt, rakt in i mitt liv. Och ja, jag har också haft en idolförälskelse i Kristofer, det kan jag erkänna, hur pinsamt det än är. Men det spelar ingen roll.

if I could heal you

if I could promise you

everything will be fine

you know I would

("Yeah, Oh That's Nice", från "Go, Went, Gone" -98)

Lyssna bara på "Yeah, Oh That's Nice" från första soloskivan "Go, Went, Gone". Lyssna på trummorna, lyssna på pianot, lyssna på texten, lyssna på Kristofers röst. Förstår du då? Gör du inte det så kan jag inte övertyga dig. Men jag älskar Kristofer Åström. Så är det bara.

När Kristofer Åström & Hidden Truck spelade på KB i min nya hemstad Malmö i mars 2003 passade jag på att göra min fjärde intervju med Kristofer. Han hade just släppt ep:n "Dead End", med låtarna "One Good Moment", "Satan" (från "Leaving Songs", i en ny version), "You Are My Sunshine", "If You Really Wanna Know" och "One More Drink".

När jag intervjuade dig för "Northern Blues" pratade vi om att texterna var lite mer hoppfulla (Kristofer nickade), men nu känns det som att det är lite hopplöst igen, stämmer det?

- Med "Dead End"-skivan? Njaae, jag tycker inte det själv, jag tycker att de är ganska... jag tycker att det ändå finns nån sorts hoppfullhet i dem. Det är klart att om man tar "One Good Moment" så börjar den ganska miserabelt och fortsätter ganska miserabelt, men slutar rätt lyckligt ändå.

Jo, men det är nog de två sista låtarna jag tänker mest på.

- Ja, de är väl lite... ja, i och för sig, det har du rätt i. Fast den sista låten, "One More Drink" hade jag nån sorts vision om att jag skulle få folk att skratta (han skrattade till), att det skulle bli så tragiskt att det gick överstyr, så att det blev löjligt tragiskt så man bara garvar åt det. Fast jag lyckades inte riktigt – jag ville inte att folk skulle ta det så allvarligt som det låter, men jag är väl inte den som är känd för att skämta sådär, så det var lite svårt att förmedla det. Fast från början när jag började spela den live så var det faktiskt folk som började skratta. Det är svårt att förmedla det på skiva kanske, det är lättare live.

didn't I hear you say you were gonna stay forever

no, I'm not bitter

I'm just wondering how the hell you could leave me now

when I believe I heard you say you were gonna stay forever

("One More Drink", från "Dead End" -03)

Varför har du gjort en nyinspelning av "Satan"?

- För att vi började spela den live i en ny version bara för att göra nåt kul, och det var en av de låtarna som jag kände att den behövde få en andra chans. Vi har gjort om en annan låt, "This Surely Ain't My Home" och spelar den nu i en bandversion, som låter jätteroligt. Det är den roligaste låten att spela på hela kvällen (bandet refererade till den som "haschrökaren, för att den blev lite gubbflummig, red.). Så det är det. Jag har haft det som ett mål, som en grej som jag vill göra, att spela in nästan alla låtar både akustiskt och med hela bandet – i en avskalad version och... eller i olika versioner helt enkelt.

På den stora Kristofer Åström-boxen?

- Ja, precis! (skratt) Jag håller på att samla ihop lite livegrejer också. Där finns det några versioner utav låtar som aldrig kommer att komma ut, kanske.

Varför gjorde du en cover på "You Are My Sunshine" då? Eller varför spelade du in den snarare, för du har ju spelat den live ett tag.

- Ja. Jag hade inte tänkt spela in den faktiskt, men så när vi var i studion så spelade jag in den för att... dels för att vi hade tid och dels för att Jari tjatade på mig att jag skulle göra den. Och jag vet inte riktigt, jag tycker det är en jättebra låt, jag tycker texten är helt fantastisk. Men det är så konstigt med den, att texten är så tragisk, men att den i originalversionen är så glad, en jättejätteglad låt som man blir glad av att höra, det är så konstigt med såna låtar tycker jag, där de står och sjunger om mord och död och otrohet och så står de såhär (han fånflinade och sprätte glatt på en osynlig gitarr). Det var mer att jag satt hemma och spelade den och så gjorde jag om den till en moll-version, och jag tyckte det var rätt roligt, eftersom alla andra versioner är dur-versioner. Så det var bara en rolig grej.

