Enkel och banal, men
ändå bra och fin
Jag har tvingats
förklara min hängivenhet för Fireside och Kristofer Åström för en ny vän. Han
har spelat en massa andra artister för mig som rör sig i samma stillsamma och
vackra "ljudmässiga landskap" som Kristofer Åström & Hidden
Truck, som han har känt mycket för, men han har inte fått några känslor när jag
spelat Kristofer för honom. För mig är det tvärtom. Och det är jobbigt att
känna att jag behöver försvara mig, vilket jag givetvis inte behöver
egentligen, men eftersom den här vännen och hans åsikter är viktiga för mig så
är jag mesig och omprövar mig själv. Men jag kommer ändå alltid fram till samma
slutsats: jag älskar Kristofer Åström.
Eftersom min kärlek till Fireside startade med en enormt
stark upplevelse har jag på något sätt ett oupplösligt band till Kristofer och
hans musik. Jag är inte okritisk – jag gillade varken Firesides
"Elite" eller KÅ:s "Leaving Songs" något vidare, men när
jag tycker något av det de gör är bra så älskar jag det verkligen. Det betyder
något, det betyder mycket, för mig. Kristofer är den ende som någonsin fått mig
att börja gråta på en konsert, för hans texter träffar rätt, rakt in i mitt
liv. Och ja, jag har också haft en idolförälskelse i Kristofer, det kan jag
erkänna, hur pinsamt det än är. Men det spelar ingen roll.
if I could heal you
if I could promise you
everything will be
fine
you know I would
("Yeah, Oh That's Nice", från "Go, Went,
Gone" -98)
Lyssna bara på "Yeah, Oh That's Nice" från första
soloskivan "Go, Went, Gone". Lyssna på trummorna, lyssna på pianot,
lyssna på texten, lyssna på Kristofers röst. Förstår du då? Gör du inte det så
kan jag inte övertyga dig. Men jag älskar Kristofer Åström. Så är det bara.
När Kristofer Åström & Hidden Truck spelade på KB i min
nya hemstad Malmö i mars 2003 passade jag på att göra min fjärde intervju med
Kristofer. Han hade just släppt ep:n "Dead End", med låtarna
"One Good Moment", "Satan" (från "Leaving Songs",
i en ny version), "You Are My Sunshine", "If You Really Wanna
Know" och "One More Drink".
När jag intervjuade
dig för "Northern Blues" pratade vi om att texterna var lite mer
hoppfulla (Kristofer nickade), men nu känns det som att det är lite
hopplöst igen, stämmer det?
- Med "Dead End"-skivan? Njaae, jag tycker inte
det själv, jag tycker att de är ganska... jag tycker att det ändå finns nån
sorts hoppfullhet i dem. Det är klart att om man tar "One Good
Moment" så börjar den ganska miserabelt och fortsätter ganska miserabelt,
men slutar rätt lyckligt ändå.
Jo, men det är nog de
två sista låtarna jag tänker mest på.
- Ja, de är väl lite... ja, i och för sig, det har du rätt
i. Fast den sista låten, "One More Drink" hade jag nån sorts vision
om att jag skulle få folk att skratta (han skrattade till), att det skulle bli
så tragiskt att det gick överstyr, så att det blev löjligt tragiskt så man bara
garvar åt det. Fast jag lyckades inte riktigt – jag ville inte att folk skulle
ta det så allvarligt som det låter, men jag är väl inte den som är känd för att
skämta sådär, så det var lite svårt att förmedla det. Fast från början när jag
började spela den live så var det faktiskt folk som började skratta. Det är
svårt att förmedla det på skiva kanske, det är lättare live.
didn't I hear you say
you were gonna stay forever
no, I'm not bitter
I'm just wondering how
the hell you could leave me now
when I believe I heard
you say you were gonna stay forever
("One More Drink", från "Dead End" -03)
Varför har du gjort
en nyinspelning av "Satan"?
- För att vi började spela den live i en ny version bara för
att göra nåt kul, och det var en av de låtarna som jag kände att den behövde få
en andra chans. Vi har gjort om en annan låt, "This Surely Ain't My
Home" och spelar den nu i en bandversion, som låter jätteroligt. Det är
den roligaste låten att spela på hela kvällen (bandet refererade till den som
"haschrökaren, för att den blev lite gubbflummig, red.). Så det är det.
Jag har haft det som ett mål, som en grej som jag vill göra, att spela in
nästan alla låtar både akustiskt och med hela bandet – i en avskalad version
och... eller i olika versioner helt enkelt.
På den stora
Kristofer Åström-boxen?
- Ja, precis! (skratt) Jag håller på att samla ihop lite
livegrejer också. Där finns det några versioner utav låtar som aldrig kommer
att komma ut, kanske.
Varför gjorde du en
cover på "You Are My Sunshine" då? Eller varför spelade du in den
snarare, för du har ju spelat den live ett tag.
- Ja. Jag hade inte tänkt spela in den faktiskt, men så när
vi var i studion så spelade jag in den för att... dels för att vi hade tid och
dels för att Jari tjatade på mig att jag skulle göra den. Och jag vet inte
riktigt, jag tycker det är en jättebra låt, jag tycker texten är helt
fantastisk. Men det är så konstigt med den, att texten är så tragisk, men att
den i originalversionen är så glad, en jättejätteglad låt som man blir glad av
att höra, det är så konstigt med såna låtar tycker jag, där de står och sjunger
om mord och död och otrohet och så står de såhär (han fånflinade och sprätte
glatt på en osynlig gitarr). Det var mer att jag satt hemma och spelade den och
så gjorde jag om den till en moll-version, och jag tyckte det var rätt roligt,
eftersom alla andra versioner är dur-versioner. Så det var bara en rolig grej.
Omslaget till
"Dead End" är jättefint, som Peter (pianisten) har tecknat. Har han
gjort nåt sånt förut?
- Ja, han målar ganska mycket, han har haft nån utställning
uppe i Norrland på nåt galleri. Det jag har sett har varit fantastiskt bra
tycker jag. Jag frågade honom om han ville, för jag ville att den skulle vara
som en familjeangelägenhet den här ep:n, så jag frågade om han ville och då sa
han att eftersom den skulle heta "Dead End" så hade han redan fått
idéer på det och hade tänkt på grejer som han associerade till. Och det var
just den hära personen som står in mot en vägg – som jag tolkar det i alla fall
så är det just att han står där, men han kan lika gärna att vända sig om och gå
åt andra hållet, men han gör inte det. Det 'som stoppar där, han kanske inte törs
vända sig om, jag vet inte. Men jag tycker det var en bra idé, och de
teckningarna är ju helt... när jag såg originalen vart jag jätteglad att de var
så fina. Fast han är ju konstig, Peter, han var sådär... han skickade dem som
är på skivan först och sa "äh, det där är ju bara skisser, men gillar du
stilen?" och jag sa "Jo, jag gillar de här".
Så du fick honom att
ta dem då? Föreställer de nån speciell?
- De föreställer honom själv. Man kan se det om man tittar
på honom. Hans flickvän har tagit bilder som han målade av, eller ritade av –
jag kommer aldrig på vad det heter... (han funderade lite, men gav upp) Man har
ett svart papper i alla fall och så drar man så att det vita kommer fram. Nåt
på s... äh, jag vet inte.
Tycker du att du har
nån utvecklingslinje i din musik, eller är det bara lite som det faller sig?
Kristofer pustade lite medan han funderade: - Det är väl
lite som det faller sig faktiskt. Det finns ingen planerad linje i alla fall.
Men sen märker man ju själv att man utvecklas ju mer erfarenheter man får. Just
bara en sån sak som att man blir mer självsäker i sitt utförande av låtarna –
som jag tycker att jag aldrig har sjungit bättre än vad jag gör på "Dead
End"-ep:n, och den är ändå inspelad rakt av. Jag hade tänkt lägga om
sången, men tyckte det var så bra ändå. Just att man vågar, jag har inte vågat
ta ut svängarna så mycket tidigare som jag gör nu.
Jag tänkte faktiskt
på det idag när jag satt och lyssnade på den, att det måste ju nästan vara så
att man känner sig säkrare och säkrare på hur man vågar sjunga än mot hur man
gjorde i början.
- Jo. Jag gjorde ju hundra spelningar i fjol och många av
dem var ju solospelningar. Det är först förra året som jag har börjat på
riktigt spela solospelningar, och då... jag tvingade mig själv till det, för
det var det värsta jag kunde göra, jag fick tvinga mig själv till att göra det,
och på så sätt så växer man ju också och blir mer självsäker, just i sin musik.
Sen att man efter spelningen är helt folkskygg och sitter och trycker i en
loge, det är ju en annan sak (skratt).