Omslaget till "Dead End" är jättefint, som Peter (pianisten) har tecknat. Har han gjort nåt sånt förut?

- Ja, han målar ganska mycket, han har haft nån utställning uppe i Norrland på nåt galleri. Det jag har sett har varit fantastiskt bra tycker jag. Jag frågade honom om han ville, för jag ville att den skulle vara som en familjeangelägenhet den här ep:n, så jag frågade om han ville och då sa han att eftersom den skulle heta "Dead End" så hade han redan fått idéer på det och hade tänkt på grejer som han associerade till. Och det var just den hära personen som står in mot en vägg – som jag tolkar det i alla fall så är det just att han står där, men han kan lika gärna att vända sig om och gå åt andra hållet, men han gör inte det. Det 'som stoppar där, han kanske inte törs vända sig om, jag vet inte. Men jag tycker det var en bra idé, och de teckningarna är ju helt... när jag såg originalen vart jag jätteglad att de var så fina. Fast han är ju konstig, Peter, han var sådär... han skickade dem som är på skivan först och sa "äh, det där är ju bara skisser, men gillar du stilen?" och jag sa "Jo, jag gillar de här".

Så du fick honom att ta dem då? Föreställer de nån speciell?

- De föreställer honom själv. Man kan se det om man tittar på honom. Hans flickvän har tagit bilder som han målade av, eller ritade av – jag kommer aldrig på vad det heter... (han funderade lite, men gav upp) Man har ett svart papper i alla fall och så drar man så att det vita kommer fram. Nåt på s... äh, jag vet inte.

Tycker du att du har nån utvecklingslinje i din musik, eller är det bara lite som det faller sig?

Kristofer pustade lite medan han funderade: - Det är väl lite som det faller sig faktiskt. Det finns ingen planerad linje i alla fall. Men sen märker man ju själv att man utvecklas ju mer erfarenheter man får. Just bara en sån sak som att man blir mer självsäker i sitt utförande av låtarna – som jag tycker att jag aldrig har sjungit bättre än vad jag gör på "Dead End"-ep:n, och den är ändå inspelad rakt av. Jag hade tänkt lägga om sången, men tyckte det var så bra ändå. Just att man vågar, jag har inte vågat ta ut svängarna så mycket tidigare som jag gör nu.

Jag tänkte faktiskt på det idag när jag satt och lyssnade på den, att det måste ju nästan vara så att man känner sig säkrare och säkrare på hur man vågar sjunga än mot hur man gjorde i början.

- Jo. Jag gjorde ju hundra spelningar i fjol och många av dem var ju solospelningar. Det är först förra året som jag har börjat på riktigt spela solospelningar, och då... jag tvingade mig själv till det, för det var det värsta jag kunde göra, jag fick tvinga mig själv till att göra det, och på så sätt så växer man ju också och blir mer självsäker, just i sin musik. Sen att man efter spelningen är helt folkskygg och sitter och trycker i en loge, det är ju en annan sak (skratt).

I've gotta start believing that you really love me

I've gotta start believing that you want what's me

I've gotta start believing that you really love me

If you say so, it's gotta be so

("All Lovers Hell", från "Northern Blues" -01)

Vad tycker du är viktigast i en låt?

- Jag tycker det är viktigast att det finns nåt i en låt som griper tag i en. Det finns inget speciellt sådär som måste finnas tycker jag, men bara att det känns; oavsett om den gör en glad eller ledsen eller arg eller... Så det måste finnas nåt. Jag har svårt för låtar som bara går förbi, nåt måste fastna inom en, måste sätta spår.

Varför gör du musik?

Han andades in djupt: - Jaa... (och suckade lite) För att... jag vet faktiskt inte, jag halkade in på att göra musik när jag började spela punk. Men det är en konstig grej, jag har alltid sett mig själv som musiker, även när jag var jätteliten och inte kunde spela ett instrument, så visste jag 'som att det var musiker jag skulle vara (han skrattade till). Fast det var ingen stor dröm som jag hade om att bli rockmusiker, utan det var bara en naturlig grej.

- Men varför man spelar, varför man gör musik... För mig finns det, som jag kan komma på, bara två saker som ger mig riktiga adrenalinkickar: det är musik, att spela musik och att göra musik och när man gör nåt som man blir riktigt nöjd med, om det är en spelning eller om man precis har gjort klart en låt eller nån inspelning, då blir man så uppfylld, och att gå på hockey! (skratt) Det är de två grejerna som jag känner är sådär verkligen... där känslorna sväller över.

Hur gick det för Lule Hockey i år då?

- Äh, de åkte ut i kvartsfinalen, fyra raka matcher. Det gick inget bra alls.

Vad är det bästa och det sämsta med Kristofer Åström?

Han skrattade till: - Vad är det för fråga?!

En taskig fråga.

- Ja, den var taskig. Det bästa är att... att det är så få som törs skriva musik så enkelt och banalt som jag gör ändå, fast ändå blir det så bra och... fint. Det är många som krånglar till både text och musik ganska mycket för att gömma sig bakom nånting, och för att det ibland kan kännas töntigt att bara ha tre ackord i en låt, eller att inte ha ett stick med i låten. Men det bästa är att jag inte tänker i såna ramar när jag gör musik, tycker jag. Sen det sämsta är väl att... att man kan bli ganska less på mig. Eller det sämsta är att det är dålig förfestmusik! Det skulle behöva vara lite mer party. (skratt)

Vad menar du med less på dig? Less på musiken eller less på dig?

- Nja, det var nåt annat jag tänkte – men ja, less på musiken. Eller, absolut kan man ju bli less på mig som person, fråga dem där nere så får du höra! Men less på musiken är väl mer för gemene man.

Kan du säga nån rädsla du har, nånting som du går omkring och är lite orolig för i vardagen typ?

- Förutom att jag är extremt rädd för spindlar och getingar och sånt och inte kan vistas i närheten av dem, men det är ju ett mindre problem. Annars så... jag vet inte om du också har känt det att man blir mer och mer hypokondrisk när man blir äldre, och tror att man får en massa olika sjukdomar, att man har cancer här och cancer där... där har vi ett orosmoment, att man tror att man är sjuk hela tiden (skratt). Vilket man kanske är.

Har du nån favoritlåt av dina egna låtar?

- Det där varierar ju från dag till dag. Det beror på också om man menar favoritlåt att lyssna på eller att spela live. Att spela live så är det just nu "This Surely Ain't My Home", för att den är det senaste som vi har repat in, den lunkar på i nån bluestolva-tempo eller nåt sånt där, bredbent gubb-blues.

Oj då. (Kristofer skrattade) Bara du inte börjar stå bredbent och knäa också, det är ju det värsta.

Han skrattade: - Nej, jag ska försöka låta bli! Och att lyssna på så tror jag att... bästa låten är en låt som inte är släppt än, som kommer på en Startracks-samling som ska komma, en låt som heter "Eight Long Years", som handlar om min mamma och hennes död och just att det aldrig försvinner. Att såren alltid alltid finns kvar, oavsett hur man försöker att få bort dem, det är omöjligt att glömma bort, eller glömma bort, men att bli fri från det.

Var inte det mer än åtta år sen?

- Jo, då när jag skrev låten var det åtta långa år sen hon dog, men nu är det nio. Nej, tio nu, -93 dog hon, fast i slutet av -93, så det är inte riktigt tio år sen. I augusti blir det tio år sen. Men man tycker att tio år borde 'som... borde hjälpa. Det är klart att det är lättare att leva med det nu, men det konstiga är att efter tio år så går man fortfarande omkring och tror att man ser henne på stan och sådär "Nej, just det...", hajar till för folk som är lika.