I've gotta start
believing that you really love me
I've gotta start
believing that you want what's me
I've gotta start
believing that you really love me
If you say so, it's
gotta be so
("All Lovers Hell", från "Northern
Blues" -01)
Vad tycker du är
viktigast i en låt?
- Jag tycker det är viktigast att det finns nåt i en låt som
griper tag i en. Det finns inget speciellt sådär som måste finnas tycker jag,
men bara att det känns; oavsett om den gör en glad eller ledsen eller arg
eller... Så det måste finnas nåt. Jag har svårt för låtar som bara går förbi,
nåt måste fastna inom en, måste sätta spår.
Varför gör du musik?
Han andades in djupt: - Jaa... (och suckade lite) För att...
jag vet faktiskt inte, jag halkade in på att göra musik när jag började spela
punk. Men det är en konstig grej, jag har alltid sett mig själv som musiker,
även när jag var jätteliten och inte kunde spela ett instrument, så visste jag
'som att det var musiker jag skulle vara (han skrattade till). Fast det var
ingen stor dröm som jag hade om att bli rockmusiker, utan det var bara en
naturlig grej.
- Men varför man spelar, varför man gör musik... För mig
finns det, som jag kan komma på, bara två saker som ger mig riktiga
adrenalinkickar: det är musik, att spela musik och att göra musik och när man
gör nåt som man blir riktigt nöjd med, om det är en spelning eller om man
precis har gjort klart en låt eller nån inspelning, då blir man så uppfylld, och att gå på hockey! (skratt) Det är de
två grejerna som jag känner är sådär verkligen... där känslorna sväller över.
Hur gick det för Lule
Hockey i år då?
- Äh, de åkte ut i kvartsfinalen, fyra raka matcher. Det
gick inget bra alls.
Vad är det bästa och
det sämsta med Kristofer Åström?
Han skrattade till: - Vad är det för fråga?!
En taskig fråga.
- Ja, den var taskig. Det bästa är att... att det är så få
som törs skriva musik så enkelt och banalt som jag gör ändå, fast ändå blir det
så bra och... fint. Det är många som krånglar till både text och musik ganska
mycket för att gömma sig bakom nånting, och för att det ibland kan kännas
töntigt att bara ha tre ackord i en låt, eller att inte ha ett stick med i
låten. Men det bästa är att jag inte tänker i såna ramar när jag gör musik,
tycker jag. Sen det sämsta är väl att... att man kan bli ganska less på mig.
Eller det sämsta är att det är dålig förfestmusik! Det skulle behöva vara lite
mer party. (skratt)
Vad menar du med less
på dig? Less på musiken eller less på dig?
- Nja, det var nåt annat jag tänkte – men ja, less på
musiken. Eller, absolut kan man ju bli less på mig som person, fråga dem där
nere så får du höra! Men less på musiken är väl mer för gemene man.
Kan du säga nån
rädsla du har, nånting som du går omkring och är lite orolig för i vardagen
typ?
- Förutom att jag är extremt rädd för spindlar och getingar
och sånt och inte kan vistas i närheten av dem, men det är ju ett mindre
problem. Annars så... jag vet inte om du också har känt det att man blir mer
och mer hypokondrisk när man blir äldre, och tror att man får en massa olika
sjukdomar, att man har cancer här och cancer där... där har vi ett orosmoment,
att man tror att man är sjuk hela tiden (skratt). Vilket man kanske är.
Har du nån favoritlåt
av dina egna låtar?
- Det där varierar ju från dag till dag. Det beror på också
om man menar favoritlåt att lyssna på eller att spela live. Att spela live så
är det just nu "This Surely Ain't My Home", för att den är det senaste
som vi har repat in, den lunkar på i nån bluestolva-tempo eller nåt sånt där,
bredbent gubb-blues.
Oj då. (Kristofer
skrattade) Bara du inte börjar stå
bredbent och knäa också, det är ju det värsta.
Han skrattade: - Nej, jag ska försöka låta bli! Och att
lyssna på så tror jag att... bästa låten är en låt som inte är släppt än, som
kommer på en Startracks-samling som ska komma, en låt som heter "Eight
Long Years", som handlar om min mamma och hennes död och just att det
aldrig försvinner. Att såren alltid alltid finns kvar, oavsett hur man försöker
att få bort dem, det är omöjligt att glömma bort, eller glömma bort, men att
bli fri från det.