I'm going back to where I came from

going back where I belong

and hope it all gets better

for this surely ain't my home

("This Surely Ain't My Home", från "Leaving Songs" -01)Nåtpapper i alla fall och så dram. Nä heter... (han funderade lite, men gav upp) Man har ett svart papper i alla fall och så dra

Nu kommer den klassiska, som jag tror att du inte nånsin lyckats svara på, men nu måste du hitta på nåt! Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?

- Har du nånsin lyckats få ett svar på den?

Jaadå.

- Jaha. Jag har aldrig kunnat svara på den, jag måste försöka här. Vilken fråga skulle jag helst vilja svara på... Det är ju skitsvårt! (han funderade länge, och sa till slut:) "Hur mår du?"

Ha ha ha! Okej: Hur mår du?

- Jag mår bra. Jag är trött, bakfull, annars mår jag bra. (skratt)

Okej. Din favoritmupp då?

- Mupp? Det är ju, med skräckblandad förtjusning – jag tror jag måste ha svarat på det tidigare – så är det Animal. För att jag var livrädd för honom när jag var liten, jag drömde att han åt upp min pappa, jag drömde mardrömmar om Animal ganska ofta (skratt). Så jag måste säga honom. Det är nog det ganska klassiska rocksvaret att man gillar honom. Fast jag gillar honom inte riktigt, jag tycker han är läskig.

Ja, han är ju helt vansinnig. Att han verkligen har en kedjegrej runt halsen för att kunna hålla honom i koppel...

Om du skulle få skriva en visdom att lägga i en fortune cookie – vad skulle det stå på den då?

- Då skulle det stå... nåt liknande att man inte ska glömma bort att le mot varandra lite oftare. För det har jag märkt i... jag trodde först att det var ett stockholmsfenomen, men jag tror inte att det är det egentligen, men just det här att man aldrig tittar varann i ögonen om man möter folk, i tunnelbanan är det bara (han tittade surt ner i golvet)... Jag höll upp tunnelbanedörren åt en tjej som kom med barnvagn, för det var ju självklart enklast, jag gick före, och hon såg uppriktigt förvånad ut, "Tack..!", som att det var värsta grejen. Att det är så. Men jag pratade med min syrra om det också, och hon sa att det är nog likadant uppe i Lule.

Det är nog värre i storstäder i och för sig, för där tittar man ju verkligen ner i gatan när man går.

- Jo. Men det är nog inte bara i Stockholm, först tänkte jag "det kan bara vara i Stockholm som det är så", men det tror jag inte.

Jag såg faktiskt för en månad sen kanske, på Aftonbladets hemsida, så hade de gjort en undersökning: de hade varit ute i 20–30 olika städer och lett mot hundra personer och räknat hur många som hade lett tillbaka. Ulricehamn var den absolut sämsta, där var det typ tio pers som log tillbaka, Umeå tror jag var en av de bättre, sen minns jag inte riktigt hur det var. Stockholm och Malmö var ganska dåliga, Göteborg tror jag var lite bättre, och några mindre städer var bättre. Undrar om det inte var Umeå som var en av de bästa.

- Mm. Det kan det väl vara, det kanske är bättre i studentstäder, när folk kommer dit från andra ställen och har förhoppningar och är glada (skratt). Eller nåt

Då var jag klar tror jag, om jag inte har missat nåt viktigt?

- Nä, det var ju den där frågan, men det är samma sak där: "Är det nåt mer du vill säga?" brukar man få, och det är aldrig det. Det är svårt att komma på. "Jo, köp min skiva, kom och kolla live", såna grejer kan man ju säga, men äh. Nej.

Då så, då är jag klar. Tack så mycket.

Hidden Truck består av:

Jari Haapalainen: gitarr

John Jern: bas

Peter Hermansson: piano

Per Nordmark: trummor