Var inte det mer än
åtta år sen?
- Jo, då när jag skrev låten var det åtta långa år sen hon
dog, men nu är det nio. Nej, tio nu, -93 dog hon, fast i slutet av -93, så det
är inte riktigt tio år sen. I augusti blir det tio år sen. Men man tycker att
tio år borde 'som... borde hjälpa. Det är klart att det är lättare att leva med
det nu, men det konstiga är att efter tio år så går man fortfarande omkring och
tror att man ser henne på stan och sådär "Nej, just det...", hajar
till för folk som är lika.
I'm going back to
where I came from
going back where I
belong
and hope it all gets
better
for this surely ain't
my home
("This Surely Ain't My Home", från "Leaving
Songs" -01)
Nu kommer den
klassiska, som jag tror att du inte nånsin lyckats svara på, men nu måste du
hitta på nåt! Vilken fråga skulle du helst vilja svara på?
- Har du nånsin lyckats få ett svar på den?
Jaadå.
- Jaha. Jag har aldrig
kunnat svara på den, jag måste försöka här. Vilken fråga skulle jag helst vilja
svara på... Det är ju skitsvårt! (han funderade länge, och sa till slut:)
"Hur mår du?"
Ha ha ha! Okej: Hur
mår du?
- Jag mår bra. Jag är trött, bakfull, annars mår jag bra. (skratt)
Okej. Din favoritmupp
då?
- Mupp? Det är ju, med skräckblandad förtjusning – jag tror
jag måste ha svarat på det tidigare – så är det Animal. För att jag var livrädd
för honom när jag var liten, jag drömde att han åt upp min pappa, jag drömde
mardrömmar om Animal ganska ofta (skratt). Så jag måste säga honom. Det är nog
det ganska klassiska rocksvaret att man gillar honom. Fast jag gillar honom
inte riktigt, jag tycker han är läskig.
Ja, han är ju helt
vansinnig. Att han verkligen har en kedjegrej runt halsen för att kunna hålla
honom i koppel...
Om du skulle få
skriva en visdom att lägga i en fortune cookie – vad skulle det stå på den då?
- Då skulle det stå... nåt liknande att man inte ska glömma
bort att le mot varandra lite oftare. För det har jag märkt i... jag trodde
först att det var ett stockholmsfenomen, men jag tror inte att det är det
egentligen, men just det här att man aldrig
tittar varann i ögonen om man möter folk, i tunnelbanan är det bara (han
tittade surt ner i golvet)... Jag höll upp tunnelbanedörren åt en tjej som kom
med barnvagn, för det var ju självklart enklast, jag gick före, och hon såg
uppriktigt förvånad ut, "Tack..!", som att det var värsta grejen. Att
det är så. Men jag pratade med min syrra om det också, och hon sa att det är
nog likadant uppe i Lule.
Det är nog värre i storstäder i och för sig, för
där tittar man ju verkligen ner i gatan när man går.
- Jo. Men det är nog inte bara i Stockholm, först tänkte jag
"det kan bara vara i Stockholm som det är så", men det tror jag inte.
Jag såg faktiskt för
en månad sen kanske, på Aftonbladets hemsida, så hade de gjort en undersökning:
de hade varit ute i 20–30 olika städer och lett mot hundra personer och räknat
hur många som hade lett tillbaka. Ulricehamn var den absolut sämsta, där var
det typ tio pers som log tillbaka, Umeå tror jag var en av de bättre, sen minns
jag inte riktigt hur det var. Stockholm och Malmö var ganska dåliga, Göteborg
tror jag var lite bättre, och några mindre städer var bättre. Undrar om det
inte var Umeå som var en av de bästa.
- Mm. Det kan det väl vara, det kanske är bättre i
studentstäder, när folk kommer dit från andra ställen och har förhoppningar och
är glada (skratt). Eller nåt
Då var jag klar tror
jag, om jag inte har missat nåt viktigt?
- Nä, det var ju den där frågan, men det är samma sak där:
"Är det nåt mer du vill säga?" brukar man få, och det är aldrig det.
Det är svårt att komma på. "Jo, köp min skiva, kom och kolla live",
såna grejer kan man ju säga, men äh. Nej.
Då så, då är jag
klar. Tack så mycket.
Hidden Truck består
av:
Jari Haapalainen: gitarr
John Jern: bas
Peter Hermansson:
piano
Per Nordmark: trummor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar